Hur många gånger
ska ung kärlek behöva skildras innan ämnet är uttömt? När jag läser Nanna
Storr-Hansens andra diktsamling Mimosa
(hon debuterade förra året med Spektakel)
suckar jag först åt den valhänta tvåsamheten som hon beskriver, med de bekanta
inslagen: hon dyrkar hans kuk, tar emot hans säd, är besatt av honom när han
inte är där …
Men så kan jag
också tänka att det här behöver skildras, när Storr-Hansen ger sin förälskelse
en ny kontext. Dels lutar hon sig implicit mot poplåtsestetiken, typ Kents ”Vi
mot världen”, The Strokes ”Two can be complete without the rest of the world”, New
Orders ”And when we kiss we speak as one / And in a single breath this world is
gone”, Siouxsie and the Banshees ”Hang all the world and universe / When I’m
with you they always seem perverse”, och så vidare. Dels öppnar hon sig helt
och hållet för världen – för naturen, i en ekologisk transcendens.
Det sker i den här
bokens indelning i tre sviter: ”Øyen slayer”, ”BBY”, ”Teen age”, följt av just
en ekologisk epilog, flämtande rester av kanske-hopp, kanske-förtvivlan, i en
engelska som pekar ut vår framtida tillvaro, i förmodligen bättre samklang med
naturen. Det är i ”BBY” kärlekshistorien framträder i all sin otypiska
typiskhet – är inte all kärlek både kliché och originell, både allmän och
privat. Är hon gravid? frågar hon sig, till hälften ängsligt, till hälften
förhoppningsfullt. Därför lyckas hon överskrida banaliteten, det vardagliga, i
denna nästan sublima längtan efter något större.
En längtan som
alltså bär transcendenta drag. Diktjaget pendlar mellan denna typiska drift mot
det vuxna – familjebildandet – och den sista svitens återgång till tonårstiden,
till en barndom då flickan sov med hundar och befann sig i en slags bidan, en
väntan på något större. Som graviditeten då, den önskansvärda, som också skulle
innebära en konkret ökning av kroppsvolym. Storr-Hansen skriver en gurlesk light,
kunde man säga.
Att naturen inte
bryr sig om oss, det är också något vi kan behöva påminna oss om. För
Storr-Hansens diktjag sker detta konkret, när det i närmast dendrofil längtan
utsätter den för kärleksövergrepp. Begäret är sig likt, alltid detsamma: ”i
kroppen mit græs / min gråd i / det grønne / det er så blødt / så blødt jeg /
har et svar til plænen / febertræt kan vokse i mig / febertræt kan vokse i mig”.
Det här är stark
poesi, som lyckas tända kärleksljuset, och visa besatthetens mekanismer, i
koncisa kadenser. Hon balanserar idealiseringen av kärleksföremålet med en rov
gråhet, eller grov verklighet (verkligheten är alltid grov, ju). Den längtan
som diktjaget ingår en pakt med blir också helt bärande för samlingen, en
längtan att världen ska vara mer och större än så här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.