I lördags var det pressfrihetens dag, något som kunde firas med att läsa kulturtidskrifter. De två tidskrifter jag har följt längst har aktuella nummer ute, och lyckligtvis slås det inte av på någon takt här. Lyrikvännen är inne på sitt 72:a år, 20TAL på sitt 46:e, och båda fortsätter vara aktuella och angelägna.
Madeleine Grive, som drivit 20TAL sedan starten, genom 80TAL, 90TAL, 00TAL och 10TAL, gör en ovärderlig insats. Hela tiden har den unga poesin varit i fokus, och om du vill veta vad du kommer att läsa om ett par år finns författarna här, ofta innan de debuterat i bokform. Sympatiskt nog har de en stående debutantavdelning, i det här numret utökat till fyra namn: Anna Stålhandske, Lara Levin, Othilia Pantesi och Clara Cronhielm. Det är fyra disparata röster, och jag läser gärna mer från var och en av dem.
Poesi och prosa från etablerade namn finns också, genom Aya Kanbars dikt och Hanna Nordenhöks novell. Kanbars dikt utvecklar teman från hennes två diktsamlingar, men pekar också ut en ny inriktning, mot det mer narrativa. Nordenhöks novell laddas med den typ av ovisshet hon har förädlat i sina prosaböcker, allra mest framgångsrikt i den senaste, Underlandet.
Den senaste tiden har handlat om läskrisen i Sverige, att allt fler unga läser allt mindre. Det här gäller också litteraturkritiker. Aase Berg pekar ut slappheten i debatterna kring den unga poesin och kopplar det till receptionen av autofiktion. De kritiker som trots allt läser behöver byta ut sina glasögon, menar hon, och det är lätt att hålla med. Få läser lika mycket som Berg, och få läser lika bra. Den här essän är ett tydligt tecken på detta, med sin hoppingivande blick på främst den unga poesi som inte riktigt tagits på allvar av kritiken, som verkar vara beroende av en poesi som infriar ens förväntningar på hur poesi ska skrivas (lyckligtvis för dem släpper Bonniers idag en pocket med Verner von Heidenstams dikter).
Lyrikvännen är lika vital som 20TAL, och upplåter stort utrymme åt den sufiska lyriken, initierat kurerat av Simon Sorgenfrei. Det är en ren fröjd att läsa nyöversatta dikter av Jalal al-Din Rumi, eller enbart Rumi. Han finns förstås representerad i gamla översättningar av Eric Hermelin (se Persiska antologin, till exempel), men Sorgenfreis översättningar är välkomna tillskott:
Glöm allt du lärt och håll dårskapen kär.
Låt vansinnet bli vad du girigt begär.
Fly från förtjänsten och självets bedrift,
spill livets vatten och svep dig i gift.
Låt tryggheten fara, ta faran i famn,
låt dygden din vara och visa din skam.
Förr har jag givit förnuftet en chans –
nu önskar jag endast ett liv utan sans.
Tack vare kombinationen av nyöversättningar och essäer av Sorgenfrei, Pernilla Myrne och Artur Bagheri ges numret en bildande funktion. Det är en poesi som omfamnar livet i hela dess vidd och låter paradoxerna få sista ordet. I en svensk kontext får dessa dikter en anstrykning av det obekanta – vår duktighetskultur skulle behöva inspireras av hur den sufiska lyriken står för kombinationen av ordentlighet och slarv.
I numret läser jag också med stor behållning Alan Asaids nyöversättningar av ett knippe dikter av Marina Tsvetajeva, inte minst den sublima ”Augusti – astrar …” Tsvetajeva är en sådan poet som jag har för mig förekommer i Lyrikvännen ungefär vart femtonde år, alltsedan 80-talet. Maria Bodin har läst Herkulesgatans poesiklubb, som under ett drygt år i anonymitetens skydd gett ut poesihäften. Det är en välbehövlig genomgång – utöver Mikaela Blomqvists ambivalenta anmälan i Göteborgs-Posten i fjol (som Bodin nämner) är det nog bara jag som har skrivit om dem tidigare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.