med. bort. in., Johan Jönson

När diktsamlingarna tenderar att bli allt längre ökar kraven på dess kvalitet. Lyckligtvis har vi Johan Jönson, som på senare år utfört storverk med böcker som Livdikt (2010) och Efter arbetsschema (2008), och i sin nya bok fortsätter han utforska kopplingen mellan det mest privata och världen omkring sig, på ett imponerande sätt.

Den som fortfarande anser att dikter ska vara koncentrerade och koncisa göre sig icke besvär med Jönsons nya diktbok med. bort. in. Här får man stå ut med att lyssna till ett flöde, göra den monomana poeten till en monologisk samtalspartner.

Och det kan det vara värt. Det som i förstone uppfattas som kverulans tar allt mer formen av en vass samhällskritik. Jag utläser den kryptiska titeln som en referens till en resa, en färdväg, och som bekant går den viktigaste resan inåt. Jönson använder helt sonika sig själv som exempel när han analyserar samhällsutvecklingen på senare år.

Att sträckläsa 1244 sidor är utmattande. Ibland riskerar Jönson att bli väl aggressiv i sin polemik, när han bokstavligt önskar livet ur namngivna politiker. Det är ett hat som spiller in över dikten. Jönsons osköna tankar bottnar nog i att eftersom varken Gud eller samhället straffar, är det upp till en hämnande privat instans – han kan i dessa stunder låta exakt som Travis Bickle i Scorseses film Taxi Driver, som på ett påtagligt farligt sätt smidde planer om hämnd.

Dikten inleds jakande, och avslutas likadant, med språkets kanske vackraste ord: ”ja”. Däremellan utspelar sig Jönsons nej, ett emfatiskt ifrågasättande av värderingar, av slentriantänkandet, av livsvillkoren. En text som bejakar motståndet, som lyfter fram motståndet som det enda människovärdiga.

Väldigt och vådligt frimodigt skriver Jönson om sitt privatliv – sin hustru, sitt sexliv, sina barn, sin pengabrist, sitt förhållande till alkohol. Det blir smärtsamt gripande i sin vardaglighet, som i den här scenen från den äktenskapliga bädden: ”Han vaknar. / Kudden är blöt. / Han förstår. / Han minns: Jag drömde att jag dödade dig. / Hon vänder sig om: Det gör du ju också.”

Samt återkommande reflektioner över hur språket utarmar själen, hur svenskan håller på att förtvina under trycket av klichéers övertag.

Det är alltså en lång dikt, en långdikt, och hur den ska läsas är något man får pröva sig fram till. Att det är jobbigt tänker jag inte förneka: han arbetar hårt med punkter, asterisker, blankrader. Det är fragmentariskt, och den som söker tranströmerska epifanier och blixtbelysta metaforer får söka förgäves.

Däremot skriver Jönson en poesi som jag upplever som livsnödvändig, och ofta inser jag att det är precis det här tilltalet som saknas i den politiska debatten: sällan har jag läst så vital poesi, som så kraftfullt utmanar ett stereotypt tänkande. Då blir inte heller hans dikt svårläst, utan självklar och belysande – vad som krävs är ett samhällsintresse, och en nyfikenhet på vad som sker i vår tillvaro. För det här är som sagt absolut avgörande, och inget att avfärda. Det här kan och ska läsas av alla, från slott till koja.

Jönson är lika ihärdig när han kritiserar sin egen kropps tillkortakommanden som tillståndet i världen. Ömsom ilskt, ömsom elegiskt skriver han fram en sorgens text. Det är anspråksfullt, ibland vackert, ibland fult, men alltid angeläget.

(En något kortare version också i Jönköpings-Posten 20/1 2012)