En sommar med Proust, [red] Laura El Makki, Atlantis

I Sverige lanseras som bekant deckare som tillrådlig sommarläsning i hängmattan. Från franskt håll kommer här ett mer radikalt förslag: tillbringa dem med Marcel Prousts roman På spaning efter den tid som flytt. Det sker i boken En sommar med Proust (Atlantis), där redaktören Laura El Makki samlar åtta prominenta experter. Utifrån var sin infallsvinkel skapas en relativt heltäckande bild av den här författaren, hur undflyende han än är både privat och i sin bok. Enligt brodern Robert behövde en läsare bli antingen allvarligt sjuk eller bryta benet för att ha tid att läsa På spaning.  

Utifrån en serie program i radion med samma titel har El Makki låtit de olika bidragsgivarna utforma en aspekt av romanen. Då blir det essäer i olika teman, olika försök att förstå hur den bildar sina mönster.

Bland romaner är ju Prousts bidrag den enda som har allt. Vi kan le överseende åt att den inledande delen refuserades, trots att han var en etablerad författare med flera utgivna böcker bakom sig, och fick ge ut den på egen bekostnad. I själva verket är det ju ett monster till roman, och att konfrontera den är en överväldigande erfarenhet. Om du har försökt läsa den och tycker att den bara är för mycket, då har du helt rätt.   

Redan den första texten etablerar också Proust som en av de farliga författarna. Antoine Compagnon skriver: ”man gör rätt i att vara rädd för böcker eftersom böcker omvandlar en.” Alla åtta har som sagt skrivit böcker om Proust, utöver Compagnon, som på egen hand sammanställde den snarlika En sommar med Montaigne (kom på svenska förra året), rör det sig om Raphaël Enthoven, Michel Erman, Adrien Guetz, Nicolas Grimaldi, Julia Kristeva, Jérome Prieur, Jean-Yves Tadié. Generellt uttalar de sig tvärsäkert men med stor förståelse för nyanseringar. De ger sig in i inlevelsens läsning, där du måste våga ta risker, våga säga något halvt löjligt för att komma fram till något skärpt. Prousts bok lär oss att utsätta våra förutfattade meningar för skärskådan.  

Hemligheten och dubbellivet är Prousts stora tema, även om det går att spåra kärleken (det vill säga svartsjukan) och tiden – men allt handlar om dubbelheten, både i identiteten och i känslorna, ambivalensen i att tillhöra men ändå vara utanför. Det är en så levande, organisk bok, som du aldrig kan fälla några bestämda omdömen om. Det är också en bok som är både bokstavlig och ironisk, och i den dubbelheten finns attraktionen, i själva ovissheten. Du kan bara ana dig fram till gåtfulla och dunkla antydningar. Detta samtidigt som boken är så full av häpnadsväckande insikter, ögonblick som förklarar känsloliv och psykologiska mekanismer. Prousts bok är ren teori i lika hög grad som den är ren litteratur. En metafysisk bok. En bok som rör sig från det yttre till det inre hela tiden.

Till kärleken, ja, det vill säga svartsjukan, som Proust skriver så utförligt om, i synnerhet i böckerna om Albertine, som han bevakar och där de patologiska dragen hos berättaren ”Marcel” blir så framträdande. Det är som om Proust gått i svartsjukans lära hos Coleridge, som inleder dikten ”Not at Home” med en bitter aforism: ”That Jealousy may rule a mind / Where Love could never be / I know; but ne’er expect to find / Love without Jealousy.” Intressant nog ger androgynitetens förespråkare Coleridge egenskaperna allegoriska drag, med Svartsjukan som en kvinna och Kärleken som en man.

När Tadié skriver om hur Proust lyckas använda men samtidigt undvika Balzac som stor förebild erinrar det om Harold Blooms berömda teori om The Anxiety of Influence, hur en stor författare måste besegra sin föregångare för att inte helt bli slav under dennes stil. Vad man än tycker om Proust: han hör till dem som har lyckats. Prieur skriver om det sällsamma i att boken fortfarande lockar oss, trots att dess världar är så avlägsna, det tidiga 1900-talets salongsliv i fransk borgerlig miljö.

Det finns trådar mellan de olika skribenterna. Tadié nämner fantasin när han skriver om Prousts kärleksteorem, och just fantasin blir huvudämnet hos Kristeva. Det spännande med Proust är ju hans sjukdomsinsikt, att han leker med sina egna känslor och betraktar dem med ett slags upphöjt tålamod, samtidigt som han är helt distanslöst inne i de dunkla begären. Någon helylleförfattare är han inte. Enthoven påpekar likheter mellan Proust och Montaigne, och det försåtliga i att det inte någonsin går att finna Montaignes namn i romanen: vi vet vad Borges skulle ha sagt om denna frånvaro.

Kloka böcker genererar nya läsningar hela tiden, och det går inte att nöja sig med den kunskap du förvärvat dig en gång. Det här är inte samma sak som att säga att nya tolkningar övertar de gamla – mer rör det sig om att låta olika varianter kommunicera med varandra. De åtta skribenterna här är ganska självständiga. Just när jag tänker på kaleidoskopet, hur var och en av dem vrider på Prousts bok för att bilda nya konturskarpa mönster, kommer jag till Kristevas beskrivning av ”den kaleidoskopiska rörelse som kännetecknar den Proustska skriften”. Och att skapa innebär för honom att söka, och det är i de trevande och de efterforskande fälten Proust lever som författare.

