Röd anemon, Ida Börjel, Bonniers

 

Lärde vi oss något av debatten som fördes under 00-talet om språkmaterialismen versus retrogardisterna – förenklat sagt, bataljen mellan den experimentella och den traditonella poesin? Vi lärde oss att det i vanlig ordning spilldes en massa krut på onödig polarisering, och att det som väntat skrevs god poesi av både de nyskapande och de konventionella poeterna. Redan 2007 blev Ida Börjel – en av språkmaterialismens galjonsfigurer som debuterat på dess centrum OEI editör – kanoniserad med dikten Skåneradio som valdes till en av den svenska poesihistoriens 10 bästa dikter i en enkät i Expressen.

När jag själv tar min Mats ur skolan kommer min främsta bedrift vara att ha nominerat Börjels diktsamling Ma till Augustpriset 2014. Hon har i sin utgivning premierat en viss typ av poetik som utgår från ljudinspelningar, allra senast med Ringa hem, som gjorde dikt av ryska soldaters telefonsamtal till sina anhöriga under kriget i Ukraina. Hennes nya bok, Röd anemon, bottnar i en konferens i Palestina 2011, ett översättningsprojekt som samlade poeter och kritiker, och deras samtal kring den ständigt pågående konflikten.

Omslagets röda färg indikerar allvaret, med sina konnotationer till allt blod som spillts och fortsätter att spillas. Över omslaget löper taggiga ljudvågor, som förstås går att associera till EKG för den som roas av Rorschach-tester. Det är en akut situation som beskrivs i dikterna, som samlas under nitton rubriker. Börjel gör som hon brukar, närmar sig konsten med sina dikter, som går under beteckningen ”dokumentärdikt”. Och inleder trevande – likt alla konferenser någonsin – med mat och dryck och blyga hälsningsfraser. Men samtalen blir snabbt allt allvarligare, intimare och mer närgångna: ”Måste inte poesi som skrivs här / vara politisk / kan den alls vara något annat”.

Våldet är alltid närvarande, i en historia som tar sin början 1948 och ”Katastrofen”, den etniska rensningen av palestinier under det arabisk-israeliska kriget. Aktualiteten accentueras genom samlingen, genom att namnge kvinnor som avrättats av israeliska soldater i Hebron de senaste tio åren, journalister och spädbarn som dödats i Gaza de senaste två åren. Dikterna präglas av ockupationsmakten, tortyr, terrrorism, exil, och ringar in våldets effekt på språket och på varseblivningen. Men där finns också behovet av normalitet, att låta livet fortgå, med glädje, skratt och kyssar.

Börjel undersöker med sin bok poesins funktion. Är inte journalistiken viktigare? lyder en outtalad fråga. Hon demonstrerar de sanningar som endast metaforer kan uttrycka. Språk och översättning är hennes ärende i detta körverk där den röst som talar är både enhetlig och disparat. Att kalla någons böcker för kompromisslösa är kanske klyschigt, men sällan läser jag svensk poesi som så uppenbart inte kan skrivas på ett annat sätt än just så här. Börjel fortsätter skriva dikter som vägrar finna sig i ens förväntningar på hur poesi ska se ut och bete sig. Då blir det också genuint nyskapande dikt.

Med hjälp av poesins dubbla verkan som både stämjärn och stämgaffel visar Börjel att det finns hopp för en hårt prövad mänsklighet. Det sker i de genuina samtal som uppstår, där tankar, idéer och erfarenheter utbyts, utan strategi, positionering och varumärkesexponering. Därmed uppstår en stabil grund av hoppfullhet, och det är tveklöst det som gör det här till en av årets vackraste och mest oumbärliga poesiutgivningar. Så här ska vittneslitteratur skrivas:

Vår verklighet har konfiskerats

genom ett symboliskt våld

det är i förlängningen vad

Ockupationsmakten gör

söndrar språket

söndrar det språkliga kontraktet

så att ordens synapsverkan kortsluts

det är där vi är

jag lever i och genom det

tortyr är också språkförstörelse

genom sina våldshandlingar sina redskap

söndrar torteraren språkets innebörd

Vackra är de utopier som antyds, och som tvingas stanna vid oinfriade löften. Börjels dikt vill så mycket: ”Dikten kan väl vara ett verb / jag vill att dikten ska pågå / […] poesi behöver få vara något oklart / där ett varande som ryms är fortsatt kamp”. Ibland bryts flödet av röster med några mer reguljärt skrivna klangrika dikter. Men glöm att det är är elitistiskt; Börjels uppsåt har helt andra och mer folkliga ambitioner: ”poesin / har inte öronmärkts åt elitläsare / poesin är allas”.

Det vackra finns också i det hemliga feministiska motstånd som uttrycks. Bland alla röster som kommer till tals finns ibland poetens egen, som representant för landet i ”Norr”, där historien innehåller ett rasbiologiskt institut. Att samtalen förs året efter ett rikdsagsval med ödesdigra konsekvenser uppmärksammas också: ”vårt land har just röstat in ett / nazistvänligt parti i riksdagen”. Det blir också tydligt att privilegier fortfarande behöver formuleras: ”att vara vit är att kunna passera obemärkt / som på flygplatsen när vi skulle hit / då gick jag bara rakt igenom allt”. Dikterna pekar ut olika nivåer av privilegier: hudfärg, sexuella preferenser, politisk ideologi – allt kan du bli straffad för, men lika gärna komma undan med.

Den röda färgen och den röda anemonen syftar på vindens dotter i den grekiska mytologin, och med röd-vit-svart variant har den blivit en symbol för den palestinska befrielsekampen. Den röda färgen har förstås konnotationer också till tidigare svenskspråkig poesi. Jag vet inte varför Börjels dikter alltid fått mig att tänka på Edith Södergran: kanske är det kaxigheten, eller bara verkshöjden. I ”Den speglade brunnen” – en av Södergrans bästa dikter – inleder hon: ”Ödet sade: vit skall du leva eller röd skall du dö! / Men mitt hjärta beslöt: röd skall jag leva!”

Detta röda trots löper som en klart lysande röd tråd också i Börjels konsekvent skrivna poesi, där Röd anemon intar en given plats bland hennes bästa böcker. Utopier och kamp är bland det vackraste vi har, och Börjels dikter skapar hela tiden nya sätt att förhålla sig till det verkliga som pågår i världen.