Dikter, Hugo von Hofmannstahl, översättning Axel Englund, Ellerströms

 

Den österrikiske författaren Hugo von Hofmannstahl har nått svenska läsare endast i spridda skurar, i bibliofila utgåvor som Tre noveller 1949 översatta av Knut Stubbendorff och pjäsen Den vita solfjädern 1961 översatt av Per Erik Wahlund, samt några enstaka dikter och brev här och där. De som nu råder bot på denna långvariga torka är Ellerströms samt översättaren Axel Englund.

 

Den tvåspråkiga boken Dikter är besläktad med den utgåva Dikter av Stéphane Mallarmé som Englund också översatte för två år sedan. Det är i tiden, och på tiden. Hofmannstahl presenteras vederbörligt i Englunds ambitiösa essä som utgör efterordet (varför inte förord?), och som tar oss ut i rymden, både den fysiska (yttre) och den biologiska (inre). Efter en brådmogen debut övergav han mer eller mindre poesin för operetter och dramer. Den här boken innehåller alla dikter Hofmannstahl fann värda att ingå i de samlade utgåvor som med viss regelbundenhet publicerades under hans livstid, bland dessa 55 dikter bara 10 stycken som är tillkomna efter att han fyllt 26.

 

Han föddes nio månader efter en börskrasch i Wien. Föräldrarna blev om inte utfattiga, så mindre bemedlade än de hade varit vana vid. Katastroftänkandet låg nära till hands för den känsligt utvecklade pojken som växte upp och skulle bli Hugo von Hofmannstahl. Han tillhörde som tonåring en poetisk liga som föga förvånande kallades ”de unga”. Bland dem fanns den något äldre Arthur Schnitzler, mest känd för romanen Drömberättelse, som utgjorde basen till Stanley Kubricks sista film Eyes Wide Shut.

 

Sensibiliteten betonas i Englunds efterord, som också redogör för en översättnings funktion i relation till den skrivna texten, apropå att Hofmannstahl också skrev operatext: ”Om det sjungna framförandet är ett – kanske oöverträffat – sätt att ge dikten närvaro i nuet, är översättningen ett annat.” Det är en sympatisk tanke. Dikterna prövar sig fram genom ett stort antal versmått – där terzinen verkar ha ägt företräde – men det formfulländade inger ändå inte det sterila intryck som en kunde ha befarat, speciellt när känslorna framförs så ödmjukt, och visar att poesins effektfullaste verktyg är dess förmåga att charma: ”Vi är lyckligt fångna här / i varandras andetag.”  

 

Det förblir ändå en fråga om kynne, hur dikter som dessa mottas av en läsare. Det är ett tilltal som går romantikens ärenden, och en läsare som föredrar den svenska standarden för poesi (grå realism) kan känna sig bortkollrad. Den som tar del av dikterna nås ändå av ett starkt känsloladdat uttryck, som i en dikt som frammanar hur döden har ”förvandlats till musik, och mörkt / och ljuvligt glöder den i mäktig längtan / som liknar bråddjupt svårmod.” Det här är dikter som är både tidsbundna och tidlösa, där Hofmannstahl trots att han skrev merparten som yngling visar oförskräckt insyn i villkoren som dikterar gamlingens liv, hur det är att gå från att vara utvald till att bli bortvald. Så uppfattar jag några av de starka raderna om avskedets definitiva slutpunkt:

 

                                           Och någonstans

längs vägen, vår väg, knappt mer än en strimma

i mörkret, ser vi tjärnens aftonglans,

 

en spegel för vår längtan, drömlikt glimma;

av stilla ord, som genom luften går

när stjärnor tänds i dagens sista timma

 

Sekelskiftet 1800- till 1900 var en gynnsam tid för pessimism och livsleda. Hofmannstahls poesi väcks av sin inlevelse i andra människoöden, men där finns också en inlevelse i själva naturen, eller en upplevelseform som betonar just inlevelsen med allt levande. Förutom mot Edgar Allan Poes vingliga och vindlande igenkänning – återigen, den nästan perversa sensibiliteten – lutar sig Hofmannstahl starkt mot Shakespeare, och i synnerhet mästerverket Stormen, som ofta är en referenspunkt för rolldikterna, som ibland också är sceniska.

