Canción, Eduardo Halfon, översättning Hanna Nordenhök, Tranan

 

”What’s in a name?” frågade sig Juliet i Shakespeares drama. Ens identitet, kunde ett svar lyda. Att dela namn med ett rovdjur – björnen – har ofta gett mig anledning att reflektera kring övergångarna mellan det mänskliga och det djuriska. Råkar du dessutom dela namn med en offentlig person kan ditt namn bli annekterat och inte längre fullt ut ditt eget. Du kanske heter som någon i Bibeln? Lycka till med din ateistiska karriär.

 Årets pristagare av det internationella Bermanpriset har ett oskyldigt namn, men desto krångligare identitet, om en ska följa alla paralleller mellan författaren och huvudpersonen i hans roman Canción. Denna huvudperson råkar heta Eduardo Halfon, och blir inbjuden som libanesisk författare till en konferens i Japan. Visserligen föddes hans farfar i Beirut, men levde i Guatemala. Och själv har Halfon fått se sin identitet splittras i olika fraktioner: inte enbart judisk författare, utan han har även blivit kallad till konferenser i egenskap av guatemalansk, latinamerikansk, centralamerikansk, spansk, polsk, fransk, rentav författare från USA …

 

Sålunda visar Halfon redan med romanens första mening att det här ska bli en munter historia: ”Jag anlände till Tokyo förklädd till arab.” Här säkerställs något som kan sägas vara skönlitteraturens grundpremiss: ovissheten. Vad som förenar mången god roman är också kombinationen mellan svartsyn och gnistrande humor. Om den ena ingrediensen tas bort uppstår bara dumhet eller stumhet, och jag vet inte vad som är värst av dem. Jag läser den första sidan med ett snett leende – alla leenden bör vara snedställda.

 Det handlar alltså om Halfons farfar, som hamnade i Guatemala efter att ha kidnappats av gerillan under inbördeskriget 1967, fyra år innan Halfon föddes. En av kidnapparna finns nu i Guatemala, Canción. Dennes namn har två värden, dels som en ordvits som anspelar på att han under en tid hade yrket slaktare (carnicero), dels som ordet för sång (canción). Sjunga kan han inte, däremot har han en benägenhet att prata för mycket (”sjunga ut”, som idiomet lyder).

 Med minnets övernaturliga skärpa berättar Halfon om sin uppväxt, om den knasiga tjejen Berenice och Beni, en kabil (elitsoldat i Guatemalas armé), han som blir slaktaren. Vad som kunde tilläggas i den slarviga kategoriseringen ovan av god litteratur – ovisshet, humor och svartsyn – finns också det som kunde kallas ”det udda”. Det är mycket grus i Halfons berättarmaskineri, många haltande stopp. Det ger en hackig rytm åt en roman som avviker från både den stringenta strukturen och hur de dramaturgiska kurvorna vanligtvis tecknas.  

 Det är en resonerande roman, men återigen följs inte de gängse överenskommelserna för hur sådana förlopp ska skildras. I kringgående manövrer får vi veta vad som händer. Berättelsen om paddan i kastrullen – den som ska plaska omkring i saligt välmående alltmedan temperaturen höjs och den kokas levande – avfärdas som en myt. Det är inget nytt, men liksom med klichéer finns det en poäng värd att bevara. Paddan är ju en metafor, och som sådan fullkomligt sann. Det som är osant i praktiken kan bli utsökt som bild.

 Annars är det svårt att praktiskt redogöra för vad som händer i den här romanen, något som ofta är ett ytterligare kännetecken för en bra roman. Låt oss nöja oss med att Cancións språkliga påhittighet har smittat av sig på Halfon, och att det är ett äventyr att läsa hans spänstiga och originella prosa. Det har smittat av sig också på Hanna Nordenhöks översättning, som ger många prov på en egensinnig stilkonst med nivåer som rör sig hit och dit i noggrant koreograferade rörelsemönster. Som en röd tråd i arbetet löper våldet, som alltid är en tänkbar konsekvens.

 Som ramberättelse fungerar Japan-besöket, där också huvudpersonens naivitet inför andra världskrigets följder blottställs. Hans värdinna Aiko talar om sin farfar och den strålning han utsattes för under bombningarna i Hiroshima, och att den förföljde honom efteråt, att det blev en dubbel effekt. Att ha överlevt innebar också en rädsla hos andra, att de ska infekteras av hans erfarenhet.

 Så, vad är det här för roman? En illa förklädd autofiktiv roman om familjen? En exposé över våldshandlingars uppkomst och biverkningar? Eller bara en mörk komedi om det sant mänskliga? När Halfon, i egenskap av libanesisk författare, på konferensen avslöjar att han aldrig satt sin fot i Beirut, anklagas han för att vara en bedragare. Han svarar: ”Jag förstod inte om den åldrade romanförfattaren hade sagt det på skämt eller allvar, och svarade därför med ett leende att alla författare är bedragare.”