Atlantmannen & Horan på den normandiska kusten, Marguerite Duras, ellerströms

Två hypertunna böcker av Marguerite Duras, kan det vara något? Obetingat ”ja”, svarar jag som inbitet fan, men menar att också nybörjaren kan inleda sin bekantskap med denna lättillgängliga introduktion.

2000-talet tillhör författaren Marguerite Duras. Det är svårt att föreställa sig den trend av självbiografiska romaner under senare år utan hennes insatser, med böcker som Maja Lundgrens Myggor och tigrar, Lars Noréns En dramatikers dagbok och Karl Ove Knausgårds Min kamp. Året efter hennes död, 1997, utgavs Carina Rydbergs Den högsta kasten.

Där föds en ny författarroll, med en uttalad inspiration från Duras: en författare som hänsynslöst utnyttjar sin omgivning, där allt kan offras för de böcker som måste skrivas. Det nya består i hur Duras på ett självmedvetet sätt tar kommando över myten om sig själv.   

Förra året var det hundra år sedan hon föddes. I Sverige uppmärksammas det lite senkommet den här våren med en handfull tidigare oöversatta titlar ur hennes rätt digra produktion. Förra månadens Vicekonsuln kompletteras nu med två tunna volymer ur hennes 80-tal, en epok som var lika produktiv som högkvalitativ.

Atlantmannen, översatt av Jonas Ellerström, är ursprungligen en av hennes mest excentriska filmer. Bilderna tar slut när Duras berättarröst förmedlar historien om hur hon träffar den nästan fyrtio år yngre homosexuelle mannen Yann Andréa, som hon skulle leva tillsammans med sina sista sexton år. En arketypisk situation mejslas fram, med badhotellets olyckliga människor som åtrår på liv och död. Alltid bokstavligt: Duras är en författare som inte slösar med metaforer eller liknelser.  

Det är ett kärleksbrev där hatet doserar droppe efter droppe. Ursinnet från denna bok förs över till den ännu mer frisläppta Horan från den normandiska kusten, översatt av Kennet Klemets, som också översatt Duras sista bok Det är allt. Även denna text liknar essän, med tydliga insikter i skrivandets förmåga att uppvakta både konfrontation och försoning.

Relationen mellan Duras och Yann är i denna pritvata text ännu mer primitiv, med Yann som skriker medan författaren skriver. Det här är första gången hon nämner honom vid namn, och hånar hans jakt efter snygga män. Det är han som tilltalar henne som ”hora”.  

Förnamnet Yann är korrekt, men Andréa är påhittat. I verkligheten hette han Lemée, och dog förra sommaren. Som alltid hos Duras: du kan bara lita på henne till hälften. Fiktion och biografi samspelar i hennes verk. Hennes mest kända roman Älskaren visar en version av hennes uppväxt i Indokina på 1920-talet, en version som senare korrigerades i boken Anteckningar från kriget, som utkom först efter hennes död.

De här två böckerna belyser nya sidor av några av hennes mest fängslande romaner från 80-talet, som Emily L och Blå ögon svart hår. Alltså något för fansen, vi som inte kan få nog av hennes livsfarliga prosa. Men de här små volymerna skapar för den oinvigde också nyfikenhet inför den omfattande värld som Duras romaner gestaltar. Undvik den på egen risk. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 20/5 2015)