Kristeva nämner den brittiska psykoterapeuten Frances Tustins idé om endogen autism som tillämpbar på Proust. Det är alltid ett äventyr att läsa Kristeva: här betonar hon det moderna hos Proust, samtidigt som han är en författare som inte kan sägas inryms i det vi brukar kalla modernismen. Förmodligen är det en av anledningarna till att han fortfarande känns så aktuell, medan de författare som någon av –ismetiketterna kunde fästas vid blivit redundanta.

Att översättaren Jan Stolpe negligerar Gunnel Vallquists berömda översättning är möjligen onödigt, om än det genererar en mer enhetligt hållen stil. Nu citeras Prousts bok i långa sjok, och det kunde ha sett märkligt ut. Ibland går citaten in på detaljnivå, och nu undviker vi åtminstone det respektlösa tilltaget att den nya översättaren modifierar i sin kollegas arbete. I vilket fall blir de långa citaten lockbeten, oemotståndliga trådar som löper rätt in i den stora textens väv. Proust föreställde sig ju boken som en katedral, men talade också om den som en klänning, och de manuskript han efterlämnade kan ge intryck av långa rader av papper som sytts fast likt tygstycken. Man kan givetvis också läsa hans bok – jag menar: bli läst av hans bok – som ett musikaliskt stycke, eller varför inte som en rabatt, ett organiskt begränsat stycke som lever vidare men kräver viss översyn, ansning och bevattning.

Stolpes översättning lägger sig inte heller långt ifrån Vallquists. Så här lyder ett av romanens mest fascinerande partier hos henne, när ”Marcel” smygkollar på den sovande Albertine. Passa på att notera den typiska meningsbyggnaden:

”Och när jag kände att hennes sömn var total, att jag inte skulle stöta på några blindskär av medvetande eftersom dessa nu helt täcktes av den djupa sömnens hav, sträckte jag ljudlöst ut mig på sängen och smög mig intill henne, lade ena armen om hennes liv, tryckte mina läppar mot hennes kind och hennes hjärta och lät så min enda fria hand glida över alla delar av hennes kropp; min hand lyftes liksom pärlorna av Albertines andetag; den jämna rytmen satte även mig själv i lätt rörelse: jag hade stigit ombord på Albertines sömn.”

Hos Stolpe:

”När jag nu förstod att hon låg i den djupaste sömn och att jag inte skulle stöta på några grynnor av medvetande som nu täcktes av den djupa sömnens vida hav, kastade jag mig beslutsamt och utan ett ljud ner på sängen, jag lade mig intill henne, jag lade armen om hennes midja, jag tryckte läpparna mot hennes kind och hennes hjärta och lade sedan den enda fria handen mot alla delar av hennes kropp medan den liksom pärlorna höjdes och sänktes av Albertines andning; jag kom själv i lätt rörelse av hennes regelbundna andetag. Jag var ombord på Albertines sömn.”

Det kan också tyckas onödigt med (ännu) en bok som introducerar Proust. Som ett appendix längst bak finns en rätt lång lista med böcker om Proust – bara en bråkdel av den franska Proustlitteraturen har översatts, visserligen – och nog klarar sig en läsare utan välvilliga guider som entusiastiskt ställer sig i vägen för att peka ut fyndigheterna i romanen. Här antyds på några ställen att På spaning är en bok utan läsare, vilket nog är både korrekt och felaktigt. Nåväl. Följ den här bokens uppmaning då: läs Proust i sommar, och spara kringlitteraturen till efteråt. Då kan en bok som denna åtminstone skingra något av din förvirring, samtidigt som den respektfullt bevarar den mystik som fortsätter att sippra fram ur denna stora roman, lika besvärlig som den är underbar.

Atlantmannen och Horan på den normandiska kusten, Marguerite Duras, ellerströms

  "Går det att begära mer än denna öppning mot det oerhörda som Duras antyder? ”Jag tror att jag bara är fäst vid vad livet inte skänker en”. Det är något helt definitivt över hennes kategoriska utsagor, något som inte är förhandlingsbart och som får mig att kapitulera och avstå från att gå i polemik med henne. Här finns något som jag skulle vilja kalla hotfullt; bra författare ska du generellt vara lite rädd för."

Jag recenserade Marguerite Duras två tunna böcker Atlantmannen och Horan på den normandiska kusten på Floret. Länk här:

I tvillingarnas tecken, Eva-Stina Byggmästar, Wahlströms & Widstrand (Schildts & Söderströms)

Två amerikanska ikoner är föremålet för Eva-Stina Byggmästars nya diktsamling. Det är ett uppenbart kärleksarbete, där vissa dikter gnistrar och ger tillvaron ett förklarande ljus.

