Jag har läst dem i fel ordning, då jag råkade få tag på den andra boken först, den som på norska kom 2021. Det rör sig alltså om författaren Kjersti Anfinnsens djärva projekt att skildra en åldrad hjärtkirurgs avslutande livsskede. Första boken, De sista smekningarna, kom på svenska i februari, och del två – Ögonblick för evigheten – läste jag alltså för ett par år sedan på norska. Men den är självklart värd en omläsning – i synnerhet så här tätt inpå den första boken i serien. I augusti avslutas projektet med Dødsverk, som förhoppningsvis också i Marie Lundquists översättning snart kan läsas på svenska också.
Huvudpersonen Birgitte Solheim är Norges första hjärtkirurg, sedan länge pensionerad, bosatt i Paris. Hon sysselsätter sig med att lyssna på inspelningar av samtal med sin döda syster. Hon har en käresta, arkitekten Javiér, som trots att han är äldre kan fortsätta jobba, om än med vissa problem. Båda har i sin yrkesverksamhet förlitat sig på fingrarnas finmotorik, något som blir svårare att upprätthålla med de skakningar ålderdomen ofrånkomligt medför. Nu kan hon inte ens skala räkor problemfritt.
Hur är det att åldras? Martin Amis föreslog i en av sina romaner (jag minns för tillfället inte vilken – se där ett av åldrandets problem!) ett drastiskt experiment som en yngre person kan utsätta sig för: stoppa smågrus i skorna, bomull i öronen och smeta in glasögonen med vaselin, så har du the full experience of ageing. Nu vet jag inte om Anfinnsen behövt tillämpa sådana metoder: hennes skildring av Birgittes ålderdom är klanderfri, så vitt jag kan bedöma.
Släkten har mer eller mindre knoppat av (somnat in). En systerdotters dotter är för tillfället i Paris, och ska träffa Birgitte. De kanske har något gemensamt? Inte mycket, visar det sig, då flickan har svårt att slita sig från sin mobil och klagar på Birgittes mustasch. Birgittes livsråd, som hon tänkt ut i förväg, stannar kvar i hennes eget medvetande – oönskade och outtalade.
Minnen är bedrägliga; vi minns ofta sådant som vi inte har något behov av alls. Exempel: hur mycket is det fanns i frysen i M:s lägenhet när jag hälsade på honom i Luleå, den nyans av blondering en hiphopkille hade som jag satt bredvid i en greyhoundbuss mellan Pittsburgh och Chicago, hur hela världen verkade antändas av grönska en lunchrast på mentalsjukhuset när jag hade läst Shelley.
Birgitte minns sin mamma, och det är inga angelägna minnen: ”Hon gav var och en vad vi behövde och längtade efter, även när vi inte visste vad det var. När hon hade visat att hon såg och förstod oss, avvisade hon oss, en efter en, med en så stor kraft att det liknade en avgrund, en avgrund ingenting sedan dess har kunnat fylla.” Det här är ett gyllene läge för den psykologiskt intresserade att resonera kring arv och miljö, och skuld. Birgitte har valt karriär framför familjebildning, och att det är något som både går att rättfärdiga och ångra är självklart. Så kan det också vara att bli gammal, att hamna mittemellan det ömkansvärda och det stolta.
Kapitlen är korta, men framställningen är stillsamt hanterad. Det som slår en är hur makligt tempot är, och det speglar förstås hur livet ofrånkomligt blir när vi blir äldre. Allt hamnar i en annan rytm. Ens livspuls utspelar sig mellan värken och tröttheten, och alla minnen ges sorgkant. Det är klart att det blir svårt att ha en relation när man är så här gammal, och Javiér hamnar på vårdinrättning.
Bra romanförfattare är världsskapande. Anfinnsen har med sina böcker om Birgitte lyckats försätta oss läsare i en mycket gammal människas värld. Det är mer än trovärdigt, och även om det är ett metodiskt arbete som aldrig vacklar är jag mer imponerad av de omärkliga förskjutningarna av ens tillvaro som Birgitte demonstrerar. Det här är romaner som troligen når många kvinnliga läsare – det är 5-0 i recensionsomdömen av kvinnor från förra boken som förlaget lyfter fram. Min förhoppning är att också de män som läser – de är få, jag begriper det – ska hitta fram till den här boken, som får oss att förstå mer av livet och av åldrandet. För det är något som väntar även oss män.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.