att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

29 sep. 2018

Det svarta blocket i världen. Läsningar, samtal, transkript, Hanna Nordenhök, Rámus


Det svarta blocket är en bild som tillhör Marguerite Duras. Ett formlöst ting i natten, något abstrakt, som ändå kan ta fast form, bli ett ting. Som blir en bild för skrivandet – som också är läsandet, och de intima sambanden mellan dessa akter. Hur går det till när vi läser poeter som Gloria Gervitz, Anja Utler, Ann Jäderlund? 

Jag har recenserat Hanna Nordenhöks avhandling i litterär gestaltning för Expressen, och recensionen kan läsas här.

Den oändliga familjen, Cilla Naumann, Bonniers


En familj flyttar från USA till Sverige. Pappan har fått jobb som gästforskare på ett universitet. Mamman har varit lärare, men är hemmafru. Döttrarna försöker anpassa sig, den något äldre går till simhallen och tränar. Men man anar genast oråd. Föräldrarna pratar inte med varandra, sluter sig allt mer i egna världar. Något obehagligt håller på att hända, men trots att jag alltså anar oråd är jag ändå inte beredd på vad som sker mitt i boken, när katastrofen spelas ut och träffar mig rätt i bröstet.

I Cilla Naumanns nya roman Den oändliga familjen berättas skeendet från tre perspektiv: först den äldre dotterns, sedan en grannflickas, och till sist mammans. Det är snillrikt gjort, och ger ständigt nya mönster i den bild som långsamt framkallas. Det finns som vanligt hos Naumann en genuin känsla för alla aspekter av det mänskliga psyket. Hon har skrivit en ödesmättad roman, som blir så oerhört drabbande i sin trovärdighet tack vare att förloppet är så vardagligt och att det framförs så lågintensivt och odramatiskt.

(Också publicerad i Vi 10/18)

28 sep. 2018

Offerzonerna, Fredrik Nyberg, Norstedts


Sommaren 2018 präglades av skogsbränder, och Fredrik Nyberg omtalar detta i sin nya bok, som ändå färdigställdes långt innan skogarna brann. Men riktiga poeter är som bekant visionärer: ”Slarva inte med elden / Det kan brinna i skogen miljontals gånger / Detta fält saknar gräs”. I hans dikter betonas det som försvinner, genom omnämnanden av slukhål, en natur som upphör, offer, och en ofta versalt skriven ORO. Nog finns det fog för den oron.

I några avseenden liknar Nybergs poetik skrivövningar, blir en skissbok full av oredigerade anteckningar. Resultatet blir en spontanitet som också släpper fram variationsrikedom. Ibland bryter en oväntad skönhet fram, som solsken en molnig dag. Här finns också en skev, underfundig humor, som jag tycker mycket om, och givna referenser till föregångare som Inger Christensen och Friederike Mayröcker. Om jag tidigare ibland tyckt att Nyberg varit lite introvert är denna bok klart mer inriktad på öppen kommunikation, och det är en inriktning jag välkomnar.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 28/9 2018)

27 sep. 2018

Bliva ingen, Mirjam Tuominen, Eskaton


Negationen är ämnet för Mirjam Tuominens prosasamling Bliva ingen, ursprungligen från 1949, och nu återutgiven som den fjärde lilla volymen i Eskatons otidsenliga satsning på hennes böcker. Otidsenligt, jo, men så välkommet för den lilla skaran läsare som håller Tuominen högt.

Det var tack vare Anders Olssons tematiskt hållna studie Läsningar av Intet från 2000 som jag fick upp ögonen för denna orättvist marginaliserade finlandssvenska författare. Bliva ingen är en nyckelbok, genom att dess noveller återgår till negationen, nollpunkten, mystikens Intet, som varit så fruktbar för många författare från Mäster Eckhart via Kierkegaard och Nietzsche och vidare med Södergran, Ekelöf, Vennberg, fram till Trotzig, för att bara ta Olssons exempel. Det är en allomfattande och tillåtande inriktning, som lätt kan uppfattas som flummig. Lite anything goes.


Till den här boken hör ett lite tillkrånglat efterord av Anna Sjöberg, som ändå säger något om hur kanske tillkrånglad Tuominens projekt är, i just denna bok. Själv använder hon det suggestiva ordet ”inkänsla” som en ingång till den inriktning hon väljer, som till hälften är religion, till hälften estetik. Nyktert skriver hon om en värld där ”tänkandet är den enda varaktiga fröjden som givits er”. Så kunde man säga att hon utövar tankens ärliga skrift – alltså något mer än blott skönlitteratur.

Det är noveller, fast man lika gärna kunde tala om filosofiskt religiösa traktat, med viss samhällsudd. Formatet är växlande mellan korta betraktelser, skisser på en sida, och regelrätta långnoveller. Det handlar om en fattigpojke med löss, han slår följe med demoner och andar. Det handlar också om sjukdom, både reell sådan och påhittad. Just balansgången mellan det verkliga och det inbillade är vad Tuominen ägnar sig åt. Hon vårdar det lilla livet – den sjuke, barnet, den svage, den som inte räcker till, de med sämre eller bara mindre resurser.

Fantasin drivs till sin spets i en av novellerna som är skrivna från hästars perspektiv, i en absurd men ändå rimlig kontext, som erinrar om en frihetslängtan, att kasta av sig det ok det innebär att vara människa. I en annan novell är det en affärsman som håller monolog om hur viktigt det är att bevara de ekonomiska ojämlikheterna. Hans röst är parodiskt, och skorrar något fruktansvärt, men så är hans tal något man har hört till leda, och hör fortfarande, när kapitalister uttalar sig i media om sina ofantligt viktiga tjänster och hur viktigt det är att upprätthålla hög standard – för en själv.

Här drivs Tuominen av ett politiskt ursinne när hon markerar dikotomin mellan entreprenören och konstnären, illustrerad i affärsmannens vän, författaren, och hur deras roller både är beroende av varandra och är helt väsensskilda – så disparata att ett möte mellan dem hotar ens mentala hälsa. Analysen av konstens villkor kan tillämpas än i dag, och lika aktuell är synen på ungdom, i affärsmannens hustrus jakt efter de bortflyende åren och korrigeringar för att få huden ”att strama flickaktigt jämn”, något som Tuominen snabbt avpolletterar: ”man avskaffar ålderdomen”. Att bli ingen kan vara ett sätt att uthärda lidandet, som gestaltas både i världens, genom andra världskriget som hon annars skrivit utförligt om, och i de egna depressionerna.

Tuominens stil vistas med antydningar, med det otillräckliga. Hon skriver om kärlek med all den erfarenhet som kan uppbådas, så att det blir autentiskt, och där kärleken blir något annat än enbart fysisk lusta och samtidigt lika mycket något annat än förandligad agape. Där blir kärleken för svår när objektet realiseras till ett subjekt.

