att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

30 jan. 2021

Tävlingsdräkten, Jonas Gren, Vendels förlag

Det finns något oförsonligt käckt över skidåkare. Fastän jag inte vill gå i polemik med motionärer – jag vet att det är nyttigt att röra på sig – är det provocerande med människor som inte kan springa, vinterbada, äta quinoa eller dricka spenatsmoothie, utan att delge sin erfarenhet i sociala medier. Det är förstås lika barnsligt provocerande att dricka en tisdagswhisky och berätta om det på de likaledes sociala medierna, så jag är tacksam om jag slipper bli påmind om att jag bor i ett glashus.

 

Tävlingsdräkten är en sonettkrans som ekopoeten Jonas Gren nu utkommer med på relativt nystartade Vendels förlag. Den handlar om skidåkning, eller närmare bestämt om vallning. Förlagets böcker är enhetligt utformade, men har dåligt klister i vallan, då omslaget lossnar från inlagan under läsningen.

 


Tävling är en bra bild för den som ger sig in i sonettens område, och i synnerhet kransen, vars syfte och metod pedagogiskt förklaras i historikern (och skidåkaren!) Sverker Sörlins refererande efterord. Vi har kunnat följa kransens popularitet i mindre skala hos nutida svenska poeter som Lotta Olsson och Olivia Bergdahl, och i betydligt större skala hos Lars Anders Johansson, vars bok Sonetter innehöll åtta kransar. Bergdahl fick rentav en nominering till Augustpriset för sin kransbok Barnet häromåret. På tal om tävling, alltså.

 

För det är ju frågan om tävlande, när denna versform nyttjas. Sonetten är ju den ideala dikten: tillräckligt lång för att tillåta ett komplext innehåll, men också tillräckligt kort för att läsas i ett andetag, och för att bli summerande och minnesvärd i sin resa från A till O. För att jämföra med ett skidlopp har den enskilda sonetten mer likheter med ett sprintlopp än en femmil …

 

Den ambitiöst mångförslagne Jonas Gren har väl med Tävlingsdräkten skrivit en diktsamling som inte riktigt når fram till mig. Jag har svårt att läsa det som något annat än en kuriositet, och som sådan inte ens en virtuos sådan. Men det kan bero på själva premissen, att längdskidåkning är en vettlös idrott (när jag gick på mellanstadiet tävlade jag med ett par klasskompisar att komma sist i skoltävlingen, det gick så där, vad jag minns).

 

Det vore lätt att raljera över den ars moriendi som här skrivs fram, där döden kikar fram i vallaboden. Alla skidåkare kan nog känna panik inför det regn som obligatoriskt avlöser det njugga snöfallet. ”I takt med natten växte obehaget”, förmedlar Gren. Att jaga troféer och segrar är inte sunt, vill jag invända, så bli inte så förvånade över den existentiella ångest som infinner sig i skidspåret. Döden kan man ju inte åka ifrån, liksom. Gren är medveten om det, och visar att Stålmannen aldrig kan löpa ifrån sin Clark Kent-identitet, ens med skidor under fötterna.

 

Det finns ändå något rogivande i att följa hur rimmen avlöser varandra i strof efter strof, förnyas utifrån sonettkransens givna mönster, tills den ovillkorliga mästersonetten infinner sig på slutet, den som alltså samlar ihop de fjorton tidigares inledningsrader. Gren rimmar bättre än Bob Dylan, och nästan lika bra som Fröding och Heidenstam. Vad nu det ska vara värt. På tal om tävlan, alltså.

 

Sedan vet jag ju inte vallans själva funktion, men blir ändå oense med rader som dessa:

 

                      Ett hål som inte fylldes upp av valla

                      där allt som fanns var dömt att trilla ner.              

                      Jag mindes morfars stora kropp förfalla.

                      Hur magens sjuka celler blev fler och fler.

 

Vi måste föreställa oss skidåkaren lycklig, som en filosof uttryckte det en gång. Varför då? Lyckan finns ju inte, vare sig i skidspåret eller annorstädes. Grens dikt är fylld av dödsmedvetande. Träningsmänniskorna är rädda. Inte för döden, utan mer för att leva, vad det verkar, att verkligen bejaka livet i alla dess nyanser. För tävlingsmänniskor ersätter att leva med att träna, och förnekar allt som är osunt.

28 jan. 2021

Trogen mot sin vilja. Erotiska dagboksblad, Johann Wolfgang von Goethe, översättning Bengt Anderberg, Ymer

Idag råkar det vara William Butler Yeats dödsdag. Det ger tillfälle att påminna sig om att begreppet ”kulturman” är ganska nytt. Det saknades ord för att definiera den typ av dåtida beteende vi lärt oss känna igen som den själviskhet som inte tar hänsyn till samtycke eller andras integritet. Yeats var också känd för att i hög ålder ge uttryck åt sin könsdrift. Med dåtidens språkbruk kunde man kalla honom en åldrad erotiker.

 

Detsamma gäller Esaias Tegnér och Johann Wolfgang von Goethe. Den senare skrev en dikt i 24 strofer om en episod som utspelade sig när han 61 år gammal övernattar på ett värdshus, lockas av en snygging till uppasserska och bestämmer ett nattligt möte med henne, trots att hon är kysk – fast, han är ju en berömd skald, så är beredd att göra ett undantag. När de ska ligga med varandra blir han – enligt egen utsaga för första gången i sitt liv – impotent.

 


Det här är då dikten Trogen mot sin vilja. Erotiska dagboksblad, som Bengt Anderberg översatte till svenska 1962. Då den utgåvan torde vara en smula svårfunnen är det välkommet med Ymers snyggt hallonfärgat klammerhäftade nyutgåva. Den är tvåspråkig. Som dikt betraktad kunde man kalla den för lättsinnig och bagatellartad, i synnerhet om man jämför med Goethes stora verk Faust och Wilhelm Meisters läroår.  

 

Men kul är det, på sätt och vis. På tal om Wilhelm Meister, ni kanske vill veta vad Goethe kallar sin penis? Tag och läs. På känt manér från antikens litteratur skyller Goethe ifrån sig på yttre omständigheter. På den gamla tiden: Eros förtrollar människan. Det blir ett listigt försvarstal när Goethe ger ord åt sin åtrå:

 

                      En flicka kom, en sällsynt fager tärna,

                      med ljus i hand. Vårt hjärta är bedrägligt!

                      Här, tänkte jag, jag övernattar gärna,

                      här kommer jag att trivas outsägligt.

                      Så syndaren, som utan fäste svävar,

                      vävs in i Skönhetens subtila vävar.  

