Att vara (galen) eller att inte vara (galen)

Om vi bestämmer oss för att kalla August Strindberg galen, då förminskar vi honom. Redan med titeln till sitt äktenskapsdrama, En dåres försvarstal, förekommer han kritiken, gör sig själv oantastlig.

En viktigare fråga är nog hur denna eventuella galenskap ska förstås. Som litterär performativitet kanske, alltså att han medvetet gestaltar och utagerar något konstnärligt. I Shakespeares pjäs använder Hamlet galenskapen som ett skydd, en strategi för att inhämta hemligheter: något liknande kan gälla Strindberg, att det handlar om en estetisk galenskap. Att tappa koncepterna, göra sig till reportern som delger perspektivet från det synbart vettlösa.

Jämför Edith Södergran, vars diktsamlingar recensenter vidarebefordrade till psykiatriker: deras omedelbara diagnos var att hon faktiskt var galen. Jämför Maja Lundgren, en av alla de författare vars jagstarka böcker liknats vid Strindberg de senaste åren, som också kallades galen när Myggor och tigrar utgavs. Galningars verk, som kritikerna menar inte är värda att tas på allvar.

”Vi ses i min nästa roman”. Så lär Strindberg ha hotat kritikern Carl David af Wirsén, och Carina Rydberg har efter sina självbiografiska böcker berättat om den sadistiska makt hon erhåller när hon betraktar människor med pennan och anteckningsblocket i handen, hur dessa människor krymper inför henne.

Strindberg var påtagligt förföljd, konstant motarbetad av kritiker som såg det som sin uppgift att skydda den oskyldiga allmänheten från den farlige skriftställaren. Förutom att stämplas som galen jämfördes hans kontroversiella beteende med ett barns, en hund, en kvinna (han fick stundtals kvinnodiagnosen ”hysteriker”).

Enligt Ulf Olsson, vars bok Jag blir galen hör till mina favoriter i den digra litteraturen kring denna svenska och antisvenska författare, kunde Strindberg gå in och ut ur galenskapen, där man också kan ana en betydande strävan efter att närma sig ett nytt sätt att skriva litteratur. Det kan liknas vid en frivillig psykos, för att frigöra kreativitet. Då blir det ingen tillfällighet att det är efter den här tiden, vare sig man kallar det för psykos eller kris, han växlar upp som författare, med banbrytande verk som prosaboken Inferno och dramat Ett drömspel, som båda bildar en prolog till modernismen.

Samtidigt som han var en självmedveten och ytterst minutiös naturalistisk författare, som skrev utifrån ritningar och manifest, lyckas han balansera de programmatiska inslagen med en drift att tappa behärskningen, att gå bortom det ordnade och städade. Vad han söker är en språklig, estetisk och moralisk frihet – och så förstår jag hans utbrott, hans behov att släppa in galenskapens estetik i sitt skrivande.

Han påminner om någon som genomskådat allt men fortsätter tro på de illusioner han med så stor möda krossat. Däri ligger också förklaringen till hans beryktade kvinnohat, som ständigt är utsatt för en inre prövning, och därmed hejdas från att leverera några definitiva sanningar.

Är det en ironisk eller en bokstavlig galenskap? Både och, skulle jag hävda. Det är en inställning som inte saknar sina komiska inslag: Inferno är en av de mest fasansfullt ärliga skildringarna av en människas ångest, samtidigt som den är dråplig och halsbrytande i sina försök att sanningsenligt komma underfund med ett gränslöst sinnestillstånd.

Medan vi i Sverige har ägnat oss åt människan, är det utomlands texterna som betyder något. Vi kunde göra oss mer oberoende av det biografiska, äntligen läsa Strindbergs texter som litteratur. Då frigörs också något av de befriande anspråken i hans ambitioner, med det omvälvande språket som ges det sista ordet, och det ordet är motsatsen till sjukt.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 7/4 2012.)