Zoonetter, Morten Langeland, Flamme forlag

Hur jag än försöker, hur jag än vrider och vänder på det, kan jag inte komma ifrån det märkvärdiga med Morten Langelands nya bok Zonetter. Under hela 00-talet har det talats om hur e-boken kommer att ersätta den tryckta boken, men i så fall säger jag bara lycka till med att på elektronisk väg åstadkomma något lika fängslande som den här volymen, snillrikt formgiven av Aslak Gurholt.

I en tvådelad bok har Langeland skrivit arton gånger två sonetter (36 stycken inalles), men i stället för att följa kutym med en vändbar bok går de två häftena in i varandra, med titeln ”menneske” och ”dyret”. Metoden tar ingen notis om hierarkier, så det är upp till läsaren att välja var hen vill börja. Sidorna är svärtade, så diktraderna bildar vita gnistor mot det svarta. Och titeln är så fyndig att jag först inte ens noterar att det ska vara sonetter, utan jag hänger upp mig på det nattliga, och då är det ju passande med mörka sidor.

Dikterna kan på ett plan sägas bilda en berättelse som utspelar sig på ett zoo. På ett annat plan är raderna löst hängande, något som i viss mån liknar Raymond Queneaus vanvettiga experiment Hundra tusen miljarder dikter, där remsorna i hans sonetter kunde kombineras och läsas på lika många sätt som titeln utlovar. Langelands rimschema är ibland strängt, ibland uppluckrat och lättsinnigt i sin orenhet. Att raderna kan ge ett osammanhängande intryck blir det som bidrar till det fängslande.

All dikt är i någon mån konceptuell, och Langeland går frivilligt in i det fängelse som sonetten utgör. Som skandinavisk poet i sonettraditionen är det oundvikligt att nå fram till Inger Christensens majestätiska krans Summerfugldalen, och Langeland förekommer alla ens pekpinnar, där han turnerar hennes inledning ”de stiger op, planetens summerfugle / som farvestøv fra jordens varme krop,” med ”t/b til tanker som summerfuglen: / stiger opp, de stiger opp, som hendelser / flerrer søvnens seil og vingene løfter / kunnskap: kua melker etter mulen”.     

Det här är bra, för det bryter mot följsamheten, med en befriande slags nonchalans. Langeland vill bromsa flödet, hejda flytet. Det är dikt som hackar, som rör sig planlöst bland djuren. Dikten ”tre måter å gå på” är kanske representativ, och ser ut så här:

så kjiket vil ha nattemat? falafel!

går dit høna sparker, karaoke!

billige idol mimer ”Rebel Yell”

se ned! unngå L   T   U ! kuruke …

fol ser opp som bjønn – check out som fell

vende sit skinn, kjøpe seg inn, skyte

seg opp … Panda Rei! folk plantast og fell

og skal som stammer i tømmerrenna flyte

menneske, avskåret, forbindelser

dyret om døden vet intet … vet mer

om livet i avtrykket fra skoen

som meitemarken, kryper to veier

markkryperen er viss de tre døder

1. hodet, 2. halen, treskoen

Vad som inte heller ska underskattas är Langelands oförutsägbara humor, något som kan påminna om en annan skandinavisk sonettsamling från senare år, Malte Perssons Underjorden. Det är även här frågan om en poet som agerar reporter i sin samtid, som fångar upp ett pågående, med en blick till dels fascinerad och till dels ifrågasättande.   

För det är tydligt hur Langeland verkligen är ute efter att skriva samtida poesi, med hashtaggar, symboler som dollartecken och pilar, referenser till Katy Perry och instagram och meme. Att fånga nuet (plocka dagen, med Horatius ord) innan det försvinner är en angelägen syssla, och förmodligen håller den på att bli allt mer akut. De tidigare teknikerna för att lagra minnen är pålitligare än de nutida – hur ska bernurs texter bevaras för framtiden? viskar en olycksbådande stämma i mitt öra.

All dikt är konceptuell i någon mån, hävdade jag nyss, men man kunde också säga att all sonettdikt är självmedveten, liksom att all dikt är en besvärjelse. Langeland säger att ”tiden får for mye Duracell”, och jodå, hans dikt är en uppräkning, om än utan konfrontativa förtecken. Det är en pigg dubbelsamling, svår att nagla fast och ge en definitiv summering av. Som diktbok är den abstrakt och gäckande, och kan bara drabba den som i likhet med mig tycker att livet är i behov av sådant – att det konkreta och verkliga redan finns i överflöd.

Det här är är dikt som i högre grad än kräver något av tillvaron önskar sig saker, och jag kan inte tillräckligt betona hur mycket värdefullare den inställningen är.