De dövas republik, Ilya Kaminsky, översättning Lars Gustaf Andersson, Rámus

Ilya Kaminsky föddes 1977 i Odessa i dåvarande Sovjetunionen. Som tonåring flydde familjen antisemitiska förföljelser och hamnade i USA. Han debuterade som poet på engelska 2004. Sedan dessa har han involverat sig i alla lärares guldgruva Poetry Foundation, och gav för två år sedan ut sin andra bok. Det är den – De dövas republik – som nu har översatts av Lars Gustaf Andersson.

 

Diktsamlingen – detta otympligt missvisande ord – berättar om övervåld och ockupation. En stad utsätts för den beväpnade övermaktens intrång och terror. Första delen berättar om kärleksparet Sonja och Alfonso Barabinski. De arbetar som dockspelare på Mamma Galja Armolinskajas dockteater. Andra delen berättar om hennes revolt. I dikten finns också pojken Petja, som skjuts ihjäl av soldaterna. Orsak? Han beter sig som barn gör.

 

Det finns särartade inslag i denna poesi. Ett: Kaminsky är döv sedan barndomen, och dikterna utgår från tystnad, från saker som sker utan att ljuden når fram till betraktarna. Två: formmässigt tar han dramat i anspråk, och utnyttjar en dramatis personae som ingång till de berättande dikterna, som formar sig efter två akter. Ovanliga är också de bilder för teckenspråk som bifogats, till exempel för att illustrera ”staden betraktar” och ”kyss”.

 

Det ska också sägas att det här är en utsökt komponerad bok, som tjänar på att läsas flera gånger. Men den är inte bara skickligt skriven; det är poesi som är både sofistikerad och rå, och framför allt oerhört bra. På just Poetry Foundation kan man läsa nitton av dikterna, ofta i helt avvikande versioner, något som tyder på omsorgsfull bearbetning. Händelseförloppet nedtecknas i lyriska dikter som ändå tecknar ett dramatiskt förlopp. Det är lätt att föreställa sig De dövas republik framförd på scenen.

 

Man förleds tro att Kaminsky skildrar pågående inskränkningar av mänskliga rättigheter i sitt forna samhälle – namnet pekar i den riktningen – men diktdramat inramas av två dikter som tydligt anspelar på Amerika som plats, i framhållandet av polisens övervåld mot svarta. Genom dikterna framställs olika individers öden.

 

Dövheten blir en bild för de som vägrar lyssna. Den är inte medfödd eller som i Kaminskys fall orsakad av feldiagnostiserad sjukdom (påssjuka), utan sker som en protest mot soldaternas avrättning av pojken Petja. Han nyser så en soldat blir skrämd, och skrattar så mycket åt reaktionen att de skjuter ihjäl honom. Hans kusin Sonja reagerar starkast: ”hennes skri ett hål / som slitits upp i himlen”. Sedan blir det tyst. Bokstavligen. Men Kaminsky visar i några anmärkningar: ”De döva tror inte på tystnaden. Tystnaden har uppfunnits av de hörande.”

 

Andersson kallar i sitt efterord Kaminkys tilltal naivt. Jag vill kalla det uppfostrat busigt. Det finns en trotsighet i hans sätt att skildra ockupationen, våldet och motståndet. Mamma Galja blir en Brechtfigur, som ligger med soldaterna på kvällarna, och på dagarna tar hon hand om Sonja och Alfonsos barn. Dockspelarna – hennes flickor – tar hand om soldaterna …

 

Allvaret skiner igenom busigheten och det ibland omtumlat otyglade bildspråket. Avrättningen av pojken blir första aktens smärtpunkt, traumat som utlöser dövheten i denna skräcksaga. Dövheten blir en sund reaktion inför ockupationsmakten, en återgång till normalitet när tillvaron rämnar. Genomgående refereras till dockorna som livlösa men fortfarande meningsbärande symboler för skändligheterna som utförs. För hur mycket Kaminsky än skruvar till sin berättelse: den är ohyggligt verklig. Ibland bittert realistisk:

 

Att leva är att älska, befaller oss skriften.

Men kärlek är inte tillräckligt –

 

hjärtat behöver också lite dårskap!

För vårt barn viker jag tidningen till en hatt

 

och låtsas inför Sonja att jag är den störste poeten

och hon låtsas att hon lever –

 

Skildringen av soldaterna är otäck i sin överensstämmelse med verkligheten. Och allt sker mot en fond av tystnad, något som förstärker det avskyvärda, och behovet att ”skapa ett språk av fasan”. Att de hörande har uppfunnit tystnaden blir Kaminskys anklagelse, eller vädjan till läsaren, att vi ska bli bättre på att lyssna till de övergrepp som sker i världen. I forna Sovjets republiker. I Amerika. Överallt.