Det var i Yann
Martels bok Life of Pi vi fick
historien om ett zoo där det fanns ett rum där besökarna kunde bege sig för att
skåda världens farligaste djur. Väl därinne möttes de av – en spegel. Människan
är vidrig, kort sagt, och inte bara mot andra djur, utan också mot sin egen
art. Det slår mig att Morten Langelands förra bok kunde kopplas till zoo, hans
besynnerliga Zoonetter.
Nu utkommer han med
en ny bok, Svamp, och den är
kryptisk, men kanske inte lika besynnerlig. Omslaget signalerar kitsch, med
flygplanet mot idyllisk himmel, och titel och författarnamn skrivna i billigt
glittrande silver, och så en tvättsvamp som en gul blaffa över det hela.
Svampen är kopplad
till det utskrivna ”Låt stå”-imperativ som präglar boken. Men svampen har
också, upplyser mig Johannes Grytnes i sin recension av boken i tidskriften
BLA, en koppling till samtidskonstens fascination för svampen som konstnärligt
material – Langeland studerar vid Oslos konstakademi. Här finns kolsvarta sidor
som avgränsar, och ett fotografi av vad som kunde vara en barnsoldat.
Det är också
uttalat skrivet ”i hast”, eller ”skriv fort”, som det står – här dominerar det
spontana och omedelbara, det som inte låtit sig bearbetats. Därför är också
tidsangivelserna dominanta inslag, med förra sommarens otäcka värme, Aviciis
död, Vipps (den norska motsvarigheten till Swish). Risken är väl att det fort
hinner dateras (ungefär som när någon i början av 00-talet nämnde Napster eller
Oliver Kahn).
Det finns en
handling, som inkluderar en resa till Makedonien tillsammans med några poeter
från olika länder för att läsa upp dikter och arbeta med översättningar.
Langeland reflekterar kring bilåkning, flygplan, söta tjejer, hur ordet Balkan
etymologiskt indikerar honung och blod (det är nog en skröna, även om namnet
kan syfta på den grekiska bergsregionen Aimos / Haemus, och det skulle förklara
blodet).
De olika
tidsskikten samverkar, med nostalgiska återblickar till barndomens upplevelser.
Där blir svampen del av det tillbakablickande projektet – skoltavlan med dess
kritdamm som väl knappt hinner lägga sig innan eleven börjar sakna det … På
plats i Makedonien tar han in resonemang kring Alexander den store, kung Midas,
men också Robert Burton, han med melankolin. Det finns flera beröringspunkter
med Göran Sonnevi (som helt kort apostroferas).
Det är talspråkligt
svängigt, på ett sätt där det poetiska knappt märkbart smygs på. Det är skrivet
i stundens hetta, där associationerna slängs fram på ett till synes vårdslöst
sätt. Det vårdslösa hindrar dock inte att det ofta finns utrymme att dryfta existentiella
frågor:
Det glimrer i glass,
lukter av sigaretter, de forteller
historier om mennesker som
finnes
fantes, og ler, og Os
finnes, og vi
venter på en utrolig
framtid, se hva som skjer
Ikke som litteraturen,
formidlet av kråketær
og uvisshet, dag ut, stang
inn, natt kom
Ei bar grein duver etter
kråkeskriket
en mørk histories
etterkant
Langeland är
suverän på att fånga närheten mellan högt och lågt, och genom sitt ofiltrerade
sätt att ta in världen utvinner han flera hållfasta punkter: ”Jeg er glad for å
leve / selv om det er / det sørgeligste som finnes”.
Så är det förstås:
det är outsägligt sorgligt och svårt att leva, men man gör det ändå, även efter
att ha konfronterats med Yann Martels insikt att människan är människans
rovdjur. Langelands poesi är aldrig inställsam och förefaller inte bry sig
nämnvärt om att uppvakta läsarens intresse. Det är ett tilltal som man hellre
får söka sig till än att det pockar på och kräver din närvaro. Styrkan ligger i
att Langelands tilltal inte tvingar fram svar, utan erbjuder möjligheter för
egna ställningstaganden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.