Virginia Woolf. Ambivalent Activist, Clara Jones, Edinburgh University Press

”My puzzle is, ought artists now to becompe politicians? My instinct says no; but I’m not sure that I can justify my instinct. I take refuge in the fact that I’ve received so little from society that I owe it very little.”

Så skriver Virginia Woolf i ett brev 1940. Om konstnären ska vara aktivt deltagande i samhällsfrågorna eller stå utanför var något hon bearbetade under hela sitt vuxna liv. Schablonen om henne lyder annars att hon vistades i ett elfenbenstorn (falskt), att hon inte kunde uttala sig om arbetarklassen utan att bli nedlåtande (delvis sant). Tyvärr etableras vrångbilder i skolor och universitet, och upprepas sedan utan ifrågasättanden, bara av den anledningen att det är så bekvämt att behålla sina gamla uppfattningar. Men just Virginia Woolf är själv det bästa exemplet på inte bara ifrågasättanden – omkullkastandet av tidigare värderingar – utan också på det fruktbara i ambivalensen.

Om ambivalensen som både estetisk och ideologisk princip handlar Clara Jones monografi Virginia Woolf. Ambivalent Activist. Redan för drygt 20 år sedan försökte Hermione Lee nyansera bilden av Woolf som isolerad elitist (i den fortfarande bästa boken om henne, Virginia Woolf: A Biography, från 1996). Själva umgänget med Bloomsbury-cirkeln var också något som stimulerade ett samhällsintresse, även om Woolf själv skulle behålla en skepsis mot grupperingar och sammanslutningar. I rättvisans namn var ju Bloomsbury-cirkeln ingen enhetlig grupp heller.   

Jones påminner om de aktivista sidorna i Woolfs liv. Dels genom de två berömda stridsskrifterna Ett eget rum och Tre guineas, och dels genom arbetet för olika ändamål – som undervisningen på Morley College när hon var drygt tjugo. Denna erfarenhet bildar första kapitlet i Jones bok: de övriga berör arbetet för kvinnors rösträtt 1910, det långvariga engagemanget i kvinnors kooperativa sällskap 1913-1931, samt det kortare engagemanget på landsbygden i Rodmell Women’s Institute, 1940-1941. Jones går till källorna, lusläser protokoll och minnesanteckningar, brev och dagböcker, men gör också några frustrerande korta analyser av fiktionen, allt ifrån debuten Vägen ut fram till sista romanen, Mellanspel.

Ambivalensen visar sig i Woolfs skepsis mot ideologier och partipolitik. Konstnären ska nog vara så avståndstagande – inte minst finns avskräckande exempel från vår tid på hur illa det går när konstnärer ger sig in i politiken. Men det betyder inte att Woolf tar lätt på frågan om hur estetik och samhälle hör ihop. Problemet med schablonbilden jag nämnde i inledningen är ju att författare på universiteten reduceras till endimensionella typer. Där har vi en ärkepessimist, där en nihilist, där en kvinnohatare (förresten en till och en till), där en surrealist, där en nazist … Woolf: en galen elitist.  

Så förenklat försökte också hennes släkting Quentin Bell lansera henne i sin problematiska biografi från 70-talet – desto mer problematiskt för oss eftersom den översattes till svenska. Jones visar hur manliga kritiker traditionellt har delat denna syn, och tonat ned de politiska inslagen, medan kvinnliga kritiker inte dragit sig för att kalla Woolf marxist – med eller utan citattecken. En annan stötesten är feminismen: jag har väldigt svårt för att hävda en okomplicerad feminism hos henne, och det finns ett uttalat tvivel hos Woolf, som menar att ordet har korrumperats och trasats sönder, och att hon hellre strävar mot en människosyn där män och kvinnor arbetar tillsammans mot enade mål – en önskan som liknar Mary Wollstonecrafts utopiska vision från slutet av 1700-talet.  

Nyckeln till att förstå Woolf är ambivalensen. Jones visar hur ambivalensen var en konstant i hennes liv. I tre år undervisade hon på Morley College, i ämnena historia, engelska, konsthistoria, poesi. Den långa novellen ”The Journal of Mistress Joan Martyn” används av Jones som exempel på hur faktiska händelser tar sig in i Woolfs fiktion. Jones läsning pläderar för att Woolf hade för avsikt att skapa misstro hos läsaren, ett medvetet ifrågasättande av hennes trovärdighet.

