Charlotte Brontë. A Life, Claire Harman, Viking

I ett av de motton som inleder Claire Harmans på många plan fina men inte oproblematiska biografi Charlotte Brontë. A Life citeras den äldsta av de besynnerligt talangfulla Brontë-systrarna: ”talented people almost always know full well the excellence that is in them”. Det stämmer nog att för en viss typ av begåvning är självsäkerhet inget val: den är något du rör dig efter, en egenskap som vägleder och går framför dig.

Harmans bok utkom sent förra året, som inledning till årets jubileum (det är 200 år sedan Charlotte Brontë föddes – om du har missat det befinner du dig på fel ställe). Liksom många relativt nya engelskspråkiga biografier går den utmärkt att läsa som en roman, det vill säga att det är betydligt mer av gestaltning än ensidiga faktareferat. Det finns för all del tidigare förebilder, som Richard Holmes exemplariska biografier om romantikerna Shelley (The Pursuit) och Coleridge (Early Visions och Darker Reflections).

Ett liv i koncentrat, det kan ju vem som helst skriva, och en biografi är ändå något annat än encyklopediernas torftiga redovisningar på 300 ord. Men också något mer fördjupande än säg essäns vidlyftiga och ibland fascinerande infall på 3000 ord. Harmans bok är rätt koncentrerad, och saknar därför i stort sett döda punkter. Gott om döda syskon är det dock i denna bok.

Mycket har sagts om de excentriska syskonen, och allt är nog ännu inte sagt i detta ämne, inte ens efter denna bok. För en bok som handlar om en enskild medlem av familjen måste ju diskutera även syskonen. Även fadern Patrick hade sina egenheter; Harman uppehåller sig mest vid hans tvångsidé att inta sina måltider i avskildhet. Men vi kan också lära sig att det finns tematiska kopplingar mellan Charlottes roman Jane Eyre och den roman fadern skrev många år tidigare, The Cottage in the Wood, där en godhjärtad flicka lyckas få en vivör att sluta synda.

                              

En tes Harman lanserar är att Charlotte många gånger blev åsidosatt i syskonskaran. Som barn av äldsta dottern Maria, det största geniet, hon med störst framtidsutsikter. Det är en mer än skrämmande tanke att denna Maria Brontë, som dog som elvaåring, kunde ha överträffat Charlotte och Emily som författare. Men också av den något yngre Elizabeth, lojal följeslagerska till Maria. Och av Branwell, som ende son den givne arvtagaren. Samt av den individualistiska och självständiga Emily, liksom av Anne, som i egenskap av minstingen var uppmärksamhetens centrum.  

Med tanke på att Jane Eyre så många gånger kallas ful är det förstås intressant att ta del av hur Charlottes klasskamrat Mary Taylor såg på den kända målningen utförd av konstnären Richmond 1850, en klassisk eller med nutida språkbruk ”ikonisk” bild, som förstås utgör omslaget till denna bok. Målningen är den enda pålitliga avbilden som finns av den vuxna Charlotte Brontë (hon var troligen arton när brodern Branwell målade sitt ögonblicksporträtt av syskonen). Mary Taylor menade att det var en alldeles för insmickrande avbild av en så ful kvinna. Vi får veta en hel del om dålig hy, avsaknad av tänder och även avsaknad av konventionell kvinnlig charm (ett ämne Harman borde ha utvecklat).

Nog för att Harman skriver som en romanförfattare i så måtto att hon gestaltar och karakteriserar bra, ger liv åt människorna hon skriver om. Hon avstår lyckligtvis från att spekulera i onödan, utan ser till att ha rejält på fötterna först.

Det finns visserligen några skönhetsfläckar i denna oftast välskrivna bok. Som de anakronistiska inslagen, där vi får veta att Charlotte Brontë minsann förebådar Proust och Freud och stream of consciousness och postmodernismen och så vidare. Enligt mitt förmenande behövs inte dessa långsökta äreräddningar för att säkra hennes rykte: det går utmärkt att läsa Charlotte Brontë som en traditionell författare. Om inte annat är en ledtråd att alla hennes romaner utspelar sig strax innan nutiden: hennes estetiska ideal låg snarare bakåt än framåt i tiden. Att behöva läsa redogörelser för hennes affärer med järnvägsaktier är väl inte heller så upplyftande.  

