I Hjalmar Söderbergs roman Doktor Glas berättas följande anekdot: ”En liten prins skulle göra en utfärd; man frågade honom: vill prinsen åka med häst eller fara i båt? Och han svarade: jag vill åka med häst och fara i båt.” Så enkelt kan det svåraste av predikament formuleras. Varför vill vi både äta kakan och ha den kvar?
När Ida Therén var min elev på IB-programmet för sexton år sedan var Doktor Glas en av de romaner vi läste. Hon presterade ofta briljanta analyser, om än jag en gång – halvt på skoj – föreslog att hon skulle tejpa en ipren på sina uppsatser, eftersom de med alla kvaliteter i beaktande ändå var så huvudvärksframkallande i sin snårighet och respektlöshet mot grundläggande stringens.
Nu utkommer den efterlängtade debutromanen Att omfamna ett vattenfall, och där illustreras något av den problematik Söderbergs romanfigur brottades med. Hennes två romanfigurer speglar sig i varandra: dels den autentiska June Mansfield, mest känd som Henry Millers musa, och den kanske lika autentiska jagberättaren som under en kort period i Europa för cirka tio år sedan upplever likartad frustration i sina möten med olika män.
Kortfattat: Juliette Smerdt blir Julia Smith och sedermera June Mansfield, ett kärt och åtråvärt barn med många namn. Hon emigrerar som litet glin från en fattig rumänsk by till USA, börjar som tonåring dansa i gränslandet till prostitution. Tills hon träffar författaren Henry Miller, och de tar sig an varandra, tar för sig av varandra. Den namnlösa berättaren från nästan hundra år senare, smått besatt av Junes historia, är fattig och småländsk och i väntan på en förälskelse som aldrig riktigt vill infinna sig.
Det sätt dessa båda unga kvinnor tar sig an världen kan förstås erinra om hur den unga Birgitta Stenberg skrev sitt mästerverk Kärlek i Europa. Inte enbart för att titeln, Att omfamna ett vattenfall, är en allusion till Stenbergs knarkkompis Paul Andersson, utan här finns något av samma kombination av friskt vågat hälften vunnet inför tillvaron. Det mod Stenbergs romanfigurer visade finns också i Idas roman, hos både June och 2000-talskvinnan. Båda skildrar risktagande, och det vackra i det våldsamma (och vice versa), och lockelsen i att utsätta sig för faror – eftersom det är så frestande att våga språnget mot det okonventionella. Här handlar det mindre om att leva och mer om att uppleva.
En premiss för romanen är en anteckning som berättaren plitat ned i en av Anaïs Nins dagbokstutgåvor, att hon vill skriva en bok om June. Men är det här en bok om June? Ja och nej. Väldigt lite finns skrivet om henne, och de biografiska noteringarna är lätträknade i den här romanen. Samtidigt blir det ett porträtt där June levandegörs dubbelt upp som ett slags spöke eller sokratisk daemon (inre röst) till berättaren. Då blir frågan ”vad skulle June ha gjort?” mindre barnslig, och mer en fråga om att reclaima hennes funktion som musa åt både Miller och Nin: hon blir också Idas musa, och ges därmed mer integritet och agens i sin egen berättelse.
Det finns drag av demoni i berättelserna, men om jag saknar något i romanen är det kanske att detta drag hade utforskats något längre in i det mörka och sinistra – nu gör Ida halt vid antydningarna. Det finns något som inte helt klargörs vare sig i Junes eller berättarens rotlöshet och frustration. Här rör vi oss mot kontroverser och idiosynkrasier, men vi studsar tillbaka. Romanen lyckas däremot åskådliggöra hur svårt det var och är för en ung kvinna med konstnärliga ambitioner att hanka sig fram, när ens enda kapital är ungdom, skönhet – och kaxighet.
Då som nu handlar det om över- och underordning, patriarkat och kapitalism, och det är befriande fritt från tidsmarkörer, utöver subtila planteringar som att kvinnor på 1920-talet går för att ”pudra näsan” men under 2000-talet ”går på toa”, samt att en kille har parfymen Acqua di Giò, som ju användes av en viss typ av osäkra killar för tio år sedan och därmed blir en precis karakterisering.
Sex är drivkraften i båda berättelserna, men samtidigt gestaltas sexet på ett närapå kyskt och avdramatiserat plan. Så fungerar omslaget också på ett finurligt sätt, med Tamara de Lempickas berömda porträtt av Suzy Solidor, samtida med June (och vars öde kan vara värt en egen roman?). Hennes leende är både förföriskt och oskuldsfullt, och lite så fungerar också Idas stil: lika fullt av sötma som av fördärv.
Det är en stil som pendlar mellan det rastlösa och det rofyllda, i en väl avvägd berättelse. Ja, för det blir frågan om en berättelse, även om det är två berättarplan och två historier. Men de görs parallella, utan att det känns långsökt eller krystat. På samma sätt lyckas hon skapa en atmosfär som är desillusionerad men inte cynisk. Det här sättet att skriva, som bryter mot det konforma och rumsrena, fungerade som en språngbräda i tidskriften Const Literary (P)Review som Ida var med om att starta 2012, där texterna präglades av just förmågan att gå sin egen väg (minns bland annat Lidija Praizovics famösa text om Biskops Arnö).
Denna spänstiga men obehärskade roman är självständig, men även om det på ytan är ett experimentellt sätt att berätta är det samtidigt en lättillgänglig bladvändare. Trots de svåra erfarenheter som skildras är det en ljus, hoppfull och optimistisk roman, om hur viktigt det är att kunna bita ihop till smärtan går över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar