Boken om att inget nej jo; i gåtans mitt; Köttgröt, kosmetika; Ogenomträngligheten; Att spy dikt. Pamflett #35-40, Herkulesgatans poesiklubb

 

Det mest iögonfallande med den senaste försändelsen från anonyma poeten Herkulesgatans poesiklubb är att pamflett nummer 37 saknas. En fadäs? Ett olycksfall i arbetet? En glitch för att illustrera att alla system är fördärvade? Icke alls, för en snabb kontroll ger för handen att det skapats en lucka i utgivningen mellan 36 och 38. Kanske dyker detta förlorade alster upp som bootleg i framtiden?

Jag har nu följt den frenetiska utgivningen sedan starten (jag skrev om de fyra första numren i mars 2024). Det kan konstateras att oavsett vem eller vilka som ligger bakom så finns det i den osaliga blandningen av trams och allvar ganska mycket dikt som inte borde gå poesiintresserade förbi. Glädjen med pseudonymer ligger också i förhoppningen att de aldrig exponeras: fantasin har en starkare motor än verkligheten. De fem nummer som nu finns tillgängliga är publicerade mellan 4 mars och 15 april i år.

Genom numren växlar olika modernistiska modus. Mer och mer framstår numren – när man försöker skapa en överblick – som ett nödvändigt samtidsdokument. I nummer 35, ”Boken om att inget nej jo” finns något av en programförklaring, i frasen ”lysande nyhetspornografi”, även om det mestadels saknas direkta referenser till en samtid som gått vilse i pornografi. ”VÄRM DIG I GUDS CIGARETT” lyder ett av diktens imperativ.

I det 36:e numret, ”i gåtans mitt”, hittas tio budord, som refuserats av Expressen, Aftonbladet, Svenska Dagbladet, samt ignorerats av Dagens Nyheter. I gengäld publicerades den av KULT Magasin på nätet. Titeln är hämtad från översättningen av en dikt av den franska poeten Aliénor Roux, som tidigare ägnats ett helt enskilt nummer (#22, ”Låtsas som att jag inte finns”). Uppsåtet till hela Herkulesgatans poesiklubbs utgivning går att hitta i en av dikterna i ”i gåtans mitt”: ”den här pamfletten är tryckt på slitstarka vingar”.

Det 38:e numret skulle ha varit en kommentar till Essäs nummer om hög- och lågkultur, men det hejdades för att det skulle ha blivit för deprimerande. Den här poesiklubben väljer glädjen! Så slår de(n) också ett slag för det lustfyllda och inrättar sig i en lekstuga ”som kunde ha varit en vårdcentral”. Det samtidskommenterande märks i några rader om aktuell politik:

Förstår du vad jag menar

när jag sitter helt stilla?

Jag kör en Tesla ner i vallgraven

för att simulera djup insikt.

Jag har suttit stilla för att inte gå vilse

i de här andliga kloakerna.

Tramset fortsätter i nummer 39, ”Ogenomträngligheten”. Den som vill vara i opposition till tidsandan (påminn mig nu: vilka andra alternativ finns det?) får anledning att skriva rader som ”ALLT BEDRAR UTOM SKENET”. Vad återstår för den sunt negativt inställda poeten? Konstruktiv pessimism. I nummer 40, ”Att spy dikt”, som utger sig vara ”Konstnärlig forskning genomförd april 2025 vid Statens Författarakademi AB” frigörs den mer experimentella ådran i en ”skapelseberättelsens pendang”. Det märks när raden ”sina fasttepjade melodier” hamnar bakom en autentisk tejpbit.

”Jag ska bli bräcklig”, signalerar dikten, i uttalad dialog med Ali Alonzos debutdiktsamling Jag ska bli äcklig. Visst finns det en affinitet mellan Herkulesgatans poesiklubb och de så kallat ”ironiska” poeterna från Stockholm. Det är post-postmodernt, kunde en också säga, om en bara begrep vad en menade med det. Att infånga essensen i den här gäckande poesin är inte det lättaste, men vad fan ska en annars göra med sitt liv?

Nudes, Joanna Górecka, Natur & Kultur

 

Ester har precis fyllt sjutton år. Katten är död och ligger i frysen i väntan på en värdig begravning. Pappan är också död, mamman är ”kreativ kommunikationskonsult” på ett ”holistiskt center”. Tillsammans med vännen Natalie fangirlar hon över Dorothy Parker. Annars är livet skit. Lägligt nog infinner sig en vikarie i religion på skolan – och han råkar också läsa Parkers dikter. Ester bestämmer sig för att ligga med honom.

Joanna Górecka har skrivit en ungdomsroman som med energin hos J.D. Salingers Holden Caulfield återger en gymnasieelevs existentiella vedermödor. Det är en otyglad satir som skickligt tar oss rätt in i Esters medvetande, där hon på typiskt tonårsvis låter självmedvetenheten bli en pose, och där det förstås är dömt på förhand att försöka förklara vad emfas är; här är liksom alla känslor och alla uttryck implicit kursiverade. Ester lever i en värld utan frågetecken: allt består av kategoriska utsagor.

Det här är förstås lika charmigt som det är enerverande. Det är en hudlös jagberättelse fulla av språkliga finesser. Att snart sagt hela framställningen underkastas liknelser må vara en smula utmattande – det är svårt att ändå inte smittas av energin hos Góreckas romanfigur, när hon blir så levande framställd. I början stör jag mig gruvligt på de gubbiga referensramarna – Ebbot, Popsicle, Berghain, Karl Ove Knausgård, Paul Newman – men förstår att de finns där för att betona det kufiga hos Ester.

Ester är uttråkad och alienerad. Vikarien Ivar Lind, som inom kort ska gifta sig med en mäklare, fångar upp hennes rastlösa driv. Han har gett ut en diktsamling som recenserats i Expressen. Hon stjäl en bok av honom – Parkers Sunset Gun – och inom kort börjar de skriva till varandra. Strax ber han om nakenbilder – nudes – och hon går honom till viljes. Hans trevliga sida blir hans otrevliga sida.

På ett nästan övertydligt sätt visar Górecka hur grooming går till. Eller så här: det börjar med Moby Dick, sedan – ah, ni fattar resten. Han kallar det hennes ”bildningsresa”, men det blir mer ”bildresa” av det. Han förser henne med valda delar ur litteraturens kanon: Verner von Heidenstam (där har du en certified pedofil), Alberto Moravia, Lars Görling, Agnar Mykle och – Hegel, av alla filosofer …

Är det trovärdigt att en lärarvikarie skulle ha Dorothy Parkers andra diktsamling i sin skolväska ”till en bokcirkel”? Att han rekommenderar Lars Görling och Hegel åt en elev? Att det äts blodpalt i skolbespisningen? Nä, det är inte som det ska vara – och det är som det ska vara, för det här är fiktion. Górecka har skapat ett eget fiktivt universum – en dos Wes Anderson, en dos Kristofer Folkhammars Magisterlekarna. Felfinnare kan invända att den dikt Ester läser i Parkers samling – ”Resumé” – finns i den föregående boken. Eller att den CocoRosie-låt som nämns stavas ”Beautiful Boyz”.