När jag först fick höra att en av mina favoritpoeter Eva-Stina Byggmästar skulle skriva en diktsamling om två av mina favoritmänniskor Marilyn Monroe och Emily Dickinson var jag tvungen att nypa mig själv i armen. Men det är ingen dröm. I tvillingars tecken heter denna märkliga lilla bok, och vi kan börja med att reda ut titeln: Monroe är, liksom Byggmästar, född i tvilingarnas tecken, medan Dickinson inte är det.

Tvillingsjälar kan de vara ändå. För ett par år sedan utgavs boken Fragment, med utdrag ur Monroes anteckningsböcker, och ett ganska försvarligt antal dikter. Nu säger jag inte att det var genialiska dikter, men om hon hade arbetat med sin talang kunde de ha blivit något åt det hållet. Världen ville, som bekant, annat.

Hos Byggmästar finns det inget tvivel från min sida: hon skriver formidabla dikter. Att hon utgår från den nämnda Monroe-boken behöver inte vara en brist. Det är poeten som ser poeten i Monroe, ungefär som den italienske poeten Pasolini redan på 60-talet såg bortom schablonen av blåst blondin: ”Du, lillasyster, hade den där skönheten som ödmjukheten skänkte dig, och eftersom din själ hade anspråkslöst ursprung visste du inte hur du skulle ta den i besittning, för då skulle det inte längre ha varit skönhet.”

Ungefär så vackert skriver också Byggmästar när hon lägger sig kind mot kind med både Pasolini och Monroe: ”Din yttre skönhet må förtrolla / men din själ / är / faktiskt ännu vackrare.”

I boken tonar Monroe och Dickinson in i varandra. Byggmästar frigör den smärta som kommer till uttryck så omedelbart från de två förebilderna. Båda fungerar bra som modeller för den poetiska fantasin, då de uttrycker sig så kryptiskt och fragmentariskt med sina dikter. Dickinson är ju fortfarande underskattad, ses ibland som en världsfrånvänd idylliker, men förblir den för mig mest intellektuellt utmanande poet som jag har läst. Ta bara en rad som ”Much Madness is divinest Sense” …   

Med hjälp av en påhittig fantasi lyckas Byggmästar åstadkomma de där intima mötena mellan tvillingsjälar. Då finns det en närvaro som ger tillträde till den sällsamma världen, där allt handlar om tillit och mod, om att oförskräckt ge sig in i den poetiska stormen. Där du vågar tappa fotfästet, för att du litar på poetens röst.

Det finns förvisso en och annan enskild dikt som kan ge ett platt intryck, men så skjuter Byggmästar in någon av sina spontana epifanier – alltså ögonblick av häpnadsväckt klarhet, där det är som att tillvaron förklaras, får mening.

Här finns också den bästa kärleksdikt jag har läst i år, när Byggmästar på geniets självklara vis leker Dickinson:

”Också jag vill

ha ett vackrare ord

än vackert –

så jag säger: Du!

Också jag vill

ha ett ljusare ord

än ljus –

så jag säger: Jag!

Jag vill ha

ett starkare ord

än kärlek, passion

och extas –

så jag säger: Vi!”

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 28/5 2015)

Drömmen om Ester, Anna Jörgensdotter, Bonniers

Med hjälp av skissens teknik skapar Anna Jörgensdotter i sin nya roman Drömmen om Ester ett flyktigt men ändå konturskarpt porträtt av konstnären Ester Henning. Det må vara att hon inte dög som modell åt Anders Zorn, men han gav han henne ändå viss konstnärlig uppmuntran. Vi tillåts komma nära ett levnadsöde som sätter fokus på orättvisor på många plan, inte minst ur ett jämställdhetsperspektiv. Att vara kvinnlig konstnär för hundra år sedan innebar en kamp mot en könsmaktsordning som inte visade mycket förståelse för just kvinnans insatser. 

Jörgensdotter registrerar utan att ta ställning, om inte den stillsamma ironi som här och där skymtar ska tas som intäkter för indignation. Den upprättelse som Ester Henning fått på senare år kompenserar inte att hon under sin livstid arbetade i en motvind som förefaller ha varit så hård att den kvävde hennes hälsa. Här skildras allt detta utan förenklingar, men också utan övertygande svar.     

Med kontrollerad stil som bär på undertryckt vrede lyckas Jörgensdotter levandegöra Ester och skapa en trovärdig människa, och det är inte utan att man vill henne väl. Tyvärr håller det bara halva romanen. När Ester hamnar på mentalsjukhus tappar Jörgensdotter kontrollen, och stilen faller i bitar. Det finns också en stelhet i redovisningen av fakta. Det fungerar smidigare när uppväxten inlevelsefullt skildras, på ett avlyssnande språk som lägger sig nära det upplevda. Där är sagotonen ändå förankrad i en konkret verklighet, medan vanföreställningar är svårare att gestalta litterärt.

(Också publicerad i Vi nr 6/2015)

Ut, Theodor Hildeman Togner, Lesbisk pocket

I går var det Pride-parad i Jönköping. Det lär ha gått 6500 personer i tåget, som utgick från min skola Per Brahegymnasiet, berömd för att där får en vara som en är. Nä, jag marscherade inte, för jag låg och sov i två timmar på eftermiddagen, sjuklig. Ursäkta min arrogans, men jag har svårt för offentliga tillställningar. (Jag har inte heller marscherat för fred någon gång.)