Det kan vara en besvärlig stil – en aquired taste. Den frodas i det dunkla, och söker sig mot utplåningen, mot ställen där närvaron gör för ont. Det är ett sätt att se på världen som har blivit allt ovanligare. Vi har övergett vår samvaro med det andliga, och Tuominen påminner oss om vikten av en frågande inställning. ”Natten lär en att fråga”, som en annan religiös mystiker skrev (Emilia Fogelklou). Det känns som att Mirjam Tuominen tillbringade många långa nätter sömnlös för att nå de insikter hon förmedlar i den här boken.

26 sep. 2018

Vinternoveller, Ingvild H. Rishøi, Flo förlag


Det finns ingen anledning att misstro Karl Ove Knausgård när han säger att han har dåligt minne. Jag tror inte att han koketterar. Jag tror att det är hans dåliga minne som är förutsättningen för att han ska kunna skriva så detaljerat om sin barndom och uppväxt i Min kamp. När vi minns för mycket tenderar vi att omtolka, förvränga, vrida det upplevda till vår egen fördel, och dessutom bleknar allt negativt vi varit med om i takt med att allt positivt blir skarpare i konturerna.  

Nu vet jag inte hur Ingvild H. Rishøis minne av barndomen ser ut. Däremot har hon en helt unik förmåga att gestalta barnets värld, något hon visade med eftertryck i sina tidiga novellsamlingar La stå och Historien om fru Berg. Tillsammans med Vinternoveller har hon byggt ett grundmurat rykte som Skandinaviens bästa novellförfattare. Det är ingen omfattande produktion, blott femton noveller. Att det nystartade förlaget Flo nu ger ut Vinternoveller (från 2014) på svenska är årets bästa nyhet.


Även om huvudpersonerna i de tre novellerna här är vuxna, eller vuxnare, rör sig intrigen kring barnen, och det är barnen som drabbas när de vuxnas svagheter och brister exponeras. Hellre än att tala om vuxenvärldens svek är Rishøis utgångspunkt att utforska hur infernaliskt svårt det är för vuxna med begränsade möjligheter.

Den första novellen ”Vi kan inte hjälpa alla” stod att läsa i debutnumret av den svenska utgåvan av Granta (2013). Redan då stod det klart att vi har att göra med en berättarröst som är svår att värja sig mot. Det handlar om den unga mamman och dottern som kissat ned sig, och dilemmat med att antingen skänka pengar till en tiggare eller att köpa nya trosor åt flickan, när man inte ens har pengar till bussen hem.

Rishøi skriver sin novell med den typ av inlevelse som bara fungerar när den inte är spekulativ eller strategisk. ”Vi kan inte hjälpa alla”: precis så enkelt är det, och precis så svårt. Eftersom de flesta av oss inte drabbas av den här typen av fattigdom är det nödvändigt att bli påmind om den, påmind om att den faktiskt existerar, och att den är betydligt vanligare än vi tror.

Vad Rishøi åstadkommer i sin novell är att visa hur det är att vara den här mamman, när hon går rätt in i hennes eländiga problematik. Det är en av litteraturens viktigaste syften, att ge tillträde till andras världar. Hon gör det med hjälp av en nedtonad stil, som frigjort sig från yttre inflytande. Skrivandet är försåtligt enkelt, där inget ställer sig i vägen för människogestaltningen, där de psykologiska insikterna drabbar så mycket hårdare just därför.  

I den andra novellen ”Rätt Thomas” är det en f.d. fängelsekund som vill köpa en kudde åt sitt barn. Men även han har saker som talar emot honom: alkoholen, och den förföriska klasskompisen … Rishøi ger trovärdighet åt någon (Thomas) som lätt kunde ha stannat vid en kliché. En som ger upp för lätt, för att det är vad han har lärt sig. En som lärt sig att inte kräva för mycket av världen, inte kräva för mycket åt sig själv.

Med hjälp av cirklar tränger sig Rishøi in i sina huvudpersoner, går i denna novell allt snävare kring kärnan i Thomas problem, hans bristande ansvar. Hon skriver om vuxna som försöker, men det är som sagt var så svårt, och barnen kommer i kläm, därför att det är så lätt – därför att deras besvikelse ger en ångest som kan dämpas med ännu mer sprit, försummelser som alstrar ännu mer bortglömdhet.

Allt bottnar i pengabristen, och hur vi styrs av kapitalismen, hur den snärjer oss. Som när Thomas tror att en relation med en annan människa kan byggas på pengar, när han försöker blidka sin gravida flickvän med en stor pengasumma som han kommit över på oärligt vis. Sanningen faller hårt över sådana människor: ”För att jag kunde få för mig att tro att en sån som hon skulle bli glad för tjugo tusen kontant från en sån som mig.”

Gemensamt för novellerna är att de iscensätter det slags drama som bara kan kallas nagelbitande. I den sista novellen, ”Syskon”, rymmer en sjuttonårig tjej, Rebekka, med sina två mycket yngre syskon. Här är vintern ännu mer påtaglig än i de tidigare novellerna. Rebekka identifierar sig själv med något som hon gjort ”fel”, något som för en annan betraktare måste ses som en hård dom.

Rishøi väljer att karakterisera sina protagonister med hjälp av deras inre monologer, och ger därmed oss läsare tillträde till deras innersta. Nu låter det här kanske inte unikt, men det speciella med den här metoden är hur skickligt, men ändå anspråkslöst det är gjort. Som när Rebekkas personlighet kommer fram bland annat i de små förtvivlade eller bara uppgivna utropen här, ”sån är jag”:

”Jag går vidare uppåt, de får inte se att jag gråter, men nu måste de ropa på mig, för de behöver mig, men de ropar inte och då stiger fler tårar, snabbt och salt, sån är jag, det ska så lite till för mig, sån är jag, det är så jag förstör saker, och veckan gick fort där uppe, och så kom dagen innan vi skulle åka hem och jag var nervös, för jag hade bestämt mig för att vara modig.”   

Också gemensamt för novellerna är hur de åskådliggör något bibliskt i motståndets förpliktelser, de vandringar som utförs, må de så vara mentala vandringar eller fysiska. Vi får ta del av besvärligheter och vedermödor, men vi får också veta något om kampen, om värdet i att aldrig ge upp. Jag läser hennes porträtt som förebilder i uthärdandets konst. De biter ihop, de ger inte upp.

Även om huvudpersonerna är föräldrar, eller det äldre syskonet i förälderns roll, är barnen mer eller mindre indirekt skildrade med den typ av värdighet som också är sällsynt. Många författare skriver utifrån barnets värld, senast läste jag Elisabeth Hjorths kommande roman Fadern, och för svenskt vidkommande har vi i snart 35 år sett debuterande författare som stått i skuld till Mare Kandres första böcker. Vad Rishøi tillför är en blick på barnet som en viktig gestalt, utan försköning, utan sentimentalisering. Hennes tidlösa noveller visar hur viktigt det är att behålla fattningen även om världen krånglar. Alternativet är alltid värre, hur djävlig ens situation än är.

