Hermetiska definitioner, H.D., ellerströms

Ibland vädras åsikten att modernismen inte längre förmår chockera, att deras revolt mot 1800-talets konst har mist sin udd och blivit utslitna klichéer. Och rentav ärkeprovokatören Baudelaires nyutgåvor hinner inte ens landa på redaktionernas bord förrän någon är beredd att säga att man minsann inte längre blir förfärad av hans vampyrer, kadaver, satanister, etc. Jag skulle vilja infoga en brasklapp här: det må vara att en rutinerad, däst kritiker som läst Baudelaire sedan barnsbenen inte kan uppnå den nya rusning som Hugo talade om, eller för den delen den gamla rysningen heller. Men att ynglingar fortfarande blir helt ställda inför modernismens upptåg, det har jag många empiriska bevis för. Det krävs en hel del konfrontation för att uppnå avtrubbning.

Nåväl. Hilda Doolittle var en av modernisterna. Amerikansk poet som liksom T.S. Eliot och Ezra Pound ställde kosan till Europa – framför allt Pound skulle hon samarbeta med både estetiskt och privat, och de skrev tidigt i den –ism som de lärde kallar imagism. Speciellt Pounds bidrag förtjänar att memoreras, speciellt den nästan genant enkla ”In a Station of the Metro”: ”The apparition of these faces in the crowd; / Petals on a wet, black bough.”

Imagismen har satt sina spår även i den bok av H.D. (som hon föredrog att kallas som författare) som nu utkommer, Hermetiska definitioner, översatt av Jonas Ellerströms och Elisabeth Mansén. Det finns även här en enkelhet, en direkthet i tilltalet som överskrider tidsepoker, som blåser bort det förväntade dammet som kunde ha lagt sig över dikter som dessa. H.D. var en central poet under sin livstid, men har väl inte riktigt behållit sin lyskraft – i synnerhet inte i Sverige, där översättningar har varit sparsamma och slumpvisa. Desto bättre med den här boken då, så att hon får röra sig från periferin mer mot den mitt där hon borde husera.

Hermetiska definitioner är hennes sista bok, utgiven posthumt elva år efter hennes död 1961. Titeln är lånad från en armenisk bok i alkemi, och ockultismen har satt sina besvärliga spår här och där. Eller om det bara ska kallas mysticism. Flummigt är det, och kanske lite malplacerat.  

Det rör sig om dikter skrivna under H.D.s sista år i livet, och redan första dikten anger tonen: ”Varför kom du / och störde mitt förfall? / Jag är gammal (jag var gammal tills du kom)”. Så arbetar hon med en av poesins mest ansträngda bilder: den röda rosen, eller ”den rödaste rosen”, som det heter här. Några fraser återkommer, och även det är ju en av de mest ansträngda troperna, anaforen, hur utspridd den än är.

Ockultism, ja, men också mytologi i större bemärkelse är avgörande för förståelsen. H.D. lutar sig mot mestadels klassiska grekiska myter, men skapar också en genuint egen brygd – ungefär som William Blake gjorde tidigare. Möjligen kan H.D. ses som en länk mellan Blakes visioner och beatpoeternas hejdlösa sinnesutvidgande dikter, men det spännande är vad hon gör med kontrasterna. Att hon lyckas skriva lika distanserat som närgånget. Att hon kombinerar det spontana tilltalet med utstuderat bildspråk, och skriver dikter som är konventionella till sin natur (konventionella på ett modernistiskt sätt, mind you) samtidigt som de är annorlunda och svåra att artbestämma.

För H.D. skriver faktiskt dikt som fortsätter vara främmande och avig, trots att typ en livstid passerat sedan hon arbetade med dem. Det är inte helt lätt att klarlägga vad den består av, vad som är dess element eller kärna. Hon är helt klart del av en tradition, med allt vad det innebär. Och då får man fördra en del olater – men samtidigt gillar jag just att hon blandar de invande greppen med befriande passager som till synes inte leder någonstans alls, dikter som orsakar virrvarr. Och inte bara på det där typiskt modernistiska språklekssättet, även om det förvisso finns sådant också, några skrockande ställen i Joyces anda (som när hon håller låda om likheterna mellan orden ”gud” och ”god” (go[o]d).

Men lär man sig något av att läsa mycket poesi är det väl en beredskap inför det som är avvikande. Det är något helt annat än avtrubbning, för du kan aldrig förbereda dig: det du ställs inför är alltid nytt, om det är något bevänt med det (på tal om Pounds kända uppmaning, ”make it new!”, som förstås är oändligt mer djupsinnigt än det låter).

Att kalla den hermetisk är också bara halva sanningen (poeter jobbar bäst med halva sanningar, för den delen). Pound och Eliot hittade connections till medeltidens litteratur, och det gjorde underverk med deras poesi, inte minst genom att de kunde visa hur tid är oväsentlig för riktig litteratur. Det förblir en stor lärdom för den som umgås med litteraturen, detta att tid inte är väsentlig för riktig litteratur (uj, nu börjar jag låta som Alice Bah Kunhke). Därför tycker jag också att Baudelaire visst fortfarande är en farlig författare, liksom Sofokles – och även Sapfo (H.D. har i andra sammanhang skrivit dikter som utgår från fragment av Sapfo, dessa får gärna också översättas).

