att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

28 sep. 2019

Jämställdhet på Bokmässan


Behövs temat jämställdhet på Bokmässan? En van besökare på mässgolvet kan rapportera att majoriteten av besökarna är kvinnor. Till exempel är 80 % av bibliotekarierna kvinnor, och vad angår läsekretsen – de som av naturliga skäl beger sig till mässområdet – läste 46 % av kvinnorna dagligen förra året, medan siffran för män var 33 %.

Nu ska jämställdhetstemat ändå belysas, men på en mässa som i så hög grad redan är kvinnodominerad innebar det väl att slå in öppna dörrar. Aktualiteten ligger i att det i år firas hundraårsjubileum för den allmänna rösträtten, som alltså tillät kvinnor att rösta. Vackert så, men behöver vi verkligen diskutera sådana här självklarheter i Sverige år 2019?


Förlåt, jag bara skojar. Det är klart att vi behöver diskutera jämställdhet. I katalogen till årets mässa läser jag att ”samhället beräknas bli jämställt år 2205 med nuvarande utveckling.” Det är förstås lätt för mig som vit västerländsk medelålders man att raljera över orättvisor jag inte själv upplevt, men något kan jag uppfatta med en gnutta empati.

Som bekant håller flera av våra demokratiska instanser att nedmonteras, något som håller på att få negativ påverkan för kvinnor. I land efter land håller populistiska partier på att aktivt begränsa kvinnors rörlighet, och på sociala medier förs veritabla korståg mot kvinnor som offentligt hyser starka åsikter.

Även #metoo har åstadkommit reaktioner och fått många män att ifrågasätta sitt handlande. Bokmässan besöks i år av Caitlin Moran, vars senaste roman Konsten att bli känd delvis handlar om ett övergrepp som huvudpersonen utsätts för av en känd kulturprofil, komikern Jerry Sharp. Man kan förstås också lyssna på den allestädes närvarande Ebba Witt-Brattström när hon talar om sin nya bok Historiens metoo-vrål. Man kan dessutom bevista ett möte mellan två ungdomsförfattare som också skrivit om metoo: Åsa Hellbergs Sexstrejken och Flora Wiströms Hålla andan.

De senaste två åren har jag varit med om att nominera tio författare till Borås Tidnings Debutanpris: av dem har endast två varit män. Man kunde tillägga att de tre största internationella stjärnorna på Bokmässan är kvinnor: amerikanska Siri Hustvedt, västindiska Jamaica Kincaid och sydkoreanska Han Kang. Kanske det är på deras seminarier jag ska hålla hus på lördagen? Att någon av dem får Nobelpriset i oktober är långt ifrån osannolikt.

Det må så vara att de flesta besökarna är kvinnor och kanske också de flesta av de intressantaste gästerna. Siffror är inte allt. Eller så här: ett ord säger mer än tusen siffror. När nyheterna i onsdags rapporterade om den sneda könsfördelningen på universitetens litteraturlistor kan man reagera alarmistiskt vid siffran att endast 22 % kvinnor studeras i Bokmässans stad Göteborg.

Det är inbilskt att tro att vi har löst jämställdhetsfrågan. Den höga halten av kvinnor i Göteborg några ynka dagar på året kan inte kompensera för faktumet att det fortfarande saknas en kvinnlig statsminister i Sverige. Eller att i den värld som verkligen räknas, chefspositionerna hos företagen, är kvinnor ordentligt underrepresenterade.  

Något att tänka på kanske, medan man kutar runt på Bokmässan och införskaffar den litteratur som ska förgylla höstmörkret. Det behövs ingen jämställdhetskvot för att jag ska välja en kvinna som det allra säkraste kortet. Jamaica Kincaids senaste roman på svenska är Mr Potter, och är den bara hälften så bra som exempelvis Lucy eller Annie John är det en given högtidsstund.     

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 28/9 2019)

27 sep. 2019

The Testaments, Margaret Atwood, Nan A. Talese/Doubleday


Att läsa den efterlängtade uppföljaren till Margaret Atwoods Tjänarinnans berättelse, The Testaments, förorsakar två reaktioner. Det ena handlar om att det är en bra roman: välskriven, spännande (om än det dröjer länge innan den infinner sig), fängslande. Det andra handlar om att hon helt anammar tv-seriens dramaturgi, något som måste betraktas som tämligen unikt – en romanförfattare som anpassar sin estetik till ett annat medium, kanske som en följd av dess omåttliga popularitet.

Många som försökt följa tv-serien har gett upp, då de uppfattat den som för mörk, dyster och pessimistisk. Jag finner den synpunkten helt obegriplig. Vad Atwood gjorde när hon skrev originalromanen 1984, och som tv-serien på ett förbluffande sätt tagit fasta på, är ju hur världen under de 35 år som gått rört sig från fiktionen till det verkliga – det Gilead som hon frammanade är mer realiserat på 2010-talet än det var under det kalla krigets 1980-tal.


Återigen dimper vi alltså ned i Gilead, platsen där det är en farlig handling att skriva – som det ska vara, med andra ord. Kunskap är också något hotfullt, något som helst bör undvikas (här kan dystopin bli nästan för verklighetstrogen, för den läsare som läser romanen och samtidigt nås av rapporten att Skolverket vill stryka antiken ur grundskolans läroplan i historia).

Det är tre karaktärer som turas om att berätta. Dels ”vittnet 369 A” – Agnes – och ”vittnet 369 B” – Daisy. Deras namn kommer att skifta under berättelsen, ett tema som utvecklats sedan förra romanen. De är två unga kvinnor: Agnes växer upp i Gilead, Daisy i Kanada. Och så, inskjutet mellan deras berättelser, tant Lydia, som vi känner igen från ursprungsromanen, och tv-serien, där hon har en mer framträdande roll. Om du gissar att dessa karaktärers öden kommer att mötas tror du alldeles rätt.

Det kunde tyckas vara en fördel för Atwood att miljön redan är så etablerad, att hon inte skulle behöva ägna utrymme åt långa presentationer av platsen. Och det stämmer väl i viss mån, och det är positivt för berättelsen att hon ges privilegiet att fokusera så hårt på karaktärsutvecklingen. Romanen kretsar också kring vad som hände med Offreds (Junes, som hon heter i tv-serien) dotter Nicole. Nu har femton år gått, jag höll på att säga ”you do the math …”

Som sagt: vad som hotar oss nu är bildningsförfallet, den allt mer loja politiska uppbackningen för skolans uppdrag och – tja, hela samhällets syn på kultur som något som saknar mätbart värde. Ibland har Atwood tagit på sig den otacksamma rollen att föreläsa, något många romanförfattare missförstått som sitt viktigaste uppdrag. Det ger romanen en märklig slagsida, åtminstone för den som hade förväntat sig något lika infernaliskt sammanhållet spännande som Tjänarinnans berättelse. Eller säg så här: ett sävligt tempo gör sig inte riktigt i det thriller-format som romanens premiss utlovas. Visst blir det spännande, men först efter 350 sidor eller så.