Också gemensamt för de tre novellerna är att utgången pekar mot att det finns något större än ens problem. Att när vi minst anar det … men varför skulle jag spoila dem? Bättre vore att du tog tillfället i akt och började läsa, för jag kan inte nog poängtera hur fantastiskt hon skriver. För jag har sagt det förut: Ingvild H. Rishøi skriver sällsynt bra noveller, och det är förlösande att äntligen läsa dem på svenska. Att förlaget vågar satsa på något så kommersiellt ogångbart som noveller är också vidunderligt. Deras första bok var Tor Ulvens roman Avlösning, och blir fortsättningen på detta förlags äventyr ens hälften så bra är det nästan mer än man kan begära.

Författarlivet, Virginia Woolf, översättning Rebecca Alsberg, Ellerströms


Virginia Woolf är en författare som nya läsare ständigt hittar fram till, ofta beroende på att hennes namn åberopas i debatter. Fast med undantag för Ett eget rum är det nog romanerna som lockar läsarna, vilket kan vara lite tråkigt, då det är först i skenet av hennes essäer insatserna som fiktionsförfattare blir tydliga. När jag skrev min korta bok om Woolf 2010 fanns bara ett njuggt axplock av icke-fiktion, representerat av den ultratunna Det lutande tornet och en god dos självbiografiskt i dagboksurval och självbiografiska skisser, förutom då Ett eget rum och Tre guineas.

Tack vare Ellerströms finns nu äntligen ett relativt fylligt urval av denna essäistik, samlad i totalt fem volymer som började ges ut 2009. Sista boken heter Författarlivet, och syftet är att spegla Woolfs strävan att kombinera skrivandet med livet. Men som vanligt hos denna författare ger sig tankar på flykt, och det bästa är att läsa de fem böckerna som kommunicerande kärl, att idéer rör sig mellan dem, att när hon skriver om livet handlar det lika mycket om skrivandet, och vice versa.


Här finns tolv essäer av varierande längd, det som håller dem samman är de paradoxer som utgör Woolfs stil. Hon är elitistisk likväl som vardaglig, abstrakt likväl som konkret, allvarlig likväl som lekfull, stram likväl som sinnlig. Hon har kallats exklusiv, men det är hon ju bara för dem som inte läser henne: ju mer jag läser, desto mer inkluderande blir hon. Till de paradoxer som förenas i henne hör att hon är både konsekvent och motsägelsefull, genom att hysa bestämda åsikter samtidigt som hon gör sig öppen för mothugg, för dialog, för intryck från andra.

Hon är en skicklig läsare, något som inte kan betonas tillräckligt, men också en skicklig betraktare av livet: det sociala spelet mellan människorna, likväl som den egna personligheten, som hon använder som exempel utan att bli självcentrerad.  Varför är hon så bra? Hon tänker irrationellt, och fick mer eller mindre uppfinna sitt skrivande, eftersom det inte riktigt existerade. Man kan visserligen läsa henne som en mix av 1800-talets realistiska roman och modernismens upptåg, men det är som om hon kapar banden både bakåt och till samtiden. Att jämföra henne med sina samtida är inte smickrande för dem: deras böcker har nästan undantagslöst åldrats dåligt – åtminstone betydligt sämre än de 1800-talsromaner de försökte skjuta i sank.

Men hon är också rolig, något hon aldrig kallades när jag fick höra talas om henne i min ungdom. Hon vågar sätta både sig själv och det hon skriver om på spel, vågar risken att tappa bort sig när hon behandlar ett ämne. Hon gör det genom ett tänkande som inte alltid söker samförstånd och bekräftelse, utan i högre grad inspirerar till eget tänkande. Den som är fullt uppriktig kan kosta på sig lättsinnet.

Så låter Woolf essän ”En greves niece” handla om hur vi saknar genuina berättelser från både över- och underklassen. I verkligheten var hon inte överdrivet förtjust i D.H. Lawrence som arbetarklassförfattare, men till hennes försvar var väl inte arbetarlitteraturen särskilt utvecklad 1928, ens i Sverige (först året därpå debuterade Harry Martinson). En kultur som skildrar mångfalden skulle dröja ännu längre, en bit in på 2000-talet får man nog säga.

Att äntligen få läsa den humoristiska ”Brev till en ung poet” på svenska är väldigt roligt. Här finns gott om goda råd: ”det är omöjligt att läsa för mycket. […] för guds skull, ge inte ut någonting förrän du fyllt trettio.” De unga poeter hon ger kritik förtjänar ett omnämnande, för av de fyra heter tre W.H. Auden, Cecil Day Lewis och Stephen Spender. Att hon så tidigt lokaliserade tre av de poeter som skulle höra till 1900-talets mest tongivande i brittisk poesi är häpnadsväckande: de var 25, 28 och 23 när hon skrev essän.

Dessutom: att få kritik av Woolf är ur många aspekter mer hedervärt än att få beröm från andra kritiker. Hon lyckas mildra kritiken, och framför allt vara generös nog att peka på förtjänsterna i de delar hon kritiserar. Det är nästan så att man önskar att man hade skrivit något på den tiden för att få ynnesten att bli avfärdad på ett så elegant sätt. 

Hennes skrivande är fullt av klarsynthet och hon är konstant underhållande. Ibland har hon fel, som när hon skriver om övernaturligheten i prosan och antar att ”Mrs Radcliffe” kommer att försvinna ur litteraturhistorien, då den gotiska romanen nog har starkare status nu än för hundra år sedan – essän skrevs 1918.   

Essän om ”Middlebrows” (se där en av de mest svåröversatta glosorna från engelskan) skildrar det intellektuella klassamhället, där Woolf driver tesen att det endast är hos eliten eller hos folket den äkta konsten finns, eftersom de som befinner sig i mitten är för medelmåttiga, helt enkelt för mediokra. Den här essän torde fungera som energigivare åt våra ibland måttligt intressanta kulturdebatter, även om jag är fundersam på om det ens går att särskilja de intellektuella klasserna längre – har inte allt fösts ihop till mitten, och gjort oss olämpligt ointressanta? Angreppet på slätstrukenheten är hätskt och skojfriskt på samma gång.

I förordet skriver Jonas Ellerströms om det speciella tonfallet hos Woolf, den markanta och lätt urskiljbara rösten som hon tar till när hon skriver. Att likna någons skrivande med att hen tänker högt är sällan gott beröm, men det är så hon gör: hon låter tanken färdas, och fångar infallen medan de passerar, och sätter ut sina utsökta kommatecken och semikolon för att vägleda läsaren genom sina ibland långa meningar, långa av nödvändighet då en tanke sällan meddelar sig i distinkt form – den är ett sonderande, en resa genom psyket, och associationer läggs till utan inbördes rangordning.

