Påfallande många lyckade prosaförfattare har varit misslyckade poeter: det gäller sådana genier som Nathaniel Hawthorne, William Faulkner och Torgny Lindgren, som samtliga debuterade med dikter, men senare uteslutande skrev prosa. Något liknande gäller för James Joyce, som debuterade med Chamber Music 1907. Visserligen gav han ut ytterligare en hyperkort samling tjugo år senare, men det är som prosaförfattare han har firat större triumfer.
Vilket inte hindrar att dikterna, eller några av dem, kan vara rätt förtjusande. I (v)år har ellerströms gett ut boken Blänk av ametist. Samlade dikter, men det är en missvisande titel. Enligt översättaren Lars Johansson skrev Joyce utöver de två samlingarna drygt hundra ytterligare dikter, varav han har översatt endast elva av dem. Jag blir inte heller riktigt klok på avsikten med hans förord, där han uppehåller sig vid hur svårt det är att översätta, att han fått söka både i ordböcker och på internet, och flera gånger uppmanar han läsaren att söka sig till originaldikterna: det är en blygsamhetstopos som väcker farhågor, som om han inte litar på sin egen förmåga.
Vilket är synd, då det inte alls är oävet utfört. Endast delar av Kammarmusik har översatts tidigare (därav en handfull av Ekelöf, och knappast hans mest lysande bedrift som översättare). Nu har Johansson oftast finfint översatt de totalt 36 korta dikterna därifrån, och det är sångliknande dikter, som tecknar en motsatt rörelse från Kellgrens ”Den nya skapelsen”: hos Joyce är det en inledd förälskelse som byts ut mot förbittring, mot ensamhet och sorgsenhet.
I de här dikterna är Joyces stil ofta aforistisk, med fraser som lätt kan sammanfattas som ett slags heroic couplets: ”Love is unhappy when love is away!” – ”But sleep to dreamier sleep be wed / Where soul with soul lies prisoned” (i Johanssons översättning: ”Kärlek har sorg när den kärlek ej når!” – ”men sömn med mer drömrik sömn bli äktad / där själ vid själ ligger sammanhäktad”). Det sorgsna innehållet bryts av mot poetens muntra tonfall, och bildar en spännande kontrastverkan.
Det kan förvåna att Joyces poesi är så traditionellt skriven, i bunden form, när han var en så pigg revolutionär han skrev romaner. Han lyckas få slitna uttryck att leva. Hans sånger är inte bagateller, men är väl inte heller det mest värdefulla i hans verkförteckning – det är svårt att avgöra i efterhand hur seriös han är, om inte allt ska läggas på kontot ”tillfällighetsdikter”, vilket inte förhindrar att en hel del här är ganska skojsamt.
Vilket inte direkt förvånar, då Joyce väl är den engelskspråkiga litteraturens lustigkurre. Han är också en farlig influens, åtminstone som prosaförfattare, medan jag nog tror att det är mindre riskabelt att ägna sig åt hans poesi: att den skulle utöva stark påverkan på aspirerande poeter under 2000-talet betvivlar jag. Men den som roar på ett tvångsmässigt sätt – han lär ha skrivit ofantliga mängder limerickar – riskerar snabbt att träda över den hårfina gränsen till det enerverande.
(Foto: Berenice Abbott, 1926.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.