Med undantag för korta raljerande kommentarer om HSP och aneroxi är det glädjande att Górecka inte tar tillfället i akt att föreläsa om alla faror som dagens tonåringar möter. Hon fokuserar på ett ämne, och vägrar också att göra Ester till ett offer. Här är det hon som har makten, och det kan säkert provocera. Hon genomskådar Ivar Lind: ”Han är det slampigaste en kille kan vara: lite melankolisk.” Om Ester skulle ha ett efternamn kunde det vara Kavat. Om den här romanen skulle ha ett budskap kunde det lånas från Dorothy Parker:

Gone’s my heart with a trifling rover.

      Fine he was in the game he played –

Kissed, and promised, and threw me over,

      And rode away with a prettier maid.

Drömräkning, Chimamanda Ngozi Adichie, översättning Niclas Nilsson, Bonniers

 

Men vad är det då för titel, Drömräkning (Dream Count i original)? Chimamanda Ngozi Adichies första roman på tolv år handlar om fyra kvinnor, och på det modus som blivit norm blir de föremål för var sin berättelse, i en omfattande roman på nästan 500 sidor. En av kvinnorna har notoriskt svårt att träffa en man, och därav titeln: ”drömräkningen” är genomgången av dessa mäns brister och förtjänster – mest det förstnämnda, för det här är som att läsa en Jävla karlar 2.

Det handlar alltså om i första hand tre kvinnor med ursprung i Nigeria. Chiamaka bor i USA, vill bli författare men slår sig till ro med att frilansa som reseskribent. Hennes vän Zikora är advokat, och kusinen Omelogor hjälper företag att tvätta pengar. De är helt klart privilegierade, bor på lyxhotell så fort de kommer åt, och Chiamaka blir nästan förnärmad när hon får höra att man inte måste åka businessclass på flyget. Så finns en fjärde kvinna med, Kadiatou från Guinea, som är hushållerska hos Chiamaka. När hon städar på ett hotell blir hon antastad av en mäktig man, chef för det fiktiva ”Multilateral Nations”.

Fallet bygger på skandalen i maj 2011, när dåvarande chefen för Internationella valutafonden och påläggskalven som fransk president (Dominique Strauss-Kahn) våldtog en städerska från Guinea på hotellet Sofitel i New York. Den som eventuellt missar kopplingen kan läsa om det i Adichies efterord: av allt att döma har hon varit minutiös i att återskapa händelseförloppet, med undantag för att hon förlägger det till pandemin i stället för 2011.

Avsnittet om Kadiatou är precis som de övriga kapitlen långt som en kortare roman, och borde kanske ha utgjort en egen roman. Kanske Adichie borde ha skrivit fyra romaner i stället för en? När hon skriver om Kadiatou finns en skärpa, och hennes påvra bakgrund utgör en nödvändig kontrast till de andras – ursäkta – gnälliga lyxtillvaro. Men det skapar en obalans i romanen, och får de andras livshistorier att blekna vid en jämförelse.

Adichies stil är också obalanserad. Ibland vass och full av visdom, ibland utsatt för en benägenhet till klichéer. Det är inget gott tecken för en roman att redan första sidan innehåller två meningar efter varandra med klichéer, i Chiamakas tankar: ”om nedstängningen fortsatte tillräckligt länge kanske jag äntligen skulle hitta det momentum som krävs för att skriva en bok. Men efter bara några dagar störtade jag ner i en bottenlös brunn.” Ärligt: ”momentum”, vem som äger ett uns värdighet säger ens så, och ”bottenlös brunn”, det är bara slappt skrivet. Med sådana tankar i sitt huvud är det väl inte konstigt att Chiamaka inte blir någon romanförfattare.

Covidpandemin är en slags fond till romanen. Adichie fick inspiration till att skriva romanen när först hennes pappa och strax därpå hennes mamma dog, under pandemin. Men det är en i många stycken ojämn roman. Visst finns det ett värde i att ta del av Chiamakas många misslyckade erfarenheter med män – här vill jag anspela på Sylvia Plaths ord från dikten ”Pappa”, ”[a]lla kvinnor älskar en fascist”, med det modernare tillägget: ”Alla kvinnor älskar en masochist”. Det finns förvisso gott om toxiska män, men kvinnorna i romanen står också för en del toxiskt beteende, som i att äldre kvinnor itutar de yngre att de ska knipa käft och inte ge uttryck för smärta när de blir omskurna eller föder barn.

Adichie har tidigare visat stor skicklighet i att skapa minnesvärda, nyanserade personporträtt. Här är det endast Kadiatou som ges sådana starka egenskaper. Kapitlet om Chiamaka blir mer en förevändning för att Adichie ska få raljera över inbilska män, samt att chikanera en viss tendens hos folk på vänsterflanken som är mer upptagna av att definiera saker som ”problematiska” än att åstadkomma en genuin politisk förändring. Som satiriker är hon för slapp, för stereotyp, för tråkig. Satir fungerar bättre för den som lämnar pekpinnen hemma. Omelogor skriver humoristiska inlägg på sajten ”Endast för män”, men de faller platt, och liknar AI-skrivna skämt. ”Det manliga egot är ett lättläst fenomen”, konstaterar hon stillsamt.

Det finns i romanen intelligenta analyser av ojämlikhet och rasism, även om Omelogors hetsjakt på pornografin tar lite väl många vändor. Men Adichie har bra saker att säga om manligt och kvinnligt: ”Arrogans hos kvinnor har potential för upphetsning eftersom den då är subversiv, men hos män är den alltid reaktionär och därför tråkig”. Däremot borde hon ha satt sig in i fotbollen mer, för endast en novis skulle använda en match i låtsas-turneringen OS som ett bevis på en nations skicklighet i sporten.

Trots att Adichie den här gången inte helt har övergett den didaktiska litteraturen finns det stunder som är givande, som när vi får höra om Opération Persil, som också kallas persiljemassakern, där haitier mördades i Dominikanska republiken. Det som avgjorde skillnaden mellan att överleva och att avrättas var uttalet av det spanska ordet ”perejil”, som ställde till med problem för de som hade kreolska som modersmål. Det är en makaber illustration till bibelns Shibboleth. Generellt ges ingen smickrande bild av USA, som konsekvent kallas ”Amerika”, det gamla, mytiska namnet.

Titeln Drömräkning syftar alltså på Chiamakas lista på oduglingar. Det är en problematisk titel, då den har så vag koppling till de tre andra kvinnorna. Kanske Chiamaka skulle ha hjälpts av att ha läst Hjalmar Söderbergs Doktor Glas – ett bra botemedel till den som tar förälskelser på för stort allvar, där han konstaterar att allt inom kulturen handlar om kärlek: ”Vårt skönhetssinne har ingen annan källa. All konst, all dikt, all musik har druckit ur den. […] Men den källan heter icke kärleken, utan den heter: drömmen om kärlek.”

Luften, Jorge Guillén, översättning Lasse Söderberg, Edition Tegnér

 

Jorge Guillén (1893-1984) var en spansk poet, vars långdikt ”Luften” Lasse Söderberg översatte redan 1959. Då den kan vara aningen svår att få tag på – har du ett exemplar av antologin Själen tjuter från det året i dina gömmor får du gärna höra av dig! – har han nu gått igenom och reviderat sin översättning i en nyutgåva på diktförlaget Edition Tegnér. Det ska vi vara tacksamma för; det här är en strålande dikt.