En annan av de intressanta tolkningarna visar sig i huvudpersonen Rachels reaktion i manusversionen av romanen Vägen ut, alltså Melymbrosia, att hon har så svårt att prata med tjänstefolket. En negativ läsning av scenen är att hon demonstrerar avsmak, men Jones menar att Woolfs val av verb, att Rachel ryser till (”shudder”) indikerar att det är som att hon möter sitt eget spöke – den hon kunde ha varit om hon inte fötts till ett så privilegierat liv.

Woolf arbetade under en kort period i People’s Suffrage Federation, där också hennes tidigare lärare i grekiska, Janet Case, hade en framträdande roll. Detta sällskap var en marginell och omstridd enklav i arbetet för jämställdhet och kvinnlig rösträtt, inte minst för att man arbetade hårt för en universell rösträtt som inte bara skulle godkänna att de högre klassernas kvinnor skulle erhålla rösträtt.

Ofta inkonsekvent och nyckfull. Som i förhållandet till arbetarklassen. Hon klagar på att de väger för mycket, på att de inte har någon humor. Samtidigt berömmer hon dem för att de skrattade så hjärtligt när hon berättade om det dråpliga sprattet hon spelade den brittiska flottan strax innan första världskrigets utbrott, när hon tillsammans med bland andra brodern Adrian och konstnären Duncan Grant klädde ut sig till utländska kungligheter och fick en guidad tur på flaggskeppet Dreadnought, något som ledde till en skandal för brittiska flottan.

Under sitt sista år arbetade Woolf åt Women’s Institute i landsbygden, och var inblandad i bland annat teaterföreställningar och föreläsningar. Det stod i stadgarna att talen skulle undvika kontroversiella ämnen, något Woolf inte brydde sig om. När hon fick i uppgift att tala om ”böcker” valde hon i stället att berätta utförligt om detta spratt. Att hon återvände till händelsen under den här tidpunkten var avgörande – England rustade sig med hjälp av patriotism och nationalism. Jones visar eftertryckligt att det viktiga för Woolf inte var att i rebellisk anda demonstrera brist på respekt mot de regler som gällde, utan att föra fram sitt konsekventa arbete i feminism, pacifism, och klassfrågor.   

Överlag är Jones angelägen att ärerädda några av Woolfs mindre kända alster. Hon ser Natt och dag, den andra romanen, som en viktig komponent för att förstå det politiska tänkandet: ”I want to make a case for Night and Day as a formative text in Woolf’s development as a political thinker.” Det är fruktbart att ta med fiktionen i analysen, då det ger en helhetssyn som bara delvis har gett sig till känna i tidigare analyser.  

Jones analyser av Woolfs böcker visar att man i stort sett kan ta sig an dem utifrån vilken synvinkel som helst. Texten balanserar upp alla övertolkningar. Ja, där finns sådan rikedom och stadga att en läsare aldrig känner sig övergiven. Det här betyder inte alls att Jones har fel. Eller, inte lika fel som exempelvis Elaine Showalter, som menar att när Woolf nämner en kvinna som doppar sin armbåge i ett badkar är det en tydlig anspelning på de förfärliga vatten-experiment som utfördes på dårhusen i det viktorianska England.  

För att ta ett exempel på hur Woolf fungerar: Rose Pargiter i romanen Åren är hennes mest uttalat aktivistiska karaktär, som bland annat fängslas för att ha kastat sten under sitt arbete för kvinnlig rösträtt. Genom romanen pendlar Woolf mellan att häckla och hylla henne. Som läsare blir hon en karaktär som undflyr kategoriseringar, och det går inte entydigt att vare sig fördöma eller godkänna hennes agerande.      

Vad Woolf sysslar med är att skapa karaktärer som erkänner oron inom sig, att det egna jaget är en skådeplats för motstridiga känslor. En människas uppgift är inte att nå slutsatser – hitta svar om sin personlighet/finna sig själv – utan målet är att skapa en tillvaro där du inte vill ha några mål, att inte ens vilja nå fram. Själv upplevde Woolf att hon var omgiven av människor som hade svar – det är ingen tillfällighet att hon var så upptagen av dessa tankar under andra hälften av 30-talet fram till sin död, under andra världskriget. Krig har en förmåga att plocka fram motsatsen till Tranströmers versala ”KANSKE”, det vill säga det versala ”SVARET”.