Rebecca Alsbergs översättning är prisvärd, då den oftast lyckas överföra den här krångliga men läsbara stilen och göra den inte mindre krånglig och inte ens mindre läsbar, tack vare lyhördhet för idiosynkrasier och helt enkelt egenheter. Dock låter en del av ordvalen lite för käckt inställsamma – i original är Woolf oftast neutral, och är det något hon saknar som författare är det förmågan att skriva bra dialog. Därför blir jag fundersam över att hon här säger ”ett sprillans nytt ord” (”a brand new word”). Lika illa är det nog när Alsberg väljer att låta henne säga: ”Jag känner att det skär.” (”I feel a jar.”) Jar syftar ju mer på stöten, det som förstärks i fortsättningen: ”I feel a jar. I feel a shock.” Då kunde kanske hon på svenska säga: ”Jag känner en stöt. Jag känner att jag skakar.” Att det ”skär” låter för mig lite för mycket som klichén ”Jag känner att det skaver.”

Men det är alltför lätt att hitta enstaka fadäser, som helhet är översättningen imponerande och den håller ihop detta sällsamma skrivande på ett ypperligt sätt. Så kan jag också uppfatta ordvalet ”fruga” när det förekommer, för även om det är ett pejorativt ord nu var det väl neutralt under den svunna tiden som essäerna återger. Tack vare de här fem tunna volymerna får vi nu en mer komplex och fördjupad bild av Virginia Woolf. De enskilda perspektiven till trots hör de definitivt samman, och ska läsas i sin helhet. Då lär man sig mycket om både litteraturen och om livet.

25 sep. 2018

242, Fredrik Strage, Bonniers


242 är inte bara ett svenskt höjdhoppsrekord från 1987 (Patrik Sjöbergs världsrekord). Det är också klockslaget då jag lägger ut denna text. Och Front 242 är ju namnet på belgiska 80-talspionjärer i genren body, så det är ytterst passande att Fredrik Strage, som gjort så mycket för denna genre, väljer 242 som titel på sin nya samling texter. Det råkar vara just 242 fredagskrönikor från DN, från 2005 till 2017. Eftersom han älskar body lika mycket som han verkar avsky idrott är det ingen vågad gissning att han mer syftar på Front 242 än på Patrik Sjöberg.

Eller? Sjöbergs persona som höjdhoppsstjärna – rebelliskt rökande på innerplan och arrogant självsäker i intervjusituationer – torde ha potential att attrahera Strage, som ofta väljer att skriva om såriga, trasiga artister. Det jag bland annat tycker om är oförutsägbarheten, att han är så bred i sin musiksmak, och hittar något även hos artister som andra ratar (som just body, eller hårdrock, eller framför allt den gotiska rocken, som aldrig fått något erkännande hos Strages kolleger). Eller Turbonegro, vars basist Thomas Seltzer skrivit förord: ett exemplariskt förord, som borde bli stilbildande, fullt av befängda hyperboler som det är. En hyllning, kryddad med elakheter, underbart att läsa. Ett helt kongenialt förord, eftersom hyperbolen är det största (överdrivet största!) verktyget i Strages verktygslåda.


Att skriva intelligent om populärkultur är inte det lättaste. Jag håller Strage som överlägsen bland svenska popsnören, och det beror nog i första hand på hans mod. Han är tillräckligt insatt för att inte bli patetiskt trendängslig – i en smått genialisk gest lyfter han in sin kompis Hipster-Kristofer som ett alibi, för att peka ut det absurda i hipsterismen.

Den modigaste, men också den roligaste. Strage är rolig i kraft av sitt mod, vill jag hävda. Han hittar ofta unika vinklar, och är så snabb i tanken att de blixtrande insikterna inte ens hinner landa innan de slår ned på nästa exempel, nästa referens, nästa allusion eller koppling till något som man inte har en aning om hur han tog sig dit. Han associerar utan skyddsnät. Rolig humor måste gå över gränsen, eller åtminstone testa den, vidröra den ovarsamt, och jag tycker väl att bara en krönika om självmordsbombaren från Tranås kunde ha strukits (den refuserades av DN, men att den publiceras nu åtta år senare är knappast till någons fördel).

Som kompensation får vi några oerhört fina texter. Finstämdhet är kanske inte det första man förknippar Strage med, men när han skriver om sin vän som dog 18 år gammal är det tydligt att det nog bara en tidsfråga innan han överger det här formatet för att söka sig mot andra vyer. Inte för att världen behöver fler journalister som skriver skönlitteratur, men fiktionen skulle nog må bra av ett besök från någon som kan skriva så här våghalsigt och vidlyftigt och komma undan med det.

Åtminstone finns embryon till mer litterära utsvävningar i de krönikor som skildrar vardagslivet, med återkommande gäster som inte bara Hipster-Kristofer utan också Metal-Christoffer, Depeche-Andreas, Klick-Greta, Body-Karin och Biomech-Cornelia. Och på senare år allt fler krönikor om dottern som gillar Dolly Style.  

En mening som kan sägas summera Strages estetik finns i en av kanske lite för många krönikor om vinylskivor. Men den meningen är så gullig att man kan förlåta vissa repetitiva drag: ”Personer som säger att solnedgångar är det vackraste som finns har nog aldrig sett röda sjutumssinglar.”  

När man följt Strage slaviskt på fredagarna blir vissa mönster kristalliserade. Som att han återkommer till vissa ämnen lite för ofta. Eller att han är lite för förtjust i cirkelkompositionen, det vill säga att den sista meningen knyter an till den första. Det här urvalet sållar bort en del sådana skönhetsfläckar, men ger fortfarande en rättvis bild av kontinuiteten i hans skrivande. Svårare är det att fördra att en i andra sammanhang så pedantisk skribent stavar fel på det viktiga namnet Stendhal.

Men det är grinigt att klaga på sådant, när resten är så generöst fördelad. Strage rör sig gärna i utkanten av det populäraste, vid det som befinner sig längst ut i den svans som Chris Anderson kallade The Long Tail. Där berättar han med den entusiasm och förtjusning som bara tillkommer den som bryr sig på riktigt om öden som nästan alltid är fascinerande. Och när han tar sig an det populäraste, som Tomas Ledin, gör han det med en oväntad vinkel, det vill säga Ledins relation till Satan. En krönika som jag är villig att ta gift på utgör denna samlings greatest hit.  

Det är ett skrivande som tar ställning, som äntligen beskriver ”det groteskt överskattade Oasis”. Den typen av sälta behövs hos någon som annars sockrar sina texter så gravt, och även i efterordets intervju med sig själv liknar sina texter vid godis.

