Voila!, Daniel Mårs, Aska

Ur Rastlös reser sig Aska … Med andra mindre omvända ord: förlaget Rastlös omgrupperar sig som Aska, och inleder med att ge ut en diktsamling av Daniel Mårs. Han debuterade med den lovande men lite ojämna diktsamlingen Simonillusioner för tre år sedan, och har även tillsammans med Charlotte Qvandt gett ut den mindre ojämna Flockmatrisen.  

 

Voila! är en titel som pekar ut inriktningen för denna poesi, genom sitt franska tilltal. För även om omslaget i sig indikerar en generisk lantlig miljö – mina morföräldrars närmiljö i västerbottniskt inland hade gott om dylika tavlor på väggarna – är det drömmarna bort som betonas. Allrahelst till det glamorösaste av allt, alltså Paris. Där ska artisteriet infrias, är det tänkt.

 

Men som det visade sig i Sigge Eklunds gravt missförstådda och underskattade bok Livets små njutningar från förra månaden är Zielsmerchz – alltså typ ”målsmärta”, det missmod som infinner sig när ens drömmar uppfylls – ofrånkomlig när det går för geschwint. Ett gott råd lyder: gör dina drömmar så storslagna att de aldrig kommer att gå i uppfyllelse, för då bevarar du både sansen och glädjen.

 

I den här boken dominerar den berättande dikten. Det är en kort bok, där narrativet inte riktigt tillåts utvecklas. Det blir lite frustrerande, och man undrar gärna vad som hade hänt om Mårs hade unnat sig en längre eller vidare båge för sin historia.

 

Här finns några korta nedslag i traktorkörning och sex, en manlig blick på andra män och i huvudsak mäns kroppar: ”lantbruket / bonden måste vara vacker / jag vill kunna säga jardin / vill använda så vackra ord”. Vad står så det franska för? Elegans, flärd, kanske, allt det som ens omgivning, ens fula och mediokra omgivning inte kan erbjuda eller tillföra. Därför blir Mårs skildring allmängiltig, oavsett om vi har erfarenhet av bondelivet med allt vad det innebär.

 

Det är i kontrasten mellan det stillastående, avmätta vardagliga och den glittrande eventuella framtiden som dikterna utspelar sig. Ibland blir Mårs dikter så stillsamma att man undrar om ambitionen inte borde sträcka sig längre än så här – men så finns här den typ av igenkännbara längtan som överskrider alla begränsningar. Mårs skriver en dikt som kanhända håller sig hemma, men det är gott nog. Alla drömmar behöver inte gå i uppfyllelse.