Hayao Miyazaki är troligen mest känd som filmregissör till två av de mest klassiska japanska animerade filmerna från de senaste 40 åren, Spirited Away och Min granne Totoro. Innan dessa internationella framgångar tecknade han serien Nausicaä från Vindarnas dal i början av 80-talet. Den skulle senare också bli film – där faktiskt Peter Harrysson hade en röst med i spelet, något han kunde ha klämt dit Börje Ahlstedt med i det program av Stjärnorna på slottet där Ahlstedt mobbade Harrysson för att han fått för lite stora roller.
Nu finns äntligen Miyazkis manga på svenska – åtminstone den första av fyra delar, i My Bergströms översättning. Det är ett praktverk, som effektivt introducerar världsbilden och ger oss förutsättningarna för att förstå den här märkliga serien. Den handlar om en ung tjej, namngiven efter Nausikaa i Homeros Odysséen, med stavningen ”-ä” på slutet för att indikera uttalet. Hon vårdar Odysseus efter ett skeppsbrott, och Miyazaki kopplar ihop henne med en japansk berättelse från medeltiden, om en prinsessa som älskade insekter.
Förutsättningen är att efter ett kortvarigt krig, ”Infernots sju dagar”, har världens ekosystem rubbats. Jorden är fördärvad, och svampar utsöndrar dödliga sporer, medan vindryttare, gigantiska sländor, insekter och vingkrittor bebor luften. Några människor har bosatt sig på Fördärvets hav och skapat sina kungadömen där. Nausicaä är en prinsessa i riket Vindarnas dal, och hon äger övernaturliga krafter.
Så ja, det här är en handlingsdriven äventyrsberättelse, och det är fantasy, men också dystopi. Industrisamhällets konsekvenser tecknas tydligt, och det finns en miljömedvetenhet som imponerar, med tanke på att den har drygt fyrtio år på nacken. Serien landar på ett sätt helt fel i tiden ändå, med tanke på att vår nuvarande politik handlar om att gynna fossila bränslen, och skippa alla kommande klimatmål. Nausicaä konstaterar krasst: ”Vad har vi för nytta av en ren men död värld som denna, där inte ens insekter kan leva? / Tänk om det är vi människor som är de egentliga föroreningarna ...”
Det som skyddar invånarna är vinden, och det gäller att hålla sig på god fot med naturens krafter. Nausicaä är en utvald – greppet känns igen, eller hur? – och har en äldre läromästare, Yupa. Hon har också ekorräven Teto, och ibland en jämnårig kille som strider vid hennes sida, Asbel. Men det romantiska tonas ned – så avstår Miyazaki från att sexualisera huvudpersonen, som får behålla kläderna på. Däremot är misogynin högst levande, hos fienderna.
De många flygturerna tar musten ur mig: det är lite som att följa Star Wars (det vill säga: ogörbart). Men det finns också en – omedveten? – inspiration i Duneversum, alltså Frank Herberts skapelse som aktualiserats i några uppdateringar av David Lynchs slarviga filmatisering från strax innan Miyazaki påböjade sin serie. Mest behållning har jag av det visuella, manifesterat i den skickliga pennföringen, med så många streck som indikerar hastighet. Så ja, flygturerna kan jag väl fördra, om än de håller på över lite för många sidor. Men det som piggar upp är det hemliga språk som förekommer på nästan varje uppslag, japanska ljudord som behållits i serierutorna, men översatts i en omfattande notapparat. Det är ett vidöppet kaninhål för nördar.
Det blir en del tuffa bataljer i luften, alltmedan Miyazaki också lägger ned möda på arkitekturen, som mycket konstfullt inramar handlingen. Och Nausicaä blir en komplex hjälte: ”Det döljer sig ett fruktansvärt hat djupt inom mig, ett hat som jag inte kan hålla tillbaka.” Tempot är högt, och det är inte helt lätt att hålla reda på alla turer, men jag kan bara ge bifall åt det optimistiska budskapet där de unga står för pacifismen, medan den äldre generationen inte ser andra lösningar än krig – ungefär som i dagens verklighet, med andra ord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.