Det är nyfikenheten och avståndstagandet som bildar de två distinkta polerna i Woolfs skrivande, oavsett om det är fiktion, essä, dagbok eller brev. Clara Jones visar med välvalda exempel hur avgörande det är för förståelsen av Woolf att vi tar detta i beaktande: att ambivalensen är viktigare än något annat.

Populär poesi?

Shell[e]y

I filmkomedin Gräsänklingar från 1982 går Gösta Ekmans rollkaraktär omkring på Arlanda med senaste numret av Bonniers Litterära Magasin. Kan du tänka dig Peter Magnusson låta huvudpersonen i sin senaste komedi gå in i en tidskriftsaffär för att köpa senaste numret av någon litterär tidskrift (Bonniers Litterära Magasin lades ned 2004)? Nä, för i det avståndet – i den avgrunden – finns en förklaring till varför poesin har tappat sin funktion som samtidskommentator.    

När Tomas Tranströmer erhöll Nobelpriset i litteratur 2011 var det många i min bekantskapskrets som började läsa hans dikter. Med storögd förvåning berättade de om sin upptäckt att poesi kunde vara så begriplig, så bra, och att den kunde betyda något.

Deras uppfattning var nog inriktad på poesin som det obegripligas litteratur. Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra om denna föreställning om poesin, att den enbart är till för ”särskilt djupa människor”. Det är ju idioti att neka sig upplevelsen av det unika som bara poesin kan förmedla för att man tror att man måste vara smart, att man måste förstå. Att läsa poesi är något annat än att lösa korsord. Nä, jag menar inte att det är lätt, att det är något alla kan lära sig heller, för det är att underskatta den om man tror att den enbart sysslar med det som är ”vackert”.

Det är kanske denna medvetenhet om det latent farliga med poesin som gör att de två svenska tidskrifterna i ämnet har så inställsamma namn. Lyrikvännen har funnits sedan 50-talet, och förblir den omedelbara källan för den som vill orientera sig i vad som sker med dikten här och nu. Uppstickaren heter Populär Poesi, har sitt säte i Tranås, och har funnits som tidskrift sedan 2013.

Namnvalet avväpnar poesin, och varje gång jag ser ett nytt nummer tänker jag trotsigt att ”Impopulär Poesi” hade varit fyndigare, och mer i genrens anda. Till det yttre är likheten med den äldre Lyrikvännen slående: det är nyskrivna dikter, essäer och recensioner som dominerar. En skillnad är att Populär Poesi i varje nummer har en sektion om musiklyrik, något som förstås är i samklang med namnet på tidskriften.

För populär, det är förstås sånglyriken, även om det är något de flesta inte ens tänker på som poesi. När Bob Dylan fick Nobelpriset i höstas var det många som gjorde kopplingen tillbaka till Homeros, även om det inte är helt etablerat att hans epik från 800-talet före Kristus framfördes med musik.       

Men det är onödigt att upphöja sångtexter till litteratur, eftersom den är så beroende av både musik och sångrösten, att den lever av framförandet. Bland annat därför är jag skeptisk till hela projektet med att dela in poesi i kategorier utifrån popularitet. I den indelningen finns det en implicit uppfattning om en slags äkta poesi, sprungen ur spoken word-scenen, med företrädare som Bob Hansson, Daniel Boyacioglu, Emil Jensen. Underförstått står den i motsatsställning till den mer akademiska, torra, tråkiga och – ja, obegripliga poesin. Men det här är bara en dum och falsk indelning, som inte gagnar någon.  

Ofta framförs att poesin spelat ut sin roll som betydelsefull litterär genre. Det bor 2 miljoner fler svenskar i vårt land nu jämfört med för sextio år sedan. Då hade Lyrikvännen 15 000 prenumeranter. Hur många som prenumererar nu? Cirka 1 000.  Det här förklarar varför det är så otänkbart att en svensk filmsnubbe 2017 skulle skylta med Lyrikvännen eller Populär Poesi.

Tidigare politiker vände sig ofta till poesin för att ge klangbotten åt sin ideologi. Vi minns hur Olof Palme gärna citerade raderna ”en öppen stad, ej en befästad / bygger vi gemensamt” ur  Ragnar Thoursies dikt ”Sundbybergsprologen”, men sedan Bengt Westerberg tog upp Stig Dagermans ”Dagsedlar” i valrörelsen 1994 har det varit tunnsått med politiker som gjort anspråk på något slags förhållande till poesi.