 

Romantiken valde flykten som en utväg bort från samtidens bekymmer. Med tanke på hur djävlig nutiden har blivit de senaste åren vore det följdriktigt med en romantikens återkomst. Hofmannstahl väljer drömmen som främsta modus för sin flykt. Dikterna förespråkar inbillningens och drömmens värld. Det är en starkt skapande kraft som dikterna återger, och det krävs för den som ska umgås med påhittade gestalter. Låter det tragiskt? Att nöja sig med det låtsade? Fast tänk bara hur många som engagerar sig i eviga långkörare i Netflix-världen, är inte det i så fall samma symptom? Hofmannstahls bedrift ligger inte i att förklara världen, utan han håller sig kvar i det som främmandegör.

 

Där finns också tillvarons skuggestalter. Som i den här terzinen, på båda språken:

 

Was wechsehlt Lachen, Weinen und Erbleichen?

 

Was frommt das alles uns und diese Spiele,

Die wir doch groß und ewig einsam sind

Und wandernd nimmer suchen irgend Ziele?

 

En lek av skratt och gråt som övergår

 

i död, vem gagnar den? Och allt det andra?

Oss som är evigt ensamma och stora

och utan mål för alltid måste vandra?

 

Mestadels behåller Englund rimmen i sina översättningar, och det är ett klokt val, om än det sker på bekostnad av en del mindre lyckade stildrag, som överklivningen (”övergår / i död”) ovan. Fast eftersom det sker med diktens läsbarhet i fokus måste väl sådana eftergifter tillåtas. Och Hofmannstahl var inte alls främmande för överklivningar generellt. Annars har jag inga anmärkningar mot översättningen – å andra sidan kan jag bara hjälpligt stava mig igenom originalen. Det är fint att följa hur allitterationen, ett signum för Hofmannstahl, finner nya utvägar hos Englunds översättningar, där rader som ”Der wandernde Wind auf den Wegen / […] rieselnde Regen / War mit Verlangen feucht betaut” motsvaras av ”Den vandrande vinden ven / […] skymningens sken / var vätt av längtan, porlande”.

 

Englund pekar ut ”En dröm om stor magi” som en av Hofmannstahls fem starkaste dikter, och det är lätt att dela den uppfattningen. Den har en central roll i boken, och frammanar en av dessa starka dådkraftiga gestalter:

 

Und hinter ihm nicht Mauer: es entstand

Ein weiter Prunk von Abgrund, dunklen Meer

Und grünen Matten hinter seiner Hand.

 

Er bückte sic hund zog das Tiefe her.

Er bückte sich, und seine Finger gingen

Im Boden so, als ob es Wasser wär.

 

Vom dünnen Quellenwasser aber fingen

Sich riesige Opale in den Händen

 

och där en vägg stått mötte nu min blick

en ståtlig avgrund, gröna fält bakom

hans hand och hav där mörka vågor gick.

 

Han böjde sig och drog tills djupet kom

allt närmare. Han böjde sig och förde

fingrarna genom rummets golv som om

 

det vore vatten, men den hand som rörde

vid vattnet fylldes av opalers prakt.

 

Jämför för all del Bertil Malmbergs gamla översättning:

 

Och väggen var försvunnen: nu blev allt

en stor vision av bråddjup, mörka hav

och mattors grönska bakom hans gestalt.

 

Han böjde sig: då hävdes djupens grund.

Han böjde sig, och då gav marken vika

så för hans fingrar som en vattenrund.

 

Och blå fontäner läto jättelika

opaler fångas av hans smala händer

 

Stoffet hålls ihop, men det söker sig också utåt, i gränssprängande anspråk eller bara önskningar. I det spänningsfältet, mellan det som önskas och det som förverkligas, finns kraften i Hofmannstahls dikter. Storheten ligger i hur han hanterar kontroll och frigörelse. De kan studeras i den starkt retoriskt uppbyggda elegin, ”Rader till minne av skådespelaren Josef Kainz”. En kan önska att lika slitstarka ord yttras när en själv dör (helst innan, förstås).

 

Liksom Mallarmé-boken är det här en utsökt bok, vackert formgiven av Beatrice Bohman och med ett typsnitt som indikerar innehållets koppling till en svunnen tid. En vackrare tid. En mer poetisk tid. Hofmannstahl är mindre kryptisk än Mallarmé, och skriver sina dikter med lätt hand, men resultatet blir ändå inte lättviktiga dikter.