 

Men det är en poet som inte riktigt är i ropet, denne Goethe som åtminstone för inte mer än en generation sedan räknades som central, då man fortfarande kunde hitta nyskrivna biografier på svenska (Carl-Göran Ekerwald 1996 och Synnöve Clason 1999), eller Faust som pocket (2003). Känns inte lika troligt att det skulle hända nu.  

 

Lika mycket i ropet som Goethe varit, men som numera minst sagt är förpassad till en undanskymd och mer ifrågasatt plats i kanon, är Lord Byron. Till sin erotiska dikt väljer Goethe det versmått, ottave rime, som Byron skulle förädla i sitt mästerverk Don Juan. Som sagt, Byron är inte comme il faut, men den som vill lära sig hur satir ska skrivas kan påbörja sitt letande här. Det är åttaradiga strofer, där rimflätningen lägger sig ömsedigt på varannan rad i de sex första raderna med en snärtig kuplett som avslutning, som när han återger sin sexiga hustru:

 

                      Ni kände oss, ni veta hur vi stredo,

                      jag outtröttlig och hon ständigt redo!

 

Vad Goethe gör i sin dikt är raffinerat. Han träffar på den vackra unga kvinnan, men kan inte utföra sitt avsedda samlag (på arkaiskt sätt lyckas han inte ”belägra” henne). Hon somnar, och han surnar till. Men så tänker han på sin hustru – intrikat nog är dikten tillägnad henne – och det stimulerar hans kåthet, speciellt när han erinrar sig hur han inte ens under bröllopet i kyrkan kunde undvika att få stånd. När han nu närmar sig kvinnan ångrar han sin tidigare intention dock, då kärleken till hustrun är starkare.

 

Att skriva om impotens är unikt i världslitteraturen, menar översättaren Anderberg i sitt efterord. Möjligen stämde det bättre 1962, men nog har det skrivits mycket om dåligt sex senare. Inte minst har ju många yngre svenska författare, till exempel Alice Dadgostar med Roxy, skrivit om män med sviktande libido. Inom rockmusiken finns det otaliga låtar av bland andra Joy Division, Nick Cave, Marc Almond och Jarvis Cocker som skildrar samma erfarenhet som Goethe gör. Efter att Knausgård i sin romansvit Min kamp skildrat skammen kring bland annat för tidig utlösning kunde man hävda att det mesta har sagts nu.

 

Ändå är det nöjsamt att läsa Goethes eleganta dikt. Är det en bagatell? Ja, på sätt och vis. Men det är läsvärt, inte minst som en påminnelse om hur nöjsamt det är att läsa bunden vers.  

 

Den här formen som Ymer har valt är lämplig, och det kunde vara stilbildande. På samma sätt som Novellix i det lilla formatet uträttat stordåd för att popularisera novellen kunde tilltag som detta popularisera dikten. Möjligen är det en trend, efter förlagen Tromones små häften och Antis smörpappershäften, och det nystartade förlaget Pamflett, som bland annat gett ut Lina Rydén Reynols nya diktbok. Det borde vara stilbildande, eftersom poesi lämpar sig så väl för att läsa till exempel i den kollektivtrafik som vi kommer att nyttja sedan efter att ha blivit vaccinerade.

27 jan. 2021

Lars Norén är död

Konsten och litteraturen befinner sig bortom det mätbara. Visst kan man prata om Lars Noréns inflytande på teatern, både innanför och utanför landets gränser, både som dramatiker och som regissör. Men det förklarar inte varför beskedet om hans död gör mig så berörd.

 

Man kan också prata om tomrum som uppstår när stora konstnärer dör, för att man har ett nära förhållande till deras konst. Till en David Bowie, till en Prince, till en P.O. Enquist, till en Lars Norén. Men här handlar det också om hur nära vi har tillåtits komma inte bara konstnären, utan också människan, i de fyra massiva dagboksvolymer Norén har publicerat under 2000-talet där den sista utkom så sent som i höstas. Det är den mest omistliga svenska prosa jag har läst under detta tjugoförsta århundrade.

 


Norén är i allmänhetens ögon dramatikern, och har följt oss sedan åtminstone sitt publika genombrott med de socialrealistiska och mörkt humoristiska 80-talspjäserna Natten är dagens mor och Kaos är granne med Gud. De båda pjäserna kan fortfarande ses på SVT Play. Under 90-talet rör han sig mot ännu mörkare terräng i pjäserna Personkrets 3:1 och 7:3, med skildringar av de klasslösa och de kriminella. 

 

Men redan innan sitt genombrott hade Norén en gedigen bakgrund som poet, med en brådmogen debut som nittonåring. På 60-talet skrev han gränsöverskridande dikter med utgångspunkt i en psykos, men även flera diktsamlingar av mer konventionellt slag. Bland annat Order från 1978 förtjänar att lyftas fram: ”trottoarens stenplattor / är lagda i en väldig cirkel / en platta öppnad / som en lucka ner till underjorden – / jag väntar på ett yxhugg av mörker”.

 

Han skulle tillfälligt återkomma som poet 2016 med den fina boken Stoft. I sista dagboken hintas att Bonniers planerade att ge ut hans samlade dikter, något som skulle vara ytterst välkommet, och troligen förändra bilden vi har av Norén. Rimligen känner de flesta till begreppet ”Norén-jul”, som en urspårad och ångestfylld familjesammankomst. Fast det är för originellt skildrat för att göra karikatyr av: i hans unika textvärld saknas högtravande inslag, det är en slags skitig realism bortom andras sätt att förhålla sig till äkthet och autenticitet.

 

Det ska inte förnekas att hans textvärld, som också innehåller en handfull romaner, är mörk och pessimistisk. Till detta hör de många referenserna till nederlag, till de rester som består när tillvaron har härjats av bekymmer, ängslan och sjukdom. Norén är suverän på att gestalta en värld som har slagits i spillror.

 

Men samtidigt finns en dråpligt uppsluppen humor närvarande, som sprider sitt sällsamma ljus över den mörka bakgrunden. För det är alltid roligt att läsa Norén, oavsett om det är poesin, dramatiken, prosan, eller de två genreavskilda böckerna Fragment. Oavsett vad han skriver är det med vaksamhet mot det som skulle inskränka eller förhindra, och med öppna sinnen mot de möjligheter som ges till förståelse mellan människor. Hans perspektiv på världen och på människan är helt enkelt häpnadsväckande.