Att det inte behöver vara så är Barack Obama ett exempel på. Under sin tid som president talade han ofta om sin läsning av Robert Frost, Langston Hughes, Ralph Waldo Emerson. I lördags citerade Labor-ledaren Jeremy Corbyn några rader ur Shelleys dikt ”The Mask of Anarchy” på Glastonburyfestivalen: ”Rise like Lions after slumber / In unvanquishable number – / Shake your chainse to earth like dew / Which in sleep had fallen on you – / Ye are many – they are few.” Att inte svenska miljöpartister upptäckt det fruktbara i 2000-talets ekopoesi är för mig mer obegripligt än den mest obegripliga poesin, till exempel.   

Min önskan om en ”Impopulär Poesi” skulle bejaka det svåra med poesin, vara en tidskrift som erkänner att poesin inte är något man gullar med. En tidskrift som uppmuntrar friktion och motsättningar. Så inser jag att den redan finns. De goda nyheterna är att OEI sedan 1999 utkommit med 76 nummer som mer liknar tjocka antologier (ibland över 600 sidor). De dåliga nyheterna är att den ofta är helt oläslig. Alltså förblir jag lyrikvännen som då och då motvilligt konstaterar att poesin inte är lika populär som den borde vara.       

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 29/6 2017)

Mödrarnas söndag, Graham Swift, översättning Hans-Jacob Nilsson, Bonniers

Eftersom 22-åriga Jane Fairchild är föräldralös har hon inga föräldrar att åka till på den ”Mödrarnas söndag” då tjänstefolket får en ledig dag. I stället träffar hon sin älskare Paul. Detta utspelar sig den 30 mars 1924, i Graham Swifts underbara nya roman. Det är en förlösande dag för Jane, som efter att ha gått omkring naken i det tomma huset medan Paul tar bilen för att träffa sin blivande hustru bestämmer sig för att bli författare.

Förutsättningarna för beslutet finns i att hon får tillgång till det stora biblioteket hos sin arbetsgivare, men kanske främst i den här frågeställningen: var finns friheten hos den som upplever sig vara instängd i löneslaveri? Jo, i språket, i berättandet. I den här romanen rör sig minnet snabbare än ljusets hastighet, när den åldrade Jane – hon blir 98 år gammal – återvänder till denna avgörande dag. Swifts förmåga att gestalta detta människoöde är så precist och fulländat det bara kan kallas häpnadsväckande. Sällan har jag blivit så drabbad av en romankaraktär som denna Jane.  

(Också publicerad i Vi 7/17)

Provins om utbölingar

Utböling är ett laddat ord. Under sommaren råkar jag följa den absurda debatten som initierades när M-politikern raljerade över Jimmie Åkessons medverkan i politikerveckan i Järva. När Kahin Ahmed sa att Åkesson inte var välkommen i förorterna, svarade SD-politikern Richard Jomshof att Ahmed inte är välkommen i Sverige. Jag vill inte raljera över debatten vem som är ”riktigt svensk” eller ”tillräckligt svensk”, för det är något som inte ens borde diskuteras. När SD-folket uttalar sig är det i full medvetenhet om att de sätter människoliv i fara. Att vara utböling är med andra ord inget att skämta om.

Provins nya nummer (2/2017) har ”utbölingar” som tema, och som norrlänning vet man en del om att vara utböling i sitt eget land. Den nedlåtande attityden. När M-ledaren Anna Kinberg Batra uttalade sig om att Stockholmare var smartare än lantisar kan man delvis förklara det med ungdomligt oförstånd, men det är ju en devis som delas av de flesta storstadsbor – inte minst av de journalister som kritiserat henne.

Därför är temat delvis inriktat på hur sörlänningar ser på Norrland, allra mest åskådliggjortt i en chatt mellan Ragnar Haake och Patrik Tornéus. De gör en omläsning av Göran Häggs famösa Doktor Elgcrantz eller Faust i Boteå, nyckeromanen om Umeå universitet på 80-talet. När jag pluggade där talade alla mina lärare om den, men jag fick aldrig/gav mig aldrig tid att läsa den, vilket jag alltid har ångrat. Fram tills nu. För Haake och Tornéus sågar den rejält, på ett lustfyllt sätt. De sågar också Umeå på 80-talet, på ett ännu mer lustfyllt sätt. Haake är skåning som flyttade uppåt för att plugga litteraturvetenskap ungefär samtidigt som jag var där:

Haake: ”Kylan och blåsten, det där blågrå, dammiga vårljuset som får en att kisa och vilja krypa ner i någon av stadens alla källarlägenheter. Kala svarta trädgrenar i nattligt motljus, det ser ut som efter ett kärnvapenkrig. Mörkret som vägrar att sänka sig. Aldrig blir det natt, aldrig får man vila. Sedan invånarna: något måttfullt, nöjt och självgott hos dem. Och så detta satans motionerande, skidande och innebandyspelande …

[…] Tornéus: ”Men man kan väl trösta sig med att det är bättre än Stockholm?

