”Fem famnar djupt är nu din far” (”Five fathoms deep thy father lies”) lyder Ariels sång i Shakespears Stormen. En famn är ett gammalt ytmått som användes förr när havet lodades – något Patrik Svensson påminde åhörarna om när vi samtalade i Jönköping förra helgen. Caterina Stenius nya bok Sanningen är alltid större har som undertitel En essä på sju famnars djup. Det är snillrikt: boken består av sju essäer, varav fem är skrivna av henne själv och två är transkriberade föreläsningar av Avivah Gottlieb Zornberg.
Boken är utgiven av Vasaförlaget Scriptum, och jag plockade åt mig den vid mitt besök i staden tidigare i höstas. Stenius har en lång karriär bakom sig som musikkritiker, men har också varit bland annat fiktionschef vid Finlands Svenska Television, redaktör vid Finlands Rundradio samt kulturchef och producent vid Radion. Hon är aktiv i katolska föreningar och organisationer. Zornberg är judisk föreläsare, som också har skrivit sex böcker. Stenius väljer att inkludera en föreläsning om Jona, och en om stentavlorna.
Att prioritera talet före skriften beror delvis på att Stenius poäng är att betona den orala judiska traditionen. Det är ett ovanligt grepp, att upplåta utrymme åt en annan(s) röst, men de två föreläsningarna omgärdar Stenius fem essäer på ett sätt som är allt annat än störande. Hon menar att det är en interdisciplinär bok, som av nödvändighet beaktar mötet med olika fält och låter dem befrukta varandra. Engagerat berättar Stenius om mötet med Zornberg – det var boken The Murmuring Deep från 2009, en bok som innehåller litteraturkritiska läsningar av tolv bibelböcker.
Här blir det också full fart in i exegetiken, men också filologin är nödvändig i främst Zornbergs vindlande muntliga text om Jona från Bibeln. Arbetet med Toran leder oss mot Derridas dekonstruktionsteori och hermeneutik. Det är lärorikt på många plan. Så berättas om ordet ”enigma”, som på grekiska betyder gåta eller mysterium men initialt också användes för att beteckna narrativ. Att det gåtfulla finns investerat i ordet för berättelse är svindlande. Och passande.
Jona är han som flyr Gud. Det var också passande när en av fångarna i filmen Runaway Train fick heta Jonah, han som blev kvar när Manny och Buck rymde. Han som spelade Jonah – Edward Bunker – rymde själv för första gången som femåring, hade haft en hel del klammeri med rättvisan och var delaktig i att skriva manuset till filmen. När Stenius skriver om valen anlitar hon en ovanlig metod, som ligger nära lyriken ibland:
flytande ligger jag
ömsad
inväntar transponering
på sjufamnars djup
långsamheten och tålamodet
samlar minnet av framtiden
utan att se tillbaka vänder jag om
omvandlar längtans landskap
transatlantiskt
vet hur det känns när
kontinentalsocklar åker i sär:
som en förlossning
ofrånkomlig
våldsamt befriande
Hon tar också omvägar kring vetenskapen, eller vad då omvägar? Hon hittar kontaktytor, och lägger fram dem pedagogiskt och överskådligt för en läsare som gärna hänger med i vändningarna. En av de tidiga bibeluttolkarna, fransmannen Rashi som var verksam på 1000-talet översätter Bibelns inledning med ordet ”förbluffande tomhet”. ”Jorden var öde och tom”, lyder början i Bibel 2000. Stöd finns i en engelsk översättning: ”when the earth was astonishingly empty”. I ett häpnadsväckande – förbluffande – ögonblick görs Gud till mer verb än substantiv och Stenius ger Gud pronomenet hen för att understryka att det verb som används i originalets hebreiska är ställt i futurum: dess vara är könsneutralt, i strid med de flesta andra hebreiska verb.
Men Stenius nöjer sig inte med noggranna läsningar av Bibeln. Hon läser också Eric Auerbachs Mimesis metodiskt, och hittar lämpliga ingångar utifrån hans tolkningsmodell där ju det första kapitlet är en jämförelse mellan bibelberättelsen om Abrahams offrande av Isak och Homeros Odysséen. Hon skriver också om Foucault och Agamben, om Freuds das Unheimliche, för att berätta om Guds myckenhet. Det är också inspirerande när Stenius använder en bild för att beskriva de kvaliteter som Toran har, väsensfrämmande för vår episka och litterära tradition: ”Den liknar inte den roman man blev uppslukad av eller med sval förnöjelse fördrev tiden med, utan påminner då snarare om ett notblad riktat till en jazzmusiker som utgångspunkt för improvisationer”.
Stenius berättar kort om sin uppväxt som en av endast 2000 katoliker i Finland, och närmar sig judendomen med Emmanuel Levinas diktat, att den är en religion för vuxna. Talmud blir i Stenius läsning den första hypertexten. Här påminns jag om min första Bibel, en röd med den gamla översättningen från 1917, där verserna ofta ackompanjerades av länkar till andra bibelställen, något som tyvärr har fallit bort från min Bibel 2000. Det blir en bok som inte bara ägnar sig åt det historiska, utan också nutiden får sin beskärda del (not, Joh:15). Inte heller är hon okritisk mot kyrkan, som hon tycker har ”försummat att fördjupa sin kunskap om mänskan i hela hennes komplexitet.”
Så finns här också en vacker exkurs om den komplexa kärleken som utmynnar i de vackra(ste) bibelorden från Psaltaren, ”Djup ropar till djup”. Så här lyder Stenius definition av vad kärlek är:
kärlek är förmågan att ge rum för den andras tillblivelse. För om den andra, som är en främling, tillåter dig att vara en främling, finns det rum för det som kan utvecklas inom er båda. Kanske kommer vi här också nära en definition av det som kunde kallas jaget: en plats för tillblivelse? Kanske är det platsen för tillblivelse som i den kristna traditionen kallas hjärta? Ett rum där tystnaden hörs och möten äger rum. Det är en allt annat än statisk plats. Hjärtat lever farligt; som om allt vetande, allt medvetande låg ovanpå en fundamental vilsenhet.
Det här är en intellektuellt spänstig bok om andligt sökande, ett begrepp som vår tid gjort sitt bästa för att lämpa av sig. Men så lätt går det nu inte. Politiken anstränger sig för att fatta beslut i strid med grundläggande kristna värderingar – sedan spelar det mindre roll om partiet heter KD – och premierar individualism, effektivitet och egoism. Stenius vackra och tänkvärda bok är omöjlig att göra rättvisa åt i denna korta text. Men jag önskar att den nådde läsare också i vårt land, åt oss som fortfarande behärskar svenska och fortfarande behärskar läsning och fortfarande bryr sig om annat än materiella vinster.
Med andra ord: vi har ett samhälle som uppmanar oss att ha vassa armbågar. Vi borde göra motstånd genom att vässa våra tankar i stället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.