 

I första och sista hand är Lars Norén människokännare. Att läsa hans dagböcker blir ett sätt att följa inte bara den åldrade konstnären och hans estetiska avvägningar, utan också hur han hanterar vardagslivets slitande relationer till andra människor. Genom hans litteratur får vi syn på oss själva.

 

Och det är därför vi kommer att återvända till hans verk. Till de oundgängliga 80-talspjäserna, för att de lär oss vad det är att vara en människa i samverkan med andra människor. Till de lika oundgängliga 90-talspjäserna, som påminner oss om att solidaritet inte är något som vi kan schackra med. Till hans dagböcker, för sina unika inblickar i privatlivet och yrkeslivet, och för att han så outtröttligt söker nya intryck och upplevelser.

 

Inte minst till hans poesi vänder jag mig, där jag hittar en konsekvent linje genom många av hans 70-talssamlingar. Det betyder inte stagnation; mer är det frågan om att ha hittat något fruktbart att förhålla sig till. Så blir hans texter obundna av konventioner, där förutsättningarna för de resonemang som dagböckerna fylls av redan finns i dikterna från 60- och 70-talet. Genom skrivandet finns ett ständigt motstånd, ett ifrågasättande, som verifierar och syresätter alla de genrer han verkade i. Det är som att han måste ge sig i kast med förnekande av genrernas villkor för att kunna förverkliga sitt bidrag.

 

I en av sina avslutande böcker, Fragment II från 2018, skriver han: ”Är inte döden människans största gåva – en gåva som tas ifrån oss när vi tar emot den”. Det frågande tonfallet är smått rörande. Så blir hans besked till oss besjälat av det som söker sig fram, det som fortsätter vara ofullständigt. Att då prata om ett inflytande som är oöverträffat kan man kanske göra – själv väljer jag att sörja en röst som nådde rätt in i mig.

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 27/1 2021)

Jag är gråvit, Bjørn Rasmussen, översättning Johanne Lykke Holm, Modernista

Autofiktionen har blivit en egen subgenre inom romanen, med otaliga exempel som försöker utmana hur ett jag formas och vad det utgörs av, likväl som hur det gestaltas i en fiktiv kontext. Det är ändå stor skillnad mellan de olika jag som romanförfattare presenterar, med mer eller mindre bärande kopplingar till den egna personen.

 

Någon som mer finurligt än andra arbetat med att ruska om autofiktionens förutsättningar är danska queerförfattaren Bjørn Rasmussen. På svenska har vi kunnat läsa honom i Huden är det elastiska hölje som omsluter hela lekamen och Ming, två väsensskilda men ändå likartade verk. Hans senaste roman Jag är gråvit, översatt av den flitiga Johanne Lykke Holm, befinner sig mittemellan dem.  

 


Premissen: Bjørns käresta Jacob berättar att han vill bli pappa med tjejkompisen Maren. Det sätter igång en lavin av känslor hos berättaren, som alltså delar namn med författaren. Genast finns hon där hos honom, dottern Rosa, och de inleder konversationer. Eftersom det är fiktion är det inget konstigt med det. Rasmussen förhåller sig till surrealismen ungefär som ett otillräkneligt barn i en godisaffär: girigt kutande mellan de olika lockelserna.

 

Han berättar om det mest privata, om beroende och medicin, om sexuella aktiviteter, om ångest och neuroser (”Jag är nere på två Truxal. Jag är nere med tårar och förväntan”). Han skriver om sina svagheter, men det handlar inte om att – likt en influencer i sociala medier – ta makten över dem, slå mynt på psykisk ohälsa. Rasmussens syfte är – hm, gråvitt. Det gråvita som titeln pekar ut är den kanske tråkigaste färgen, och det är också en dunkel typ av text han erbjuder. På så sätt saknar hans skrivande en röd tråd, hans tråd är – hm, gråvit. Han beskriver världen, och det blir en språkbok där det ges namn åt världen. Den rasistiska världen som hatar allt oliktänkande.

 

Man kunde säga: den här romanen är dråplig. Men då låter det som att han skriver en näpen prosa, och det gör han ju inte. Den är blodigt knullig, sunkigt skitig, bokstavligt skitig, utan att bli odrägligt Bukowski-skitig, utan mer bibliskt skitig. För att livet är skit, kom ihåg det, lyriskt lågt och uselt. Det blir en berättelse om trakasserier och hot som riktas mot HBTQ-personer, om vad rädsla och oro gör med en människa. Det handlar om demoner, om skam, om självförakt: ”Jag är galet sinnessjukt rädd för att vara lycklig. Som om jag har stulit den från någon annan som skulle förvalta den med större omsorg, lyckan, nåden.” Så beter sig ångesten när den väcks från sin slummer.

 

Då blir det en tydlig invit till läsaren, där Rasmussen med eftertryck visar vad vi ska ha litteraturen till. Är det empati? Inte fan vet jag, och jag inbillar mig inte att man blir mer empatisk av att läsa, om det inte är så att fantasi är en hörnpelare i den inlevelseförmåga som krävs för att förstå en annan människa. Förstår jag Bjørn, utan att vara lika queer som han? Det får andra bedöma: för mig räcker det med att jag under läsningen sitter fastnaglad vid hans berättelse, blir indragen i hans privata våndor, upplever orättvisan som drabbar honom. 

 

Det är en berättelse om ett annorlunda föräldraskap, men också hur det annalkande – anstormande, snarare – föräldraskapet igångsätter barndoms- och ungdomsminnen, där även pappans berättelser ingår (diktboken Ming var ju en sorgeskrift över pappan). Det blir ett 90-tal med Notorious B.I.G., Alanis Morrissette, och Vengaboys. Men allra mest Twin Peaks, som fungerar som en ständig referens och intertext, briljant och koncist sammanfattat i formeln: ”Twin freak fan nonfiction”.

 

Jag läser Gråvit som en irrationellt kaosig och äkta autofiktiv roman, hur mycket som än är illusion när det passerat Rasmussens förfarna händer. Det är svårt att skilja mellan vad som händer på riktigt och vad som är fantasier. Allt är hux flux, och det är som det ska vara.

 

Han skriver en gränslös prosa, som hejdlöst kastar sig ut i olika marker. Det är lyrik, dramatik, dagbok, bilder, utdrag ur tonåringens bekännelseskrifter, samt noter till en låt om Laura Palmer. Ett allkonstverk, med andra ord. Jag vet att det är något av en kliché, Strindbergs ord (förresten nämns vår svenske titan i förbifarten), men jag kan inte låta bli att tänka att även Rasmussen skriver med sitt blod: ”Där hänger på boklådsfönstret / En tunnklädd liten bok. / Det är ett urtaget hjärta / Som dinglar där på sin krok.”