Haake: Word!”

Deras engagerade sågning får mig att stryka Häggs bok från min önskelista. Vidare skriver Kristina Sandberg om Frida Hyvönens skiva ”Kvinnor och barn”. Jag måste erkänna att jag har svårt att se storheten i  den, men det intressanta är Sandbergs resonemang om konstnärskapets villkor, när hon konstaterar att hennes egna Sundsvallsdialekt slipas bort i samtalen med sin man från Stockholm: ”Ändå tror jag att all form av kompromisslöst konstnärskap kräver en viss hemlöshet. Man måste våga vara utböling. Utsätta sig. Att vara utböling i bemärkelsen en existentiell position, möjliggöra för ett slags rotlöshet inom sig.”

Texter som dessa kan inte läsas i någon annan av de svenska kulturtidskrifterna, och det är för texter som dessa det alltid är värt det att ta sig an Provins. Förra året fick den utmärkelsen Årets svenska kulturtidskrift, och det var verkligen välförtjänt. De reserverar också utrymme i varje nummer åt konst, och i det här numret fastnar jag för Zanna Chanel Nordqvists fotoserie av sin sjuka pappa, som följer honom när han får ”kvalitativ vård i livets slutskede”. Det är ett tårfyllt farväl, även för mig.

Leva eller dö, Anne Sexton, översättning Niclas Nilsson, ellerströms

Häromåret introducerades Anne Sexton på svenska med en (utom)ordentlig urvalsvolym, Sanningen de döda vet. Den var översatt av Niclas Nilsson och Jenny Tunedal – när nu fortsättningen sker med en hel diktsamling (Live or Die från 1966) är Nilsson ensam kvar som översättare. Jag är fortsatt imponerad av det transparenta och mestadels ordagranna arbetet, med några små anmärkningar: titeln, till att börja med.

I mottot anspelar Sexton lömskt på ”en tidig version” av Saul Bellows roman Herzog, där originalets ”Live or die, but don’t poison everything …” ju hellre ska utläsas som ett Lev eller dö än Leva eller dö. Kanske en petitess, men med den svenska titeln blir lånet från Bellow begravt. Det finns också en given fortsättning till ”lev eller dö”, ett implicit ”men”, som går förlorat med ett ”leva eller dö”, som sätter en onödig punkt till ett vidare resonemang.  

Jag vill inte låta onödigt gnällig, men det finns ett och annat gammeldags ordval, som ger dikterna lite slagsida åt en tidsanda äldre än 60-talet: redan i första raden kallas diktjagets far för ”en boren / säljare”. Speciellt när andra strofen har anaforen (”A born salesman … A born talker”) som Nilsson helt ignorerar. För en annan poet än Sexton kunde ordvalet nog ha kvittat, men det är olämpligt att ge henne ett tilltal som är högdraget, när hon i original skriver så lågt. Jag är inte heller helt säker på att substantivet ”tagare” är det vedertagna svenska begreppet för ”taker”.   

Sex av dikterna fanns med i urvalsvolymen. Annars räknas denna bok som en höjdpunkt i Sextons korta karrär som poet. Den fick Pulitzerpriset för 50 år sedan. Sju år senare begick hon självmord. Det skrivsätt som bäst karakteriserar denna poesi är väl trist realism, en slags hyllning till glåmigheten. Det låter förstås inte särskilt spännande att läsa, men det blir faktiskt det.

Och det blir spännande poesi genom att den lever så starkt i spänningsfältet mellan just livskraft och dödsdrift. Båda stämningslägena ges lika skarpladdad ammunition. Det är otäckt att läsa om självmord och galenskap när det har så tydlig förankring i poetens egna erfarenhet. Speciellt ett par dikter tillägnade döttrarna är smärtsam läsning när man vet att deras mamma var på väg mot ett självmord.

