En av de mest
lovande debutanterna i fjolårets antologi Blå blixt från
Brombergs var tveklöst Tove Mörkberg. Som jag skrev då: ”Bra är
också den avslutande poeten, Tove Mörkberg, i sin text om familjen,
där själva utgångspunkten av barnsaga övergår i lätt oro.”
Nu utkommer på
samma förlag en regelrätt debut, som utgår från detta utdrag –
Barnen – men här har uttrycket förfinats, blivit mer
avskalat. Det oroande intrycket är mindre påtagligt: i stället
dominerar en allmängiltig barndomsskildring, en familj som alla
andra.
Barndomen som det
allmängiltigaste av allt. Mörkberg har verkligen lyckats få till
det rätta perspektivet, ett nerifrånperspektiv där barnen tillåts
vara barn, tillåts vistas i det där vakumet, den där känslan av
att man inte förstår någonting men anar allt. Detta förmedlat i
minnesbilder, lösryckta ord, som liksom guppar omkring i
medvetandet, lever sina egna liv. Det förflutna kan man bara greppa
efter förgäves.
Det är ändå
oftast en vinnande formula, att renodla det Mörkberg gjorde redan
förra året, och här arbeta mot en asketisk form. Det är inte
riktigt naivt, utan mer om något som man kan ana finns bortom ytan,
under de där bekanta orden. Tvångsmässiga upprepningar,
indikationer på en mani. Tyvärr litar Mörkberg ibland inte helt på
att jag som läsare ska fatta hennes ärende, utan hon känner sig
nödgad att någon gång driva den där upprepningsleken lite för
långt.
Som frasen ”Orden
obegripliga”, kopplade till ordet ”M O R”, denna typiska
skolglosa. En förälder kan för ett barn vara det obegripligaste av
allt.
Och det är ju en
typisk skoluppgift, detta att identifiera ett stilgrepp och sedan
förklara vad ”effekten” blir. Upprepning = förstärkning. Nä,
stämmer detta alltid? Att upprepning betyder förstärkning? Är det
inte som när vi brukar varna för förstärkning vid adjektiv, att
ingen blir imponerad om du säger att Tranströmer är en ”mycket”
framstående diktare?
Jag kan tycka att
hon någon gång kunde låta den där effekten vara mindre påflugen,
att låta orden stelna. Då läser jag dikterna som ett långsamt
uppvaknande, att det handlar om att ta del av det Blake kallade för
”Erfarenhetens sånger”, alla dessa bekanta inslag i en ung
människas liv (här exemplifierat av mötet med en blottare).
Barnen är en
bok som tassar in lite försynt i ens tillvaro, och som jag tror
kommer att göra sig hemmastadd där: det är på ytan en typisk
debut, det vill säga sparsmakat skrivet, men ändå något som känns
mer genomarbetat än den representativa debuten. Här är också
tonfallet helt kongenialt infångat, när det så konsekvent och
stiligt speglar sitt innehåll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.