En av de läskiga lärdomarna från Atwoods dom över vår samtid är hur medgörligt och okritiskt vi anpassar oss utifrån nya förutsättningar. Läst så blir hennes roman en uttrycklig varning till oss, att vi borde bli mindre blåögda. Här finns, liksom i originalet, anspelningar på Nazi-Tyskland. Nya inslag är diskreta referenser till hederskultur och fake news, men mycket lämnas också på ett halvkvädet stadium.

De starkaste partierna är när Atwood visar kvinnors behov av att låtsas, hur djupt indoktrineringen går, och när hon pekar ut bristerna hos människan, de svagheter som vi delar och som – ibland på ett löjeväckande och ibland på ett tragiskt sätt – delger oss vad som utgör det mänskliga. En kritisk läsning skulle ha synpunkter på hur de manliga karaktärerna reduceras till potentiella rovdjur. I andra stunder fungerar satiren bättre, som när hon raljerar över män som nekar kvinnor läsningen, då det anses vara skadligt för deras spröda psyken: starkt ironiskt för den som till exempel ämnar besöka bokmässan, där 80 % av besökarna är kvinnor.

Atwoods tonläge pendlar mellan det resignerade och det aggressiva, och det är en lämplig position. Humorn är sardoniskt uppskruvad, och det finns gott om – nästan för gott om – poetiska oneliners, som säkert faller i god jord hos de många Atwood-fansen. Nog kan den te sig aningen utstuderad eller bara missklädsamt självmedveten.

Man behöver kanske inte se det som en grov försyndelse, detta att Atwood inkluderar inslag från tv-serien och dessutom anpassar sitt sätt att berätta utifrån det nya mediets förutsättningar. Och är det så unikt egentligen? Gjorde inte Dickens ungefär likadant när han avvaktade följetongsläsarnas reaktioner på sina kapitel och skrev vidare på sina romaner utifrån hur de emottogs av dagstidningsläsarna? Vsg för en banal iakttagelse, men är inte The Testaments mest ett något långrandigt synopsis för en kommande tv-serie i tretton avsnitt?

26 sep. 2019

I rörelse, Athena Farrokhzad, Bonniers; Berör och förstör. Dikter för unga, i urval av Athena Farrokhzad och Kristofer Folkhammar, Rabén & Sjögren; Atlas över en invecklad värld. Dikter 1988-1991, Adrienne Rich, översättning Athena Farrokhzad och John Swedenmark, Ellerströms


I höst är Athena Farrokhzad aktuell med tre böcker, som var och en utgör en positionering för hennes aktivistiska och underbara författarskap. Hennes nya diktsamling är en provkarta över den slagkraftigaste politiska poesi som skrivs just nu.  

”Hopp är en farlig sak för en kvinna som mig – men jag har det”, sjunger Lana Del Rey på sin nya skiva, och Athena Farrokhzad säger underförstått något liknande i sin nya diktsamling I rörelse. Den samlar dikter skrivna för olika sammanhang de senaste åren, och de är nedtecknade med den ojämförliga rytm som blivit hennes signum.


Hopp? Ja, dikterna närs genomgående av hopp om en förändrad och förbättrad världsordning. En rättvisare värld är möjlig, skriver hon och gör det genom att sampla Allen Ginsberg, Göran Palm och Karin Boye och låna Nelly Sachs förtvivlade metaforer. Samtidigt är hennes poetik originell och självständig.

Det är frågan om den typ av politisk poesi som avslöjar makthavares hyckleri och som begagnar trollformelns repetitiva påstötningar. Det är rytmiskt, förhäxande, agiterande och generöst. Som helhet bjuder boken på många minnesvärda rader: ”medan löven utanför mitt fönster färgar marken röd / skriver jag till dig / för att det också i grymma tider ska finnas sånger / om annat än grymhet”.   

Det är också slagkraftigt skrivet, och det är förstås ingen tillfällighet att mina associationer går till en popartist: Farrokhzads status som poet liknar den som popidoler har. Och det är inte oförtjänt, för i hennes dikter finns en omedelbarhet i diktionen, en tillgänglighet som tilltalar unga läsare.  


Just därför är det förstås lämpligt att Farrokhzad tillsammans med kollegan Kristofer Folkhammar ställt samman antologin Berör och förstör, som en replik på den vid det här laget trettio år gamla antologin Kärlek och uppror. Denna bok har 12-15-åringar som målgrupp.

Genast ska sägas att det nya urvalet är betydligt mer spännande, och visar mer givmildhet mot mångfald. I korthet har det blivit en antologi som visar upp några av de mest spännande unga poeterna, som Burcu Sahin, Nino Mick, Hanna Rajs Lara, Felicia Mulinari, Iman Mohammed, Elis Burrau …

Men inte bara unga, utan också några som fanns med redan i den förra antologin. Roligt nog är nästan alla dikter från 2000-talet, vilket förstås gör boken till en idealisk antologi inte bara för de unga, utan för alla som vill få en grundkurs i hur svensk poesi skrivs just nu.

Slutligen har Farrokhzad tillsammans med John Swedenmark översatt Adrienne Richs diktsamling Atlas över en invecklad värld. Det är välkommet, eftersom vi tidigare bara kunnat läsa essäer av denna en av 1900-talets mest dynamiska amerikanska poeter.


Rich skriver en aktivistisk poesi, och även om jag kan tycka att hon i andra diktsamlingar är mer övertygande i sina starka kärlekspläderingar blir jag överlycklig över möjligheten att äntligen läsa henne på svenska. Dessutom tolkad av ett så rutinerat och samspelt par översättare, som får henne att låta så här övertygande på svenska: ”Här är pengarnas och plågornas huvudstad vars spiror / flammar upp genom smogen, vars broar faller sönder / vars barn driver omkring i återvändsgränder instängda / mellan taggtrådsrullar”.

Det kan vara inbillning, men något av Richs unika rytm tycks mig spilla över på Farrokhzads egna dikter i I rörelse. (Hon nämner också Rich explicit vid ett par tillfällen.) Sammanfattande kan jag bara säga att här finns tre böcker som alla är lika oumbärliga bidrag i en poetisk diskurs som är uppfriskande, uppfordrande – och helt underbar.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 26/9 2019)

25 sep. 2019

Texter, Thåström, Teg Publishing


Det är förstås ingen originell tanke, men varje gång Thåström har varit på vippen att bli folkkär har han slagit bakut och gjort något oväntat och annorlunda, ofta även oönskat av den stora massan som stått redo med sin öppnaste famn.