För även om det här är litteratur är det också liv. Titeln, den åtminstone i original väl valda, pekar ut litteraturens samröre med det levda. Och Sextons poesi är vigorös, och i hög grad positiv och rentav munter. Positiv och munter, trots att den är så deppig, och jag antar att det för en oinsatt liknar en paradox: hur kan det vara så livgivande att ta del av dyster konst? Det är för att det finns en så stark kraft i det negativa, att för att bemästra den måste motståndet göras lika starkt. För att orka leva krävs något som kan svara upp till djävligheterna, helt enkelt att viljan att ge upp blir så intensiv att du måste ha en lika intensiv vilja att vara kvar. För den som vill dö kan det lika gärna vara frågan om att vilja leva för mycket.     

Det biografiska intrycket förstärks av att dikterna placeras i kronologisk ordning, och därmed bildas en sammanhängande berättelse. Där flugsymbolik kretsar hotfullt. I fältet mellan upplevd verklighet och iscensättning av ett grandiost jag lever Sextons poesi som starkast. Här finns många bilder av hur det är att bli till som människa, som individ:

                      Jag visste inget om den kvinna jag skulle bli

                      eller att blodet varje månad

                      skulle slå ut i mig som en exotisk blomma,

                      eller att barn,

                      två monument,

                      skulle bryta fram mellan mina lår,

                      två stela flickor som andades vårdslöst,

                      var och en sovande i sin lilla skönhet.

                      Jag visste inte att mitt liv till slut

                      skulle köra över min mors som en lastbil

                      och att allt som skulle återstå

                      från året då jag fyllde sex

                      var ett litet hål i mitt hjärta, en döv punkt,

                      så att jag tydligare skulle höra

                      det outsagda.   

Bekännelsepoesin är fortfarande en om inte bespottad så misstänkliggjord genre. I synnerhet när kvinnor skriver den. Viola Bao har visat (essän ”Guden i skrivmaskinen – Anne Sextons profetiska lyrik”, i 10-TAL #26 2017) hur Sextons diktjag rör sig i riktningen ”mot ett benämnande och en försoning med de kroppsliga, smutsiga, låga och banal sidorna av existensen – liksom den kvinnliga erfarenheten av fångenskap, ofrihet och smärtsam underordning – som hon försöker omfamna med sina böner och psalmer och göra heliga.” 

Sexton gjorde mycket för att syresätta poesin, och det ska vi vara tacksamma för. Det är en poesi som görs mer tillgänglig tack vare hennes insatser. Det här sättet att skriva liknar till viss del de projekt som Walt Whitman utförde hundra år tidigare. Samma kritik riktades mot honom, att den var för alldaglig och för vardaglig och talspråklig och för icke-poetisk.

Mycket kan sägas – fortfarande – om hur chockerande det är att läsa Anne Sexton. Att det är poesi som lever är åtminstone för mig en självklarhet – den lever precis som Whitmans dikter lever, och det är betydligt mer än man kan säga om de kolleger han hade att tampas med på 1800-talet, och även i Anne Sextons fall har hon visat sig vara hållbar och användbar även under 2000-talet (min utgåva av The Complete Poems är tryckt 1999). När nu dammet lagt sig kan vi fokusera på annat i hennes dikter, såsom den där unika växlingen mellan det vackra och det fula, eller hur skör verkligheten ter sig för den som vistas i osäkerhetens rike, där det reella när som helst kan ge vika för hallucinationer, inbillningar, fantasier, vanföreställningar. Den där osäkra platsen där livet är hemskt helt enkelt för att det inte går att lita på: ”jag skulle gråta […] / om jag bara kunde minnas hur / och om jag hade tårarna.”   

Vi ska också påminna oss om att det oftare är poesin än prosan som går i bräschen för dramatiska förändringar. James Joyce lät Leopold Bloom utföra ett vida berömt toalettbesök i Ulysses 1922, men sju år tidigare drog Apollinaire ned brallorna på en gammal landstormsman och lät honom pissa i dikten ”Här finns”.