Jag var sjuk, och det är inte heller länge sedan homosexualitet var en sjukdom i Sverige (fram till 1979). Innan dess var det olagligt (fram till 1944). Tiden skulle få sista ordet. Jönköping är som bekant inte Sverige: skrapar du på ytan här kommer djävligt obehagliga saker fram, så ett Pride-tåg är något annat här än i andra svenska städer.

Men den som sover syndar icke … När jag vaknade surade jag i ett par timmar till, och sedan läste jag Theodor Hildeman Togners debut som författare, boken Ut, utgiven på förlaget Lesbisk pocket. Det är en prosalyrisk uppväxtskildring, som delvis lånar blomstermetaforik från Ola Hansson, men framför allt bildar en övertygande berättelse i egen kraft. Hildeman Togner är född 1992, och berättade i DN 22/3 i år om sin bok: ”Jag skrev ’Ut’ för att jag ville förlåta det forna jag som trodde det var tvunget att vara en flicka, och kände sig totalt instängd där inne.”

Med sin nästan övertydliga titel har Hildeman Togner ändå lyckats gestalta en upplevelse på ett sätt som övertygar, utan att förlita sig på enkla lösningar eller självklarheter. Det som får hans bok att leva är spänningen, laddningen, allra mest framträdande i skildringen av skolan. Det dovt skimrande, det diffusa, som måste förbli diffust för att situationen kräver det.

Diktjaget upptäcker sin kropp, sin flickkropp, sin förhatliga flickkropp. Bland andra flickkroppar, som hon söker sig mot, bara för att pröva eller mäta sitt begär. Hon, som alltså ska bli en han, ger sig in i en dialog med en möjlig terapeut, psykiatriker, läkare, någon som väljer medicinens framkomliga väg mot förlösning för den i medicinens tycke vilsekomna ynglingen. Berättartekniken erinrar om Victoria Benedictssons mästerliga novell ”Ur mörkret” från 1888. I Hildeman Togners version säger diktjaget med förtvivlan i rösten: ”Jag ser två håriga händer kring en kritvit hals. Är det mina händer, eller är det min hals?”

Men i skolskildringen finns också något av den intensitet som kan hittas också i Karin Boyes lesbiska roman Kris från 1934. Parallellen finns i hur diktjaget liksom Boyes Malin Forst kastar lystna blickar mot en klasskamrats nacke. Problemet är att klasskamraten råkar tillhöra samma kön. Ett uppvaknande som av nödvändighet måste vara brutalt.

I viss mån liknar den här berättelsen Lyra Ekström Lindbäcks Ett så starkt ljus. Låt gå för att det inte är en lika stark bok, eller att dess ljus inte är lika starktc(en av förra årets sex bästa böcker, för fan!), men Ekström Lindbäck har fungerat som en uttalad inspiratör, likväl som redaktör. Jag fastnar för den ambivalens som skrivs in i dikterna, diktjagets tydliga identifikation med monstret.

För Hildeman Togners huvudperson lockas av det flickaktiga i lika hög grad som han äcklas av det. Han går igenom några potentiella förälskelser, hejdar sig vid en avbruten förförelseakt med ”Rebecca”. Ambivalensen är tydligt utskriven, kanske någon gång lite väl övertydligt presenterad. I gengäld är den konsekventa blomstermetaforiken desto mer giltig, som en förlängd metafor med bäring som får det skildrade att korsa litteraturens fält och ge sig in på den så kallade verkligheten. Det är fint gjort, och rentav bra gjort. I de ögonblicken, när boken växlar tempo, är det som att man bevittnar en författare som föds. 

Brev i april och andra dikter, Inger Christensen, Modernista

Om du har en viss känslighet för språk irriteras du troligen av sportkommentatorernas evinnerliga användande av ordet ”superlativ” när de ska beskriva idrottsutövarnas prestationer, eftersom dessa kommentatorer inte verkar veta vad ett superlativ är. (Titta för all del på tv-programmet "Är du smartare än en femteklassare" i kväll, där den avsatte utbildningsministern inte heller vet vad ett superlativ är.) I litteraturrecensioner används å andra sidan sällan superlativen, kanske för att kritiker är försiktigare med att peka ut någon som ojämförligt bäst, och så vidare.

Men Inger Christensen kan man säga så om: hon är verkligen bäst. Modernista ger nu ut en fjärde av hennes diktsamlingar, i Marie Silkebergs översättning: Brev i april och andra dikter. En tunn diktsamling som kompletteras av en kort och en lite längre dikt.

Bäst? Åtminstone får hon det andra skrivna att te sig futtigt. Ett kanske lite orättvist exempel. 2014 utgav Ida Börjel boken Ma, som lutade sig tungt mot Christensens bok Alfabet. Hur fantastisk jag än tycker Börjels bok är – lätt förra årets bästa svenska diktbok, under ett ganska starkt år för svensk poesi – är den ställd sida vid sida med Christensens bok just futtig.