Tiden ger spelrum åt minnen och samtida händelser, när H.D. summerar och sammanfattar, och resonerar med sig själv om vad som är upplevt och vad som är önsketänkt. Jonas Ellerströms varnar lite försynt för biografiska läsningar i sitt förord, och ja, det riskerar att förminska innehållet i de här dikterna. Men i den mån jag som läsare lockas i den riktningen är det poetens eget fel, så länge jag inte spekulerar. I sak håller jag med: de här dikterna klarar sig utan dessa vilseledande facit.

Låt oss inte hymla: världen är en vidrig plats. Du vet det, jag vet det, H.D. visste det, och det kan vara därför hon har ett behov av att mytologisera sin tillvaro. I den avslutande delen, ”Vinterkärlek”, utgår hon från Odysseus och Troja, Helena-myten (som hon också skrivit om tidigare i en förtjusande liten dikt, där den sista temperamentsfulla strofen lyder:

Greece sees, unmoved,

God’s daughter, born of love,

the beauty of cool feet

and slenderest knees,

could love indeed the maid,

only if she were laid,

white ash amid funeral cypresses.

I ”Vinterkärlek”, 28 väl avvägda och väl sammanhängande korta dikter, är det som att hon släpper taget om myten – kapitulerar inför den, och paradoxalt nog blir innehållet mer privat därmed. Genomströmmad av den välkända berättelsen ges de egna erfarenheterna en resonansbotten som fortsätter ljuda, vackert och övertygande:

O elfenbensö, o höga cypresser,

nu är jag på nytt välsignad då min mörka slöja

sluter sig tätare och tätare och formar en bild av mig,

en cypress-Helena, vierge och änka, en femme noire;

nu är jag omsvept

av myrra och rökelse

[…]

svep mig varv efter varv

med egyptiskt linne så som de döda sveps,

skär magiskt, bränn

som med eld det sår ur vilket

hjärta och inälvor lyftes ut;

ett skal? ett brustet hjärta?

inget hjärta finns kvar att hela.

Det här är ganska starkt, men vad är det som gör det så slutgiltigt bra? Kanske bara så enkelt att det har tillkommit i mellanrummet mellan inbillning och praktik, eller att läsaren erfar den där – rysningen? – när du känner igen något utan att förstå eller kanske ens ana vad det är du förstår. I de här dikterna om livets grymhet, om smärtan som skär rätt igenom myten och de olika tidslagren och sliter bort alla avstånd – där finns det där sällsamma som lite högtravande kan kallas ”det poetiska ögonblicket”. Då är det den mänskliga erfarenheten som ges kontur, som ges en röst.

H.D. hade själv avlägsnat sig från sitt hem, och visste en del om exilens villkor, när hon skriver om Afaia och Artemis. Det är skrivet på hemlöshetens språk. Men hon väcker också det sensuella språket till liv. Sviten ”Sagesse” berättar inte om uven, utan gestaltar den, tills tamigfan den lyfter där på boksidan och flyger – ockult …

Det är dialogisk dikt, som strävar lika mycket mot den nödvändiga friktionen som mot samförståndet. På tal om Eliots kända slutsats: ”Genuine poetry can communicate before it is understood”. Så fungerar också H.D.s märkliga dikter, som är både rakt på sak och genomflummiga. De här översättningarna fungerar allra bäst i de abstrakta delarna, för när H.D. använder talspråk blir det lite knasigt, för även om det är ordagrant är det svårt att föreställa sig vuxna som använder ord som ”sötnos”, ”herre jösses” och ”kära nån”.

På senare år har ellerströms gett ut förhållandevis mycket amerikansk poesi från 1900-talet, och det är förstås oerhört positivt. Inte minst för att böckerna är så vanvettigt snygga – enkelt formgivna, men med små detaljer som ger böckerna en sällsam lyster. Den här boken har Clara Möller gjort kopparfärgad (syns förstås inte på bilden), glänser om man råkar läsa den i solen. Dessutom är initialen markerad, och kan syfta både på poetens namn som bokens (HD). 

Varför är det då viktigt att H.D. översätts? Inte för min del, då jag ju har läst en del av henne på engelska. Men säg såg här: när jag började läsa poesi för drygt 25 år sedan såg kanon annorlunda ut. I Sverige, alltså: det var helt andra poeter som översattes på den tiden (ledtråd: de hade skägg). Så den som nu är ung och till äventyrs börjar botanisera bland bibliotekets nyutkomna diktböcker kommer att hitta ett helt annat urval än vad jag hittade. Bättre eller sämre? Det är åtminstone annorlundare. Och det här är inte en bok för mig i första hand, utan för dig som precis upptäckt att den här vidriga världen inte går att överleva utan sådan här poesi.