Vad har det med Anne Sexton att göra? Jo, liksom flera av modernismens tidiga poeter visar hon mod, genom att riskera att göra sig till åtlöje för att hon inte följer tidsandan, för att hon ger sig in på något där få varit tidigare. Hon skriver både vackert och skitigt. Hon romantiserar inte, utan ger tingen dess korrekta benämningar. Den påverkan som kan skönjas från Sylvia Plath visar sig mindre i ordval och tematik än i formmässiga grepp, som den envetna typ av upprepning som Plath excellerade i – någon gång kan jag tycka att Sexton går lite för långt i imitation där. Att läsa den här boken förstärker trots det intrycket av en unik röst som gick förlorad alldeles för snabbt.     

Ömhetsmarker, Lina Hagelbäck & Ulrika Nielsen, Schildts & Söderströms

Det är en gammal konstuppfattning, lånad från alkemins esoteriska formel: Tertium non datur (Det tredje är inte givet på förhand). Eftersom Lina Hagelbäck och Ulrika Nielsen båda har starka röster kan man med viss oro ta sig an deras gemensamt skrivna bok, Ömhetsmarker. För det kan bli som när du ser att en favoritregissör gör film av en favoritbok: de höga förväntningarna infrias inte, eftersom det där tredje – resultatet – inte är givet av förutsättningarna. 1+1 blir ibland 2, och kan bli 3, men ibland stannar det vid 1 …  

Nu kan jag dock med en gång säga att det här är en helt strålande bok. Den inleds med ett inbjudande motto: ”Stryk dig mot det djupaste, / mot det mest obegripliga i mig.” Där vill jag dröja, tänker jag, och är direkt inblandad, och fast, helt inne i det här ömsesidiga skärskådandet av ömhet, vänskap, kärlek. En skärskådan som lämnar plats åt stor humor.

Vad boken liknar? Kanske en podd, med två läsare som pratar utan skyddsnät. Läsare av bekant litteratur, och som resonerar kring liv, skrivande, och vad som utgör människans gemensamma drifter. Det blir pardonlöst skrivet, kanske i början trevande. Allt mer går rösterna in i varandra, smälter samman i ett enhetligt tonfall, och det blir ointressant vem som skrivit vad. Det finns starka beröringspunkter i författarnas tidigare solitära böcker – Hagelbäcks Violencia-diptyk stryker sig mot Nielsens tidigare böcker, främst En bok av kött och ord som kom 2008.

Hagelbäck och Nielsen utreder vad vänskap är. Det är en enkel fras, gestaltad i det förutsättningslösa replikskiftet:

   - Lova mig att

   - Jag lovar.

Vad som än händer svarar vänskapen med ett ”ja”, och detta ja ljuder genom hela boken, som en implicit bekräftelse på styrkan när två människor hör ihop. Styrka, men också glädje.

En glädje som kan härledas till Hélène Cixous idé om écriture féminine, men det viktiga är hur lustfyllt Hagelbäck och Nielsen tar sig an teorin, hur smidigt de omsätter den i praktik. Här ges skrivandet en skjuts in mot det angelägna och det aktuella. Då blir det en inte bara modig bok – kaxig, fräck, öppenhjärtig – utan också ett utforskande av, så som det inledande mottot också antyder, det okända. Ömhetsmarkerna har därmed sin hemvist i det outforskade, platsen där språket ännu inte har varit och trampat sönder terräng.

Det är hårt skrivet, men också dynamiskt och levande: ”mycket större på insidan än på utsidan, jag går / i gåtan där dörrar saknas”. I själva verket finns det så många sådana här ställen i boken – skikt – där jag bara vill dröja, sjunka in i det som tar emot – det som har substans, bäring, och också ger motstånd, för det är väl sant det där som Stendhal sa, att man bara kan stödja sig på det som ger motstånd? Det här är verkligen en bok som inte nöjer sig med att stryka medhårs – det finns ett bett i tilltalet, som kan saknas i rätt mycket av den poesi som ges ut i Sverige.

Och på samma gång: det taktila, det sinnliga, det sensuella. Dikterna skildrar ett förlopp, hur en vänskap uppstår, och hur ömtålig den är, men också hur starkt den påverkar ens innersta. Så kan jag då och då under läsningen tänka: det är ju det här som är livet! Äntligen en bok som fångar den upplevelsen, själva livsupplevelsen, och som återger vilken glädjesmärta / smärtglädje det innebär att råka vara vid liv just nu. Det intensiva som är lika stark i det positiva som i det negativa. Stark är också rösten, eller rösterna som blir rösten när de slingrar sig in i varandra. Styrkan finns både i den personliga rösten och i den kollektiva.