Det som också drar ned intrycket av Harmans bok är att hon så många gånger finner det påkallat att trakassera brodern Branwell, och dömer ut honom både som konstnär och författare. Det är sant att han blev alkoholist och narkotikamissbrukare, och att hans litterära verk inte riktigt når upp till systrarnas storhet. Han var ändå fullt delaktig i deras gemensamma skrivprojekt som tonåring, och var därför viktig i skapelsprocessen, i det som ledde fram till de remarkabla debuter de gjorde 1847-1848. Men även delar av romanen The Professor bär inslag som är hämtade rakt ifrån Branwells bidrag till den Gondal-saga han skrev tillsammans med Charlotte, och hon utnyttjade dem till att ge skildringen en maskulin prägel. 

De här småböckerna de skrev fungerade ju i hög grad som konkurrens, där de tävlade i vem som bäst kunde imitera förebilderna, i första hand de romantiska poeterna, Byron och Wordsworth, och romanförfattaren Walter Scott. Att de uppfann egna världar kan ha sin förklaring i att de kände till Coleridges experiment med Ejuxria, berättelser som också förebådar fantasygenren. Formatet motiverades delvis av att faderns dåliga syn inte skulle upptäcka exakt vad de skrev – som bekant gav han dem sensationellt nog fria händer till sitt omfattande bibliotek, och förbjöd dem åtminstone inte att skriva, om än han nog i egenskap av präst skulle ha haft synpunkter på innehållet i de fantasyartade berättelser som växte fram. Att de skrev i smyg tillät dem att experimentera fritt i avseende både språkligt och innehållsmässigt. Nog är det också anmärkningsvärt att det är en fjortonårig Charlotte som skrev diktstrofer som denna:

                      None can tell the bitter anguish

                      Of those lofty souls that languish!

                      With Grim Penury still dwelling

                      Quenched by frowns their sacred fire,

                      All their powers within them swelling                  

                      Tortured by neglect to ire.

Annars kunde Charlottes stavning vara usel. Harman menar att det är märkligt, men jag tror det kunde vara ett medvetet uppror. Att både Charlotte och Emily mycket väl visste hur det skulle vara, men hade det frigörande i att göra revolt.

Det går att hitta åtskilliga paralleller mellan Charlottes romaner och hennes liv, och Harman visar i vilken grad romanerna är självbiografiska. Att Lucy Snowe i Villette erfar ett opiumrus ska dock vara fria fantasier, enligt vad författaren berättat för Elizabeth Gaskell. Fast hon hade ju anledning att inte avslöja att hon prövat opium, med en bror som var så beroende att det på ett påtagligt sätt tog livet av honom.    

Den snillrike fadern tog namnet Brontë, eller etablerade stavningen sålunda, efter det grekiska ordet för åska. De diakritiska prickarna var hans eget påfund. En av karaktärerna i Charlottes ungdomsromaner hette Charlie Thunder, och hon använde det som ett av sina manliga alias när hon skrev brev. Annars är det förstås intressant att läsa om bakgrunden till de manliga eller åtminstone androgyn pseudonymer de tog när de debuterade med diktsamlingen ett par år innan romanerna utkom. Currer var namnet på en förvaltar på Cowan Bridge, flickskolan som bildat modell för Lowood, och Ellis hette hjältinnan i d’Arblays roman The Wanderer, som Emily mer än troligen hade läst. Det är gott om sådana upplysande ögonblick – som att det var förlaget som i sista stund ändrade titeln till Charlottes först publicerade roman, och fick den att lyda Jane Eyre. An Autobiography, Edited By Currer Bell. Det är också viktigt att tänka på att Charlotte hade läst Emilys Svindlande höjder när hon skrev Jane Eyre, något som kan förklara de gotiska inslagen, som ju saknas i hennes egentliga eller avsedda debutroman The Professor, en bok som refuserades nio gånger, även efter att hon blivit storsäljande författare med Jane Eyre. 

Men de debuterade alltså gemensamt med en diktsamling, en bok som nådde fler recensenter än köpande läsare. Av de 1000 exemplar som trycktes hade efter ett år endast två böcker sålts. Så småningom hittade förstaupplagan ändå fram till författare som Lewis Carroll och Emily Dickinson.

Senast det skrevs en storsatsande biografi om Charlotte Brontë var Lyndall Gordons A Passionate Life. Jag minns den som något starkare än Harmans bok, men det var länge sedan jag läste den (den kom 1994). Min bedömning är att det inte finns så värst mycket nytt i Harmans bok – det nya skulle då vara att hon lanserar en teori kring dödsorsaken, men sådant får förbli spekulationer. Gaskell skrev den första biografin, och hade fördelen (och delvis nackdelen) att ha träffat författaren, och även intervjuat folk som kände henne. Det har ändå blivit en lite väl påhittig och påhittad bok. Därför ska man nog hellre läsa Harman.