9 dec. 2016

Personligt, Virginia Woolf, översättning Rebecca Alsberg, ellerströms


”Själens kamp innebär att man tänker mot strömmen, inte med den.”

Ellerströms fortlöpande utgivning av Virginia Woolfs essäer är på många plan förträfflig. Till de tidigare utgåvorna – London (2009), Kvinnor (2011), Böcker (2014) – läggs nu titeln Personligt. Liksom de två tidigare är den översatt av Rebecca Alsberg, medan London är översatt av Gun R. Bengtsson. Ja, man kan för den delen bifoga titeln Ett eget rum, som samma förlag gav ut 2012 i god nyöversättning av Elisabeth Mansén.  

Förträfflig i minst två avseenden. Dels genom de gediget skrivna förorden, som var för sig men framför allt sammantagna tecknar en god bild av författaren. Och dels genom att Woolfs essäer tidigare översatts så oerhört sparsamt till svenska. Nu finns åtminstone en del lättillgängligt. För det finns ingen anledning alls att nöja sig med Woolfs romaner, och tro att du har skapat dig en uppfattning om henne utifrån endast dem. Dessutom går ju de olika skrivsätten in i varandra, något Green påminner om i förordet här. Den som till äventyrs inte har läst Woolf kan gärna börja med de här essäböckerna.


Det kan också vara spännande i sig att bara upptäcka en ny aspekt hos Woolf, en ny infallsvinkel. Här är tretton stycken sådana ögonblick, och det är mycket som är bra. En del hör till hennes allra mest kända, såsom ”En mal dör”, ”Tre tavlor” och ”Tankar om fred under en lufträd”.

Det finns en oväntad generositet i Woolfs sätt att skriva, åtminstone när hon var på det humöret, kanske det är bäst att tillägga. Hon har en förmåga att hitta exakt rätt nivå av allvar, när hon tar sig an ett ämne. Det sker med hjälp av en undersökande metod: hur ska nu det här bli? resonerar hon, och resonerar sig fram mot ett svar som fortfarande lämnas öppet, eller förhandlingsbart. Hon är ett föredöme i att behandla saker så odogmatiskt, och det är kanske mer än någonsin en nödvändig inställning ett år som detta.

Beundransvärd är också tydligheten, där hon utgår från konkreta exempel. I hennes poetik är sanningen liksom hos Nietzsche i beroendeställning av bildspråk och symbolism för att bli begriplig. Om Nietzsches sanning var en armé av metaforer är den väl hos pacifisten Woolf en folkrörelse av fyrfotade vågor. För pacifisten finns en annan metod, känd från Ebba Gröns ”Scheisse”. Hos Woolf lyder den: ”det finns ett annat sätt att slåss för frihet när man saknar vapen; vi kan slåss med våra tankar.”

Woolf bildar en motpol till de många självuppfyllda narcissisterna som nutiden är så förtjust i – det vill säga de populära rösterna som slår på trumman allra intensivast i mediaflödet. Jag har till exempel aldrig läst en text av Lena Sundström, Ann Heberlein eller Alexandra Pascalidou som inte har utgått från hennes eget jag och hennes egna reaktioner på händelser. Hos Woolf är erfarenheter allmänna, och hon är därför alltid mer inkluderande. Där nutida kändisskribenter är självupptagna intill utmattningens gräns, är Woolfs skrivande en spelplats för olika känslor – en del motstridiga, en del egoistiska och en del rentav osmakliga.

Många yngre författare vänder sig till förebilder som Marguerite Duras, Clarice Lispector, och Virginia Woolf, och det är dags att fatta att det är ett paradigmskifte – nu har det blivit dags att ersätta referenser till Joyce och Kerouac och Hesse och allt vad de heter (hette). Litteraturhistorien håller på att skrivas om – eller låt säga, den håller på att justeras en smula. När jag pluggade litteraturvetenskap på 90-talet hade vår lärobok några ynka rader om Woolf, och fyra sidor om Joyce. Det är betydligt svårare nu att få yngre läsare att tilltalas av Joyces tricksande.

Woolf rör sig otvunget och kvickt genom sina ämnesområden. Vad är det hon illustrerar? Häpnaden. Vi tillåts följa hennes förundran. Nu verkar det som att jag inte har skrivit ett jota om just den här bokens innehåll. Nåväl: hon skriver om fadern, med en besynnerlig blandning av beundran och avsmak. Det finns en hätskhet i hennes inställning till fadern, men ack, så beroende hon förblev av hans inflytande, hans skugga, hur mycket hon än förbannade den skuggan eller kanske att det var så att beroendet ökade ju mer hon förbannade den (skuggan). Not till alla som i framtiden ska skriva om Mr Ramsay i Mot fyren: det är en förenkling att tala om honom som en nidbild av Leslie Stephen; bara för att det stått så i gamla handböcker behöver du inte tycka så.

Indirekt skriver hon om förståelse, och hur mycket av den som är konvention. När vi förstår något: är det inte oftare snarare något så överväldigande att det rubbar våra invanda rutiner. Så att vi borde tala om kunskap som blixtnedslag – något så säreget och avgörande för vår personlighet att den måste uppskattas högre och vårdas på ett lämpligare sätt.

Woolf är en författare som kan vara elak när hon är snäll, och vice versa. Så här karakteriserar hon Edmund Gosse, en i våra dagar kanske mindre omtalad författare: ”Han doppar fingrarna i personligheten med häpnadsväckande flinkhet och fart, men om han stöper på något hett eller får tag om något ovanligt stort, släpper han det genast och drar sig undan lika snabbt som en skållad katt.”

Det generösa hos henne kan också bestå i att hon förmår se saker ur nya perspektiv, att hon inte är ute efter att befästa sådant hon redan vet. Sålunda förhåller hon sig till essän med den typen av frihet som ligger i ordets egentliga betydelse, från franskans ”essai” och ursprungligen latinets ”exigere”, att försöka. Allra vackrast illustreras det väl i den här volymen i en inställd flygtur över London, som tillåter henne att spekulera i hur den hade kunnat te sig. I fantasin är den överdådigare, och det är förstås tacksamt för oss som läser den texten att det blev just en inställd flygtur, för tänk hur mycket torftigare en redogörelse för en faktisk erfarenhet är jämfört med hur den utspelar sig i vår inbillning.

Det här är som sagt volym fyra i en serie essäer av Virginia Woolf, i ett enhetligt och behändigt format. Nästa bok lär vara den sista, men jag kan bara hoppas att det är ett illasinnat rykte.   

3 kommentarer:

  1. Och dessutom är Woolf knappast tänkbar utan Joyce.

    Om vi nu inte fullständigt ska glömma "hierarkierna"

    Mats

    SvaraRadera
  2. Joyce och Woolf gjorde väl sina promenader ungefär samtidigt, fast hon gillade väl inte honom?

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.