24 sep. 2018

Jeg er gråhvid, Bjørn Rasmussen, Gyldendal


Två av Bjørn Rasmussens böcker har översatts till svenska, och har därmed berikat vårt litterära landskap, med sina nya och okonventionella infallsvinklar på ett självbiografiskt skrivande. I sin nya roman Jeg er gråhvid fortsätter han det självbiografiska skrivandet, fast stopp –

– roman kan man väl ändå inte säga att det här är? Nä, det liknar mer en rapport, ett dagboksskrivande, med inlagda foton, minnesbilder som kan bestå av en fotostatkopia av en dagbokssida från när författaren var fjorton och drack sig full för första gången. Eller musiknoter. Och kärleken, den som inte låter sig skrivas. Och exorcismen, som också den är lönlös, för du kan inte bli kvitt dina demoner.


Det är alkoholen, och de tre p:na – psykoserna, pillren, psykiatrin. Och givetvis ett bonus-p: det performativa, illustrerat i den queera utgångspunkten där Rasmussens protagonist ”Bjørn” iscensätter en manlig/kvinnlig persona, som rör sig med kvicksilvrets hastighet mellan positioner som mor och papfar (styvfar).

Vi får följa irrgångar, labyrinter, barndomsminnen – han tar hand om en griskulting som dör – nutida problem med att bli förälder tillsammans med sin man Jakob. Med förfärlig exakthet skriver han om rädslan som ledsagar den queera, jagad av både reella rednecks och hatiska nättroll.

Rasmussen går en kamp mellan impulsen att vara privat, fortsätta skriva privat och utlämnande, och att försöka upprätthålla en starkare integritet. Han fortsätter skriva öppet om alkoholen och övervikten, och försöker skapa reda i sitt kaotiska liv, och som en del av projektet handlar det om att återerövra namnet. I släkten finns påbrå som pekar bakåt mot nazister och rasister: ”Så en dag opdagade jeg at mit eget ø var særligt sorgligt og specielt. Det var den ø som j og r omkransade med deres vand, og B var fastlandet, bjergene, bakkerne, og det lille n i enden var det navnløse inden atombomben, punktummet. Min ø var frobudt område. Mit hjerte var farligt.”

Att erövra namnet blir också en del i arbetet med att erövra en identitet, och däri ligger den här knasiga romanens säregna styrka. Som citatet ovan möjligen visar: någon typisk prosa skrivs inte här. I arbetet ligger en önskan att bli en person i egen rätt. Det sker genom att han inventerar sin bakgrund, tar avsked av den han var. Skriftens kaos speglar personlighetens inre oordning och oreda, som bygger en slags port in mot den förtvivlan han fortsätter undersöka. Det ska ju vara kaotisk, tycker jag texten viskar underförstått. En övergripande instans som fixar och rättar till saknas, och det kan man tycka är mer än lovligt knepigt, eller acceptera som den här romanens bärande princip.

För det är en märklig icke-roman, som då och då slår över i melodramatiskt tonfall, liknar ett operalibretto, med körer som manar fram budskap. Eller så blir det politisk plakatkonst, med referenser till Pia Kjærsgaard och hetsjakten på allt som uppfattas annorlunda och avvikande. Där blir den här boken så viktig, genom att visa ett alternativ till trångsyntheten, när den visar exakt hur djupt identifikationen med de utsatta och utstötta kan gå.  

I Rasmussens associativa flöde, där 90-talet passerar snabbt som en Suede-refräng eller ett avsnitt av Twin Peaks (två referenser som används), behöver man inte dela alla slutsatserna. Några fadäser som tyvärr blir oklädsamma: att ange ”kristallnatten” som term för novemberpogromerna är olyckligt, och befäster den nazistiska världsbilden. Mindre dumt är det förstås att anspela på Yeats dikt ”The Second Coming” och stava ”centre” som ”center” (exakt samma sak gjorde Ola Larsmo när han för två år sedan visade i DN hur aktuell Yeats dikt är för att beskriva den samtida politiken).

Det här är en problematisk författare. Lika lätt som det var att gilla hans debut Huden är det elastiska hölje som omsluter hela lekamen, lika svårt var det att hitta ingångar i den besynnerligare Ming – som jag trots det fortfarande tycker var en nödvändig och angelägen diktroman, väl värd att rådbråka på både svenska och danska. Han premierar det besvärliga, och skriver besvärande böcker. De är svåra att värja sig mot, och den linjen fortsätter han definitivt att följa med denna roman.

22 sep. 2018

Höstens hastighet, Mai Van Phan, översättning Erik Bergqvist och Maja Thrane, Tranan


Cikadapriset delas ut till den österländske poet som bäst skrivit om insekter, kunde man lite vanvördigt säga. 2017 års pris tilldelades den vietnamesiske Mai Van Phan, vars dikter nu finns tillgängliga att läsa i boken Höstens hastighet. Han skriver dikter om vardagen, och lyckas kombinera en traditionell naturlyrik med moderna företeelser som e-post och spam.

Liksom många poeter runt om i världen har han låtit sig influeras av Tomas Tranströmer (som ju var entomolog på fritiden). Dikterna till denna nätta volym har hämtats från flera olika böcker, och kan ge ett spretigt intryck – men här och där finns en lovvärd precision.  

Hur är insektskvoten då? undrar du. Här finns mätarlarven, snigeln, tusenfotingen, biet, myggan, myran, kackerlackan, spindeln, trollsländan. I en kärleksdikt ges insekterna fritt spelrum: ”Vatten svämmade in / över våra fötter, det kom en vind. / Som en mätarlarv klängde du vid mig / viskade och tuggade i dig min grönska.” Man kan väl med lite god vilja hävda att här finns både insekter och insikter.   

21 sep. 2018

Det underjordiska utsiktstornet, Claes Andersson, Förlaget


I snart 60 år har Claes Andersson varit en central röst i den finlandssvenska poesin. Även om hans liv nu ”är på slutrakan” som han osentimentalt skriver i en av dikterna i nya samlingen Det underjordiska utsiktstornet finns all anledning att ta till sig hans dikter. De är kärva, men också varma, och arbetar med motsägelser och paradoxer för att nå fram till bistra sanningar. Den politiska indignationen är påtaglig (Andersson var kulturminister i Finland på 90-talet).

