Anteckningar till John, Joan Didion, översättning Erik MacQueen, Natur & Kultur

 

Historien är välkänd. I slutet av 60-talet anlände journalisten Joan Didion till ett hus där hon hittar en femårig flicka som täckt munnen med vitt läppstift. Hon har tagit LSD. Vad tänkte Didion då? I dokumentären ”The Center Will Not Hold” svarar hon: ”Well, it was … Let me tell you, it was gold.”

Förmodligen var det samma smaklösa tanke som flög genom huvudet hos de som hittade manusbunten bland Didions efterlämnade papper, som nu har getts ut: Anteckningar till John bestod av 150 onumrerade maskinskrivna sidor. De är ämnade åt maken John Gregory Dunne, och återger de samtal Didion hade med en psykiater som hon gick hos under drygt ett år. Didion, som dog i slutet av 2021, väntade alltså i tjugo år utan att ge ut texten, vilket kunde ha varit avskräckande för de som ändå tagit beslutet att publicera den.

Är den då guld? Långt ifrån. Samtalen handlar om adoptivdottern Quintana, som själv går i terapi – Didions psykiater står i förbindelse med terapeuten (”doktor Kass” [sic!]), och under samtalen framgår det att dessa tre individer – Didion, psykiatern och terapeuten – var och en gör sitt bästa för att dissekera den stackars Quentin. En given tanke uppstår: författare bör tänka efter både en och två gånger innan de blir föräldrar. Graham Greene påstod en gång att det i varje författares hjärta finns en skärva av is.

Dessa anteckningar är inte litteratur. De är ett arbetsmaterial, som Didion enbart skrev för att maken skulle läsa dem. Den som vant sig vid Didions polerade, gnistrande prosa blir nog förvånad över hur ohyvlat prosaiskt hon skriver här – det här är med andra ord inte den första bok du bör läsa av Didion.Varje besök ger ett halvdussin sidor med långa repliker som återges ordagrant (fotografiskt minne, minsann). Gång på gång får vi olika exempel på hur åsidosatt Quintana kände sig, att mamman och pappan gaddade ihop sig mot henne.

Samtidigt tampas Didion med sina egna demoner, depressioner och skuldkänslor. Men behöver vi veta om hon tar en hel, en halv eller en kvarts Zoloft, varje eller varannan dag? Hon rannsakar sig, men verkar oförstående till hur svårt det kan ha varit att växa upp med Joan Didion som mamma. Genomgående berövas Quintana en egen stämma, all agens – och får sin integritet kränkt på grova sätt. Hennes alkoholism avhandlas, liksom medicineringen, behandlingen, och alla tillkortakommanden, ekonomiska svårigheter och hur mycket pengar hon fick i årligt underhåll (en miljon). Hon försöker sig på en karriär som fotograf, men verkade ha svårt att ta kontakt med de tidskrifter som var intresserade.

Är det verkligen så konstigt? Att ha en så framgångsrik mamma som Joan Didion måste ha hämmat dotterns självkänsla. Didion arbetar hårt för att lindra ångesten. När dottern var sju år brukade Didion hålla henne vaken till långt efter midnatt för att titta på skräckfilmer på tv. När psykiatern frågar: ”Du tänkte inte att hon skulle bli skrämd av dem?” svarar hon att hon ”blev mer skrämd än hon.” På följdfrågor utvecklar hon: ”Jag frågade vad det var han tyckte att jag borde ha gjort annorlunda, förutom att sjasa henne i säng, vilket inte kändes som något en kul mamma gjorde.”

Didions psykiater varvar plattityder (”Hon dricker för att självmedicinera […] Hon behöver arbeta och skapa, och se det hon skapat bli uppskattat”) med ganska goda råd. När Didion häller ut en flaska vodka åt Quintana upplyser psykiatern henne om att det vore bättre om dottern själv gjorde det, för hon behöver känna att hon har någon autonomi. (Men varför kan inte den erkänt smarta Didion förstå det här själv?)

Som helhet ger boken ett oredigerat intryck. Det är många upprepningar – men så ser väl terapi ut? – och det hjälper inte att den svenska utgåvan har ganska många korrekturfel. Till skillnad från vad många tror har Didions reception i Sverige inte varit spikrak. Under 1900-talet utkom endast två romaner och en reseskildring från Salvador. Det var först med de två böckerna hon skrev efter makens och dotterns död, som skedde med kort mellanrum – Ett år av magiskt tänkande och Blå skymning – som hon fick en större läsekrets i Sverige, och det här var 2006 och 2012.

Jag läser med en dålig eftersmak, och påminns om när Harper Lees anhöriga strax innan hennes död publicerade uppföljaren till succén To Kill a Mockingbird (den som fick heta Ställ ut en väktare). Lee var vid det här laget svårt dement, döv och nästan blind. Inte mycket talade för att hon efter 55 års tystnad skulle ge ut något mer än debutromanen. Om Didion hade velat att dessa anteckningar skulle läsas av en allmänhet skulle hon utan att tveka redan ha gett ut dem.

När den här boken släpptes 22 april skyndade sig många tidningar att publicera texter om den (förlagets recensionsdatum är satt 6 maj), där flera ifrågasatte bevekelsegrunderna hos de som skickat ut boken i offentligheten. Med undantag för popskribenten Jan Gradvall i Expressen, som bara hade lovord att kungöra. Han menar att Didion fortsätter att skriva från graven, bättre än alla andra levande författare (jag missade morgonmötet när det bestämdes att litteratur blev en tävlingsgren).

Till Gradvall vill jag bara citera några ord från Gustave Flauberts Madame Bovary: ”Man får inte peta på sina avgudar: förgyllningen fastnar på fingrarna.”