Ebba Grön upplöstes precis när de höll på att etablera sig och bli ett band som kunde spelas i radion (utan att M-politiker kastade sina tv-apparater genom fönstren). Jag minns en radiointervju från sommaren 1982 när en programledare sa att ”Die Mauer” låter lite som Springsteen och Thåströms distinkta bestridande. Eller när Imperiet också höll på att kramas sönder och samman, vilket fick honom att börja ge ut allt mer gnissliga industriplattor, först ”Xplodera mig 2000” och sedan med ”Peace Love & Pitbulls”. Och när solokarriären höll på att rendera folkhemshjältestatus med låtar som ”Fanfanfan” började han med mummelsång och en renässans för gnisslet, om än lågmäldare än på 90-talet.


När nu hans sångtexter äntligen hamnar i bokform sker det i en elegant coffee table-utformning, med snygga foton, både privata och officiella. Och som sagt, Thåström är alltid snygg på bild, och det kan inte bli för många bilder, men möjligen något för många texter?

För det måste genast sägas att för varje briljant låt finns ett bottennapp. Här rör det sig om en artist med hög högstanivå, men också en som då och då visar sällsynt dåligt estetiskt omdöme. Men givetvis ska hela rubbet med, och då får vi en ärlig heltäckande bild av den artist som har format åtminstone mitt liv, alltsedan jag första gången hörde de nästan för oemotståndliga raderna om tonårstristessen: ”Det finns inget att göra i den här trista förorten / det finns ingenting här för oss / Nä ursäkta jag överdrev lite grann / vi kan ju knarka, supa och slåss”.  

Boken följer en bakvänd kronologi, och börjar med vart och ett av projektens senaste skivor och rör sig sedan bakåt till dess första. Så är det med solokarriären, tätt följt av Sällskapet, Peace Love & Pitbulls, Imperiet och Ebba Grön. Nu har Thåström hunnit bli 62 år, men det ska sägas att han står på höjden av sin karriär – de senaste 4 skivorna han gjort, ”Kärlek är för dom”, ”Beväpna dig med vingar”, ”Den morronen” och ”Centralmassivet”, 2009-2017, hör till det allra yppersta han spelat in. Han är i lika god musikalisk vigör som han var i Imperiets barndom.

Den enda artist som är i närheten av att vara lika intressant vid lika hög ålder är den jämnårige Nick Cave, som Thåström förstås har varit ett stort fan av sedan 80-talet. En av fördelarna med den här boken är att man kan läsa texten till exempelvis ”Axel Landquists park” utan att behöva höra hur mycket melodin är kopierad från ”John Finn’s Wife”, eller hur mycket ”Långtbort” är beroende av melodin till ”The Ship Song”.  

Likaså är Bruno K. Öijer-allusionerna något för frekventa för att det ska kännas riktigt bekvämt. Men om man godtar premissen att Öijer inte har monopol på en viss typ av dekadent romantik som kretsar kring järnvägsstationer och barer och kvinnliga musor går det väl an att läsa Thåströms rapporter som någorlunda självständiga. Det är gott om långa tåg, hamnar, änglar, sex, substanser, gator, städer, mörker, regn … Som han också säger i en av sina sena låtar: ”Tänk att alltid va på väg”.   

Några av låtarna blir lika starka som dikter. Det gäller till exempel ”Linnéa”, en något bortglömd låt från 2009, om en ung kvinna som blir bestulen på något. Det är en sångtext som kan läsas parallellt med Frödings ”Säv, säv, susa”. Thåström presenterar händelsen i dunkla metaforer, karameller och en blomsteräng, något som kan indikera sexuella konnotationer, att hon blir våldtagen. Följden blir att hon hittar en dörr som räddar henne: ”Och hämnden är ljuv / Eller hur, Linnéa? / Och vem som helst duger / Eller hur, Linnéa?”

Som textförfattare saknar Thåström så gott som alltid de narrativa flöden som kännetecknar Dylan, Lundell, Springsteen. Han talar hellre i symboler, och förvisso, ibland är de på gränsen till schablonartade, men ofta hittar han formuleringar som är helt originella. Allra oftast sker detta när han lämnat Ebba Grön och i Imperiets första låtar ger sin politiska agitation en resning som är sårbar och autentisk. De tidiga skivorna med Imperiet är fantastiska. Tyvärr blev ju Imperiet på slutet aningen pompösa, både musikaliskt och textmässigt (låtar som ”Balladen om en amerikansk officer” och ”Bibel” är lika outhärdliga att läsa som att lyssna på).

Men innan dess skriver han lysande rader, som ”rulltrappan och hissen är / det enda som går uppåt här” i ”Höghus, låghus, dårhus”, och ”vårt liv är kort, ett party i en papperskorg” i ”Du ska va president”. Likaså blir texterna han producerar som soloartist blir allt mer övertygande, som sagt var speciellt efter att på något sätt ha förlösts med den i hög grad självbiografiska skivan ”Skebokvarnsv. 209”. Efter den har texterna blivit kvar i ett självbiografiskt modus, men tacknämligt nog med färre nostalgiska inslag. Han gör så mycket med begränsat motivval och begränsat ordförråd.

Ska något sägas om de engelska texterna han skrev till Peace Love & Pitbulls åren 1992-1997? Den här perioden kommer nog inte att ihågkommas som Thåströms gyllene era, men om man ska vara medgörlig var det säkert nödvändigt för honom att frigöra sig. I en intervju från strax innan första skivan sa han att anledningen till språkbytet var att han så gärna ville sjunga ”yeah!” Jag kan tycka att man kunde ha högre ambitionsnivå, men att läsa texterna här tillför inte mycket alls. Kanske man kan säga att de här låtarna är Thåströms Chivas Regal.

Nåväl, denna bok är förstås en guldgruva för sådana som mig, som ända sedan späda barnsben varit smått besatta av Thåström, och tyckt att han som ingen annan förkroppsligat ett karismatiskt rockstjärne-ideal som hållit honom kvar som ouppnåelig hjälte. Vad boken också demonstrerar är att han trots sin ständiga förmåga att förnya sig alltid behållit sin integritet, och bevarat sin position som ohotad uttolkare av utanförskap.  

23 sep. 2019

Röstautograferna, Ulf Karl Olov Nilsson


UKON, alltså Ulf Karl Olov Nilsson, hör till de opålitliga författarnas skara. Hans rörelsemönster över olika genrer kan ge ett fladdrigt intryck, likt en rastlös själ som aldrig slår sig till ro. Han liknar kameleonten, som ständigt antar ny skepnad. Han är poeten som psykoanalytiker, men främst skriftställaren som både upp- och stigfinnare, i sitt nyfikna sökande efter nya rön hos etablerade former.  