Den består av 140 rader – att jämföra med Edgar Allan Poes ”The Raven”, med sina 108 rader. I efterordet berättar Söderberg dels om poeten, dels om deras sista möte i Málaga, året innan Guillén dog. Planen var att låta dikten ingå i ett större verk, kallat Cántico, som blev allt mer omfattande och i sin sista upplaga innehöll 350 dikter. Den här dikten är ett smakprov, och får en att önska att mer översätts. Söderberg, som passerat nittioårsstrecket med råge, har stått för formidabla översättningar av främst spansk poesi – det är en insats som inte kan överskattas – och det borde bilda skola för nytillkomna översättare att ta vid.

Dikterna är indelade i fyrradiga strofer, och Söderberg erkänner att han haft svårt att hantera originalets många assonanser. Som kompensation har han jobbat med hel- och halvrim, och en del stilfulla allitterationer. Men det tekniska åsido – det här är helt enkelt dikter som på många plan lovsjunger det enkla faktum att vara vid liv och vara tacksam över det:

Och jag andas, andas fritt,

andas djupt för att förstå:

mest berusande av alla

paradis är detta: vårt.

Det kan vara värt att påminna sig om alternativ i dessa tider av förryckta världsledare och galna handelstullar och tv-program som Gift vid första ögonkastet, Let’s dance, Paradise Hotel, Girls of Stockholm, Wahlgrens värld … Paradiset är något annat, visar Guillén med sin dikt. Den blotta existensen är värd att lovprisas. Här ger sig Guillén i kast med den seglivade myten att poesi ska vara mörk och svår. Det kan den förvisso också få vara, men det är en underskattning att reducera något så livfullt och dynamiskt som poesin, att tro att den ska nöja sig med etiketter.

Luften är ju poesins element, om vi avgränsar oss till litteraturens genrer. Elden tillhör dramatiken, och vattnet är prosan, medan jorden ägs av essän – och litteraturkritiken, jordad som den är i det faktiska och inte bör sväva iväg. Guilléns luft-dikt är ljus och lycklig, och att sitta på en balkong i april och läsa den ger ungefär samma känsla som att läsa Inger Christensen eller Walt Whitman i liknande ljus.

Visst kunde det bli outhärdligt jolmigt, men Guillén skildrar en lyckosam upplevelse där ljuset tillåts spela fritt utan att det görs avkall på de mörka skuggorna:

Se, hur solen söndertrasar!

Molnen brinner i min närhet

utan att jag rätt förstår

hur det lyser om begäret. […]

Härlighet i vitt och blått,

rena, intensiva färger.

Tunga stridsberedda skyar

förebådar gudar, bränder.

Till boken hör också sju molnfoton, tagna av Elisabeth Mansén. Inte visste jag att jag hade saknat en bok med sju molnfoton förrän den fanns i min hand! Så blir det här en bok som borde tillgängliggöras och exponeras på alla ställen där litteratur dryftas. Varför tv-programmet Babel och radioprogrammet Lundströms bokradio inte har pratat om den är ett sorgligt mysterium. Den här till det yttre oansenliga boken – till det inre så listig och så lekfull - har fått alldeles för lite uppmärksamhet. Varför syns den inte på DN:s eller SvD:s kritikerlistor?

Om att ändra sig, Julian Barnes, översättning Andreas Vesterlund, Bakhåll

 

80-talet var en gyllene era för brittiska manliga romanförfattare. De hade tänder och hår i behåll, och de skrev sina bästa böcker: Pengar – ett självmordsbrev, Innan hon träffade mig, Tiden och barnet. De hette Martin Amis, Julian Barnes, Ian McEwan. Enligt deras egen historieskrivning betraktades de som rockstjärnor. Medan brittiska manliga rockstjärnor oundvikligen blir korkade rasister när de blir gamla, verkar ödet för de brittiska manliga författarna bara vara att de blir tråkiga.

Det var länge sedan jag bröt kontakten med Julian Barnes, och den har bara sporadiskt återupptagits, med böcker som har varit trivsamma men långt ifrån lika angelägna och nödvändiga som Innan hon träffade mig, Flauberts papegoja och En världshistoria i 10 ½ kapitel. Hans senaste bok kom på engelska i mars, Changing My Mind, och den har nu översatts av Andreas Vesterlund i Bakhålls pågående utgivning av Barnes böcker. Om att ändra sig är en serie essäer, ursprungligen sända i radio 2016, så det är inte helt missvisande att kalla det skåpmat – enda eftergiften som markerar tidens gång är att hans dåvarande proklamation ”at seventy” har ändrats till ”nu när jag närmar mig åttio”) – han fyllde 79 nyligen.

I mångt och mycket liknar författaren Barnes någon som letar sin fornstora form. Det är kanske en orättvis bedömning. Förvisso är han intelligent, verserad – men också med ett tonfall som rör sig mot det avmätta. I första essän – som gett boken dess titel – handlar det om att ändra sig, ett tema som sedan varieras genom olika prismor, som politiken och litteraturen. Att som äldre ha behållning att läsa om böcker är förstås något jag inte missunnar Barnes, även om hans reflektioner är lite oslipade, och kan summeras i ett: ”tänka sig, jag hade fel!”

Vad gäller språkfrågor är han ingen pedant, utan kallar sig ”liberal relativist”. Han lånar vännen Martin Amis fras ”kriget mot klichéerna”, utan att ange källan – dock är det kanske en slags rancune när han föreslår att själva frasen ”kriget mot klichéer” i sig är en kliché. Den som likt Barnes tycker sig stå över klichéer borde visserligen undvika att skriva att ett visst parti byter partiledare ”lika ofta som de bytte underkläder”.

Inom politiken har Barnes svängt fler gånger än det går att räkna till: han har röstat Labour, Konservativa partiet, Liberala partiet, Liberaldemokraterna och de gröna – samt Women’s Equality Party. En bror som är filosof har inte rösta sedan 1970. När Barnes lanserar sitt partipolitiska program är han dock mer vänster än Socialdemokraterna – i många frågor står han faktiskt mer vänster än Vänsterpartiet.

Varför är då Barnes så benägen att ändra sig? Han anför John Maynard Keynes som exempel. När denne fick frågan om han var inkonsekvent svarade han illmarigt med orden: ”När fakta förändras, då ändrar jag mig.” Med andra ord: inkonsekvent kan världen vara – själv står jag fast vid mina orubbliga principer.

Är tråkighet en latent manlig sjukdom? I år spelar gubbarna i Kent och Oasis återföreningsspelningar som inte säger något annat än att viss musik bör ligga i karantän tills tråkighetsviruset har avdunstat (vilket torde ta mer än tre generationer). Gubbarna i Pulp har ändå den goda smaken att släppa ny musik i samband med sina spelningar, men av det jag har hört från deras kommande skiva – singeln ”Spike Island” – finns det nog ingen anledning att uppdatera sin spellista med deras 50 bästa låtar.

Bro, bro, Jerker Virdborg, Bonniers

 

Att omslaget går i samma färgsättning – rött och svart – som romanen Svart krabba är förstås bara en tillfällighet. Jerker Virdborgs spänningsroman från 2002 framstår allt mer som en höjdpunkt, inte bara i hans författarskap utan också bland svenska 2000-talsromaner. Han har utvecklat ett absolut gehör för de känslor som uppstår när tillvaron rämnar och osäkerheten tar vid. Det här gör han i romaner som närmar sig olika genrer: dystopin, thrillern, det absurda dramat. När som helst kan jag återfå tillträde till mamman i soffan i hans roman från 2020, som sedermera blev filmen Mother, Couch med bland andra Ewan McGregor, Lara Flynn Boyle och Ellen Burstyn.