I den här samlingen finns fosterländska dikter, där ironin är bitande, en kort hyllning till UKON, och tolv dikter som tar sin avstamp i just åren som politiker. Men också några kursivt skrivna drömmar, fulla av absurditet, barnsligt skoj och sexualitet. Och en och annan vass dikt som tar strid mot förenklingarnas onyanserade världsbild: ”Det är viktigt att författaren lämnar bort det som framgår utan att det skrivs / Liksom författaren måste förstå vad läsaren vet men kanske inte vill veta”. Just därför att förenklingar blivit så vanliga ser jag värdet i att läsa Anderssons dikter. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 21/9 2018)

Mamma är galen och pappa är full, Fredrik Sjöberg, Bonniers


Det gnälls ju lite till mans över det usla läget för den svenska essäkonsten. Att det finns undantag förhindrar inte att det generella läget ter sig dystert. Exempelvis: en Sven Anders Johansson (Det cyniska tillståndet) gör ingen sommar. Som jag ser problemet beror det på att svenska författare i denna genre gravt missförstår essäns uppsåt: antingen skriver de för pedantiskt och lärt, eller så skriver de för slarvigt och oinsatt – det blir antingen för akademiskt eller för journalistiskt. För opersonligt. Et cetera.

Ett undantag är förstås Fredrik Sjöberg, som har den närmast unika förmågan att kombinera genrens närhet till att vara disträ med en förbluffande skärpa. Personlig och ändå allmän. Nu utkommer han med en till det yttre blygsam bok: Mamma är galen och pappa är full, som tar sin utgångspunkt i en målning av den bortglömde danske konstnären Anton Dich.


På målningen från 1921 syns två okynniga tjejer. De är kusinerna Hanna Gottowt och Eva Arosenius. Ja, hon till höger är alltså Lillan från Ivar Arosenius geniala barnbok Kattresan – mitt nystan in i läsningens labyrint, den bok som jag nötte sönder med mina femåriga händer och lärde mig typ allt jag behövde om inlevelse och karaktärsutveckling, för att inte tala om språkets uttryckskonst.

Sjöbergs bok ger många insikter, och han låter sin egen tanke ströva. Tids nog anländer den till något väsentligt, och den lyckas plocka åt sig avgörande saker på vägen. Associationsbanorna må förefalla krokiga, men när slumpen styr får man inte vara för kräsen.

I förlängningen blir det som att läsa en roman om de två kusinerna, och deras märkliga öden bland konstnärer och konstnärssjälar, med Dich som en närvarande frånvarande huvudperson. Sjöberg antar rollen som berättare, och kallar sig jägare – en som jagar rätt på konstverk och artefakter knutna till denna danske konstnär i skymundan (endast två av hans verk finns på museum, varav ett i Moderna Museets oöverskådliga arkiv). I enlighet med denna jägarmetafor kallas de upptäckta konstverken för byten och Sjöbergs medhjälpare för drevkarlar.

Det blir en invecklad familjekrönika, som inte underlättas av att flera delar samma namn (Eva). Lillan, en av evorna, blev 98 år gammal, blev också avbildad av den betydligt kändare Modigliani. Sjöberg föredrar, med all rätt, Dichs version, kanske för att hon där befinner sig i en märklig ställning till kusinen Anna – både beroende av henne och självständig, både nära och avlägsnad från henne. Sjöberg växlar anekdoter ur sitt eget liv – sparsamt – med berättelser från släkten Arosenius – mer rikhaltigt. Det skulle bli så att Ivar Arosenius och Anton Dich fick barn med samma kvinna.

Sjöberg skriver med integritet om sin egen forskning, hur han lägger beslag på ett av Dichs porträtt av poeten Blaise Cendrars, och trotsar påtryckningar från Cendrarskännare som vill sprida porträttet. Först i denna bok blir det tillgängligt (sid 79). Vad vi också får är långa utvikningar. Inte bara om Cendrars, utan också om Gerda Wegener (känd från filmen The Danish Girl), om filateli, om film (som han klädsamt nog avskyr), om tennis, om modernismen, om alkoholen (full av sanningar), om tallarna på italienska landsbygden, och om en del annat.

Titeln härstammar från en återgiven replik från Lillan, och pappan i det fallet var då inte den biologiska Ivar utan styvpappan Anton. Han lär ha druckit en del, men det är ett mönster hos de flesta manliga konstnärstyper som passerar revy här. Jag tycker nog att Sjöbergs utläggning om alkoholen hör till bokens starkare partier, blir en miniessä, och kanske hade jag önskat mig mer av liknande partier: en personlig insats, ett mod i skrivandet. Nu blir det i övrigt mycket som påminner om kalenderbitarens nit, och aningen utmattande för någon som inte är riktigt lika insatt i familjens märkliga öden.

Vi får också veta att Hanna hade en kortare romans med Brecht, även om den också kan ha stannat vid att han gav henne ett kakrecept från sin mor. Mycket är eventuellt i den här boken, och det är förstås också så det ska vara: det här är minst av allt en biografi. Vad vi får i stället är ett skrivande i lojalitet med Frithiof Nilsson Piratens motto: ”Allt i denna bok är fri fantasi. Endast överdrifterna äro hämtade från verkligheten.”  

Ibland får jag intryck av att Sjöberg helt enkelt tröttnar på alla sanningsanspråk och testar läsarens inbillningsförmåga. Låt gå för det, jag väljer att inte alltid ta honom på orden, utan förlitar mig på den allmänna känslan. Den övertygar desto mer, och låter hans bok vara lika mycket bagatell som ädelsten. 

20 sep. 2018

Människan är den vackraste staden, Sami Said, Natur & Kultur


San Fransisco är namnet på huvudpersonen i Sami Saids nya roman. Han längtar bort, men också hem. För tillfället vistas han i norra Skandinavien, men reser också i Europa. Ibland finns där en aveny, ibland en boulevard, ibland en mur, och då och då bor han på en ö. Men längtar till Amerika. Till sin hjälp har han vännerna Richard (tidigare Hassan), som inbillar sig vara förföljd, och Yei, som är förföljd på riktigt, samt kärleken Isol. Men liksom i Saids tidigare böcker är kärleken svår, för att inte säga omöjlig.

Det är uppenbart att Said har ett angeläget ärende, att skildra individer vars upplevelse är att befinna sig på fel plats. Som titeln indikerar är platsen oviktigare än människorna, men tyvärr tramsas det allvarliga uppsåtet bort. Dessutom blir inte människorna levandegjorda i romanen, så de engagerar mig inte ett jota. Stilen är uppskruvad och ansträngt humoristisk, men det är väldigt sällan roligt. Det blir både monotont och förvirrande att följa den ointressanta San Fransiscos förehavanden. 

(Också publicerad i Vi 9/18)

17 sep. 2018

Poesifest Jönköping 2018


Lördagseftermiddagen är en bra tid för poesi, tänker jag, och tar mig till stadsbiblioteket för att lyssna på uppläsningarna under Poesifest, som hölls för första gången i Jönköping, Tranås och Gnosjö. Ett smolk i glädjebägaren är avbokningar från två av svensk poesis doyener, Kjell Espmark och Lasse Söderberg.