26 jan. 2021

Himlen till munnen tången till hjärtat, Gabriel Itkes-Sznap, Bonniers

För sex år sedan utkom Gabriel Itkes-Sznaps Tolvfingertal, en av senare års mest egenartade svenska diktsamlingar. Det är en underdrift att hävda att Himlen till munnen tången till hjärtat är efterlängtad när den nu utkommer. Här fortsätter han utforska judisk identitet och familjerelationer med ett särpräglat renodlat språk, som närmar sig det torftiga.

 

Det handlar, i korthet, om: flugor, himlen, solen, kometer, träd, döden, snö, barn, förhud, resor, moln, terrorism, apokalyps … Omslaget är anfrätt av flugorna, som återkommer i dikt efter dikt, liksom de flesta av de ämnen jag räknade upp. Till exempel kometen som utplånade dinosaurierna, med en sprängkraft av sju miljarder Hiroshima-bomber. Kometer lattjar man inte med.

 


Boken består av fjorton relativt korta dikter utspridda på en handfull sidor, med korta rader mestadels: ”tungan ut / ut genom / munnen / läpparna / ut, ut mot / hakspetsen / ansiktet / nej det är talet / som korsas / genom tungan / som vandrar / mot sig själv / som säger / mig kan ingenting ta”. Det är dikter som hela tiden kretsar kring vad som kan sägas och vad som ska förtigas.

 

I dikterna finns ofta ett barn, en son, där en omskärelse kan korsställas med ett snöfall. I det våld som utövas i dikterna finns det också något som ger ledtrådar till den kryptiska titeln:

 

                      vad är skillnaden

                      mellan hyveln man har

                      till munnen

                      och tången man

                      har till hjärtat

 

Ja, här sker saker, men förklaringarna lämnas hängande. Eller som när en av dikterna anknyter till Abul Bajandar från Bangladesh med den ovanliga diagnosen epidermodysplasia verruciformis, alltså ”treeman syndrome”, alltså att trädgrenar växer fram från patientens händer, fötter och ben. Vad vill en sådan dikt säga? Kanske att vår beredskap för det oväntade behöver skärpas, att vi inte ska bli så överraskade när det växer träd ut ur våra kroppar. Inte enbart som metafor, verkar Itkes-Sznap mena, utan mer som att vi kan låta det verkliga samspela med det inbillade, där björken ges hår samtidigt som människan får grenar – varför inte?

 

Han gör tvära kopplingar. Det är många referenser till händer och fingrar. Utgångspunkten är ofta konkreta ställen, platser, mark, men sedan rör vi oss mot mer diffus och abstrakt terräng. De stora frågorna består: döden är dikternas ofrånkomliga slutpunkt, inte minst när apokalypsen anmäler sin ankomst i några av dikterna. Som moteld anlägger Itkes-Sznap en respekt för det levande, både träden och dess invånare fåglarna, mest uttryckligt i en dikt om en sångkråka i en eukalyptus: ”den uppfinner / ett sätt / att stå ut med trädens / lyckligt stirriga / tröghet”.

 

Så skriver Itkes-Sznap en ny slags naturdikt, åt det mer skymningstäta slaget, där språket är mjukare men inte mindre mörkt än i debuten. Det är en dikt som inte låter sig definieras eller placeras i ett tryggt fack, stämplat ”eko-poesi”. Det är dikter som uppmanar oss att ta till vara det vi har framför oss innan det försvinner, och nog kan det sägas att det är ett angeläget budskap att ta del av efter det makalöst dystra 2020.

25 jan. 2021

Återliv, Kjell Espmark, Norstedts

Kjell Espmark är 90 fyllda, men imponerande uthållig. De senaste tio årens elva böcker är de mest produktiva sedan han debuterade för åtta decennier sedan (1956), och förra året gav han ut tre böcker. Det är sant att han är enträgen, men han fortsätter vara relevant och bra i sitt växlande mellan romaner, essäer och poesi.

 

Återliv heter hans nya diktsamling på tjugo jämnstarka dikter, och den är drygt 270 sidor lång. Då samlar den också de tidigare utgivna Skapelsen och Kvällens frihet, och bildar en slags skapelsetrilogi, ungefär som fjolårets En sky av vittnen ju också samlade de tidigare utgivna Vintergata och Den inre rymden. Där handlade det om rolldiktning, och på sätt och vis gör det väl det även i de här tre böckerna.

 


För Kjell Espmarks jag är i rimbaudsk mening alltid ”någon annan”, och när han säger ”jag” betyder det att han ikläder sig en historisk figur. Påfallande ofta är det kvinnor som ges röst i hans senare dikter. I de tidigare samlingarna som ingår här bland andra Emily Dickinson och Edith Södergran. I Återliv återskapar Espmark kvinnliga öden som blivit legendariska i efterhand, såsom 1600-talets Sor Juana de la Cruz och 1400-talets Laura Creta.

 

Just Laura Creta (1469-1499, upplyser de knapphändiga sakupplysningarna) kan vi dröja vid, då hon dels är något mindre omtalad, och att Espmarks dikt om – eller av – henne hör till samlingens höjdpunkter. Det blir en dikt om fångenskap i både bildlig och bokstavlig mening:

 

                      Kändes som förskott på framtiden

                      när jag krävde ett ostört rum för att skriva,

                      skriva till kvinnor som tvekats att födas.

                      Vi skulle bli bildade nog att inta

                      karlarnas nersuttna stolar i rådet.

 

Det versalt inledda Intet är en eftertraktad trop, som Espmark gör sitt bästa med. Ur historiens viskningar och mummel urskiljer han ett distinkt tonfall. Detta tonfall är polyfont, men också sammanhållet, vilket ger en märklig effekt av att lyssna till något egenartat samtidigt som det är helt gemensamt. Att kalla det tidlöst är kanske klyschigt, men det är som att Espmark bestämt sig för att strunta i att vara tidsbunden, och det blir också befriande att så att säga lämna samtiden och fördjupa sig i historiska skeenden.

 

I de koncentrerade utsnitten från historien finns ändå rader som lyckas förmedla kontakten med det som varit, och samtidigt behålla en politisk udd riktad mot vad som pågår just nu i samhället. I en dikt om en häxa som bränns i Polen i början av 1800-talet är det i alla fall inte svårt att hitta kopplingar till nutidens beteenden:

 

                      Hennes aska svävade bort genom åren

                      och det blev åter lätt att andas.

                      Som om röken tagit med sig

                      församlingens inre mörker.

