Barnen, Tove Mörkberg

En av de mest lovande debutanterna i fjolårets antologi Blå blixt från Brombergs var tveklöst Tove Mörkberg. Som jag skrev då: ”Bra är också den avslutande poeten, Tove Mörkberg, i sin text om familjen, där själva utgångspunkten av barnsaga övergår i lätt oro.”

Nu utkommer på samma förlag en regelrätt debut, som utgår från detta utdrag – Barnen – men här har uttrycket förfinats, blivit mer avskalat. Det oroande intrycket är mindre påtagligt: i stället dominerar en allmängiltig barndomsskildring, en familj som alla andra.

Barndomen som det allmängiltigaste av allt. Mörkberg har verkligen lyckats få till det rätta perspektivet, ett nerifrånperspektiv där barnen tillåts vara barn, tillåts vistas i det där vakumet, den där känslan av att man inte förstår någonting men anar allt. Detta förmedlat i minnesbilder, lösryckta ord, som liksom guppar omkring i medvetandet, lever sina egna liv. Det förflutna kan man bara greppa efter förgäves.

Det är ändå oftast en vinnande formula, att renodla det Mörkberg gjorde redan förra året, och här arbeta mot en asketisk form. Det är inte riktigt naivt, utan mer om något som man kan ana finns bortom ytan, under de där bekanta orden. Tvångsmässiga upprepningar, indikationer på en mani. Tyvärr litar Mörkberg ibland inte helt på att jag som läsare ska fatta hennes ärende, utan hon känner sig nödgad att någon gång driva den där upprepningsleken lite för långt.

Som frasen ”Orden obegripliga”, kopplade till ordet ”M O R”, denna typiska skolglosa. En förälder kan för ett barn vara det obegripligaste av allt.

Och det är ju en typisk skoluppgift, detta att identifiera ett stilgrepp och sedan förklara vad ”effekten” blir. Upprepning = förstärkning. Nä, stämmer detta alltid? Att upprepning betyder förstärkning? Är det inte som när vi brukar varna för förstärkning vid adjektiv, att ingen blir imponerad om du säger att Tranströmer är en ”mycket” framstående diktare?

Jag kan tycka att hon någon gång kunde låta den där effekten vara mindre påflugen, att låta orden stelna. Då läser jag dikterna som ett långsamt uppvaknande, att det handlar om att ta del av det Blake kallade för ”Erfarenhetens sånger”, alla dessa bekanta inslag i en ung människas liv (här exemplifierat av mötet med en blottare).

Barnen är en bok som tassar in lite försynt i ens tillvaro, och som jag tror kommer att göra sig hemmastadd där: det är på ytan en typisk debut, det vill säga sparsmakat skrivet, men ändå något som känns mer genomarbetat än den representativa debuten. Här är också tonfallet helt kongenialt infångat, när det så konsekvent och stiligt speglar sitt innehåll.