Flowmatic, Shadi Angelina Bazeghi, Gyldendal

Varför uppsöker poeter så ofta våld? Det börjar redan med Homeros skildring i Iliaden av slaget om Troja, om vreden som brinner hos Akillevs. Och Sapfo, som i sitt fragment (16) om vad som är skönast på den svarta jorden, inleder med ”kavalleri och fotfolk”. Fram till 1:a världskrigets poeter Wilfred Owen, Rupert Brooke, eller den krigshetsande Filippo Marinetti, fram till Harold Pinters genuint upprörda dikter om USA:s och Blairs Irak-krig i början av 2000-talet.

 

Beror det på att språket i sig är våldsamt? Att ägna sig åt poesi innebär att uppsöka konfrontationen mellan olika uttryckssätt. Shadi Angelina Bazeghi föddes i Iran 1974 och har arbetat som översättare av bland annat en generös samling av Forugh Farrokhzad samt dikter av Audre Lorde, två väldigt efterlängtade klenoder i den skandinaviska poesins fatabur, där Sverige tyvärr ligger på efterkälken. För ett par år sedan debuterade hon som poet med Vingslag.

 

Nu ger hon ut sin andra bok, Flowmatic. Titeln syftar på det datorspråk som utvecklades på 50-talet och som är en föregångare till det språk som användes under just Iran- och Irak-krigen, alltså COBOL (COmmon Business-Oriented Language). Att boken har undertiteln ”Absintdigte” kunde härledas av ett visst berusat tillstånd, men det handlar rimligen mer om hur ämnet anetol kristalliseras när den späds med vatten, och ordet ”kristallisering” är också samlingens första ord.

 

I samlingen dominerar splittring, men också de hierariker som upprätthålls av samhället och de språkbruk som förordas. Bazeghi arbetar med att nedmontera sådana fastslagna rangordningar, bland annat genom att ge sin dikt en eklektisk förskjutning, där hon lika gärna refererar till Blixa Bargeld och Jim Morrison som till Inger Christensen och Audre Lorde.

 

Den berusningseffekt som absinten uppnår finns kanske också representerad i den aparta numreringen, där siffrorna verkar ha löpt amok. Likaså växlar de konventionella boksidorna med vita bokstäver tryckta på svart underlag, som en illustration till hur Bazeghi skriver en dikt som underminerar sitt eget budskap. Hon genomskådar helt frankt tillståndet i världen: ”jeg lærte i krigens unge år /at verden er delt op i mænd     der er villige / til at forsvare dig / eller villige til at dræbe dig”. Det ser desillusionerat ut, men budskapet mildras av något som måste kallas hopp.

 

Hon skriver helt enkelt en politisk dikt som utmanar etabelerade förutsättningar. Kontrastverkan mellan vitt och svart betonar skillnaderna. Eller menar hon att världen är svartvit? Ja och nej, kunde man ju svara på det: det vill säga, att världen är lika frustrerande i sin enkelhet och förutsägbarhet som den är i sin svårgripbarhet och mångtydighet. Här är progressionen illusorisk, och vi kan bara inbilla oss att vi har lärt oss något av begångna misstag. I sanning har vi stagnerat både som individer och som grupp. Som art håller vi ju på att förströ oss till döds, för att anspela på Neil Postmans dystra och otäckt tillförlitliga prognos från 1985 (Amusing Ourselves to Death).

 

Bazeghi lyfter fram betydelsen av COBOL som genererat språk, och man kan också undra: varför måste det ohyggliga ha så vackra namn? Det är kanske sant, att datorerna är mänsklighetens sista betydande bidrag till det sublima. Poesin som maskinskrift är något som de här dikterna också betonar, i ett spel mellan slump och beräkning. Krig gör också kroppen så påtaglig, något de här dikterna ofta visar. Det handlar om kroppens sårbarhet, och hur livsnödvändig den är för att kriget ska fortsätta vara giltigt.

 

Genom hela dikten löper en höststämning, en sent på jorden-atmosfär som inte enbart kan kopplas till att den så påpassligt nämner Corona. Nä, det handlar också om de ständiga upprepningarna, där man gärna dröjer sig vid lukten av de söta äpplena.

 

Hos Bazeghi görs genomskådandet till en metod som saknar drag av arrogans eller högmod, egenskaper som annars lätt infinner sig för den som klättrar på höga hästar. Men jag inbillar mig att lärdomar har dragits från främst läsningen av Audre Lorde, som allt mer framstår som en av 1900-talets viktigaste poeter men också viktigaste tänkare generellt, inte minst genom att hon skriver sina essäer som poet och sina dikter som en politisk aktivist.

 

I Bazeghis dikter görs kriget till det hypermaskulina, där poesin blir en tolk för verklighetens autentiska trauman. Ur den ekokammare som hon bygger kan hon också ge ljud åt djupt originella rader, lika oväntade som hårt drabbande:

 

                      her stinker af røg og uforløst nat

                      drømmene gror ud af dit hår

 

                      jeg vågner under sengen

                      med en fælles smerte og blod i ansigtet

 

                      det er århundredets blodmåne

                      siger du

 

De olika rösterna blir ibland motstridiga, och ibland bekräftande. Ur den dynamiken uppstår en dikt som formar sina egna narrativ, lite vid sidan av skeenden och berättelsemönster som är igenkända. Dikterna ger uttryck åt språkets överflöd, och den politiska håglösheten speglas av en estetisk håglöshet. I Bazeghis dikter görs rösten rastlös, som datorns pekare, som hela tiden påminner om fortsättning, i ett vidare-imperativ som ger språket dynamik och puls. Och upprepningarna kan sägas ge en bild av en maskin som hakat upp sig – så som vi människor gör. Eller om det bara är frågan om sönderbombad dikt, en konsekvens av kriget, att dess egna anspråk har slitits itu. Uppsåtet kan då sägas vara att sabba: att infiltrera en värld och där inifrån förstöra så mycket det bara går, och att göra uppror mot enkel förståelse.

 

Att läsa Flowmatic blir då något som kan liknas vid en antologi om splittring, där de många olika rösterna och betydelserna samsas utan att härska över varandra. Där allt är lika giltigt, blir det inte postmodernt, då? Kanske. Det är främst en ytterst formmedveten dikt, något som var påtagligt redan i Vingeslag. Här ges det medvetna estetiska programmet en vilsenhet i innehållet, som återigen ger dikten en starkt suggestiv energi: ”hvordan er det muligt at sige om dit blik / at det var altid / altid et svar / på ett råb i natten”.

 

För poesin är ju mitt i verkligheten. Bazeghi kombinerar teori med aktivism, i en motståndets praktik. Där ingår även subversivar rader om könsmakt och underordning, och utmanande av de givna rollerna: ”hvilken kvinde / er så betaget af sin egen undertrykkelse / at hun ikke kan se sit hælaftryk / på en anden kvindes ansigt?”

 

Dikten blir allt intensivare, där skönheten avtecknas allt skarpare. För det är verkligen frågan om en dikt som med romantikens ord uppvaktar det vackra, om än i de mer okonventionella former vi har lärt oss känna igen den under detta bistra århundrade. Hos Bazeghi är skönheten besläktad med rädslan, och hon har tveklöst skrivit en av årets mest sublima diktsamlingar. Där är skönheten som vackrast när den har som mest att riskera, där insatsen är så hög att man bara kan läsa den med samma känsla som man läser Edith Södergrans uppmaning att bli en stjärna utan svindel.