 

Att tala om vishet är också utslitet, och blir lätt en efterhandskonstruktion när man skriver om en snart 91-årig poet. Att kalla det för mognad likaså, eller att det är tålmodigt. Men den erfarenhet som finns investerad i dikterna har en specifik tyngd. Det handlar också om språkets förrädiska kvaliteter, eller dess makt att förråda. Som bekant leder ju alla goda intentioner enbart till fördärvet. Balansen uppnås i de här dikterna genom att undvika det överlastade: dikterna är korta, men betydelsedigra. Till de mer gripande dikterna hör ”Du blir aldrig kvitt mig” med sin beska insikt om självmordet: ”Först när man vågat ta avsked / har man mod att vara kvar.”

 

Espmarks dikt är encyklopedisk med ovanliga anspråk. Det är berättande dikter, redovisande, men de nonchalerar sammanhang, och tar saker för givna. Hans lärdom och bildning är av snävare slag, mer inriktad på naturalistisk närgångenhet och våldsamma detaljer. Detta våld plockas också fram i en dikt om (det vill säga: av) Yeats, som även den hör till höjdpunkterna. Inte enbart för att han citerar några av poetens starka rader, men för att temperamenten som möts – Yeats hetsiga harm och Espmarks verserat retsamma – bildar en sällsamt förtjusande anrättning.  

 

Till det sällsamma och unika med Espmark hör också att han har yngre läsare: jag inbillar mig att hans dikter därmed har potential att överleva. Det betyder att han skriver en dikt som lever, som beter sig, och som andas. Om det sedan beror på de karaktärer han utgår ifrån eller om det är hans egen röst är oväsentligt – det är helt enkelt livs levande poesi, som handlar om det levande: ”Här finns det färdiga / just i det fullbordade.” Med de orden blir Esmparks skapelse kanske inte fullbordat, men skapelsetrilogin är det åtminstone.  

22 jan. 2021

Soledad Peñas melodram, Linus de Faire, Bonniers

Linus de Faires debutroman Boken om Yousef var en oförglömlig exposé över fångenskap, identitet, lögn, krig, minnen, och hörde till 2017 års mest ambitiösa och nyckfulla romaner med sina upptåg och påhitt och ständiga försök att utmana alla ens förväntningar på vad en roman kan och ska innehålla. Kort sagt: en sällsynt njutning. 

 

Nu återvänder han med en minst lika halsbrytande roman, Soldead Peñas melodram. Den vidareutvecklar några av de trådar som förekom i debuten, främst de som har med fantasin att göra. Man kan läsa den som ett drama i tre akter och tretton scener: så lyder det appendix som vi kan läsa sist i romanen. Minnesgoda läsare erinrar sig de otaliga appendix som bifogades Yousef al-Khayals mudhakkirat, som var debutens huvuddel. Här spelas spratt, minsann.

 


Soledad är namnet på huvudpersonen, som är oönskad dotter till en mor som blir delaktig i en madrassincident (el incidente del colchón) och får ett psykiskt sammanbrott i romanens upptakt. Efter att mamman hamnat på institution reser Soledad till den frånskilde pappan. Men det är besvärligt att återge intrigen i denna roman, som i stället för att följa ett rakt narrativ vecklar in sig i olika minnestrådar och disparata versioner av händelser. Dottern är litteraturvetare som specialiserat sig på spansk krislitteratur, men vi blir snart varse att krisen utspelar sig främst i hennes eget liv, i hennes familjehistoria likväl som i det trassliga äktenskap hon lever i. Hon ska skriva en pjäs hos pappan, och påverkat av detta ges karaktärerna olika roller, eller snarare att de erhåller olika namn utifrån den funktion de har i Soledads liv, och det känns helt följdriktigt när de kallas Vladimir och Estragon från Becketts mest kända pjäs. Här finns också ett andalusiskt korus, som summerar på spanska vad vi bevittnar. Och ett bortslarvat lapptäcke, samt en abuelita med bortslarvat minne …

 

Om det här låter en smula förryckt eller krångligt gläder det mig, för missta dig inte: det här är och ska vara en smula krångligt och förryckt. Linus de Faires främsta uppsåt verkar vara att skaka om berättarkonsten, vända upp och ned på alla förutsättningar, och skapa sin egen cabaña i den provins som utgör svensk samtidslitteratur. Det sker med hjälp av parentetiska inskott, obefogade utfall, och rikhaltigt melodramatiska utspel. Soledad är kanske inte världens mest pålitliga berättare – hon är trots allt författare – men vi litar på hennes foglighet inför de absurda påfund som ställs i hennes väg. Det blir en undersökning av hänsyn när anhöriga ifrågasätter pjäsen ska behandla deras privatliv, och så inleder detta uppenbart fiktiva verk en sällsam diskussion kring hur självbiografiskt material ska hanteras.  

 

Humorn är drastisk, brysk, oregerlig, bångstyrig, vild och farlig – så ohämmat burdus att man gör bäst i att ta betäckning. de Faire pepprar sin historia full av knasiga anekdoter och hispiga händelser. Det finns hos honom en oslagbar tillit till fiktionens möjligheter, som vägleder honom till ständigt nya förtrollande alternativ, och finurliga identitetsskiftningar. Genuin humor ska också vara så här kaosig, hotfull och vådlig, och ska kantra över mot det olämpliga, för att inte stanna vid att bli tandlös buskis.

 

Knasigheten hålls samman av ett temperament, som är konsekvent inriktat mot vad man kunde kalla ”konstruktiv kverulans”. Det betyder att de Faire skriver en humörstyrd litteratur. De goda nyheterna är att han ständigt är på gott humör, utan att falla för frestelsen att skriva ”mustigt”. Så infinner sig otaliga ställen där insikter förmedlas lite nonchalant: ”Jag borde ha litat på mina instinkter, som skrek att en man med miniatyrfigurer bara kan härbärgera miniatyrkänslor.” Eller det Soledad intalar sig inför mötet med pappan: ”illusioner måste brytas varsamt för att kunna upprepas”, och formulerar en nödvändig livsvisdom så där lite vid sidan av.

 

Det är lätt att betona humorn, men bakomliggande finns den mörka historien om mammans galenskap och gränslöshet, och alla de svek och åsidosättande som dottern utsätts för. Vidden av detta inser vi när hon skjuter in att hon läste Stephen Kings skräckromaner i sin ungdom, för att det var där hon fann en värld som var trygg och logisk – exakt så ska gestaltning se ut, vill jag infoga till aspirerande författare. Där finns en förklaring till hennes tvångsmässiga fiktionalisering av verkligheten, att det blir en överlevnadsstrategi (coping mechanism, som det heter på nusvenska).

