Mimosa, Nanna Storr-Hansen, Gyldendal

Hur många gånger ska ung kärlek behöva skildras innan ämnet är uttömt? När jag läser Nanna Storr-Hansens andra diktsamling Mimosa (hon debuterade förra året med Spektakel) suckar jag först åt den valhänta tvåsamheten som hon beskriver, med de bekanta inslagen: hon dyrkar hans kuk, tar emot hans säd, är besatt av honom när han inte är där …

Men så kan jag också tänka att det här behöver skildras, när Storr-Hansen ger sin förälskelse en ny kontext. Dels lutar hon sig implicit mot poplåtsestetiken, typ Kents ”Vi mot världen”, The Strokes ”Two can be complete without the rest of the world”, New Orders ”And when we kiss we speak as one / And in a single breath this world is gone”, Siouxsie and the Banshees ”Hang all the world and universe / When I’m with you they always seem perverse”, och så vidare. Dels öppnar hon sig helt och hållet för världen – för naturen, i en ekologisk transcendens.

Det sker i den här bokens indelning i tre sviter: ”Øyen slayer”, ”BBY”, ”Teen age”, följt av just en ekologisk epilog, flämtande rester av kanske-hopp, kanske-förtvivlan, i en engelska som pekar ut vår framtida tillvaro, i förmodligen bättre samklang med naturen. Det är i ”BBY” kärlekshistorien framträder i all sin otypiska typiskhet – är inte all kärlek både kliché och originell, både allmän och privat. Är hon gravid? frågar hon sig, till hälften ängsligt, till hälften förhoppningsfullt. Därför lyckas hon överskrida banaliteten, det vardagliga, i denna nästan sublima längtan efter något större.

En längtan som alltså bär transcendenta drag. Diktjaget pendlar mellan denna typiska drift mot det vuxna – familjebildandet – och den sista svitens återgång till tonårstiden, till en barndom då flickan sov med hundar och befann sig i en slags bidan, en väntan på något större. Som graviditeten då, den önskansvärda, som också skulle innebära en konkret ökning av kroppsvolym. Storr-Hansen skriver en gurlesk light, kunde man säga.

Att naturen inte bryr sig om oss, det är också något vi kan behöva påminna oss om. För Storr-Hansens diktjag sker detta konkret, när det i närmast dendrofil längtan utsätter den för kärleksövergrepp. Begäret är sig likt, alltid detsamma: ”i kroppen mit græs / min gråd i / det grønne / det er så blødt / så blødt jeg / har et svar til plænen / febertræt kan vokse i mig / febertræt kan vokse i mig”.

Det här är stark poesi, som lyckas tända kärleksljuset, och visa besatthetens mekanismer, i koncisa kadenser. Hon balanserar idealiseringen av kärleksföremålet med en rov gråhet, eller grov verklighet (verkligheten är alltid grov, ju). Den längtan som diktjaget ingår en pakt med blir också helt bärande för samlingen, en längtan att världen ska vara mer och större än så här.