På samma sätt som det ibland talas om vikten av timing för att komik ska fungera, borde vi betona timing även för romanskrivandet. Det är något som ofta fallerar: det som låter så självklart och ser så enkelt ut. Att sätta punkt.
Tyska Judith Hermann saknar inte den timingen. Hennes roman Hemma, som nyligen utkom i svensk översättning av Jesper Festin, ger otaliga exempel för den som vill studera på nära håll hur just denna slipsten ska dras. Hon använder sig av en slags klippteknik, och låter sin huvudperson röra sig fritt i tid och rum.
Som början, när hon är helt ung, och har ett monotont fabriksjobb. Hon blir erbjuden att följa med en trollkarl på en kryssning som hans assistent när han illustrerar den itusågade damen. Hon kliver i en låda, men det blir inte mer med det. Fast jo, lådan återkommer. Nära 30 år senare – snabbt klipp – är hon skild, och bor vid havet. Grannen gör konst av mönster flodvattnet avbildar på dukarna. Själv jobbar hon i storebrorsans sylta. På hennes vind flyttar en mård in. En låda ställs upp: en dödsfälla, inte bara för mården.
Allt laddas med symbolisk innebörd, utan att det ges övertydliga lösningar. Hermann saknar den annars vanliga benägenheten hos författare att lägga saker till rätta, och väljer i stället att portionera ut informationen i varsamma doser, men där det inte saknas sinne för dråplig komik: ”Jag tror att människor som Otis väntar hela sina liv på en katastrof, som om deras liv får mening först genom katastrofen, som om själva livet börjar först i skarpt läge.”
Kvinnan skriver brev till exmannen Otis, och kommunicerar en smula med dottern Ann, som är ute på havet och seglar på mestadels okända farvatten. Grannens bror blir en allt mer efterhängsen gäst. Samtidigt blir kvinnan allt mer osäker på sina minnen, och det blir en klar signal till oss som läser: så här är det ju med minnena, att de vid minsta ifrågasättande går upp i rök. Var det så det gick till? Ja, kanske, men lika gärna kan det ha gått till på ett helt annat sätt.
Brodern har en relation med en ung tandlös tjej som har bott i en låda (där har ni dem igen, dessa lådor). Hon har som vana att gå in i husvagnar för att träffa andra män, medan brodern väntar i bilen. Vad hon gör där är inte klarlagt, men nog har både brodern och vi som läser våra aningar. Dessa aningar igångsätts av en författare på sitt muntraste humör, om än på det försåtligaste av vis. Ovissheten är det som gör oss mänskliga, tycks Hermann vilja säga med sin udda roman. Och det finns väl en slags trygghet i det. Att veta saker gör världen mindre, och finns det något tråkigare än människor som har tagit reda på saker, dessa arroganta typer som lika tvärsäkert som oombett förklarar hur saker ligger till.
Det är mycket som jag gillar med romanen. En sak jag inte nämnt är den absurda humorn, om det inte har framgått av referaten. Att det blir roligt handlar om just det oförutsägbara. Det räcker inte med att ta ut svängarna; det tilltvingat excentriska blir bara en tröttsam pose, men någon sådan risk föreligger inte här.
Nä, för det här är en intelligent roman som rör sig mot oförutsägbar terräng. Det tar sin tid att komma in i den – den är knappt 170 sidor lång men balanserar ypperligt mellan att blottlägga och vilseleda. Knappheten till trots ger det en känsla av att ha ställts inför något monumentalt när läsningen är över. Inte för att de frågor som väcks ges adekvata svar, men är när allt kommer omkring ändå inte svaren överskattade? Åtminstone när de ställs intill de förtjusande gåtor som Hermanns roman presenterar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.