För drygt tjugo år
sedan hävdade filmaren Roy Andersson att filmen befinner sig på
”babystadiet”. Inget skulle göra mig gladare än om jag fick
tillfälle att slå honom på fingrarna, och säga att nu minsann har
filmen blivit vuxen – men nja! Snarare är väl filmen nu en
pubertetsunge som knaprar popcorn och slurkar läsk och vill ha så
dyra explosioner som möjligt och allra helst i 3D, en av de mest
korkade nymodigheterna (som kändes dammigt både på 50-talet och
80-talet, när det senast försökte skapa sitt berättigande).
Roy Andersson är
föremål för en av studierna i den spännande antologi som utges av
Gidlunds förlag, boken I gränslandet. Nya perspektiv på film
och modernism, där redaktörerna Daniel Brodén och Kristoffer
Noheden samlar tio bidrag som verkligen försöker blåsa liv i en
stelnad form (filmen). Noheden har med sitt surrealistförlag Sphinx
åtminstone breddat vår bild av surrealistisk litteratur, genom att
visa att ryktet om dess tråkighet är betydligt överdrivet …
Kreativiteten i galenskapen, ja, ni vet –
Filmen må ha
inletts med optimistiska anspråk för drygt hundra år sedan, men
det är då en långlivad baby, som jag personligen tycker har fått
allt svårare att hävda sig mot den (skön)litteratur som den
implicit alltid mätt sig mot. Det vill säga: i början parasiterade
filmen på romanen, medan romanen med eleganta åtbörder lät sig
inspireras av filmens berättarteknik, och kom ut som suverän
segrare. Filmen har minst sagt stagnerat – och därför ser jag
Andessons ord från 1990 som profetiska: då var filmen en baby, och
har förblivit en sådan.
De tio bidragen
handlar i cirka hälften av fallen om skräckfilm, eller det som jag
vill definiera som skräckfilm. Kanske lika bra med en definition
här, för när jag säger att jag gillar skräckfilm avser jag
exempelvis filmer som Campions Pianot, Weirs Picnic at
Hanging Rock. Eller mindre kryptiskt: skräck är en fråga om
atmosfär.
Därför finner vi
här en essä om kannibalism i filmen – ytterst välfunnet, då vi
inom kort har att se fram emot Eli Roths The Green Inferno
(med popstjärnan Sky Ferreira i en av rollerna) om ungdomar som tas
gisslan av kannibaler i Peru, en film döpt efter den fejkdokumentär
som håller på att spelas in i den ryktbara Cannibal Holocaust
(en av de gryniga VHS-favoriterna från 80-talet). Det är intressant
att kannibalismen är ett tabu som filmen har accepterat – tänk
90-talsfilmer som När lammen tystnar och Alive (4 april börjar tv-serien Hannibal, om den unge Lecter, med Mads Mikkelsen i Anthony Hopkins paradroll), medan
ett annat brännbart tabu, pedofili, svårligen låter sig fångas på
film.
Går det inte att
tillämpa det symboliska eller metaforiska rastret på pedofilen?
Vampyren har blivit så mycket av metafor att han nu stelnat i
kliché, och låter vi bara zombien härja tillräckligt länge (tio
år brukar räcka), så sker detsamma inom kort. En av essäerna här
handlar förstås om zombier. Mitt tips är att kannibalen då
ersätter zombien: då med tydlig litterär koppling – kan hoppas –
till Jonathan Swift och Nikanor Teratologen.
Enligt den här
antologin gör de här filmerna motstånd mot moderniteten. Genom att
vägra vara en del av den. Det kunde ta sig mindre extrema uttryck?
Jo, fast filmen verkar nära kitschens domäner, och fattar man inte
det har man inget där att göra.
Isabelle Adjani i Possession.
Det blir ändå en
tämligen brokig samling, som omfattar konstfilm av Jan Håfström och Rut
Hillarp. Rut, vars film De vita händerna jag inte haft
möjlighet att se. Astrid Söderbergh Widding skriver om Håfström,
Elisabeth Mansén om Hillarp – båda lika kunnigt. Noheden själv
skriver om Possession, Andrzej Žulawskis
djupt problematiska film (som med David Cronenbergs filmer, att man
kan tycka både att de är konstnärliga och samtidigt banala).
Problematiskt hos
Noheden är både åsikten att kameraarbetet i Pasolinis Saló
skapar distans – det går att hävda motsatsen, att det som
åstadkoms är en dokumentär blick som höjer filmens kontakt med
mimesis – och argumentet att romantikern saknar något att vända
tillbaka till, vilket ter sig som en för schematisk generalisering.
Ändå är det en oerhört givande analys, som får mig att direkt
ångra att jag dumpade min VHS av filmen på en soptipp i Umeå.
Manséns essä om
Hillarp betonar dess taktila inslag. Hon skriver fint om händernas
betydelse för att skapa både åtrå och trygghet. Även om essän
behandlar filmen blir Hillarps dikter också utsatt för en läsning,
och av ett något ovanligt slag, med konkordansen till hjälp, för
att markera och betona hur kroppsliga hennes dikter är.
Dario Argentos Tenebrae.
Dario Argento är
föremålet för Anne Bachmanns inkännande läsning. Argento var nog
på väg att nå ett större erkännande för några år sedan, men
filmens kanon verkar ha svårt att släppa in honom. Trist, då hans
stiliserade och vackra skräckfilmer borde vara ännu mer
stilbildande än de redan är. Han rör sig i gränsområdet mellan
ironi och pekoral. Som avslutning skriver Maaret Koskinen, som
vanligt balanserat, om de olika versionerna av Stieg Larssons
Millennium-serie.
Ja,
nog är det en brokig samling. Men som sagt, eftersom det mesta
handlar om det jag benämner skräckfilm är jag nöjd: annars
tenderar filmteori att bli mer än lovligt teoretisk – möjligen
för att kompensera ett inbillat eller verkligt mindervärdeskomplex
inför litteraturen. Det här är dock desto klarare utfört, och med
den typ av insikter som man direkt upplever som hämtade ur en äkta
inlevelse mer än rutinmässigt beställningsarbete.