Än skriver han en roman som är en samling lexikala fragment (Jag befinner mig i ett överflöd av kärlek, 2014), än en diktsamling som bara listar kufiska frågor (?, 2013), och än ger han ut terapisamtal med artisten Caroline af Ugglas (Hjälp, vem är jag?, 2010). Han har nominerats till Augustpriset två gånger – givetvis i både den skönlitterära och i fackboksklassen, och ändå förblir han en doldis, så länge man inte frågar de som fått en släng av litteraturbesattheten, där han hör till de mest omhuldade.


Så hur identifieras då det UKONska tilltalet, och hur ska hans nya bok Röstautograferna kategoriseras? Delvis är det en essä om röst, poesi och identitet, men det ges också utrymme åt självbiografiska skisser, Brian Wilsons röster, psykoanalysens fallbeskrivningar, Anne Carsons studier av röst och kön, och så vidare. Tilltalet är piggt och humoristiskt.

Nog handlar det om rösten, men också om vad det är att vara människa. Rösten är ju intimt kopplad till vem vi är, till vår identitet, även om det kan vara en paradox när en författare tycker så: skriven text talar inte, lyder den gängse uppfattningen, men vänta nu … när du läser något, ta den här texten av bernur som exempel – nog händer det att du tycker dig höra en röst bakom de tysta – de förment tysta – bokstäverna?

UKON har mycket att säga om poesin, som har försvinnandet som sin grundförutsättning. Han gör det bland annat med hjälp av den skygga Emily Dickinson, men också genom studier från de många poesiuppläsningar han bevistat och medverkat i. Det ger tillfälle att återge flera dråpliga anekdoter, som när han skulle läsa inför Det Danske Akademi, men en 89-årig kvinnlig författare avlider inför hans och andras ögon. Vad danskarna gör? Korkar upp sitt dyraste vin och ger dispens till den som vill röka inomhus. ”Typisk dansk krishantering”, inflikar UKON lakoniskt.

Många poeter, påpekar UKON, är blyga, och är inne på något ytterst intressant när han spekulerar i om det kan vara en orsak till att man överhuvudtaget vänder sig till detta uttryckssätt. Ens svagheter kan också göras till en styrka, och självklart kan en poet ta denna blyghet i anspråk när hen framför sina dikter. Det blir skört, sårbart, egenskaper som poesin inte skyggar för, utan tvärtom kan se som dess katalysator. Ens röst – var och en som tvingats lyssna på en inspelning av den – är en grogrund för skam, även det något som poesin inte tar avstånd ifrån.

För vi skäms inte bara över hur det låter, utan också över det som sägs, eftersom det aldrig kan nå fram till de briljanta tankarna, de som är så kloka att språket aldrig kan göra dem rättvisa. Eller, med Nabokovs ord: ”Jag tänker som ett geni, skriver som en talangfull människa, och talar som ett barn.” Detta var visserligen efter språkbytet från ryska konståkningsskridskor till amerikanska rullskridskor. Men att tala är i sig att bruka ett främmande språk, en kompromiss i relation till tankarnas friare uttryckssätt.

UKONs bok utnyttjar kortprosans privilegium att hålla många bollar i luften – att det ändå inte blir rörigt eller slarvigt beror väl på noggrannhet och en elementär jämvikt. Ofta används värdeordet ”flyhänt” pejorativt, men här vill jag nog säga att det implicit reclaimas av själva piggheten i stilen. Jo, nog är det flyhänt skrivet, men också gediget och med god kontroll över medlen. I den mån man kan tala om intelligensens stringens är det väl här det ska användas.  

I mångt och mycket är det en rationell metod som anförs av UKON i denna bok, men det är också en rationalitet som ger nyckfullheten en fri roll. Därmed åstadkoms en dynamik som är sällsam och sällsynt. Det är ju roligt att läsa, just för att det är så intelligent skrivet. Det är en påhittig och infallsrik bok, full av den typ av insikter man överraskar sig själv med att instämma i, lite mot ens eget bästa: ”Poesin är på en och samma gång den mest sublima och den mest värdelösa av genrer, det är dess paradox.”

Ska man anmärka på något är det väl att en summering saknas, en slutsats som kunde ha knutit ihop några av de trådar som boken lägger ut. Å andra sidan är det väl något läsaren kan syssla med, att reda ut det tänkbara trasslet. Man får ju mycket i sina händer i alla fall! 

19 sep. 2019

Nora, Merete Pryds Helle, översättning Stewe Claeson; Hilde, Klas Östergren; Henrik, Vigdis Hjorth, översättning Gun-Britt Sundström, Natur & Kultur


De tre nyskrivna skandinaviska Ibsen-romanerna är aningen ojämna. Undantaget är Vigdis Hjorths suveränt queera bearbetning av Hedda Gabler som dödsföraktande thriller.

På pappret är det en god idé: i ett samarbete mellan tre skandinaviska förlag skriver en författare från vardera språk en roman med Henrik Ibsens dramatik som inspiration. Det kan tyckas att Ibsens pjäser lätt borde gå att transponera till romangenren, eftersom de är skrivna i den typ av borgerlig realism som 1800-talet kryllade av. Utfallet är dock lite varierat.  


Nora Helmer är den klart mest kända av Ibsens karaktärer, hon som finner sig vara instängd i ett dockhemsliknande äktenskap med tråkmånsen Torvald. Danska Merete Pryds Helles bearbetning Nora är en prequel som tar oss tillbaka till tiden före Ibsens dramatiska upplösning.

Vi rör oss från ungdomens förälskelse, då Nora får upp ögonen för studenten Torvald, fram till hennes ödesdigra förfalskning för att ombesörja den livräddande resan till Italien, och de kostsamma konsekvenserna. En av svårigheterna med Nora är att hon ska framstå som både naiv och intelligent, en balansgång Ibsen klarar men som Pryds Helle har större svårigheter med.

Dessutom tillför hon inte mycket nytt kring denna fascinerande kvinna. Om något ökar bara min respekt för Ibsen, som trollade fram något mångbottnat ur en i grunden förutsägbar karaktär. Hos Pryds Helle blir köpbegäret och sötsuget irriterande övertydliga påminnelser om förlagan, liksom de frekventa erinringarna att hon känner sig instängd.