Brev i april utkom 1979, och fick en svensk översättning på 80-talet (jag avstår från att jämföra översättningar denna gång), av Urban Andersson. Vad är det för dikt? En dikt där det lekfulla övergår i allvar omärkligt och lätt, där enskildheter spretar men helheten hänger ihop. Man kan förvisso läsa den som skildringen av en kvinnas resa med sitt barn, och upptäckten av tillvaron (språket), men det går också att applicera upplevelsen på läsarens upptäckt av språket (tillvaron).

Med hjälp av matematikens adderande funktioner vävs dikten fram i trådar, som kan vara spindelvävstunna men hållbara nog för läsaren att hänga upp sina tunga tolkningar på. Det speciella är hur additionen bara förstärker koncentrationen, i en av poesins vackraste paradoxer. Hon har ett ”och så”-ackord som förstärker sambanden mellan de olika delarna, som får resemotivet att motiveras. Raderna pendlar fram mellan det ovissa och det uppenbara. I en dallrande rörelse av förundran:

”Vem vet

om granatäpplet

vet med sig,

att det heter

något annat.

Vem vet

om jag själv

kanske heter

något annat

än jag gör.

Jag tänker,

alltså är jag del

av labyrinten.”

Att kalla Christensen för språkmedveten kan tyckas vara en truism. Hon är poet, ju, och poeter har inget annat än språket. Hon förmedlar en trygghet i sitt språkbruk, och jag tror det är en välsignelse att en så språkskicklig poet som just Marie Silkeberg översätter. Hon bevarar ljuden i dikten, överför danskans vokalrikedom in i svenskan, får den att klinga till viss del osvenskt, som en påminnelse om att poesi skrivs på ett främmande språk, även när den översätts. Glosan ”verdensløst” i det danska originalet blir ”världslöst” i den svenska versionen, som nästan klingar ännu bättre, eller närmare sitt ursprung. Världen är värdelös. Hos Christensen är dikten utåtriktad: den kommunicerar – vänder sitt ansikte mot oss. Är det då att häda att hävda religiösa anspråk, eller är det tvärtom?

(Gud?)

Gud! Att läsa detta, denna dikt i ”alltidspresens”, där rastlösheten och vilan äger lika stor legitimitet. Med hjälp av språkets exakthet i uttrycket, för hon är det dubbla perspektivets poet. (Och jag tänker, dumma dumma Sigge Eklund som i tv-programmet ”Babel” tog med sig Cormac McCarthys sentimentala roman Vägen till ärkebiskopen Antje Jackelén, för det blev ett så tomt meningslöst samtal: vad hade hänt om de hade pratat om någon av Christensens böcker i stället, hade Eklund gett upp sin barnsliga ateism då?)

Språkligt är Christensen också en bokstavlig poet. Hennes labyrint är en cirkel av klarhet, av ljus, av frihet. Det är skrivet i en enda rörelse, som om pennan aldrig tillåts lyfta från pappret, aldrig får överge sitt uppdrag. I dikten Brev i april finns inte avskedet, bara närvaron – inte frånvaron, bara välkomnandet. Det är vardagligt, och så finns där mitt i det prosaiska – det hisnande ögonblicket. 

I den här boken finns som sagt ytterligare två dikter, en kort om Beethoven (som jag inte hittar i min danska utgåva), samt den något längre ”Dikt om döden”, som hon skrev 1989, alltså tjugo år innan sin död. I den här dikten är dödens närvaro av det otäcka slaget, alltså inte lika försynt som hos Tranströmer i den smått legendariska ”Svarta vykort”-dikten, ni vet där döden ”tar mått på människan” och ”kostymen / sys i det tysta”.

Det finns uppenbara paralleller mellan dessa två nordiska poeter: båda föddes på 1930-talet, debuterade som poeter en bra bit innan de var trettio. Bådas produktion, av det sparsmakade slaget på poesins område, klingar av på 90-talet, av olika orsaker, och båda såg länge ut att bli utan Nobelpriset, och dog med några få års mellanrum. Givetvis har också Tranströmer skrivit om Beethoven (i dikten ”Inomhuset är oändligt”) och kuriöst nog dog Beethoven och Tranströmer på samma dag i almanackan, 26 mars. Tranströmer föddes för resten i april.

Christensens dödsdikt är som sagt otäck, påträngande. Här rör det sig om dikt som inbjuder smutsen, det som vi inte vill veta av, slagget. Men det ska vara med: det är en del av oss, av helheten. Efteråt skulle hon som poet bara utge Fjärilsdalen, den kongeniala sonettkransen.

I en av sina essäer från 90-talet (samlade i Hemlighetstillståndet) skriver hon vidunderligt vackert om poesins balans mellan stillhet och kaos som ”ett mycket eftersträvansvärt tillstånd, som människor är beredda att gå mycket långt för att uppnå. Och kanske är det så inrättat att detta tillstånd, detta i egentlig mening världsförklarande tillstånd, inte riktigt existerar om inte orden benämner det och därmed skapar det igen och igen inför våra förundrade ögon.” (Anna Hultenheims översättning.) Det låter som en formel att upptäcka för läsaren av hennes dikter.

Det finns så många sätt att läsa Christensen på. Jag förordar ingen av dem, säger bara: gör det. Läs henne.    

