Den vilda författaren: Clarice Lispector

”- - - - - - jag söker, jag söker. Jag försöker förstå.”

Så inleds Passionen enligt G.H., en roman av den brasilianska författaren Clarice Lispector.

Att försöka förstå: det tröstlösa arbetet, det nödvändiga arbetet. Orden kan stå som en portal till det här äventyrliga författarskapet.

Lispector föddes som Chaya Pinkhasovna 10 december 1929 (Nobeldagen!) i Ukraina, men flyttades till Brasilien precis innan hon skulle ta sina första fotsteg på europeisk mark. Namnet Chaya betyder ”liv”, men har också konnotationer till ”djurisk”, något Lispector senare skulle framhäva: ”Att inte ha fötts till djur är en av mina hemliga nostalgier”.

Drygt tjugo år gammal debuterar hon som författare med den sensationellt mogna romanen Nära det vilda hjärtat, som nu i vår finns i svensk översättning, som vanligt utförd av den följsamme Örjan Sjögren. Det är en författare som är beroende av sin översättare, för hon skriver i direkt förbindelse med språket. Inte så att hon ger avkall på intrig – men det är i språket det största äventyret finns, och det är där hon har sin lojalitet. Man kan säga att hon fattar tycke för språket, och att förälskelsen är ömsesidig.

Hon bedriver en slags filosofiska undersökningar i fiktionens förklädnad, och det är ett arbete som utförs helt i fantasins tjänst. Att läsa Lispector är en gåtfull slags lycka. Sällan upplever jag att litteratur blir lika nödvändig som i hennes böcker, då de förefaller vara skrivna utifrån krav och bevekelsegrunder som inte går att betvinga; de är helt kompromisslöst skrivna, och dikterar fram en inlevelsens läsning. Det är böcker skrivna i besatthetens poetik, omöjliga att klassificera.

Det är också böcker som i ordets bästa bemärkelse är öppna – de är omöjliga att låsa fast vid en definitiv tolkning. Hon närmar sig tumultet, kaoset, och låter sina huvudpersoner bli språkrör för kampen mellan fångenskap och befrielse. Böckerna handlar om förståelse, om att förståelsen innebär konfrontation, förflyttning – att lämna tryggheten. Där finns friheten att upptäcka, för den som vågar överge sitt eget jag, bli någon annan – den som vågar anamma den ”svåruthärdliga glädje” Lispector talar om i förordet till Passionen enligt G.H.

Att det här är ambitiösa böcker råder det ingen tvekan om. Det är besynnerligt och excentriskt, men samtidigt lättillgängligt, där det enda kravet som ställs är att du är tillmötesgående mot stilen – Lispectors helt oortodoxa och hängivna stil, där du ställs inför något omvälvande. Men det är något omvälvande som du läser i samspel med den skrivande författaren, och blir delaktig. Därmed är det också böcker som är belönande.

Nu i april utkommer alltså både debutromanen och novellsamlingen Familjeband, tack vare förlaget Tranan, som nu har gett ut sex av Lispectors böcker, samtliga med Stefania Malmstens enhetliga och sparsmakade formgivning.

Kanske den bästa förklaringen till tjusningen hos den här författaren finns i titelnovellen till samlingen Hemlig lycka, där ett barn tjatar på sin väninna för att få låna en bok, och väninnan förhalar, tills mamman griper in och tvingar sin elaka dotter att låna ut boken. Barnet med boken i sin hand vet inte vad hon ska ta sig till: ”Jag kände mig både stolt och generad. Jag var en ömtålig drottning.”

Det visar sig att barnet inte bara har lånat en bok, utan har blivit ”en kvinna med sin älskare”. Och det är så det fungerar med Clarice Lispectors böcker, att de blir en förförelse. Samt att de visar en trofasthet mot litteraturens själva väsen – läsandet.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 12/4 2012.)