I enstaka scener lever romanen upp, som när Nora minns att hon lekte kurragömma med sin pappa. Hon gömde sig under bordet, och kände sig lika bortglömd som brödsmulorna som samlats där. Så kan hennes beteende som vuxen få en förklaring. Men som helhet är denna roman för platt skriven, och saknar den infernaliska spänning som finns i Ett dockhem.


Eftersom svenska Klas Östergren varit insyltad i pjäserna (han har översatt tolv av dem) avstår han från de mer kända styckena, möjligen för att ge prov på sin förtrogenhet. Hans roman Hilde väljer att ha Hilda Wrangel som protagonist, en bifigur från Frun från havet och framför allt Byggmästare Solness. I den senare förhäxas byggmästaren av henne, och bygger ett högt torn som han ska klättra upp i för att bevisa sin kärlek.

Östergren förflyttar Hilda till 1920-talets Weimar-Berlin, där hon går i psykoanalys hos en ”själsdoktor” för att bearbeta sina panikångestattacker. Hennes ”sunda utseende” gör henne till en idealisk portalfigur för en resebyrå som säljer resor till det exotiska landet i Norden. Sedan går tiden, hon återvänder till Norge, och sedan tar nazismens ockupation vid, och slutet är mer än förväntat.

I vanlig ordning är Östergren mångordig, och hans intrig saknar vare sig excentriska bifigurer eller onödiga sidospår. De sedvanliga lillgamla glosorna liknar här mest prålig snickarglädje. Dessutom finns en redovisningsplikt som blir tröttsam i längden. I mycket liknar det en elev som är angelägen att ställa in sig hos en lärare; de många interna blinkningarna till Ibsens verk ger ett lismande intryck.

Fast, om man utrustar sig med änglalikt tålamod och rensar bland bråten finns en rörande historia om Hilda, och i rättvisans namn lyckas Östergren göra henne betydligt mer levande än Pryds Helle gör med Nora. Han växlar berättarperspektiv, och när han skippar hennes långa monolog hos psykoanalytikern och betraktar henne på avstånd blir hon paradoxalt nog mer levandegjord.


Slutligen har norska Vigdis Hjorth tagit sig an pjäsen Hedda Gabler. Djärvt nog heter protagonisten Henrik, och det finns anledning att se den ursprungliga Hedda som ett maskerat självporträtt av Ibsen. Hjorth tar till vara den queera potential som finns i originalet. Om jag har varit aningen gnällig på Pryds Helle och Östergren, är det desto lättare att ösa beröm över Hjorth.

I Ibsens pjäs har Hedda stelnat i ett klichéfyllt äktenskap med tråkmånsen Tesman, som forskar på medeltida träslöjd. Hon trånar efter det självdestruktive geniet Løvborg. Hos Hjorth är Henrik gift med den gravida slöjdläraren Elsa – sällan har någon fiktiv figur varit så rejält gravid, dessutom – medan geniets roll intas av den helt vilda konstnären Tale Løvlie.

Det är inget stort steg för Hedda att bli Henrik – i originalpjäsen gör hon flera försök att slå sig loss ur den begränsade kvinnorollen. Det som bevaras när hon blir Henrik är rastlösheten, vantrivseln som slår över i hat mot det borgerliga äktenskapets kvävande fantasilöshet. 

Alla förutsättningar infrias av Hjorth i denna tempostarka och mästerliga thriller, som bevarar spänningen från Hedda Gabler. Det är skrivet med den typ av höga insats, jag skulle nästan säga dödsförakt, som får läsningen att bli ett rent nöje, trots den minst sagt sinistra tematiken. 

I Hjorths förfarna händer hanteras och betonas hemlighetsmakeriet, på sätt som moderniserar 1800-talets livslögner och ger det en nutida kontext. Här diskuteras passionen och dess pris, och att de planer som vävs i dag inte skiljer sig mycket från förr. Och slutet? Det är lika överraskande som Ibsens är väntat.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 19/9 2019)

17 sep. 2019

Björnkvinnan, Karolina Ramqvist, Norstedts


I sin nya bok, en korsning mellan roman och essä, tar Karolina Ramqvist ut svängarna i en ambitiöst hållen berättelse om en kvinna som levde på 1500-talet. Den är spontan, vacker och fängslande.

Länge var jag njuggt inställd till Karolina Ramqvists böcker, som jag tyckte representerade snyggt skriven litteratur för snyggt klädda innerstadsmänniskor. Kort sagt: litteratur som en accessoar, välskriven men livlös och ingenting som sa någonting om mig och om mitt liv. På 90-talet hade Stig Larsson en träffande formulering för dessa författare, att de var ”fångade i sin egen finhet”.


Nåväl, jag fastnade sent omsider för Den vita staden 2015 och ännu mer för essän Det är natten året därpå, en bok som är nedklottrad med mina häpna anteckningar, som innehåller fler frågetecken än utropstecken. Det betyder förstås att man inte alltid behöver vara överens med författaren, snarare kan det vara en fördel att inte vara det.

Nu utkommer Björnkvinnan, som innebär att ytterligare en byggsten läggs i ett författarskap som tycks mig bli allt mer ambitiöst och allt mer djärvt i sin strävan att gestalta dyrbara erfarenheter. På ett sätt är det en ekfras, alltså en litterär skildring som utgår från en bild: i det här fallet en etsning, som visar en kvinna och två björnar.

Det handlar om denna kvinna på en ö. Hon heter Marguerite, och levde på 1500-talet. Efter att ha begått en handling som ansågs skändlig förvisades hon till ön, och fick med sig proviant, vapen och ammunition. Ramqvist fascineras, till besatthetens gräns, eller nej, hon överskrider besattheten när hon korsar världshaven för att ofta med slumpen som vägvisare inhämta ledtrådar till kvinnans öde.

Parallellt med historien om kvinnan följer vi författaren Karolina Ramqvist, där romanen hon håller på att skriva – den roman vi nu kan läsa – växer fram utifrån resor, och den omfattande researchen det innebär. Resultatet läser jag som en frigörande text, skriven utifrån nödvändighet.

Bland annat åker hon till Paris med sin äldsta dotter, och även om det berättas vardagligt och enkelt är det ett rörande vackert porträtt av relationen mellan en mor och ett barn. ”Så himla fint hon skriver här!” antecknar jag skyndsamt i marginalen, en tanke jag inte vill ska försvinna. Det handlar här om den äldre kvinnans rädsla att den yngre ska växa upp i en värld som i allt för hög grad är förklarad, där det redan är bestämt vad man ska tycka.

Ramqvists tonläge är förtroligt men integriteten är stark. Det finns också något som gör röstläget distinkt, något som det inte är helt lätt att lokalisera. Är det raseri? Inte riktigt, snarare något ansatt, något som antyder en kris. Det ökar angelägenhetsgraden i ärendet.