Fælleden, Liv Sejrbo Lidegaard, Gyldendal

Här kommer jag med en text om ännu en diktsamling. Bryr ni er? Ja, faktiskt, för när jag kollar statistik är det påfallande ofta just recensioner av diktsamlingar som får fler träffar än när jag skriver om romaner.  Ska man ens läsa dikter, när världen brinner, som det brukar heta? Är det inte vettigare att ägna sig åt miljön, engagera sig politiskt, åt välgörenhet? Orkar jag, orkar ni?

Men fuck det, för korrigering: här kommer jag med en text om ännu en dansk diktsamling. Tjugoåttaåriga debutanten Liv Sejrbo Lidegaard ger ut Fælleden (Gyldendal), som nog ska översättas som allmänningar, alltså som den jord vi alla äger. Hon är utbildad på den bekanta Litterär gestaltning från Göteborgs universitet.

Det är en bok som tar upp frågan vad vi gör med våra liv. Diktjaget ställer sin förundran till förfogande. Förvisso, det är fint att göra saker politiskt, men poeter gör också ett politiskt arbete. Att skriva dikter som gör intryck, med förmågan att skära rätt in i en läsares liv – det är ibland mer än du kan åstadkomma om du sätter din håg till partipolitiken.

För det måste vara något allvarligt stört med poeter, som fortsätter, trots att marknaden inte har annat att visa än den bortvända ryggen. ”Skriv romaner”, säger marknaden, ”och allra helst deckare”. Men poeterna ihärdar. Behövs poesin? Ja, svarar jag, och ämnar exemplifiera det med Sejrbo Lidegaards bok.

Till att börja med är det en fråga om samhörighet. Poesin lär oss mycket: en av de viktigaste sakerna är hur mycket mer ett ”vi” väger än ett ”du” och ”jag” och ”dom”. Sejrbo Lidegaards dikter ställer sin håg till naturen. Igen: dikter om naturen, alltså. Omslagets feta färger passar ypperligt till innehållet. Färgerna är så tjocka att de tar över texten, får den att nästan gömma sig i prakten. Tätheten finns också i det språkliga uttrycket. En täthet som lägger sig fint intill textens smått spärrade piktur – ja, för det är ett typsnitt som ger luft åt orden, låter dem andas. 

Naturen: att längta dit, att vilja vara en del av den. Där man kan andas, ungefär. Där det (fortfarande) finns luft. Texten bärs av en återhållen vrede, eller om det är förtvivlan, eller om det är samma sak – jag har ofta svårt att skilja på det. Eller om det rentav är uppgivenhet, såtillvida den kan vara återhållen: ”det er ikke et håb, det er et forsøg”, skriver Sejrbo Lidegaard. Några av de poeter som citeras är Ann Jäderlund och Pernilla Berglund – samt Rihanna. I en svit som ger intryck av att försöka skriva det upplöstas poesi. Det är som om hon prövar sig fram i olika stilar, prövar olika röster. Tricket är att ge intryck av att känna sig bekväm inom dessa olika stilar/röster, och det lyckas hon med så pass att de andras röster bara försvinner. Det som kunde uppfattas som orutin blir sin motsats, en självmedveten och självsäker egen röst. Det i sig är en begåvning, att inte förbli statisk i sitt skrivande, att låta det befinna sig i en rörelse, och att det är en egen rörelse.  

Jäderlund är en lämplig poet att spjärna mot, genom att vara så dynamisk, så fullständigt fri. Även om hon på 90-talet skrev decenniets bästa svenska diktsamling med mörker mörka mörkt kristaller tillhör hennes fyra 2000-talsböcker det mest häpnadsväckande jag har läst efter Edith Södergran, så ja, nog är det dristigt gjort att vända sig dit. Men alltså också lämpligt, så länge det görs med tillräckligt vässad penna. Jäderlund uppfinner sig själv med varje ny bok, och något åt det hållet sker även här, när Sejrbo Lidegaard i diktsamlingens tre delar skapar nya sätt att skriva.

Svenska poeter blir som bekant uppläxade när de nyttjar slang, svordomar eller anglicismer, medan jag ser en markant tendens mot en mer tillåtande kutym för danska kolleger. Och hos Sejrbo Lidegaard är det snygga lite skevt, lite kaxigt: ”nærmer mig et træ / svæver i fuckedness”. Låt gå för att jag inte får det att hänga ihop; det är imponerande ändå, och det är fucking poesi.

I dikterna är naturen som i bidan, som om den inte riktigt har infriat sina löften. Även om det håller på att bli en kliché med den försvinnande jorden och poeternas varning ser jag något nytt i Sejrbo Lidegaards infallsvinkel, i hur hon låter naturen bli till i sitt mest lovande tillstånd, i det som Stendhal skulle kalla ”löftet om lycka”. Och om det är hösten som är poesins huvudtrop blir det här våren som gör det större intrycket. En vår där det extatiska är nedtonat.

Ibland tar Sejrbo Lidegaard i så att om inte hon så åtminstone dikten spricker, men det kan få vara så, för sådan är våren. Dessutom: när detta sker, vilket inte inträffar störande ofta, då bildas en nödvändig spricka och där skymtar poesin, detta svårfångade väsen. Inte på sina eteriska lätta fotsulor, utan mer med bastanta steg där fötterna fastnar i marken. Det blir ändå dikter som rör sig, som sagt, där förbud inte utgör en gräns utan en möjlighet.