Bro, bro är namnet på Virdborgs senaste roman. Där är det en kille, Edvin Rönn (eller Lönn) som går i gymnasiet som en söndag bestämmer sig för att ockupera en träbro i den fiktiva småstaden Eklunden. Tidigt på morgonen kutar han fram och tillbaka mellan bron och huset för att dumpa attiraljer. Han hugger ett stort hål i brons mitt, rullar ut taggtråd som han hävdar är strömförande, och vaktar så att ingen får passera. Hans plan är att ”hålla bron” så länge det bara går.

Att det är något som inte stämmer med den unge mannen står tidigt klart. Han har planer på ett gymnasiearbete om bron och dess historia, men vi är redan i maj månad och då skulle förstås arbetet ha varit inlämnat för länge sedan. Dessutom heter det ju inte ”specialarbete”, som han benämner det. Det är som att vi utsätts för ett anakronistiskt tidshopp, för han omtalar gymnasiets årskurser med att gå ”i första ring”, ”andra ring” och så vidare. Men så är han också känd för att vara lillgammal. Så har han en flickvän – åtminstone framställer han det så, men ju längre vi kommer in i romanen, desto mer opålitlig blir hans position som berättare. Han framställer sig själv som begåvad, men skolans lärare skulle nog inte hålla med (elever som kallar sig begåvade är nog den vanligaste vanföreställningen i Sverige just nu, skulle jag säga).

Att han genom hela skolgången utsatts för systematisk mobbning står klart, liksom att hans fixa idé är av det olustigare slaget. Han beväpnar sig med yxa och fickkniv, och i sina fantasier är han våldsbenägen. Huvudet hans snurrar allt snabbare när han återger olika anekdoter ur brons historia, i synnerhet filtrerat genom de kungar som gjort Eriksgata över den och alla de knasiga händelserna i dess spår. Eller att han först hävdar att det finns 85 miljoner broar i Sverige, och sedan 685 miljoner.

Parallellt med försöken att hålla bron återger han fakta om broar, samt minnen från skolåren. Föräldrarna är utomlands, hävdar han, och likaså systern, men det är oklart i vilken världsdel. Detta spär på olusten, och misstanken att de ligger mördade i huset. För så skogstokig är han, Edvin. Och starkast hos honom lyser väl självbedrägeriet, och missförstånden, oförmågan att tolka situationer rätt. Allt det här leder honom vilse, längre och längre in i vanföreställningarna, där allt spårar ur.

En annan författare som gärna skrev om broar är förstås Franz Kafka. Virdborg låter sin protagonist nämna Karlsbron i Prag, som ju var inspirationen till Kafkas novell ”Bron”. Och vad var det nu hon hette, flickan som Edvin är kär i? Lina Franz. Så visst finns det drag av det Kafka-artade hos Virdborg, i den här romanen om en olycklig och ensam ung man som har så innerligt svårt att kanalisera sin förvirring. Spänningen är lågintensiv, och sanningen mister successivt sina konturer.

Bonsai, Alejandro Zambra, översättning Annakarin Thorburn, Tranan

 

För femtio år sedan föddes den chilenske författaren Alejandro Zambra. För tjugo år sedan skrev han sin debutroman. För tio år sedan introducerades han på svenska med en annan roman, Vägar hem. Det finns en symmetri i detta, när hans debut nu utkommer i svensk översättning, Bonsai, liksom den förra översatt av Annakarin Thorburn.

Den tillhör det format – kortromanen – som knappt existerar i Sverige, möjligen med undantag för Saga Cavallins debut Glasrutan och Johan Jönsons senaste bok, I hängmattan. Slutet spoilas redan i första stycket, genom att utlova en kärlekshistoria med tragisk utgång: ”Låt oss säga att hon heter eller hette Emilia och att han hette och fortfarande heter Julio. Julio och Emilia. I slutet dör Emilio; Julio dör inte. Resten är litteratur.”

Den gemensamt upplevda litteraturen för dem samman. Båda ljuger om att ha läst Prousts På spaning efter den tid som flytt (det lär vara den bok flest ljuger om att de har läst – trodde jag, tills jag såg att det snarare är Lewis Carrolls Alice i Underlandet). Däremot talar de sant om allt annat, och högläser för varandra innan de har sex. Eller snarare knullar – det Emilia kallar follar, som spanjorerna, och inte culear, som chilenarna (älskar eller ligger). De högläser en osalig blandning av Borges, Flaubert, Kafka, Tranströmer och Nietzsche (tyvärr felstavad).

Kärlekshistorien skildras i klichéernas närhet. Nu minns jag inte om det var Roland Barthes eller Jacques Lacan som hävdade att frasen ”jag älskar dig” alltid yttras med intakta citattecken. Kärlek är med andra ord den stora klichén, och Zambra räds inte att närma sig detta infekterade ämne.

Zambras tonfall är lätt ironiskt, med den flitigt anlitade tropen ”låt oss säga att” som en metod att främmandegöra innehållet, och han uppfinner en berättarröst som med kylig distans betraktar kärleksparet och deras vingliga färd mot undergången. De kommer ifrån varandra, och rykten säger att Emilia börjar med droger innan hon dör strax efter sin trettioåring. Det här kan förknippas med nyss nämnde Kafka, där det ju ställde till med bekymmer att fylla trettio år (plötsligt har du i ditt sovrum okända män som väcker dig med en arresteringsorder innan de käkar upp din frukost).

Det absurda firar sina milda och diskreta triumfer i Zambras roman. Den har kallats ”ett miniatyrmästerverk”, en formulering som leker med titeln Bonsai. Det är först i sista kapitlet vi introduceras till miniatyrträdet, men långt innan dess har vi redan förstått vad Zambra vill utföra med sin roman: en miniatyr av en stor tragisk kärlekshistoria. Där anas skuggor av Tolstoj, Flaubert och Ibsen, de stora 1800-talstragöderna. Men med sitt lekfulla tilltal och sin språkliga finess är det också i linje med Clarice Lispectors 1900-talsromaner.

Julio arbetar som en slags spökskrivare – eller mer som att han utger sig att skriva en stor författares diktat för att imponera på en tjej. Titeln får också sin förklaring i två nyckelmeningar: ”Att sköta en bonsai är som att skriva, tänker Julio. Att skriva är som att sköta en bonsai, tänker Julio.”

Resande med vinden. Körsbärens blod, Françoise Bourgeon, översättning Björn Wahlberg, Cobolt

 

Tecknade serier förmår ofta levandegöra historien. Som barn gnällde vuxenvärlden jämt på min läsning av serier, men jag tror att exempelvis Asterix gjorde mig mer mottaglig för antikens historia (det som var felaktigt kunde lätt korrigeras i efterhand). Något senare var Maus till hjälp för att åskådliggöra vidden av nazismens folkmord på judarna.

I traditionen historieskrivningen i den grafiska romanens form har den franske serietecknaren Françoise Bourgeon en särställning. Hans serie ”Resande med vinden” inleddes 1979, och fullbordades häromåret med den nionde delen. De fem första utkom på 80-talet, och efter en lång paus utkom fortsättningen först 2009. Att den nu har nått slutpunkten är glädjande, inte minst eftersom upphovsmannen fyller 80 i sommar. Efter en sådan här arbetsinsats är han förtjänt av att få pusta ut!