 

Debuten Boken om Yousef var lång, men en sådan läsfest att det aldrig kändes utmattande. Bok nummer två är något kortare, men så tät i de långa kapitlen att det innebär ett långvarigt umgänge, där lager läggs på lager, och andningspauser saknas. Här kan inte skyndsam läsning rekommenderas: hellre dröjer man vid de dråpliga skeendena, njuter av de besynnerliga tokerierna. Man sveps med av det lekfulla och påhittiga.

 

Här finns samlad all den upprymda vildhet man kan eftersöka i svensk samtidslitteratur, som annars berömmer sig vara ängsligt habil och klanderfritt duktig. Låt gå för att det finns roliga undantag från de senaste tio åren, som de originella fynden Peter Törnqvists Kioskvridning 140 grader och Nils Håkansons Ödmården. Men de Faire förlitar sig på ett någorlunda konventionellt idiom, och behöver inte anlägga ett språkligt nyskapande filter över sin burleska story. Det är underhållande ändå, genom att vara referensrikt och associationsflödande. Viss risk uppstår att det blir överlastat, men det här är på något sätt ett skrivande som ignorerar gränser, och ska premieras därefter.   

 

Visst är det som sagt en rolig roman, men genom de ljusa skratten skiner också den mörkare och tyngre realiteten i Soledads öde, och som bidrar till att hon genast anmäler sig till svensk litteraturs mer minnesvärda gestalter. Redan med sina två första romaner har alltså de Faire skapat två oförglömligt levande karaktärer. Det känns som en underdrift att säga att det bådar gott, inte minst när man skriver om en författare som inte vet vad underdrift är.

21 jan. 2021

Mitt i det veka livet, Rolf Aggestam, Wahlströms & Widstrand

Mitt i det veka livet är en sorglig titel på en bok, och ännu mer sorglig blev den när upphovsmannen Rolf Aggestam dog 27 december, alltså strax innan denna hans tionde diktsamling skulle publiceras. Titeln är inte bara en insinuation mot det skabrösa, utan pekar också ut en försynt allusion till Tranströmers kanske mest bekanta ord: ”Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. / Det besöket glöms och livet fortsätter. / Men kostymen sys i det tysta.”

 

Aggestam är en poet som verkade både i det fördolda och i det centrala. Det vore överdrivet att kalla honom folklig eller folkkär, i den mån nu poeter överhuvudtaget kan bli det om de inte heter Kristina Lugn, Bodil Malmsten eller Bruno K. Öijer. Förutsättningarna finns där: han skriver en dikt som är tillgänglig och direkt i sitt tilltal, och skulle man använda en term som sammanfattade skulle nog just ”försynt” ligga nära till hands.

 


Titelns eventuellt profetiska anspråk å sido är det en typisk Aggestam-bok, på så sätt att han rör sig kring bekant mark. Det finns även en tågromantisk ådra som torde tilltala den som upptäckt Öijers faiblesse för detta fordon: Aggestam inledde sin bana 1973 med boken Ditt hjärta är ett rött tåg, och här finns ett par fina rader som sluter cirkeln, eller låter tågmetaforiken nå sin slutdestination: ”har sett / det sista tågets röda bakljus / försvinna / innan mörkrets rallare / bryter upp rälsarna.” Jag inbillar mig att det är samma tåg som i debuten, bara en aning mer slitet nu.

 

Åldrandet är närvarande i dikterna, men också några pigga språng in i ungdomen, och en häpnad inför hur fort tiden går. Denna tanke är både banal och djup: tiden är verkligen en opålitlig följeslagare till oss, och Aggestam behandlar den med tillbörligt förakt. Tiden spelar spratt på bekostnad av vår fåfänga, och i dikterna löper de olika tidsskikten parallella, ungefär som de gör hos T.S. Eliot. De korta fragmentariska dikterna samspelar med långa mer självbiografiska utläggningar om kamratskap och arbetsliv, med bistra påminnelser om den glömska som alltid hotar oss.  Minnena är sporadiska, så som minnen alltid är sporadiska, och det är på något sätt alltid för sent:

 

                      lövkronan pekar på kastanjen

                      ljuset på ljuset

                      själv på sig själv

 

                      allting

                      snabbt, snabbt

                     

                      den du var

                      hinner aldrig fram.

 

Överlag skriver han småbusigt. Redan i första dikten förekommer något som liknar en poetik:

 

                      Stå i den obegripliga

 

                      tilltron till det botttenlösa,

                      till det rasande tvivlet

                      säkert förankrad endast vid osäkerhet och ovetbarhet.

 

Är det nyskapande? Knappast. Är det originellt? Nja. Är det hållbart i längden? Onekligen. Jag förebådar en mini-renässans för den här typen av poesi: tålmodig, till ytan oansenlig, men genom att den bär på så mycket outtalat med potential att inspirera. Det finns alltid ett kanske tillgängligt, ett sympatiskt tvivel till alla utsagor som presenteras.

                     

De här dikterna är ofta underfundiga, och bär på mer än vad man först föreställer sig. Hans tilltal ter sig gärna arkaiskt, men det känns oväntat uppfriskande med något som så att säga ignorerar samtiden. Som motton fungerar några desto mer väntade ingångar, med citat från Moby-Dick, Alice’s Adventures in Wonderland, samt från Blake och Dante.  

 

Aggestam skriver också om det ordlösa som ett påträngande hot, om språket som håller på att gå förlorat. Det är lätt att koppla det till hans ålderdom, men det kan också vara en diagnos på ett samhälle som slutat vårda språket, som håller på att utarmas i torftighet. I den typ av dikter Aggestam skriver finns utrymme för ett tvärtom som är inbyggt i själva tillvaron, att allt kan vändas till sin motsats. ”Måste allt vara sant?” är inte bara en bra titel för en dikt, utan en bra ingång till den slags självbiografi som görs åtkomlig, och en bra utgångspunkt för en poet som inte räds det osäkra. När det gäller tid – och poesi – är exakthet sällan att föredra.

20 jan. 2021

Mutant, Elisabeth Hjorth, Glänta

För hundra år sedan snart uttryckte Virginia Woolf en önskan om ett eget rum för kvinnor – samt en ansenlig inkomst. Vad behöver en kvinna nu, i det 21:a århundradet? En kvinna har fortfarande svårt att kombinera skrivande och föräldraskap utan att omgivningens förväntningar och fördomar gör sig påminda. Kanske en egen röst är något som fortfarande ska eftersträvas.

