Anne Carson är de
stora ambitionernas författare, med sina gränsöverskridande verk: essä, poesi,
kulturhistoria, filosofi, dagbok – vad ska man kalla detta svåröverblickade
författarskap? Något helt annorlunda är det, och vi har bara börjat lära oss
hur det är att läsa det. Annorlunda och omvälvande – en Borges för 2000-talet,
kunde man ju säga lite slarvigt.
Nu har Mara Lee,
som tidigare översatt en handfull titlar, gett sig på en liten bok som utkom
1992. Short Talks blir Kort sagt på fyndig svenska, och det är
en översättning där det mesta nog funkar, om än jag ställer mig lite frågande
till några enskildheter. När Carson låter Gertrude Stein utbrista ”Today has
ended” blir det på Lees svenska både mer prosaiskt och för lite vardagligt:
”Idag upphörde”. Säger man verkligen att en dag upphör? Carsons poäng är väl
att fånga Steins lakoniska alldaglighet, och då är ju ”upphörde” helt fel
stilnivå.
Att ett plommonstop
trollas bort och blir en icke-existerande ”bowlinghatt” är väl en eftergift åt
en manisk allitteration i originalet, och jag kan i vilket fall inte ge något
förslag på hur det kunde ha undvikits. Men det är märkligt hur Lee också
trollar bort en gran och gör det till ”furu”, i en av bokens många starka
texter, ”KORT SAGT OM LÄSNING”:
”Vissa fäder avskyr
att läsa men älskar att ta med familjen på resor. Vissa barn hatar resor men
älskar att läsa. Konstigt att de ofta råkar hamna i samma bil. Jag såg en skymt
av Klippiga Bergens kolossala kantiga skuldror mellan styckena i Madame Bovary. Molnskuggor vandrade
förstrött över hennes jättelika hals av sten, fann hennes flank av furu. Alltsedan
dess kan jag inte se kvinnlig kroppsbehåring utan att tänka, löv eller barr?”
Nu vill jag inte
vara petig, men nog ska väl bergen i ”Klippiga bergen” inte ha inledande
versal? I Carsons original står det också på slutet, kuriöst nog, ”Deciduous”,
vilket strängt talat är något annat än en fråga om ”löv eller barr”. (Deciduous
betyder lövfällning.)
Boken består av en
drös korta infall, som svårligen låter sig göras rättvisa i referatform. Carson
väljer ämnen till synes så som det faller henne in. Det är konst, musik,
litteratur. Rembrandt. Kafka. Emily Dickinson. Och tiden, den är icke-linjär.
Här kan Ovidius lyssna på radion. Du hamnar intill de hon skriver om, som om du
befann dig så nära det går att komma dessa mytiska figurer, som om du för en
gångs skull kan föreställa dig att de har gått på jorden de också, att deras
fötter har vidrört marken.
Det är något i
texterna som inte stämmer, som om dess förutsättning är bristen. En slags
latent defekt, som apteras när Carson skriver. Det är miniatyrer som har
packats så tätt att det har uppstått en knappt märkbar spricka i dem.
Anne Carson är
smart, men får aldrig läsaren att känna sig dum. Det otvungna umgänget med
förebilderna blir något som bistår läsaren. För henne är skrivandet ett sätt
att ge struktur åt det kaotiska, ett sätt att hålla världen samman. För att den
skulle kollapsa annars? Ja, min skulle, jag vet inte hur det är med din. Men
också: hon vässar tanken. Jag vet inte om jag blir smartare av att läsa henne,
men – världen blir roligare, för att det helt enkelt är så roligt att läsa
henne.
Och det är just
enkelheten som är nyckelordet här: trots att hon hela tiden byter spår, lämnar
sina trådar hängande i … intet …? Nä, för här skapas mönster, med hjälp av ett
återkommande ljus som explicit nämns, och som även riktas mot de enskilda
texterna. I själva ljusskriften: dess magi, det som uppstår när du läser. Men
det är också ett ljus i hennes tankar – vad är det för slags ljus?
Nya utgåvor av
Carson är alltid välkomna, och för varje bok läggs nya bitar till detta säregna
författarskap. Jag ska inte förta glädjen med att gnälla på detaljer i
översättningen – det är som sagt mycket som funkar också. Det är när ens blick
liksom tvingas mot ett visst håll, vriden mot det väsentliga, där du förnimmer
hur allt efemärt som hyllas och prissätts i tillvaron bara upphör att existera.
För att det finns
ett alternativ, och här är det. I dessa korta texter går hon in i en dialog med
sina ämnen, och läsaren görs delaktig i den dialogen. Jag läser den här boken
som en implicit uppmaning: så här ska det göras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.