Medan de inledande delarna skildrade slavflickan Isa är barnbarnsbarnet Zabo huvudpersonen i fortsättningen, under namnet Körsbärens blod (i två delar som samlas i en volym). När de nu aktuella delarna publiceras – liksom rubbet översatt av Björn Wahlberg – är vi framme vid 1885 och Pariskommunen, och begravningen av den upproriske författaren Jules Vallé. Zabo går under identiteten Clara och börjar med att rädda den unga bretonska tjejen Klervi från att bli antastad av två flåbusar i folkmassan. Sedan vidtar äventyr där de båda är inblandade på olika sätt där de klarar livhanken med stor portion uppfinningsrikedom.

Det här är ett livsverk, och att kalla det stilbildande är en truism. Bourgeon kombinerar utsökt tecknarstil med en pedagogisk berättarteknik som levandegör historien. Det sker med hjälp av ganska mycket text – in your face, alla som klagar på serier som något fördummande: jag har läst avsevärt många romaner som har varit mindre intelligenta – och en koloreringsteknik som får en att häpna. Till exempel målar Bourgeon snö så inlevelsefullt att kylan tränger fram genom boksidorna, och när han målar havet stänker vattnet upp på ens kinder. Om du tror att jag överdriver får du väl testa själv!

Så Bourgeon är oerhört skicklig på miljön, som återges med en noggrannhet som bara en äkta pedant kan åstadkomma. I skildringen av händelseförloppet kombinerar han fakta med en rejäl dos äventyr. Clara och Klervi blir ett par som kan reda sig själva, något de får anledning att göra ganska många gånger. Här tvingas Klervi prostituera sig för att klara livhanken, och Clara får se sin dotter avrättas av soldater. Det är krig, och vi påminns att då saknar människans grymhet gränser. Det är massakrer, våldtäkter, lemlästningar, skändligheter. När Clara får en blus i gåva efter att ha våldtagits och sett sitt barn mördas kommenterar hon den fara hon delar med några kamrater: ”Passar mig utmärkt”, säger hon, och kamraterna frågar: ”Blusen?” Hon svarar iskallt: ”Döden.”

Det dubbla uppdraget att berätta historia och skildra äventyr uppfyller Bourgeon med råge. I andra delen återger Clara storyn om när hon fängslades och landsförvisades, med en strapatsrik resa förbi Brasilien och Afrikas sydkust och längs Australien. Det finns gott om onda män, men också en och annan godhjärtad, ska vi tids nog upptäcka. En av dem lär henne den viktigaste läxan en kan få, när hon berättat om sina trauman: ”Du kommer aldrig att glömma det. Du måste lära dig leva med dina minnen. […] Jag vill hjälpa dig för jag älskar dig, men du är inte skyldig mig något. Min gåva är inte min hjälp, min gåva är din frihet.”

Detaljerna skimrar, men blir mer än statiska kulisser. Bourgeon lyckas skildra människomyllret och göra deras öden angelägna. Det åstadkommer han nog med hjälp av ett grundmurat intresse för det mänskliga. Så blir det en slags försoning, men inte utan att det eländiga tillåts sätta sina spår. Det här är seriekonst av allra yppersta slag.

kvarlevor av dagen, Sara Berg, Faethon

 

Efter en debut vid nioårsåldern har Sara Berg de senaste tio åren gett ut tjugo barnböcker och fackböcker om bland annat härskarteknik. Nu ger hon ut en bok som förlaget Faethon kallar en vuxenbok: kvarlevor av dagen. Omslaget är tecknat av den oefterhärmliga Anneli Furmark, och det slår an en ton där det välbekanta ges en förskjutning mot det obehagliga.

I stora drag är det en pigg och rapp samling dikter som registrerar mycket som är bakvänt i vår samtid. Det är en skildring av ett liv, med barnafödande och alla de bestyr som hör till modern familjebildning. Berg använder konsekvent gemener och nonchalerar helt interpunktion, och premierar strofen. Då och då rimmar hon, och en av dikterna är en regelrätt sonett. Det blir en provkarta över olika förhållningssätt till dikten: än på ett traditionellt vis, än på ett bildstormande, (post)modernistiskt vis.

Ingen kan säga att man har tråkigt i sällskap med de här dikterna. Det Sverige Berg skildrar har fastnat i tafatt passivitet, och hon uppdaterar den form av samhällskritik som Sonja Åkesson en gång stod för (på tiden!), och jag hittar också en likhet i Bodil Malmstens dikter – inte minst i de återkommande inslagen som raljerar över modern teknologi. Det är ju detta som var Malmstens paradnummer, och även något som var både charmen och irritationen.

För det irriterar och skaver också hos Berg, och det ska förstås också så vara: ”här slutar allmän välfärd” lyder en rad som elegant turnerar det bekanta och för in den mot något främmande. Hon skriver en stundtals surrealistisk dikt: ”våren lät adressändra sin / morgontidning till annan ort” lyder ett annat exempel. Därmed sätter hon allt i rörelse, väcker naturen till liv i sina korta dikter som slår hål på myter och försätter oss i falsk trygghet, med inslag som sacosäckar och glassbilar. I själva verket lever vi vid randen av en avgrund.

Dikter som uppenbart handlar om pandemin kanske kunde ha rensats bort, liksom en viss del av kritik som borde ha vässats till större skärpa. Men i stora drag är jag enig med Bergs kritik av folkhemmet, det som med Ekelöfs idiom kunde kallas ”det folkhemska”. Allt sker i rasande fart, och vi blir införlivade i en bestämd avsikt att ta oss bortom det vardagliga, att uppfinna något som lyfter oss ut ur det materiella. Här ges inblickar i skolvärlden, med dess fokus på ekonomi och lönsamhet – jag påminns om när en rektor på min skola skulle säga att vi blev 1440 elever nästa läsår, men sa ”1440 kronor”, vilket förstås var en freudiansk felsägning som hette duga.

Det hon också delar med Malmsten är sinnet för det absurda som vi utsätts för. Berg petar hål i alla floskelballonger som svävar omkring oss, och det är givande att lyssna till de önskvärda smällarna. Det kunde förvisso ha använts stramare tyglar på sina ställen, och visst tar formuleringsglädjen ställvis över på innehållets bekostnad, och en dikt som leker med x-ljudet blir i sig aningen för extremt absurd:

tänk på

excelextremismen

extrahera krigsförnekande

extremism med extraföräldrar

i kranskommunsextremism

spettekaksextremism är en extremform

av generationsöverskridande extremism

extremsport är excentriskt vadå

extremväder är extrabonus vadå

Men som helhet är det övertygande; jag gläds helt enkelt åt återkomsten av samhällskritik, och inser att det är ett svagt argument att anföra värdet av nyanser när en ställs inför satir.

Skadad skapad åter, Sorin Masifi, Norstedts

 

Sorin Masifis andra diktsamling speglar debutens traumatiska upplevelse av en systers självmord. Dikterna rör sig mellan förtvivlan och anklagelser, och utgör ett starkt bevismaterial för litteraturens läkande kraft.