Något som inte kan lastas de entusiastiska arrangörerna, Victor Rojas, Anette Höglund, Magnus Grehn, Colm Ó Ciarnáin och Peter Nyberg. Det förblir ett mer än lovvärt initiativ, och min förhoppning är förstås att ringar på vattnet ska spridas från denna upptakt så att det blir ett digrare program redan nästa år.


Som ledsagare fungerar Kalle Lindqvist och Elin Larsson, som intervjuar och ibland läser översättningar av poeterna som framträder. Med reservation för att inte alla har översatts till svenska – till det anmärkningsvärda hör ju att av sex poeter som läser på lördagens avslutning skriver bara en på svenska.

Jag har två synpunkter på detta. Ett: att intervjua poeter på scen är sällan en god idé, och kanske i synnerhet när det sker på andra språk än svenska. När festivalens huvudnummer Juan Manuel Roca får frågor på halvknackig engelska av Lindqvist ska Rocas dotter Andrea, som pratar något bättre engelska, översätta till spanska åt fadern. Det blir ett långt stelt samtal som inte ger Roca tillfälle att säga så mycket.

Två: inte alla dikter som läses på engelska finns översatta till svenska, vilket borde ha kunnat åtgärdas i förväg. Till exempel läser Derek Coyle en rolig dikt om Tranås speedwaystjärna Ove Fundin, en dikt som förstås hade varit rolig att höra också på svenska.

Det blir en del Tranås i programmet, kanske oundvikligt då flera av arrangörerna är verksamma där, och två av poeterna varit där på utbyte, Mel Perry från Wales och Derek Coyle från Irland. Båda läser dikter som utgår från miljöer i Tranås, sjön Sommen, Ängarydsgatan, Holavedsgymnasiet, Nääs öl. Coyle hade också skrivit om hjälten Eric Hermelin, som dock inte bodde på släktens slott Gripenberg utanför Tranås.

Det blir också en del latinamerikanskt. Dels i musikinslagen, med låtar från Venezeuela, Nicaragua och Kuba, framförda på panflöjt, och dels genom främst Juan Manuel Rocas medverkan. Han hör till Colombias mest framträdande poeter. Liksom honom är Elizabeth Torres född i Colombia, men hon flyttade till New York som elvaåring, och läste dikter skrivna på engelska och spanska – tyvärr var de inte översatta till svenska.

Juan Manuel Roca är representerad av två böcker på svenska, där den senaste utkom helt nyligen, När elden talar med vinden på Victor Rojas förlag Simon Editor. Om intervjun med honom var krånglig var hans uppläsning desto mer förtroendeingivande och stark, inte minst när han läste ”Spegelmakarens sång”, där raden ”Mer skönhet till skönheten” fick utgöra de passande slutorden för festivalen.

Allra starkast intryck gjorde dock Rasha Alqasim, som förra året debuterade på 10TAL Bok med Jag matar kriget med dem jag älskar. Det är en formsäker och ursinnig rannsakan över den exil som blir så många poeters sorgliga öde. Hon avstod klädsamt nog från att intervjuas, och läste på arabiska, men jag skulle inte bli ett dugg förvånad om hon inte återvänder inom kort och läser på svenska.

Poetry slam representerades av Tina Huynh, som visade att ”offerkofta” rimmar på ”softa”, och läste en arg uppgörelse över sin pappa. Avslutningens ”Far / Far min / far Far åt helvete” hade träffat hårdare om hon inte i den onödiga intervjun hade tagit udden av sin vrede genom att berätta att hon gillar att träna och meditera.

Trots en och annan skönhetsfläck är jag upprymd över initiativet, och hoppas på fler poeter nästa år, fler upplästa dikter och färre intervjuer. Det hade också varit roligare om vinnaren i poesitävlingen, Sofia Nilsson, hade närvarat och inte hukat i Stockholm. Nu fick vi höra en fin Werner Aspenström-influerad dikt, men till nästa år borde nog tävlingen vara aningen mer regional.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 17/9 2018)

14 sep. 2018

Kärlekens Antarktis, Sara Stridsberg, Bonniers


Den mångfaldigt prisbelönta Sara Stridsbergs nya roman är en gastkramande fantasi om en kvinna som mördas. Det är en enastående roman som balanserar ypperlig människogestaltning med suverän stilkonst.   

I sin nya roman Kärlekens Antarktis berättar Sara Stridsberg om en kvinna som mördas och styckas. Nej, vi tar om: hon berättar inte om detta öde, hon skildrar det inifrån. Den mördade kvinnan håller en monolog om sitt liv som heroinmissbrukande prostituerad, och om sin död, uppraggad av en torsk som bär på mordiska tankar.


Att historien kallas ”litterär fantasi” hindrar inte att minnesgoda läsare hittar paralleller till ett känt rättsfall från 80-talet, Catrine da Costa. Vad Stridsberg gör med historien är dock något helt enastående. Berättarrösten är kvar i dödsögonblicket, som återberättas ur olika perspektiv.

Och jag måste säga: som före detta skräckkonnässör har jag läst åtskilliga skräckromaner, men frågan är om jag någonsin läst något lika gastkramande som denna rysliga berättelse. Ninni, som vår berättare kallas, må vara skapad efter känd förlaga – det viktiga är hur hon lösgör sig från fakta och blir fiktion, blir en röst som talar till läsaren. Som bekant kan fiktionen härbärgera en större version av verkligheten, en version som ger sanningen nya dimensioner.

Metoden känns igen från ett par romaner av Joyce Carol Oates: Zombie om seriemördaren Jeffrey Dahmer och Mörkt vatten om Mary Jo Kopechne som drunknade i senator Ted Kennedys bil. Även Stridsberg ger sin protagonist en egen röst, och till det mirakulösa hör hur väl denna röst från de döda fungerar.

För det här är en roman som lägger beslag på läsarens känslor. Stridsberg lyckas balansera ytterligheter på ett sätt som måste kallas genialt, hur överanvänt jag än tycker det epitetet blivit. Dels är det närgånget, genom tillgången till rösten, och dels är det distanserat, genom den estetiska behandlingen.

Men ytterligheterna finns också i själva skildringen, som väger ljus och mörker i samma vågskål. Även tyngd och lätthet balanseras, i hur det tunga ämnet ges en svävande lätthet i stilen – den suveränitet som finns i formuleringarna. Som när Ninni funderar kring kärleken: ”Jag tror att den är en plats i ljuset där inget kan ta en.”  

Kärleken räcker inte till. Det räcker inte att hon älskar sin kille Shane, eller sina barn, eller att hon har föräldrar som försöker och försöker – den destruktiva driften mot drogerna och i förlängningen döden är starkare. Till romanens starkaste sidor hör Ninnis mer eller mindre frivilliga kapitulation inför sin anonyma mördare. Dessa sidor är så starka att jag läser dem med tårar som både droppar och skvalar rätt ned i boken.