Det är något nördigt över den här berättelsen om Marguerite, och Ramqvist skriver i dialog med två 1500-talsförfattare. Dels Margareta av Navarra, som skrivit en novell om kvinnan på ön, och dels den spektakulära poeten Louise Labé (tyvärr generande sparsamt översatt till svenska).

Det här är en bok som låter romanen korsa essäns terräng, och jag gillar ambitionen och utförandet, och är hela tiden på Ramqvists sida. Allra mest uppskattar jag hur hennes skrivande rör sig bort från det polerade och tillrättalagda, då det tillåter texten att bevara sin spontanitet. Därför blir det mer levande, och att läsa den här boken liknar att vara delaktig i ett autentiskt samtal, där du får öva dig i att vara aktsam på nyanser och subtiliteter.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 17/9 2019)

Hennes ord, Tove Folkesson, Bonniers


Efter tre lovande romaner utkommer Tove Folkesson nu med Hennes ord, en klart autofiktiv berättelse om försöken att skaffa barn tillsammans med flickvännen Hanna. Parallellt med besöken hos läkare och barnmorskor flänger romanens huvudperson Tove runt på författarbesök, och får priser och stipendier för sitt skrivande. Lika enkelt som hon når framgång som författare, lika svårt är det att bli och förbli gravid, och bråken med flickvännen ökar i intensitet. Samtidigt är hennes mormor döende. 

Det är en rakt berättad historia, som också tar till vara den klassresa som författaren gör från sitt enkla ursprung till en plats i kulturparnassen. Folkesson har en unik förmåga att porträttera människor, och fokuserar på släkten, vars medlemmar skildras med sällsynt värdighet. I deras öden finns hennes eget inskrivet, även om hon alltså väljer bort bondelivet. Språket är vackert, men inte på ett konventionellt prydligt sätt. Och viktigare än så: det har starkt fokus och en riktning som är osviklig.

(Också publicerad i Vi 10/19)

11 sep. 2019

En vårmorgon, Ida Fink, översättning Emi-Simone Zawall; Den sista vägen, Rachel Korn, översättning Beila Engelhardt Titelman; Citronen, Arnošt Lustig, översättning Karin Eriksson; Kylig vår, Aharon Appelfeld, översättning Lena Jonsson & Erwin Rosenberg, Novellix


De fyra novellerna i Novellix ask om Förintelsen är starkt drabbande, men inte i kraft att vara stor litteratur. Mer är det frågan om verklighetsförankrad konst som berättar om de tyngsta av erfarenheter.

”Efter Auschwitz är det barbari att skriva poesi”. Så lyder filosofen Theodor Adornos stränga och svårtolkade dom. Tidigare har jag motsatt mig den inställningen, och kanske rentav menat att Förintelsen skapat ett än stärre behov av konst. Ett besök på judiska museet i Berlin häromveckan har fått mig att ändra mig: det är omöjligt att skapa konst som gör detta unika folkmord begripligt. Därför kan konst som refererar till Förintelsen bara vara abstrakt och mångtydig.

Ännu mer stärks jag i min uppfattning av Novellix ask Fyra noveller om Förintelsen, som är sammanställd av Anders Rydell utifrån ett stipendium från Micael Bindefelds stiftelse till minne av Förintelsen. Inte för att jag vägrar erkänna dessa noveller som konst, men snarare att de gestaltar en litteratur som är bokstavlig, som avstår från att syssla med fiktion.


Det är fyra tidigare outgivna noveller som presenteras, från Tjeckien, Polen och Rumänien. De är skrivna på tjeckiska, polska, hebreiska och jiddisch. Samtliga författare är döda – en av dem, Aharon Appelfeld så sent som förra året. Och detta är en av de poänger som Rydell gör i sin introduktion, att snart finns inga vittnen kvar som kan förmedla de skändligheter som nazisterna utförde.

Arnošt Lustigs novell ”Citronen” berättar om hur unge Ervin försöker hjälpa sin familj i gettot i Łódź. Här får vi veta vad det är som får somliga att klara sig när andra går under. Att nöja sig med det minsta är en god utgångspunkt.

I Aharon Appelfelds novell ”Kylig vår” handlar det om hur några människor flytt undan kriget i en bunker. När de kryper fram upptäcker de till sin förtvivlan att hur mycket de än ropar på dem får de inga svar från sina döda kamrater. Därmed önskar de, ohyggligt nog, att kriget ska fortgå, så att de får möjlighet att krypa tillbaka till bunkern, i tron att kamraterna lever.


Det är en tung novell, men frågan är om inte Ida Finks novell ”En vårmorgon” är den som gör det tyngsta och starkaste intrycket. Ett ungt par försöker gömma undan sitt barn för nazisterna när de själva är på väg att deporteras. Faderns tårar när så det ohyggliga sker summeras i en lakonisk omskrivning: ”Världen blev oskarp.”

Slutligen Rachel Korns novell ”Den sista vägen”. Här skildras det armod som gettot består av. Nazisterna tvingar en familj att välja ut den familjemedlem som ska avrättas, i ett sadistiskt spel om människolivet.

Det vore felaktigt att läsa novellerna av någon slags plikt, att enbart se dem som ett lovvärt projekt. Estetiskt är de kanske inte storartade, men det är inte heller avsikten. Snarare blir de bokstavliga berättelser som väljer att inte peka finger eller ange förövare; de är trovärdiga i kraft av sin nästan demonstrativa ovillighet att vara partiska anklagelser. 


Det blir som helhet fyra övertygande argumenterande vittnesmål om den ångest och stress som framkallades av offren för det ojämförligt grymmaste 1900-talsbrottet. Innebär det förståelse? Jag tvekar – mer tänker jag att vad Förintelsen har lärt oss är att den konst som ska spegla detta illdåd måste förankras i det reella, och det gör verkligen dessa noveller.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 11/9 2019)

7 sep. 2019

Svenska Akademien. Makten kvinnorna och pengarna, Christian Catomeris och Knut Kainz Rognerud, Polaris


En ny bok om Svenska Akademien fokuserar på makt, kvinnor och pengar. Tyvärr lyckas den inte lansera några nyheter om de senaste årens olyckor, men den historiska överblicken är läsvärd.

Något som tydliggjorts under senare år är hur många fiender Svenska Akademien samlat på sig, att döma av all den skadeglädje som luftades när institutionen såg ut att barka åt helvete. Avhopp, uteslutningar, offentliga påhopp – allt medan många gnuggade händerna och skrockade cyniskt åt djupt beklagliga konsekvenser.