Dikter där verbhjärtat bankar skevt och därför så vackert:

”sort vand bobler

op gennem risten

spreder sig over brostenene

vi drejer os om hinanden

vandet over stenenene

fjerner støvet

spejler lyset

brister

mine håndflader brænder”.

Timmen före midnatt, Ida Simons, Natur & Kultur

Den mer än femtio år gamla nederländska romanen Timmen före midnatt är oväntat fräsch. Dels genom att skildra en okonventionell historia, och dels genom att den är så okonventionellt skriven.

När nederländska Ida Simons efter andra världskriget tvingades avbryta sin karriär som känd konsertpianist började hon skriva. Hon debuterade som poet 1946, och gav ut en novellsamling innan hon 1959 gav ut sin debutroman. Den kommer nu ut i svensk översättning, under titeln Timmen före midnatt. Originalets ”Een dwaze maagd” ska nog utläsas som ”En dåraktig oskuld”.

En dåraktig oskuld, det är huvudpersonen Gittel, som under mellankrigstiden lever ett sorglöst liv som trettonåring, pendlande mellan Antwerpen, där mamman försöker inleda ett nytt liv, och Haag, där pappan lockar tillbaka sin familj när han behagar. Oftast är de i Antwerpen, där Gittels talanger som pianist uppmärksammas av den nästan trettioåriga ungmön Lucie, som erbjuder familjens Steinwayflygel att spela på för underbarnet.

Gittel är naiv, med begränsad förmåga att förstå vad som försiggår omkring henne, eftersom hon mer är en iakttagare än en analytiker. Hon är förälskad i den äldre Lucie, och blir förkrossad när hon förstår att det är en obesvarad kärlek.

Romanen är skildrad i episoder. Men det är i första hand en okonventionellt skriven roman, med en teknik som kan erinra om musikstyckets komposition. Simons skriver med en virtuositet som kunde uppfattas som besvärande, vore det inte för att hennes avväpnande charm.

När romanen återutgavs i Holland förra året gjordes oundvikliga referenser till John Williams bortglömda 70-talsroman Stoner, som också kom på svenska förra året. Andra ser något av Jane Austen i Simons nyttjande av ironin. Austen kallades ju av Frank O’Connor för ”romankonstens Mozart” – kanske Simons ska jämföras med Chopin?

Själv tycker jag att porträttet av Gittel är ett ovanligt rättframt och genuint porträtt av barnet på väg mot vuxenlivet. Sällan har jag läst en så övertygande och inlevelsefull skildring av busfröet, och Simons lojalitet med barnet Gittel får mig att tänka på några av Dylan Thomas bästa noveller.

Thomas var en av det engelska språkets mest musikaliska poeter, och Simons skriver också musikaliskt. Hennes roman är ljus och lätt, men innehåller några domedagsackord. I verkligheten tillbringade Simons två år i koncentrationsläger i Theresienstadt och Westerbork. Det är möjligen så att en av anledningarna till att det här är en så lyckad roman är att Simons inte är romanförfattare, att hon var musiker som tvingades in i litteraturen, eftersom hon inte kunde spela längre efter vistelsen i koncentrationslägren. 

Som titel är Timmen före midnatt måhända ingen ordagrann översättning, men det är välfunnet. Översättaren Per Holmer, som bland mycket annat översatt de nederländska snillena Hugo Claus och Cees Nooteboom, ger trovärdig återklang till den stämning som rådde strax innan andra världskriget, den atmosfär av annalkande katastrof som kan kallas Timmen före midnatt eller med Kjell Westös ord Hägring 38.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 21/5 2015)

Atlantmannen & Horan på den normandiska kusten, Marguerite Duras, ellerströms

Två hypertunna böcker av Marguerite Duras, kan det vara något? Obetingat ”ja”, svarar jag som inbitet fan, men menar att också nybörjaren kan inleda sin bekantskap med denna lättillgängliga introduktion.

2000-talet tillhör författaren Marguerite Duras. Det är svårt att föreställa sig den trend av självbiografiska romaner under senare år utan hennes insatser, med böcker som Maja Lundgrens Myggor och tigrar, Lars Noréns En dramatikers dagbok och Karl Ove Knausgårds Min kamp. Året efter hennes död, 1997, utgavs Carina Rydbergs Den högsta kasten.

Där föds en ny författarroll, med en uttalad inspiration från Duras: en författare som hänsynslöst utnyttjar sin omgivning, där allt kan offras för de böcker som måste skrivas. Det nya består i hur Duras på ett självmedvetet sätt tar kommando över myten om sig själv.   

Förra året var det hundra år sedan hon föddes. I Sverige uppmärksammas det lite senkommet den här våren med en handfull tidigare oöversatta titlar ur hennes rätt digra produktion. Förra månadens Vicekonsuln kompletteras nu med två tunna volymer ur hennes 80-tal, en epok som var lika produktiv som högkvalitativ.