 

Rätt i tiden landar Elisabeth Hjorths nya bok Mutant, strax efter upptäckten av en muterad variant av Coronaviruset upptäcktes i England. Med sin vackra skära omslagsfärg signalerar denna utgåva i Gläntas hardcore-serie tematiken om kvinnoblivande, men på de oförutsägbara sätt som vi känner igen som omisskänneliga hos den här författaren.

 


Det är en essä i självbiografins form, eller om det är tvärtom en självbiografi i essäns form. Det är en tumör som utgör katalysator för berättelsen, och den depression som den medför. Med olika exempel, ofta privata men lika gärna med utgångspunkt i teorier, skapas en röd feministisk tråd genom olika berättelser kring kvinnor och krav och skam och skuld, om vithet och privilegier, om rasism och SD.

 

Hjorth skriver en tidsdiagnos där tiden själv är ledsen. Hon visar hur vår tid kräver en sund själ och en frisk kropp – samt en hjärna som går på högvarv och är effektiv och högpresterande. Att mutera blir något ineffektivt och dåligt, med exemplet på den cancer som drabbar henne. Fast hon försöker vända på steken, hitta positiva idéer att förverkliga utifrån de nya förutsättningarna. Acceptera? Nä, tvärtom, snarare att upptäcka strategier för att bemöta det som ställer sig i vägen.

 

Att vara skrivande är att befinna sig i ständig uppförsbacke, och systematiskt klarlägger Hjorth vad denna position innebär. Det betyder också att vara ifrågasatt, både bokstavligt och mer diffust, underförstått och strukturellt. Så kan hon växla mellan privata anekdoter och mer allmänna slutsatser. Hon skriver om mönster kring det obekväma i att vara kvinna, om de sköra gränserna som utgör ens integritet, om rädsla.

 

Och som sagt, hon skriver om skam. Om den skam som bara vidlåder den som gjort en lyckad klassresa. Hjorth skriver om fattig uppväxt, om den landsbygd som bara utövar terror och hat, och den fiendskap som frodas i sådana miljöer. På ett sätt som påminner om när Åsa Linderborg i romanen Mig äger ingen berättar om dottern som inte vågar bjuda pappan på disputationsfesten – här blir föräldrarna nedlåtande behandlade av akademikerna, sedda som mindre värda. Det här är icke en överkänslig reaktion, utan visar på hur livskraftigt klassamhället fortsätter vara.  

 

Essän blir en politisk pamflett, och gång på gång slås om än underförstått fast att det privata är politiskt. Så är även kroppen, det mest privata, politisk och allmän. De olika roller som erbjuds kvinnor har setts som frigörande och fulla av möjligheter, men Hjorth betonar hur begränsande dessa funktioner är. Hon är pessimistisk till vad som kan åstadkommas med att pröva olika roller, när allt ändå styrs av patriarkatets önskningar och begär. Allt ska behöva korrigeras innan det duger, lyder kvinnans första lärdom, allt ifrån tänderna till tankarna. När jag var 12 opererade jag blindtarmen, och min manlige läkare bad om ursäkt efteråt för att ärret blev fult: ”Om du hade varit tjej hade jag varit mer noggrann, men för dig är det inte så viktigt att det blev snyggt.”

 

Att utöva självsvält hjälper inte heller, vet Hjorth av egen erfarenhet, även om det ibland ses som ett sätt att ta kommando över den egna kroppen: ”Att ta sig bortom sig själv genom att utplåna sig själv låter alldeles för mycket som en patriarkal fantasi.” Överlag skyr hon inte privata bekännelser. Hon skriver om förälskelser, om sin sons autismdiagnos, om arbetet som skrivlärare, och hon skriver om hur småbarnsföräldrar har sex, och gör ett försök till en rannsakan kring sin egen roll i bemötandet av Jean-Claude Arnault (kort sagt: det blir ett svagt försvarstal: ”begär och karriär är krafter som grumlar ideologi och omdöme”).  

 

Det blir en solkad framgångssaga om hon som ändå tog sig bort ifrån förnedringen till en lyckad akademisk karriär. Sådant sker inte utan offer, något Hjorth är medveten om. Men det är inte så att hon gärna erbjuder svar, utan i högre grad är hon intresserad av att väcka frågor kring ansvar, och just skuld och skam, och stimulerar dessa nya och egna tankar hos mig när jag läser. Hon drivs av en inspirerande pliktetik, och fler borde ta del av denna arbetsmetod, att helt enkelt få saker gjorda.

 

Det här är en klarsynt och vidsynt bok som borde bli en manual för män, en slags ”Kvinnor – så funkar de”. I en ideal värld vore vi mer överskridande i vår läsning, men det mesta tyder på att män prioriterar att läsa andra män (anekdotisk bevisföring, visserligen). Sad.

15 jan. 2021

Litteraturprisernas problem är deras popularitet

Att prioritera innebär alltid smärtsamma beslut, eftersom det som förordas tvingar fram något annat som avvisas. Ifrågasättanden av urval för litterära priser är lika välkomna som de är opassande, eftersom ett livaktigt samtalsklimat måste tillåta hög takhöjd för kritik och ändringsförslag. Men då får man ha i åtanke det omsorgsfulla arbete som ligger bakom det urval som presenteras. Alternativet skulle vara att ersätta de kompetenta läsarna i juryn med en AI som helt enkelt sammanställer och rangordnar data kring årets mest omtalade böcker.

 

Med andra ord: en jury för ett litteraturpris har tolkningsföreträde, då dess gedigna sysslande med böckerna under ett helt år har starkare pondus än den krönikör som i vredesmod saknar sin favoritbok bland de nominerade. Med detta sagt är det ändå anmärkningsvärt att Augustpriset de senaste fyra åren låtit debutanter få en genväg till nomineringarna.

 

Priser är besvärliga. Ju större intresset blir, desto mer håglös känner jag mig. Om vi hade ett större allmänintresse för litteratur genom hela året skulle det inte längre bli så att många bevakar årsbästalistor och inväntar Nobel- och Augustpris för att läsa de böcker som i ärlighetens namn borde ha hamnat på allas läppar långt tidigare. Pristagares böcker ska inte ligga under julgranen, de ska ha legat i läsarens knä tidigare under året. Det här hade varit verklighet om vi bara kunde erkänna värdet av litteratur som något annat än verklighetsflykt för kufar.

 

Så här kan det bara bli när boken har reducerats till en accessoar. Glöm inte att det aldrig har varit enklare att ta del av utbudet och bilda sig en egen uppfattning. Att priserna fyller en vägledande funktion betyder inte att de ska ersätta ens egna smakpreferenser. Det enda som krävs för att utveckla sin smak är nyfikenhet och ett bra bibliotek, och med hjälp av internet har det blivit oändligt mycket smidigare att till exempel jämföra dagstidningars mottagande av de böcker som ges ut.