De mest drabbade är givetvis de som utsatts för Jean-Claude Arnaults övergrepp. För utomstående är det svårbegripligt att det fick fortgå så länge. Även om man erkänner den utbredda tystnadskulturen har detta inträffat i en miljö där högprofilerade opinionsbildare vistades.

Christian Catomeris och Knut Kainz Rognerud har skrivit boken Svenska Akademien. Makten kvinnorna och pengarna. De är två journalister som uppenbarligen följt händelseförloppet, och ägnar bokens sista hundra sidor åt den senaste krisens huvudaktörer. Som röd tråd löper makten, kvinnorna och pengarna.

Kvinnorna? Ja, här visas hur kvinnor traditionellt tystats och undanhållits. Den senaste krisen skördade också flest offer bland de fåtalet kvinnliga ledamöterna, tills endast Kristina Lugn återstod. Vid högtidssammankomsten i december i år tillträder fyra kvinnor: Åsa Wikforss, Ellen Mattsson, Anne Swärd och Tua Forsström.

Större delen av boken kretsar kring några tidigare bataljer, såsom den för drygt hundra år sedan mellan den konservative Carl David af Wirsén och de nya idéernas förespråkare. Detta gestaltat här i form av Selma Lagerlöfs Nobelpris och sedermera inval. Av mest intresse följer jag hur friherrinnan Bertha von Suttner influerade Alfred Nobel till instiftandet av Nobelpris.

Även kapitlet om arbetarklassförfattarna är intressant. Där följer vi Harry Martinsons och Eyvind Johnsons delade Nobelpris 1974 med dess ödesdigra konsekvenser. Men även konflikten mellan de två och Vilhelm Moberg, som ju aldrig tog plats bland de aderton. Han tycks inte ha förlåtit sina tidigare kamrater.

Med tanke på den höga sanningshalten i uttrycket att makt korrumperar är det väl inte förvånande att somliga ledamöter blir fartblinda och kanske en smula odrägliga av de många privilegierna. Därför, bland annat, är ju de nya stadgarna ytterst välkomna. Troligen var det helt nödvändigt för överlevnaden att man inte sitter på livstid.

Den här ambitiösa och väldokumenterade boken ger ett lite framstressat intryck: platt skriven, behäftad med viss monotoni, full av faktafel (bara en rejält uttråkad läsare anser att Prousts På spaning efter den tid som flytt är 7000 sidor lång) och årtal som trixas bort.  

Syftet är nog att erbjuda en kritisk blick på Akademien, men boken är alldeles för refererande, och de egna slutsatserna saknar nyfunna perspektiv och lider av en provocerande brist på originalitet. Den historiska överblicken fyller sin funktion, men om de nutida bråken finns inga nyheter att rapportera, förutsatt att du inte aktivt avstått från svensk nyhetsrapportering de senaste två åren.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 7/9 2019)

Ofarbar tystnad, Andreas Lundberg, Modernista


Att säga att en bok är berörande eller drabbande innebär risken att det blir till kliché. Och ändå. Få böcker på senare år har varit lika drabbande och berörande som Andreas Lundbergs Storm i den pelare som bär från 2016 – en skildring inifrån en vistelse inom psykvården. En bok som ofta återkommer i tankarna, en bok lika övertygande som William Styrons Darkness Visible.

Ett synligt mörker är en träffande metafor för depressionen, åtminstone skarpare än Dr Johnsons svarta hund, som Churchill skulle överta vårdnaden om. Det är förstås hämtat från Miltons sublima epos Paradise Lost – och en liknande metod används av Lundberg. Titeln till hans nya bok, Ofarbar tystnad, härstammar från en dikt av Paul Celan, och det är liksom i debuten gott om citat, om än mestadels lånade från teologisk litteratur.


I denna uppföljare – den gråa skärselden som följer på det svarta helvetet och som ska avslutas med den vita himlen – tar berättarjaget sin tillflykt i ett kloster i Skåne. Alltså: psykiatrin ersätts av religionen? Nja – snarare är Lundberg ute efter att ännu en gång förmedla den upplevelse av akut depression som han utsätts för. När han inte kan betala för sig utför han några enkla tjänster, tillsammans med afrikanen Samuel. På klostret vistas några andra, men han har inte mycket utbyte av dem.

Det handlar om skilsmässan, bristen på pengarna, och den tortyr som livet öser över den psyksjuke. Det som håller honom uppe är kärleken till barnen; de är ljuset, och vägen ut ur mörkret. Han är svartsjuk på sin fru, men förstår – om än mer rationellt än känslomässigt – att hon inte längre är en del av hans liv. Alkohol och tabletter har styrt hans liv.

De många citaten ger relief åt Lundbergs historia, ger den ett gensvar. Påfallande ofta citerar han ur klassisk religiös litteratur, liksom Baudelaire, Rimbaud, och lite Dante, givetvis ur ”Skärselden”. Han antecknar, och berättelsen löper tålmodigt fram genom den tunna boken. ”Roman”, kallar förlaget det, men liksom när jag läste debuten undrar jag om inte poesi vore mer träffande för dessa laddade texter. Det är koncisa nedslag, ibland dråpliga, ibland bråddjupa i sina inblickar i en total smärta. Citaten ger varken tröst eller lindring, och allra minst botgöring.

Det är jobbigt att läsa. Antingen ska man nog sträckläsa eller bara läsa någon sida i taget – för min del fungerar bara det sistnämnda: efter endast ett par av texterna är det svårt att inte själv bryta ihop. Och det är kanske småaktigt att påpeka, men – i februari hamnade jag själv i en hemsk miljö, efter flera dagars brist på sömn med den ännu inte diagnostiserade borrelian och ett sammanbrott utanför arbetsförmedlingen, där jag inte kunde ta ett steg framåt, och kände mig både nedkyld av och nedsänkt i ett kar av olja. Att veta vad ångest är – det är något man inte vet förrän man är närvarande i den.  

Paradoxen hos Lundberg är att ångesten frigör hans litterära skapande. Det är förstås en svår balansgång. Med sina böcker håller han på att skapa en egen nisch eller fåra i den svenska litteraturen, med sina inifrån-böcker. Han tar oss ut ur det privata, med ett skrivande som överskrider det självupptagna och kommunicerar erfarenheter som blir allmän egendom, och som visar hur vi kan dela dessa hemska erfarenheter, att de inte längre tillhör honom enbart.

Lundberg listar exempel på det ovärdiga och vidriga som livet innehåller. Smutsen och äcklet. Religionen har potential att vara frälsande, men reser också många hinder: ”Gud är inte någon tröst, utan ett rytande mysterium i hjärtat av allt.” Eller: ”Tron är ingen sedesam slöja att kasta över världens vedervärdighet, den är att bända bort blicken från overkligheten, att se den bistra sanningen.” Så skriver bara den som vet något om hur svårt det är att närma sig Gud – att tron inte är något som ger svar eller ro eller trygghet.