Det är en tung bok i dubbel bemärkelse, genom att innehålla drygt 200 sidor i tjockt papper och behandla ett tungt ämne. Sorin Masifis andra diktsamling tar vid där debuten, den Migrantprisvinnande Staten Systrarna Dikten, slutade: vid systerns självmord i början av 2000-talet. Skadad Skapad Åter handlar om en sorg som kräver att flera olika rum inreds för att härbärgera den. Men den handlar också om att bli anklagad för mord.

När systern dör misstänks diktjaget för att tillsammans med pappan ha bragt henne om livet. En advokat inflikar att de aldrig skulle ha häktats om det inte vore för deras kurdiska bakgrund. Så mejslar Masifi fram en berättelse om ett rättsväsende där rasismen är självklar, och där det blir en fråga om att betraktas skyldig tills motsatsen är bevisad.

Men vad är det då för rum som sorgen kräver? Det som till sist ger diktjaget stadga är en kombination av olika saker. Ett av rummen inreds av skönlitteraturen, som flitigt redovisas med citat av bland andra Vilhelm Ekelund, Karin Boye och Gunnar Björling. Ett annat inreds av religionen och tron, och ett tredje av psykoanalysen.

Kombinationen ger någon form av livsgnista tillbaka, som också tillkommer efter läsningen av Audre Lordes aktivistiska dikter. Hos Lorde var det alltid frågan om att den som är i underläge måste uppfinna sina egna verktyg för att kunna montera ned härskarens hus. Och ursäkta mig för en truism här, men Sorin Masifi har sannerligen tillverkat sina egna verktyg, och de två böcker hon hittills har gett ut är sensationellt bra litteratur.

Till det originella hör hur olika texttyper avlöser varandra, och skapar en berättelse filtrerad genom fragment, protokoll, krönika, reportage, vittnesmål, citat och frågor. Och allt går tillbaka till det oåterkalleliga i att bli anklagad för ett av de värsta brotten som finns: ”Allt jag skriver är ett försök att vidröra det stulna inuti mig”. Genom dikterna går ett stråk av anklagelse mot det samhälle som fängslade henne och försökte ge henne skulden för systerns död.

Händelsen har orsakat ”en krater”, menar diktjaget, i en av många tillfällen då Masifis bildspråk arbetar med exakthetens mått. Det här gör hon i dikter som svävar mellan det abstrakta och det konkreta, som all bra poesi ska göra. Och liksom riktigt bra poesi inrymmer den alla känslor, även de våldsamma. ”Man måste sörja så sorgen slår rot”, skriver Masifi i en av de många uppbrutna raderna.

Till sist kan jag inte låta bli att kommentera omslaget, som liksom debuten är anslående. Vad ska de två lodräta ljusblå raderna symbolisera? För mig liknar de två vidöppna tårkanaler som forsar nedför virrvarret av svart sorg där bakom. Tårar kanske inte hjälper, men de kan vara ovärderliga i en helande process, och om du någon gång tvivlat på litteraturens förmåga att läka sår vill jag bara säga: läs den här boken!

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 8/4 2025)

(Fisk), Anna Nygren, Pamflett

 

Anna Nygrens utgivning spretar i olika riktningar, men definieras av en klar rörelse mot det normbrytande, och mot ett nytt sätt att förhålla sig till språket. Hon har gett ut böcker i olika genrer, ofta med påfallande DIY-attityd, och leder under våren en kurs i autistiskt skrivande i Jönköpings litteraturhus. Det skulle vara lätt att jämföra henne med nonsensprinsessan Isabella Nilsson, men sådana jämförelser är lika missvisande som de är rättvisande.

För så här inleder Nygren sin senaste bok, (Fisk), som utkommer på Pamflett förlag: ”min bror skriver: / Hoppas du blir fisk”. Ur den lite väl enkla ordleken – ”f(r)isk” – utvinner Nygren sitt poetiska material. I Ibsens Ett dockhem säger Nora till fru Linde, apropå oron över makens hälsa, att han är ”frisk som en fisk”. Den typen av ordlekar går förstås också att hitta hos Nilsson – i vår aktuell med boken Tomhet och ömhet och översättningar av Emily Brontë. Både Nilsson och Nygren uppvaktar nonsens i sina genreöverskridande verk, där poesin mest liknar en (in)stabil krycka att navigera med.

Och hos Nygren befinner sig det skrivna – det hon publicerar i olika former – i ett ständigt pågående nu, där vi är mitt i något som sker i stunden. I den här långdikten finns till exempel 22 fotnoter – eller bara 4, beroende på hur man räknar. Det blir en påminnelse om perspektivets avgörande roll. Orden utsätts för semantiska angrepp, och ges dubbla definitioner, på tal om fiskar med exempel som ”stör[ning]en”. Allt stör, lyder en implicit slutsats i den här tunna boken.

Därmed undermineras ens läsning – den hackas i bitar. I dikterna förekommer också andra djur, som hundar och katter. Det är ibland kaosigt och experimentellt, kanske utmanande. En del kopplingar är långsökta, men texten tillåts simma vidare ändå. Det finns en ”J” i dikten, som kan stå för Jesus – han vars lära ju ursprungligen gick i fiskens tecken – men eftersom han ”har också hundra ansikten” ska det kanske stå för Janus? Associationsbanorna rör sig ryckigt – lite som en fisk, va?

I dikterna sysslar Nygren med konstnärligt arbete, och de kylslagna allitterationerna förstärker det noggrant utförda arbetet:

flätar fiskens fenor

rinner tårar

formade som fiskar

skriver:

väljer fisk …

skriver fiskens namn på

insidan av bokens pärm …

För någon månad sedan lyssnade jag på när Anna Nygren läste på smålit i Jönköping. Det var långt ifrån festivalens mest välbesökta framträdanden, men det var lätt det mest minnesvärda, när hon tog på sig sin fiskmössa och fortsatte läsa med den på huvudet. Inför en bok som denna vill jag bara upprepa Ugglans uppmaning från tv-programmet ”Fablernas värld”, som roade mig när jag var liten: ”Simma lugnt.” Anna Nygren hör till det värdefullaste vi har, och en sådan skatt ska vi vara rädda om. Varje dag jag upptäcker en ny bok av henne är en bra dag, och det får mig att lägga allt annat åt sidan.

Älvkungens dotter, Sarah Kirsch, översättning Marie Tonkin, Faethon

 

Sarah Kirsch? Om namnet låter bekant för er beror det troligen på att hon finns representerad i den lilla boken Glashussplitter, en översättning av hennes dikter till svenska, på Ellerströms i mitten av 90-talet. För mig är hon mest bekant för att jag ofta tänker på hennes förhållande till interpunktion – som hon liknade vid hållplatser för läsarens rytm.

Den äldre översättningen fokuserade mest på den tidiga poesin, medan det urval som Faethon nu ger ut – Älvkungens dotter, i översättning av begåvade Marie Tonkin – har den senare poesin som riktmärke. Kirsch levde 1935-2013, och tillhörde länge DDR:s författarskara, tills hon hamnade i onåd och fick lämna för Västtyskland. I efterordet kallar Tonkin henne för ”både återhållsam och vildvuxen”, och urvalet bär syn för sägen. Hon är en poet som inte går att inordna i något slutet system eller en fixerad inriktning.

Hur var det nu med interpunktionen? I flera av dikterna är den sparsamt hanterad, med avsikten att leda till en andlös läsning utan uppehåll (”atemlos und ohne abzusetzen”). Dikterna är hämtade från tio diktsamlingar från 1967 till 2001. Hon föddes som Ingrid Bernstein, men tog förnamnet Sarah för att hedra de judar som mördades av nazisterna under andra världskriget. Kirsch var något hon fick på köpet när hon gifte sig.