 

En bok ska vara något annat än en markör för en viss livsstil, något att positionera sig med på sociala medier. I bästa fall blir boken mindre av förströelse och eskapism, och mer av ett livsavgörande verktyg för att förstå både världen och dig själv. Det är stora ord, men om boken ska överleva – trots de många domedagsprofetiorna som regelbundet trumpetas – behöver den återfå sin funktion som en av de viktigaste beståndsdelarna i ett fungerande samhälle. Det kan den inte göra om den hamnar utanför de vardagliga sammanhangen som en kuriositet.

 

En bra bok ska upprätthålla mer än ”content”, ämnen som kan paketeras i slagkraftiga meningar som gör sig bra i det nya medielandskapet. En bra bok ska våga bejaka det vaga och obehagliga, och våga lämna läsaren i tärande bryderier. En bra bok ska också utmana ens världsbild och i ordets bokstavliga mening provocera fram en reaktion och lansera nya idéer och inte enbart upprätthålla det oföränderliga.

 

Därmed är de litterära prisernas problem paradoxalt nog dess popularitet. Det är för många som bryr sig för lite under resten av året. Det är bara i ett samhälle där litteraturen hamnar på efterkälken i olika sammanhang – mediala, politiska, pedagogiska – som vi tvingas förlita oss på den bristfälliga summering som ett litterärt pris innebär. I ett sådant samhälle blir prisen defibrillatorer som några gång om året sätter igång den svenska litteraturens hjärta, som under resten av året drabbas av hjärtrytmrubbning.

 

(Också publicerad i Göteborgs-Posten 15/1 2021)

12 jan. 2021

Trumpisternas toxiska maskulinitet

 ”Det var efter katastrofen, när de sköt presidenten och mejade ner Kongressen med maskingevär och armén förklarade undantagstillstånd. De lade skulden på de islamska fanatikerna, just då.

   Håll er lugna, sade de på TV. Läget är under kontroll.

   Jag var helt chockad. Alla var det, det vet jag. Det var svårt att tro. Hela regeringen, bara borta. Hur kom de in, hur gick det till?”


   Så beskriver Margaret Atwood kuppen mot USA:s kongress i den dystopiska romanen Tjänarinnans berättelse. Med kuslig precision började första säsongen av tv-serien sändas tre månader efter att Donald Trump tillträdde som president, våren 2017. Romanen är från 1985, och skildrar förstås en annan tid.

   Fast gör den verkligen det? Det kalla krig som influerade Atwood må ha upplösts efter kommunismens avvecklande i forna Sovjet och det DDR som befann sig inom stenkasts avstånd när hon skrev romanen i Västberlin, men det vore en underskattning att hävda att vi lever i en tryggare tid så här 35 år senare. En ytterligare influens var den kristna högerrörelsen ”moral majority” som ville censurera misshaglig konst. Som för att demonstrera frasen att historien alltid upprepar sig har vi på senare tid sett många exempel på cancelkultur, där det senaste exemplet är önskemålet att radera artisten Yasin Byn. 

   Förra onsdagen stormade missnöjda Trump-supportrar kongresshuset. Det gick till ungefär som Atwood beskrev det i sin allt mer profetiska roman. Inte alls, hävdar många som vill relativisera och förminska händelsen. Det var bara ”några arga 20-åriga killar i mjukisbyxor som tar selfies”, skrev till exempel Svenska Dagbladets forne ledarskribent Ivar Arpi på twitter.    

   Svenska partiledare turades om att visa sitt ogillande, med ett undantag. Jimmie Åkesson skrev: ”jag har svårt att formulera mig kring det som händer i Washington”. Jag har ett tips: du kan ta avstånd, du kan kritisera, du kan fördöma. Problemet ligger inte i att det saknades tillräckligt våld för att somliga ultrahögerpolitiker ska inse allvaret, även om det i efterhand har visat sig att flera av kuppmakarna var beväpnade, bar buntband för att kunna ta gisslan, eller att det fanns bomber utanför byggnaden. Det vi såg i onsdags var en upptrappning.

   Därför ska vi ta dessa invaderande unga män på allvar, och inte skratta åt deras lustiga huvudbonader. Att polisen så beredvilligt släppte in dem förvånar bara den som inte tagit reda på att 84% av poliskåren röstade på Trump i valet 2016. Denna ockupation var iscensatt av Trump, och det är ynkedom att vi har opinionsbildare som tar demokratin så lättvindigt att de vägrar formulera sitt motstånd mot den avgående presidenten. 

   Nästa onsdag svärs Joe Biden in som president för ett allt mer splittrat USA, där Trump otvivelaktigt bidragit till att förstärka oenigheten och de våldsamheter som har uppstått. Och som kommer att fortsätta uppstå. För det jobbiga med upploppen förra veckan, där fem människor fick sätta livet till, är att inget tyder på att de besegrade kommer att slicka såren och acceptera nederlaget. Biden har en minst sagt arbetsam uppgift framför sig, att manövrera mellan alla dessa besvikna våldsverkare som inte accepterar valförlusten.

   USA har ett våldsamt förflutet, och med den frikostiga tillgången till vapen finns inga tecken på mer fridfulla sammanstötningar. Åtskilligt har sagts om hur unga män känner sig övergivna av etablissemanget, och med ökande arbetslöshet och stigande hopplöshet underlättas miljön för fler konflikter. Det upplevda utanförskapet åstadkommer nya oroshärdar.

   Påfallande få av de som stormade regeringsbyggnaden var kvinnor. Om Biden ska lyckas ena USA är en nyckel att komma till rätta med den toxiska maskulinitet och osunda machokultur som alltför länge frodats inom enkönade miljöer. Det här är inte tillfället att demonisera män och förhärliga kvinnor: mer handlar det om att skapa bättre förutsättningar att hantera besvikelser. Den som tillgriper våld gör det i frustration över ord som sviker, och som samhället ser ut nu borde män sluta bygga muskler och börja bygga på sitt ordförråd.

   Därför: var inte som Jimmie Åkesson, som saknar ord för att kommentera denna attack på demokratin. En bra början är att gå till fiktionen, eftersom författare har en unik sensibilitet för framtiden. Det är ignorant att gång på gång säga att vi blir tagna på sängen när litteraturens visselblåsare så många gånger varnat oss för de avskyvärda tider vi har framför oss.   

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 12/1 2020)