I går fick Kirsten
Thorup Nordiska Rådets litteraturpris, och man kunde önska att någon av
kulturredaktionerna på de stora svenska dagstidningarna fann värdet i att
rapportera om detta. Men inget har skrivits, trots att det gått ett dygn snart.
Förra året, när priset gick till Katarina Frostenson, var det en stor nyhet i
Sverige. Det är väl ändå ynkedom att vara så illa bevandrad i det danska. Man
kan råda bot på många sätt: jag väljer att läsa en dansk poetik.
I ett märkligt
efterord till Christian Stokbro Karlsens nyutgivna bok Poetik försöker förläggaren Mattias Jeschko-Edberg försvara
utgivningen, trots att boken är både svårläst och oöversatt från danskan. Märkligt,
då det är en bok som egentligen inte behöver något försvar, tänker jag först,
men inser ju att det är en korrekt bedömning. Vem ska orka läsa? lyder den mer
eller mindre explicita frågan, och det har väl besvarats genom den tystnad med
vilken den blivit bemött.
Nog för att det
inte är en alldeles lättillgänglig text. Den inleds med två oöversatta motton
från Nietzsche och Heidegger. Om Nietzsche filosoferade med hammaren kan något
liknande sägas om Stokbro Karlsen, men han lånar mer från Heidegger i denna
skrift. Att avstå från att översätta är en grej i sig, där det ju finns något
av förvanskning i översättningen, ett våldförande på texten.
Att kortfattat
redogöra för innehållet i denna hårt komprimerade skrift är inte helt lätt.
Samtidigt som författarrollen – identiteten som siare, geni – håller på att
utmanas, kvarstår den gängse bilden av författaren som något eftersträvansvärt.
En (del)förklaring till att det ges ut så många nya böcker är att många gärna
vill identifiera sig som författare.
Enligt Stokbro
Karlsen har bilden av vad dikt är varit densamma de senaste hundra åren. Dikten
är inte tillräckligt unik eller originell, och kan inte undgå att bli en kopia
av det redan skrivna. Han vill ersätta substantivet med verb, en slags
verbalisering av poesi som något som sker, eller ännu hellre inte ens har skett
– att poesi är det som är på väg att inträffa. Inte den stelnade (döda)
produkten, utan det ofullbordade – inte målet, utan medlet. En ny definition av
poesin skulle betona den som en riktning.
Det är negationen
som borde vara poesins varumärke. Dess brist är dess tillgång, i det den icke
förmår. Ett återkommande ord i poetiken är melankoli, som mindre är ett
förlamande tillstånd och mer av konstruktiv strategi. Att skriva är att
bekräfta existensen av det som gör dig olycklig.
Man kan säga: han
tankar teorier, och det får hans text att bli tung, däst. Hans ideal är mindre
metafysisk (explicit: Søren Ulrik Thomsens Mit
lys brænder), mindre transcendentalism (implicit: Pia Tafdrups Over vandet går jeg). Han skriver fränt
om poeter som lakejer i marknadens tjänst, där de upprätthåller en hegemoni med
strukturer så starka att de aldrig bryts.
Ett av hans
angreppsmål är den moderna poesins vurm för storstaden. En annan är metaforen,
som han vill ersätta med metonymin – en inte helt inaktuell tanke, då den
tagits upp lite då och då i svensk poesidebatt sedan början av 00-talet. Och
gärna för mig: metonymin är en underskattad trop, som förmår uträtta mer än
metaforen.
Ofta vill jag hålla
med de tankar som uttrycks i den här boken. Som när jag ser vilken slags poesi
som får beröm i spalterna: nästan undantagslöst rör det sig om en poesi som i
största möjliga mån liknar den etablerade föreställningen om vad poesi är. Tänk
om den mer kritiskt skrivna poesin också fick den typen av uppskattning. Som
Stokbro Karlsen säger: ”Digtet bliver med andre ord endnu et tilbud på
kulturindustrins underholdningsplatforme, hvis raison d’être er at fortælle
folk, at de er gode nok, som de er.”
Stokbro Karlsen
skriver också om effekten på läsekretsen, om hur kortvarig den är för den typ
av litteratur som vill uppnå den. Jo, men man får ha i beaktande att det finns
två typer av effekt: dels den kortvariga, den som jagas av den som vill synas,
och den långvariga, den som inte betyder något medan poeten andas. I ett
idealiskt samhälle finns det utrymme för båda perspektiven, som skulle omfatta
en tydligt skriven poesi som är anpassad och en mindre inordnad poesi. Nog finns
det plats för både Jenny Werkmästar och Jenny Tunedal, vill jag då invända.
Det positiva med
Stokbro Karlsens ärende är att han vill frigöra diktens potential, dess löfte.
Det är en fråga om att erkänna dess anlag för möjligheter. Däremot vill jag
inte riktigt hålla med hans negativa bild av poesin som dömd att upprepa sig.
Jämför romanen, som också är en Proteus-gestalt, med anlag för den inneboende
förändring. Och dikten har väl under 2000-talet ändå närmat sig konsten, på så
sätt att den tillåter olika slags uttrycksformer. En poet som Johannes Heldén
tror jag hade varit otänkbar under 1900-talet.
En brist i denna
poetik är att den diskuterar i så vaga termer. Det är säkert motiverat att
resonera med Heidegger som sköld, även om det oundvikligen blir en grogrund för
nya bryderier. Något som väl inte ska avhålla dig från att läsa den, om du bryr
dig ett iota om läget för poesin, oavsett om det är till Danmark eller Sverige
du ställer din håg.
Kirsten Thorups roman Erindring om kærligheden är inte översatt till svenska, och finns inte ens i danskt original på något svenskt bibliotek (inklusive universitetsbiblioteken)! Svenska förlag är generellt extremt dåliga på att översätta litteratur från andra Nordiska länder, i Finland översätts fler finlandssvenska böcker till finska än all översättning av finska böcker till svenska
SvaraRadera