Självföraktet äter honom inifrån: ”Jag såg ut som en man som försöker kräkas upp sig själv”, som han skriver när han råkar se sin spegelbild. Lundberg har en osviklig förmåga att sätta ord på det fasansfulla. I bildspråket finns en precision som förstärker intrycket att han vill visa exakt hur det är att vara mitt i smärtan, oavsett om man kallar det storm eller ångest eller förlamning. Att säga hur det är – det kan bara göras med liknelser, med bilder, paradoxalt nog: ”Min hälsa byggd på sand som sakta sugs ut till havs.” Nå, må så vara med bildspråket, helvetet är också bokstavligt, och går inte att ifrågasätta. Fast när det är som mörkast finns en befriande humor i de märkliga yoga-övningarna (”kissande hunden”, på riktigt?).

Det är också civilisationskritiskt, och då blir det lätt att dela den uppgivenheten – förtjänar vi inte att gå under, så som vi beter oss för tillfället? Amazonas regnskogar brinner för tillfället, medan vi ägnar oss åt futtiga bekymmer, efemära problem, och agerar som bortskämda barn. Lundberg konfronterar vår fixering vid ytan, vår besatthet av tomheten. Häri närmar han sig den syn som framkommit i några sena dikter av Bruno K. Öjier, exempelvis ”Så få” från Svart som silver: ”allt är en gurglande vask / som svämmar över med en digerdöd av skvaller / och fånigt trams”.

Craig Wards ofattbart snygga typsnitt på omslaget ger den här boken en utsökt inramning. Är det ludd, är det rök, som emanerar ur bokstäverna som står så separerade – så ensamma! – i sin upplösta vithet mot sin svarta bakgrund? Lundberg har skrivit en bok som är både vacker och ful om Skärselden och all den smärta som inryms däri.

Det här är en bok som infriar de stränga krav som Rilke fastslog i sitt Brev till en ung poet, alltså att bara om det är absolut nödvändigt för din överlevnad ska du skriva. Andreas Lundbergs böcker är en fråga om liv eller död. För läsaren är det med tacksamhet de här rapporterna från en tid i skärselden tas emot – med förhoppning att ljus finns ändå, och att vi får en fin fortsättning på detta författarskap, som håller på att utvecklas till något av det bästa vi har.  

Akut viol, Lina Hagelbäck, Lejd


Redan för drygt sju år sedan när hon så smått debuterade i Brombergs första ”Blå blixt”-antologi Hallon och bensin framstod Lina Hagelbäck som något helt nytt i den svenska samtidspoesin. Hon representerade ett fantasifullare sätt att se på världen, hyperbolisk extatiskt och vilt i sina anspråk. Det är en rörelse hon har fortsatt utveckla i tre diktsamlingar i eget namn.

Nu fortsätter hon med Akut viol, och det mesta är sig likt: det finns ett narrativ, som skildrar en relation. Den här gången till en poet, ett ”du” som dikten ständigt tilltalar och försöker hjälpa. Det är ett du i behov av vård, och har varit inlagd. Här finns gott om fantasi i den kärleksskildring som utvecklar sig. Vansinnet bidar sin tid. Det finns också en oro att allt skuggas av något olycksbådande. Relationen närs av besattheten.


En skillnad är att det tidigare vilda och otyglade uttryckssättet i viss mån har fått ge vika för ett mer resignerat. De tidigare böckernas lyckliga ordsammansättningar är här sällsynta – ett enstaka ”sonettfrosten” blir i sammanhanget en överraskande anomali, i sin påminnelse om hur Hagelbäck skrivit tidigare. Ändå kan hon då och då unna sig en önskan om just den excess som var modus i tidigare böcker: ”var överdrift / och översvämning”, som hon konstaterar.  

Nyligen skrev Nino Mick en krönika om bristen på samförstånd mellan bokpublicerade poeter och spoken word-poeter, men också att de olika lägren nu håller på att kliva upp ur skyttegravarna. Hagelbäck är en typisk sådan poet som torde kunna tilltala både de vana poesiläsarna och de som har erfarenhet från uppläsningar. Liksom Bruno K. Öijer skriver hon tillgängligt, men samtidigt låter hon enkelheten bära på tunga budskap, där känslorna alltid bottnar i väsentlig strävan och genuina erfarenheter.  

Hon vågar också vara patetisk, även det något som Öijer inte så sällan lyckas vara. Det patetiska har dåligt rykte – ibland med all rätt, men det kan också fungera som en strategi för att nå fram till oanade känslor, sådant som poesin annars tar avstånd ifrån. I och med att känslorna är autentiska elimineras risken att det bara blir tomma gester och åtbörder utan mening.

Hagelbäck skriver en dikt som vågar närma sig det obehagliga. Dikt ska inte alltid vara behagfull eller väcka våra bekräftelsebehov. Här finns enstaka dikter som är närgångna och nästan störande påflugna (OBS att sådant är bra i min bok):

                      Du är ett gnistrande förfall,
                      ett nästan, det kommer sig av
                      halvmånens täthet. Håll om
                      mig bland gräset, bland ovädret.
                      Mardrömmen varm ur såren
                      men jag kan inte bära dig.

Då blir det inte heller sökt, utan bra dikt tack vare Hagelbäcks osvikliga intuition i bildspråket, som alltså den här gången är mer nedtonat och dämpat. Det är väl en smaksak vad man föredrar, de tidigare storslagna visionerna eller dessa mer besinningsfulla fraser. I en av dikterna besjälas huset, med ”nyskilda stolar”, ett ”hest rum” och en trasmatta som ”vill kela med dig”. Det är levande och levandegjord dikt, med ett innehåll som inrättar sig naturligt och aldrig distraherar.

När man talar om den poetiska rösten, vad betyder det? Jo, att här finns mer känsla än inövat handlag. Det är inte menat som klander, och utesluter inte heller att Hagelbäck visar minutiös omsorg om språkhanteringen och kommateringen, utan att bli pedantiskt livlös. Känslan kan behöva uppvärderas. Vad som klargörs är att hon har ett gehör för språket, något som kommer fram även när ordexplosionerna inte är lika högljudda.

Omslaget är vackert, och utgörs av en action-målning av Christina Isinger Carlgren, och kan erinra om ett Rorschach-test. Som illustration till poesi är det träffsäkert: vad ser vi egentligen, i det där kufiska som många andra läsare är så likgiltiga inför? Vad jag ser i den här boken är ytterligare belägg för att bland de poeter som debuterat på 10-talet tillhör Lina Hagelbäck kometernas skara.