Atlantmannen, översatt av Jonas Ellerström, är ursprungligen en av hennes mest excentriska filmer. Bilderna tar slut när Duras berättarröst förmedlar historien om hur hon träffar den nästan fyrtio år yngre homosexuelle mannen Yann Andréa, som hon skulle leva tillsammans med sina sista sexton år. En arketypisk situation mejslas fram, med badhotellets olyckliga människor som åtrår på liv och död. Alltid bokstavligt: Duras är en författare som inte slösar med metaforer eller liknelser.  

Det är ett kärleksbrev där hatet doserar droppe efter droppe. Ursinnet från denna bok förs över till den ännu mer frisläppta Horan från den normandiska kusten, översatt av Kennet Klemets, som också översatt Duras sista bok Det är allt. Även denna text liknar essän, med tydliga insikter i skrivandets förmåga att uppvakta både konfrontation och försoning.

Relationen mellan Duras och Yann är i denna pritvata text ännu mer primitiv, med Yann som skriker medan författaren skriver. Det här är första gången hon nämner honom vid namn, och hånar hans jakt efter snygga män. Det är han som tilltalar henne som ”hora”.  

Förnamnet Yann är korrekt, men Andréa är påhittat. I verkligheten hette han Lemée, och dog förra sommaren. Som alltid hos Duras: du kan bara lita på henne till hälften. Fiktion och biografi samspelar i hennes verk. Hennes mest kända roman Älskaren visar en version av hennes uppväxt i Indokina på 1920-talet, en version som senare korrigerades i boken Anteckningar från kriget, som utkom först efter hennes död.

De här två böckerna belyser nya sidor av några av hennes mest fängslande romaner från 80-talet, som Emily L och Blå ögon svart hår. Alltså något för fansen, vi som inte kan få nog av hennes livsfarliga prosa. Men de här små volymerna skapar för den oinvigde också nyfikenhet inför den omfattande värld som Duras romaner gestaltar. Undvik den på egen risk. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 20/5 2015)

Historien om Quiet Dell, Jayne Anne Phillips, Forum

Dokumentärromanen om några famösa mord i trettiotalets USA är stilsäker och spännande. Även om den har en del störande inslag är den ett stort läsäventyr med djupa insikter i mänsklig psykologi.

Det är en gruvlig historia Jayne Anne Phillips berättar i sin nya roman ”Historien om Quiet Dell”. Det är tidigt 30-tal i depressionens USA. En änka med tre barn brevväxlar med en charmerande man som friar till henne. Han mördar familjen, och ska senare bli känd som inspirationskällan till Charles Laughtons lugubra film ”Night of the Hunter” (”Trasdockan”).

Första tredjedelen är briljant, där vi etablerar kontakt med familjen, som lever under knappa förhållanden. Barnens farmor har nyligen dött, mamman Asta Eicher uppvaktas av en homosexuell man, men väljer alltså att inleda en hemlig förbindelse med en man som utger sig heta Cornelius Pierson, men som också kallar sig Harry Powers, vilket skulle bli det namn han åtalades under. Hans riktiga förnamn var passande nog Harm (”att åsamka skada”).

Harry plockar först med sig mamman, och återvänder en vecka senare ensam för barnen. Grethe, fjorton, har en förlossningsskada och är något otillräknelig. Hart, tolv, är misstänksam men givetvis ett lätt byte för den storvuxne mördaren. Annabel, nio, är ett författarämne som skriver egna julpjäser till familjen och med förmåga att leva vidare efter sin död.

Tidsskildringen tar Phillips med sig till romanens fortsättning, när vi introduceras till journalisten Emily Thornhill, som tillsammans med kollegan Eric Lindstrom bevakar rättegången, och har en rätt stor del i bevisföringen mot mördaren. Båda är påhittade karaktärer, men annars följs ett dokumentärt förlopp, förstärkt av både tidningsurklipp och fotografier. Morden kommer från ”en mörk plats”, skriver Phillips dubbeltydigt, för skjulet där han ströp, hängde och svalt ihjäl sina offer skulle visa sig vara befriat från ljuskällor också.

Romanen närs av hemligheter. Astas man var på väg att lämna henne för en annan kvinna innan han blev överkörd av en spårvagn, möjligen frivilligt. Ett homosexuellt spår är utlagt i romanen, som tvingar fram hemligheter och dubbelliv hos både Astas första friare och Emilys kollega Eric. Även Emily lever ett hemligt liv tillsammans med familjens bankman, vars hustru har en sjukdom som påminner om demens.

Det är en dokumentär roman i skönlitterär form, och Phillips hanterar båda genrerna med en avundsvärd skicklighet. Till och med Annabels spöke, som kunde riskera att bli ett sockrigt inslag, blir en övertygande inramning till förloppet. Dock kunde jag ha avvarat en del av Emilys käckhet, som får henne att kortvarigt adoptera en föräldralös pojke som försörjer sig som ficktjuv. Även att hon tar sig an familjens hund får romanen att kantra i en sentimental riktning.

Men låt inte detta hindra dig från att läsa denna spännande och stilistiskt säkra roman. Familjen Eicher lever vidare, inte minst skildringen av Astas längtan, som kanske förklaras i äktenskapsförmedlingens reklam: ”Det är fler människor som hungrar efter kärlek och vänskap än som hungrar efter bröd”.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 18/5 2015)