Jag har sett fram mot boken sedan jag hörde Hagelbäck och Nielsen läsa ur projektet i Rum för poesi på Bokmässan hösten 2015. Det är fortfarande ovanligt med gemensamt skrivna böcker, även om Marie Silkeberg och Ghayath Almadhoun gav ut Till Damaskus 2014, och det ska inskärpas att Ömhetsmarker till exempel är något helt annat än förra årets Trado, som bara delvis var en unison bok författad av Athena Farrokhzad och Svetlana Cârstean.   

Nu finns det en ytterligare form för samarbete, ytterligare en förebild och en lämplig ram. Det är inte språket i sig heller som är viktigast i Ömhetsmarker, utan innehållet, att det bildas en berättelse. En berättelse om tillit, om ömhet, om djup kärlek. Det blir då poesi som vill något, som har ambitioner att åstadkomma något och också gör detta. Det är inte bara imponerande, utan också vackert.   

Vår förvridne hjälte, Yi Munyŏl, översättning Anders Karlsson och Park Ok-Kyoung, Tranan

Koreanske Yi Munyŏls roman med skolmiljö är ett behärskat porträtt av gruppdynamik och pennalism. Dess huvudperson är osympatisk, men den man ändå håller på i slutändan. 

Länge stör jag mig på huvudpersonen, tillika berättaren, i koreanske författaren Yi Munyŏls roman Vår förvridne hjälte. Nog för att jag är tillräckligt erfaren läsare för att fatta att inte alla protagonister måste vara godhjärtade, men han är så arrogant och egoistisk att jag bara tröttnar och börjar ställa mig på hans fiendes sida. Krossa den här otacksamme pojkvaskern, tänker jag.

Låt mig förklara. Han Pyŏngt’ae tvingas överge storstaden Seoul och elitskolan när pappan ”hamnat i blåsväder”. På landsortsskolan tvingas han upptäcka att ordningsmannen Sŏktae är en typisk översittare, och för att undvika mobbningen och pennalismen bjuder Han motstånd. En klassisk uppgörelse tar vid, där gruppdynamik och management by fear härskar. 

Systemet är befängt, där klasskamraterna turas om att fjäska för Sŏktae, inklusive att under falsk identitet skriva hans prov. Han revolterar, och uppfattas givetvis som en skvallrande medelmåtta, speciellt när hans egna provresultat inte kan mäta sig med ordningsmannens.

I starkt koncentrerad form, på bara lite drygt 100 sidor, tecknas så ett porträtt av en skolmiljö som delvis känns igen. Från svenskt håll har vi Guillous Ondskan, och det finns gott om rapporter om att dess osmakligheter från internatskolornas värld har fortsatt in i vår tid.

Mindre igenkännbar är den starka konkurrens som präglar skolan i Korea, där allt mäts utifrån prestationer. Han kämpar för att tillhöra de bästa i klassen, men det är en kamp i motvind. Speciellt när man tävlar mot en fuskare. 

Det är inte enbart huvudpersonens skrytsamhet och gnällighet som ger mig problem när jag börjar läsa. Även själva berättartekniken är förenklad och hårt stiliserad. Det är som att Munyŏls slipat bort alla nyanser i sin prosa. Sedan upptäcker jag att nyanserna finns i själva premissen.

I själva duellen mellan Han och Sŏktae. Det är något rörande över Hans tillknäppthet, hur han vägrar ge oss insyn i familjens bekymmer (vad är det till exempel pappan, tjänstemannen, gjort, som gett honom sparken?). Bilden växer fram av ett sargat barn som slits mellan lojaliteten till de närmaste och hur han ska handskas med ett tilltagande rättspatos. 

Långsamt vinns jag över på tolvårige Hans sida, tack vare Munyŏls försynta berättarteknik. Han låter berättarjaget återge händelserna från den vuxnes perspektiv, och därmed ges en balans och eftertanke till gruvligheterna. Och själva upplevelsen att vara barn och helt utlämnad åt vuxnas godtycke är skickligt infångat av författaren. Exakt så här värnlöst ter sig tillvaron för en tolvåring som fortfarande tror på rättvisa.

Därför ser jag Mynuŏls roman som en berättelse om revansch. Här ska inte avslöjas hur det går – på ett plan är det helt förutsägbart, på ett annat rätt överraskande. Det är snillrikt utformat, och helt klart är det värt att följa barnet Han till den vuxnes epilog. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 14/6 2017)