Det vildvuxna och återhållsamma som Tonkin nämner etableras i många av dikternas tematik och bildspråk. Snön är ett återkommande inslag, med dubbla funktioner: dels den bokstavliga – kylan – och dels den bildliga. Kasten mellan olika stämningslägen är tvära och oförutsägbara. Ungefär raka motsatsen till den sorgsna ursäkt till poesi som AI:s ChatGPT hittills har lyckats prestera. Rytmen som Kirsch åstadkommer främst med sin säreget okonventionella interpunktion är våldsam och jazzig, med en puls av visst modernistiskt snitt: ”Världens fyra hörn / Är fulla av sorg. Kärlek / Är som när ryggraden bryts.”

Det finns också tidsförskjutningar till forna tiders ideal, främst 1700-talet. Det här är dikter som är bra på att bevara gåtfullheten och mystiken intakt, utan att det blir obskyrt eller diffust. Det är mycket djur och natur, som ju är välbekanta inslag i poesin. Men Kirschs dikter slår sig aldrig till ro. Hon förfrämligar sin värld och ger den samtidigt tydliga konturer. Det saknas inte referenspunkter till en igenkännbar verklighet, men hon renodlar och förenklar: många dikter är så korta att de liknar fragment: ”Den vilsne mannan knackade förgäves / De sönderfallande dörrarna kunde inte / Erbjuda något mänskligt”.

Som titeln antyder anspelar Kirsch ibland på myter, där religion och historia vävs samman och samverkar i legender, för att visa hur allt hänger ihop. Man kunde kalla det en pågående återförtrollning, eller bara att hon är ute efter att skapa en struktur åt det bortflyende, som i dikten ”Kattliv”:

Poeter älskar ju katter

De okontrollerbara milda

Fria som sover drömmer bort

Novemberregnet i sidenfåtöljer

Eller bland trasor ger

Stumma svar ruskar på sig och

Lever vidare bakom jägarens stängsel

Medan de besatta grannarna

Ännu antecknar registreringsnummer

Den övervakade mellan sina fyra väggar

Har för länge sedan lagt gränserna bakom sig.

Så handlar dikterna om att befinna sig i ett tillblivande: ”Allt har förändrats / Bara molnen är / Som förut / Jag vet inte om jag / Är som förut.” Kan det göras tydligare än så: poesi ska inte bara väcka häpnad och förundran hos läsaren, utan också hos poeten själv (lex Søren Kierkegaard). Det finns en ogarderad ärlighet hos Kirsch som får dikterna att bli lika cerebrala som sensuella, eller menar jag sensoriska? Kanske är det en efterhandskonstruktion, men jag ser en märkbar progression mot en allt djärvare och mer anspråksfull poetik. Kort sagt: dikter som är så bra att jag inte gärna vill plocka sönder dem allt för mycket i en analys.

Förbannad kanin, Bora Chung, översättning Anders Karlsson & Okkyoung Park, Tranan

 

När sydkoreanska Han Kang i höstas fick Nobelpriset i litteratur utbröt en debatt kring hennes romaner, som ansågs vara kitschiga och i stort sett skrivna för att infria förväntningar hos de jurygrupper som belönar internationella böcker som erövrar främst den anglosaxiska marknaden. En ganska märklig konspirationsteori, som ignorerar att det finns litterära traditioner som vi i väst har svårt att bedöma med våra begränsade referensramar.

Nå, nu utkommer en bok i svensk översättning som i har vissa beröringspunkter med Han Kang. Bora Chung är också från Sydkorea, och hon skriver noveller som i någon mån närmar sig det vi brukar kalla magisk realism. Det är tio noveller i hennes samling Förbannad kanin, och de handlar om spådomar, magi, förtrollningar och förbannelser. Intrigerna börjar i det kryptiska, och klättrar allt djupare in i det kufiska. Jag ska genast säga att jag är oerhört ambivalent inför den här neurotiskt drivna samlingen.

Till exempel novellen ”Huvudet”. Även när jag ligger på dödsbädden kommer jag förmodligen att minnas denna novell, om en kvinna som hemsöks av en tingest som föds ur toalettstolen och består av restprodukterna från hennes kropp: bajs, toalettpapper, smuts och hårstrån. Tingesten yttrar ordet ”mor”. Freud skulle förstås ha jublat om han ställts inför den här novellen. Men är den mer äckligt minnesvärd än bra litteratur? Är det knasiga och excentriska ett självändamål?

Huvudet går inte att bli av med, och växer sig allt större. Det finns för all del en aningens likhet med filmens faiblesse för body horror, och särskilt en äldre film som Brian Yuznas Society eller för en mindre farfarsaktig referens, Coralie Fargeats The Substance. När Bora Chung är som bäst resonerar hon underförstått kring de nya rädslor som ny teknik medför, kring girigheten som en naturkraft och kring kvinnokroppen och allt den utsätts för. Här verkar allt gå åt helvete av den enkla anledningen att det kan gå åt helvete (jag har läst sämre manualer till livet); det är de onda makterna som råder.

Tonfallet i novellerna är sakligt, nästan på gränsen till provocerande nedtonat och likställt. Det kan leda tanken till Franz Kafka – i synnerhet när novellerna så uttryckligen handlar om föräldrars påtryckningar att deras barn ska gifta sig (alltid en farlig faktor hos Kafka). I en av novellerna är det en kvinna som blir gravid, trots att hon inte har haft sex. Det här kan bara lösas om hon träffar en man, enligt novellens logik. I en annan är det en bilkrasch som påminner om Pär Lagerkvists enaktare ”Tunneln”, det vill säga om människor i ett slags limbo – döda fast de inte själva är medvetna om det.

Flera av novellerna handlar om vår tids fixering vid ytan, och det pris vi är beredda att betala för det. Det finns en uppenbar vilja att utforska den här sjuka ytligheten. Problemet med att använda chocken som litterär metod är att effekten avtar efter en tid. Till sist blir det sökt eller ansträngt med alla försök att vända världsbilder till ett tvärtom-läge. Men visst kommer jag att bära med mig den besynnerliga ”Huvudet”, och kanske också novellen om ett barn som börjar blöda guld och pappan som försöker slå mynt (hehe) av det – även om det måste ske på bekostnad av att barnet behöver suga systerns blod …

Här ges ingen smickrande bild av människan i senkapitalismens era. Om novellerna vill jag nästan utbrista: ”Det här är inte roligt för att det är för sant!” Vi förtjänar förstås inte bättre, vi som haft oturen att födas rätt in i något som allt mer liknar Roms sista dagar. Hur var det nu de sa, de gamla romarna: ”Människan är människans varg”, eller hur?

Dikter 1915-1945, T. S. Eliot, översättning Karin Boye och Erik Mesterton, Johannes Edfelt, Gunnar Ekelöf, Erik Lindgren, Erik Lindman Mata, Modernista

 

Kan en författare som T. S. Eliot – ständigt omnämnd som central figur i modernismens kanon – anses vara bortglömd? Förvisso omtalas ofta hans insatser med ord som ”banbrytande” och ”inflytelserik”, men ärligt: hur ofta hör du talas om någon som läser honom för att berätta vilken fantastisk poet han är? Låt gå för att han inte är helt bortglömd, men nog får man säga att han är underskattad.

