Två hypertunna
böcker av Marguerite Duras, kan det vara något? Obetingat ”ja”, svarar jag som
inbitet fan, men menar att också nybörjaren kan inleda sin bekantskap med denna
lättillgängliga introduktion.
2000-talet
tillhör författaren Marguerite Duras. Det är svårt att föreställa sig den trend
av självbiografiska romaner under senare år utan hennes insatser, med böcker
som Maja Lundgrens Myggor och tigrar,
Lars Noréns En dramatikers dagbok och
Karl Ove Knausgårds Min kamp. Året
efter hennes död, 1997, utgavs Carina Rydbergs Den högsta kasten.
Där föds
en ny författarroll, med en uttalad inspiration från Duras: en författare som
hänsynslöst utnyttjar sin omgivning, där allt kan offras för de böcker som måste
skrivas. Det nya består i hur Duras på ett självmedvetet sätt tar kommando över
myten om sig själv.
Förra
året var det hundra år sedan hon föddes. I Sverige uppmärksammas det lite
senkommet den här våren med en handfull tidigare oöversatta titlar ur hennes
rätt digra produktion. Förra månadens Vicekonsuln
kompletteras nu med två tunna volymer ur hennes 80-tal, en epok som var lika
produktiv som högkvalitativ.
Atlantmannen,
översatt av Jonas Ellerström, är ursprungligen en av hennes mest excentriska
filmer. Bilderna tar slut när Duras berättarröst förmedlar historien om hur hon
träffar den nästan fyrtio år yngre homosexuelle mannen Yann Andréa, som hon
skulle leva tillsammans med sina sista sexton år. En arketypisk situation
mejslas fram, med badhotellets olyckliga människor som åtrår på liv och död.
Alltid bokstavligt: Duras är en författare som inte slösar med metaforer eller
liknelser.
Det är
ett kärleksbrev där hatet doserar droppe efter droppe. Ursinnet från denna bok
förs över till den ännu mer frisläppta Horan
från den normandiska kusten, översatt av Kennet Klemets, som också översatt
Duras sista bok Det är allt. Även
denna text liknar essän, med tydliga insikter i skrivandets förmåga att
uppvakta både konfrontation och försoning.
Relationen
mellan Duras och Yann är i denna pritvata text ännu mer primitiv, med Yann som
skriker medan författaren skriver. Det här är första gången hon nämner honom
vid namn, och hånar hans jakt efter snygga män. Det är han som tilltalar henne
som ”hora”.
Förnamnet
Yann är korrekt, men Andréa är påhittat. I verkligheten hette han Lemée, och
dog förra sommaren. Som alltid hos Duras: du kan bara lita på henne till
hälften. Fiktion och biografi samspelar i hennes verk. Hennes mest kända roman Älskaren visar en version av hennes
uppväxt i Indokina på 1920-talet, en version som senare korrigerades i boken Anteckningar från kriget, som utkom
först efter hennes död.
De här
två böckerna belyser nya sidor av några av hennes mest fängslande romaner från
80-talet, som Emily L och Blå ögon svart hår. Alltså något för
fansen, vi som inte kan få nog av hennes livsfarliga prosa. Men de här små
volymerna skapar för den oinvigde också nyfikenhet inför den omfattande värld
som Duras romaner gestaltar. Undvik den på egen risk.
(Också
publicerad i Jönköpings-Posten 20/5 2015)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.