Ofta tänker jag, och det här hör till vad som gör hennes roman så oerhört skrämmande: men hur kan den här författaren ha tillgång till dessa insikter i psyket, dessa mörka platser? Hur har hon ens vågat tänka så här otillbörliga tankar? Som dödsdriften hos Ninni: att hon hamnat i en värld hon inte vill leva i, ett liv så eländigt att döden blir något att hoppas på.

I Stridsbergs tidigare romaner har det funnits något kantigt, och jag säger det här med beundran, med tanke på Drömfakulteten som kanske den bästa svenska roman jag har läst under 2000-talet. Nu skriver hon som om hon släppt bromsen: det finns något frigörande i hur den här romanen är skriven, något som får den att bli ännu mer övertygande, som om den vore skriven utifrån en kraft som inte är av denna världen. Genuin människoskildring övertrumfar alltid konstfull språkbehandling, men här samsas den psykologiska gestaltningen med en stilkonst som är makalös.     

Riktigt bra litteratur är sällsynt. Det blir allt mer uppenbart att Stridsberg saknar sin jämlike bland svenska generationskamrater. För att hitta en motsvarighet till denna omtumlande och avgörande läsning måste jag vända mig till Selma Lagerlöf och Birgitta Trotzig. Kanske de här två, numera tre författarna tillhör de modigaste som har skrivit svenska romaner.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 14/9 2018)

Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka. Carls bok, Naja Marie Aidt, översättning Johanne Lykke Holm, Wahlströms & Widstrand


Bland det värsta som kan hända en människa är nog att ens barn dör. Det sker Naja Marie Aidt, dansk poet, och hon har skrivit en omskakande bok, som växlar mellan poesi och prosa, och hålls samman av den tunga sorgen. En sorg som liknas vid ett undantagstillstånd. Med hjälp av citat från andra författare resonerar hon kring sin förlamande förlust, sin satans saknad.

25 år gammal trillar hennes son ut genom ett fönster, och med metodisk precision tecknar Aidt porträttet av sonen: ”Jag känner dig nästan aldrig längre. / Kanske har min gråt berättat för dig att du är död. / Kanske har du hunnit fram.” Det är en skildring av förtvivlan, men den är också förtvivlat bra, eftersom den visar det nödvändiga i att klara det svåraste.

Flera gånger är det som att texten går sönder, i typsnitt som förminskas eller förstoras, som skrivs i versaler när sorgen skriker, och i minimal skrift när sorgen viskar. Det blir en bok lika spretig som sorgen, och den överskrider alla ens förväntningar av vad litteratur är kapabel till.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 14/9 2018)

13 sep. 2018

Gränsen, Elise Karlsson, Natur & Kultur


I Linjen (2015) fick vi lära känna Emma, en neurotisk kvinna som med viss möda uthärdade en anställning på ett företag som gav ut självhjälpsböcker. Nu låter författaren, Elise Karlsson, oss återknyta bekantskapen med Emma, i den nya romanen Gränsen.

Mycket är sig likt. Titeln är även denna gång fyndig, genom att peka ut och betona de gränser vi tvingas förhålla oss till – ja, men också så att vi på något sätt måste upprätthålla gränserna. I Emmas fall blir det svårt, då det antyds ett visst gränslöst beteende. Återigen inleder hon relationer, återigen strular hon lite, men inte på något dramatiskt sätt.


Nu är det ju också så att det dramatiska inte riktigt ligger för henne. Hon är en oansenlig figur, som här börjar gå på yogalektioner. Som man kunde ha förväntat sig går det inte jättebra för henne. Hon längtar mot något som bara kan manifesteras i hennes inre: ”Det finns en punkt utanför mig och när jag kan se den, få syn på den, kommer också jag att bli klar. Det kommer att öppna en spricka i mig där jag kan slippa igenom.”

Det blir lika mycket arbetskritisk essä som fängslande fiktiv berättelse. Gränsen mellan den yttre och den inre världen betonas allt mer. Ska man ta hand om sig själv eller ta hand om världen? lyder en av romanens implicita frågor, och man anar att svaret lutar allt mer mot det senare nämnda, i återkommande referenser till hot gällande klimatet och terrorismen, och inte minst patriarkatets monopol på nedrigheter.  

Emmas oförmåga att frigöra sig, hennes instängdhet, blir romanens kärna. Men det är en brist på drivkraft i olika riktningar – alltså att hon inte kan ta sig ut ur sig själv, men också oförmågan att ta sig in i sig själv. Den här längtan efter något större kan illustreras av en subtil blinkning till den religiösa tänkaren Simone Weil. I det alltmer sekulariserade svenska litterära landskapet kan det vara en tillfällighet att två så relativt disparata författare som Elise Karlsson och Lyra Koli (i den nyutkomna Allting växer) anspelar på Weil, men fan vet om det inte är något större på gång här, en längtan efter en tyngre tyngd, en mer nådfull nåd.

I det oförlösta hos Emma finns en närhet till förlamande uppgivenhet, men hon blir en hjälte ändå, genom att hennes författare tar så väl hand om hennes ynkedom, hennes brister. Hon är en orossjäl, och kanske det inte går att skriva mer realistiska romaner än så här på 2000-talet: åtminstone inbillar jag mig att verkligheten ter sig just så här meningslös och trög, och att andra skildringar av den bara ljuger och förskönar. Låt gå för att litteraturen också kan få ägna sig åt det – ibland behöver vi drömmar att leva, men genom att läsa den här romanen påminns vi att även giftet behövs, inte för att dö men för att leva i andra dimensioner än i drömmarnas.   

Jag gillar att Karlsson gör något vettigt med sina romaner. Gränsen blir en naturlig fortsättning på Linjen – här uppmärksammas och utmanas tristessen och stillaståendet. Inom dessa snäva ramar tecknas en absurt rolig Kafkaartad berättelse – att ett Kafka-citat utgör bokens motto är en nästan övertydlig plantering. Liksom tidigare arbetar dock Karlsson med både dolda och mindre uppenbara litterära lån från källor som Sylvia Plath och Bonnie Tyler.

De små detaljerna binder ihop denna raffinerat komponerade roman. I Karlssons blick på samtiden finns en viss elakhet – en elakhet av det rätta virket (den genomskådande elakheten), den som pekar ut missförhållanden, som visar exakt vad som är knäppt i vår vardag. När världen håller på att falla sönder omkring oss behöver vi romaner som denna.

Det rapportartade skrivandet, utsökt genomarbetat, fungerar ypperligt, och ger rikliga tillfällen till precisa iakttagelser av samtidens mindre smickrande sidor. Det finns en träffsäkerhet även i gestaltningen av både individen och av samhället. Det nästan parodiskt nedtonade och friktionsfria språket kräver sitt tålamod från läsaren, som i gengäld blir rikligen belönad då den sanna humorn (den humoristiska sanningen) så småningom infinner sig.