”Hagtorn i blom var mitt första alfabet”, skriver den franske poeten René Char i en av sina dikter. Den belarusiska poeten Valzhyna Mort ger sitt alfabet andra konnotationer: svartare, våldsammare – helt enkelt det som skräms och hukar sig i lönndom. Och det svartaste alfabetet växer fram och slår följe med oss, och blir vårt värn mot en ogästvänlig värld.
Musik för de döda och återuppståndna är inte bara den mest utsökta titeln jag sett på en diktsamling på länge, eftersom det är en så träffande bild. Så fungerar poesin: en röst som väcker både de döda och de levande. Namnet ”Mort” är ju också latin för döden, och Morts spöken är fyllda av blod. Men det är också en utsökt och förträfflig diktsamling.
Till stor del handlar det om översättning, och Mort betonar i sina för- och efterord (samt förklarande not om översättning) att det är en våldshandling att översätta. Hon laborerar med flera språk, skriver på belarusiska och engelska parallellt (Ida Börjel har översatt den engelska versionen, som utkom i fjol), samt att ryskan finns med. Mort föddes 1981 i en sovjetrepublik, bor nu i USA där hon undervisar vid Cornell University.
Att hon har upplevt förtryck blir påtagligt genom hela samlingen, där flitiga upprepningar av vissa ord, fraser och troper bidrar till inskränktheten. Samhällskritiken är själva grundprincipen och fundamentet för dikterna. Även om de tar avstamp i en konkret verklighet finns det drag av surrealism, inte minst i hur bildspråket konsekvent söker sig mot det oväntade, ovanliga och obekväma: ”en hiss stiger som en spya”. Surrealism är beroende av originalitet, något Mort har i överflöd.
Men det handlar till stor del också om att avslöja det falska, det otrygga, allt det som visar vidrigheten i att leva under en terrorregim:
Framtid som löper enligt stadsbusstabellen.
Gator introducerar sig själva
med namn
på inhemska mördare. Jag bygger in mig själv
i ett avskilt rum,
där minne,
tidens illegala migrant, städar upp
efter fantasin.
Minnet är en konstruktion, ja, men det lever också sitt egna liv. Dikterna blir trovärdiga vittnen i kraft av sitt minutiösa återgivande av detaljer.
Den avsedda effekten förstärks av den svårmodiga grundtonen och det desperata tilltalet, som kunde kallas ”behärskad hänryckning” (för referens, se Marina Tsvetajeva). Med Morts egna ord från efterordet, där hon skriver om behovet av upprepningar: ”En lyrisk röst är en röst som tappat kontrollen och en lyrisk poet upprepar därför att hon är chockad över vad hon sagt när hon förlorade kontrollen över sin röst.”
Mort aktualiserar olika karaktärer ur historien för att gestalta kopplingar till nutiden. Antigone blir urscenen för politiska och etiska konflikter. Medea och Kain blir exempel på försvarbara våldsdåd, och även Marsyas öde blir föremål för en dikt – Marsyas som i den grekiska myten blev flådd levande för att ha utmanat guden Apollon i en flöjtduell. Morts dikter tar spjärn mot myterna, och bottnar i det reella, i det upplevda.
Hon skriver en dikt som är på allvar, som berör det utsiktslösa, begravningar och sorg. Det är självbiografiskt, men den privata berättelsen befinner sig också i en samverkan med den yttre historien. Dikterna visar hur allt konspirerar mot oss för att göra oss besvikna. Det sker utan bitsk ironi – den ironi som framträder är handfast, påtaglig, konkret, och kännbar. Uppgivenhetens ironi, kunde man kalla det.
Även om tilltalet är ivrigt, hetsigt, finns en språklig fyndighet som jag mer än antar Börjel har fått arbeta hårt med, i finurliga sammansättningar som ständigt förnyar och utmanar. Det är en dikt som behandlar samtida konflikter på subtila sätt. När Mort skriver: ”våt tvätt smattrar i vinden som skottsalvor” är det en bild som fäster sig och visar hur enkla vardagliga handlingar påverkas av de omvälvningar som sker i samhället.
Ett motstånd mot förtrycket i Belarus har vi kunnat följa genom förlaget Ariels utgivning, bland andra Maria Stepanovas Brev till en lycklig tid och Dmitrij Strotsevs Belarus: Motståndets konst (vars diktsamling Belarus omkullkastat utgavs tidigare i vår på Rámus). Mort visar att bra dikt nödvändigt behöver en förankring i det konkret verkliga. Hennes främsta modus är okuvlig förtvivlan. Hon skriver om de faktiska konsekvenserna och de ohyggliga insikterna: ”ju mer Lethe jag droppar i mina ögon, desto närmare kommer jag dig. / Inuti min Noaks ark – spöken redo att framavla spöken.”
Det är dikter om döden, om de döda, som genom poesin försorg blir återuppståndna i dikterna, och tillåts fortsätta kommunicera sina farhågor och invändningar. Jag är egentligen ledsen över att behöva påpeka det uppenbara, men: varför ser inte svensk poesi oftare ut så här? Det vill säga, vågar vara så här piggt oppositionell och ambitiös i sina anspråk, och vågar ta större risker? Mort skriver dikter som omgående utklassar den svenska samtidspoesin. Jag menar bara: hur kan vi frivilligt avstå från att läsa något som är så omedelbart avgörande och drabbande?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.