Något av detta försöker förlaget Modernista ändra på med utgåvan Dikter 1915-1945, som utgör något av en best of-samling. Till de nio längre dikterna hör förstås klassikerna ”Det öde landet”, ”De ihåliga männen” och ”J. Alfred Prufrocks kärlekssång”, men också det som kan vara hans bästa dikt, ”Fyra kvartetter”. De äldre översättningarna, där Karin Boye och Erik Mesterton tog sig an ”The Waste Land” och de vitt skilda poet-temperamenten Gunnar Ekelöf, Erik Lindegen och Johannes Edfelt översatte andra delar, kompletteras här av Erik Lindman Matas nya översättningar av tre dikter.

Det är förstås glädjande och på tiden med nya översättningar, för med undantag för Jonas Ellerströms nyöversättning av ”Det öde landet” för drygt tjugo år sedan har det varit glest med översättningar av Eliot. I förordet berättar Lindman Mata om monumentet Eliot, som börjar bli lite anfrätt: ”Framför mig ligger ett verk ansatt av hundra år av öm abrasion.” Samtidigt vet vi att Eliot i ”Fyra kvartetter” skrev ”human kind / Cannot bear very much reality”, och på samma sätt kanske vi kan säga om konsten, att konstnären inte tål för mycket beundran.

I förordet bedriver Lindman Mata fin litteraturkritik med fokus på Eliots upprepningar och hur han behandlade tid tematiskt i så många av dikterna. Vi kan behöva påminna oss om vilken skicklig kritiker Eliot själv var – bland annat delaktig i att uppvärdera det metafysiska snillet John Donne. För den delen ska vi inte nöja oss med att andäktigt sucka över Eliots storhet, utan behandla honom ungefär som den finlandssvenske översättaren Thomas Warburton formulerade det i förordet till sin översättning av ”Fyra kvartetter”: ”Bakom [diktens] komprimerade ord skall man finna en grubblande diktargestalt som har undgått faran i att slå sig till ro.”

Den gången översatte Warburton två av kvartettens dikter, medan Artur Lundkvist och Gunnar Ekelöf översatte de andra två. Nu har Lindman Mata bidragit med sin översättning av denna fantastiska dikt. En yngre läsare torde känna igen den från Lana Del Reys inläsning av inledningen på skivan ”Honeymoon”:

Time present and time past

Are both perhaps present in time future

And time future contained in time past.

If all time is eternally present

All time is unredeemable.

Lundkvist:

Närvarande tid och förfluten tid

är kanske båda närvarande i kommande tid

och kommande tid inrymd i förfluten tid.

Om all tid är evigt närvarande

är all tid oåterlöslig.

Lindman Mata:

Tid nu liksom tid då

är båda kanske närvarande i stundande tid,

och stundande tid innefattad i tid förfluten.

Om all tid är evigt närvarande

är all tid utan frälsning.

Som synes, en kantigare översättning, men samtidigt mer följsam mot det andliga hos Eliot. Det går förstås också att tänka sig hur Karin Boye drogs till detta drag hos Eliot, i sin gemensamt med Erik Mesterton utförda översättning av ”Det öde landet”. Hon lånade två rader ur dikten som motto till sin roman Kallocain – något som tyvärr ofta faller bort i de många olika utgåvorna av romanen: ”The awful daring of a moment’s surrender […] / By this, and this only, we have existed”.

Redan som tjugosjuåring skrev Eliot om ålderdomen, i den mäktiga ”J. Alfred Prufrocks kärlekssång”, liksom i den något senare ”Gerontion”, här i Gunnar Ekelöfs översättningar. Att läsa en poet så här med facit i hand, alltså med hela 1900-talspoesin i backspegeln, innebär att vi inte kan överskatta Eliots överväldigande inflytande. Det går att hitta spår av honom hos en så avgörande del av – tja, nästan all poesi som skrevs efter 1920-talet. Något liknande går att säga om Ekelöf, en poet jag länge drog mig för att läsa, men när jag väl gjorde det upptäckte hans monumentala inflytande på all den svenskspråkiga poesi jag läst från 70-, 80- och -90-talet. Jag betvivlar att det är så fortfarande: dagens yngre poeter läser förstås alt-poesi (som i och för sig ibland ger intrycket av att ha skrivits av antingen Eliot eller Ekelöf).

Det är med viss nostalgi jag nu återbesöker dikten ”Det öde landet”. Det kommer sig av att jag som ny lärare – för drygt 25 år sedan – lät eleverna läsa den. Hela dikten alltså, eftersom den ingick i den antologi som vi använde på skolan. Dessa gamla antologier har förstås ersatts nu, och i de nya är Eliot undantagslöst inte representerad med denna långdikt. Säkert tror någon att dagens unga inte skulle orka. Det är förstås synd: den här dikten förvånar mig varje gång jag läser den, som om jag inte vågar tro mina egna ögon – för den är fortfarande så kompromisslöst bra! Den är så utsökt komponerad, och rytmen är så exakt, och jag kan gott föreställa mig Boye sitta där och mysa över rader som dessa: ”Vad kan slå rot, och vilka grenar växer / ur grus och bråte? Du människobarn, / vad vill du svara eller gissa – allt du känner / är bilder, splittrade under solens tyngd”.

Till viss del är Eliot helt förankrad i sin tid, men även helt tidlös. Han är också ibland esoteriskt svår, men samtidigt omedelbart tillgänglig. Nu när litteraturen mest har blivit en accessoar (många som säger eller skyltar med att de läser, och booktok har gjort det ”coolt” att läsa) har jag svårt att tänka mig en coolare bok att äga än Eliots dikter. Eller så här: den som vill ha lite intellektuell spänst till sin läsning borde ge den ett seriöst försök.

Här finns fem landskapsdikter, där endast två av dem vad jag vet har översatts tidigare. Lindman Mata översätter dessa, men även en av de mest kända, ”The Hollow Men”, delvis känd för att Marlon Brando läser inledningen i Coppolas film Apocalypse Now. Där spelar han Kurtz, den fantomlike narcissisten i Joseph Conrads Mörkrets hjärta. Det är förstås lämpligt av Coppola att låta en domedagsdikt ingå i sin apokalyps. Diktens slutord: ”This is the way the world ends / Not with a bang but a whimper”. Jämför Lindegrens översättning: ”på så sätt tar världen slut / ej med en skräll men ett pip”. Lindman Matas översättning är mer korrekt: ”och så tar världen slut / ej med en smäll, men ett gny”.

Lindman Matas översättning av ”Fyra kvartetter” är mer rakt på sak än den äldre versionen, och mer i samklang med originalets direkta tilltal. Visst kan ordvalet ”lasarett” låta ålderdomligt, men det rimmas snyggt i delen som heter ”East Coker”. Han uppmärksammar också arkaismen "behovely" ("Nödwendig") medan Warburton opassande nog har det moderniserade "passande". Sedan om det är rätt väg att gå för att ge en yngre läsekrets möjligheten att upptäcka Eliot låter jag vara osagt. Hade jag som typ nittonåring fått den här boken i min hand hade jag nog haft svårt att slita mig från den, då den har den perfekta kombinationen av högmod och ödmjukhet. Eliot är poeten som infattar det genuint mänskliga, i alla våra brister och förtjänster.