att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

27 sep. 2021

Antydningarnas tid. Samtal under en förintelse, Stewe Claeson, Norstedts

Vad sker när du läser en pålitlig stilist? Du upplever en trygghet som samtidigt tillåter dig att sväva i ovisshet mer än att famla i mörker (tack Kalle Anka för att du lärde mig metaforen att famla i mörker). Jag kan anföra ett exempel, hämtad redan från andra sidan i en ny svensk roman:

 

Han gick, han resonerade med sig själv, muttrade att han sannerligen behövde gå, behövde promenera, måste röra sig, fast stilla, men till fots, han förstod bättre när han gick, även om det denna soliga varma morgon inte fanns så mycket att förstå, om nu inte kejsarens skämtlynne egentligen varit riktat åt annat håll.

 


En enda mening. Det mest iögonfallande ur stilistiskt hänseende är kanske den frikostiga kommateringen, som indikerar både brådska och obeslutsamhet. Det som ser tautologiskt ut motiveras, liksom den till synes onödiga upplysningen att morgonen är både solig och varm – men så framträder den inte bara ljus utan också emfatiskt varm för läsaren. Vad stil är: idiosynkrasier, egenheter, avvikelser. Som läsare ges du något som skärper din uppmärksamhet, något som antyder otrygghet. Den slags otrygghet som också ingjuter lugn och tillit.

 

Antydningar, ja, som i föraningar om att något värre åstundar. Antydningarnas tid lyder namnet på Stewe Claesons nya roman, som till största del handlar om filosofen Lucius Annaeus Seneca. Under en tid har han agerat lärare åt kejsaren Nero, ”den snart gudomliggjorde”, men tiden har blivit allt oroligare. När vi träder in i handlingen – året är 64 – har han först mördat sin mor, och sedan sin hustru, efter att ha träffat en ny kvinna. Det är en orolig tid för Seneca, som oroar sig för att bli kejsarens nya offer. Dessutom funderar han på sin ålderdom, på sin fetma.

 

Han rådgör med sin vän Maximus, och deras samtal utgör stommen i romanen. De lever i det som ska kallas ”förintelsens tid”. Här håller lögn på att kallas sanning, i sann (!) Orwellsk anda. Romarrikets stålblanka sentenser stöts mot samtidens glanslösa frasmakeri. Det politiska språket har urvattnats.  

 

Skönlitteraturen är till sin karaktär förebådande, även när den skildrar ett förflutet. En vanlig uppfattning är att historiska romaner gärna blir en spegling av författarens egen tid. Med subtila medel kan denna förskjutning, eller dubblering av perspektiven, uppnås. Ibland först i efterhand: så kunde Nathaniel Hawthornes The Scarlet Letter läsas under 1800-talet först som en uppgörelse med en tidigare epoks inskränkta bigotteri, medan vi nu enkelt kan uppfattas som en kritik av Hawthornes egen tid, och dess oförmåga att agera mer rättrådigt mot människor som begår felsteg.

 

Claeson skildrar en orolig tid. Vi har upplevt en orolig tid på grund av en nutida kejsare: fyra år med Trump som president. Nu betyder inte det här att Antydningarnas tid behöver läsas som en enkel allegori över nutida fenomen, såsom maktfullkomlighet och nyckfullt styre med opålitlig utgång, och spridandet av osäkerhet. Fast det låter sig göras, med sina antydningar om oanständighet.

 

Så blir det en roman om hur makt förändrar och fördärvar. Vi påverkas av makten, och Nero är en urtyp för detta. Med osviklig inlevelseförmåga gör Claeson dynamiken mellan kejsaren Nero och läraren Seneca levande, men romanen lever också på en dramatik som utspelar sig mellan de kejserliga angelägenheterna – politiken – och de vardagliga bestyren, som våndan inför vad man ska göra med en tjuvaktig skrivarpojke. Liksom livet självt är det här en roman som är både glasklar och kryptisk.

 

Det blir också en roman om manlig vänskap, och det har Claeson skildrat tidigare, som i den fina Den tjugotredje dikten. Det är också en resonerande roman, som är mer upptagen av att förhålla sig tvivlande och tvekande än tvärsäker. Därför har man som läsare inget annat val än att dela Senecas ängslan. Maximus är fiktiv, men Claeson gör honom till något annat än en skugga. Så hävdas i efterordet att han är en figur som träder fram ”ur historiens mörker”, och han gör verkligen det: blir synlig, levande, dynamisk.

 

Seneca också, och man kan inte låta bli att undra om hans symptom tyder på depression. All dramatik sker inifrån. I det outtalade finns romanens säreget starka laddning, i de pauser och de glapp som skapas i dialogen, som inbäddas i romanens långa stycken. Det är också något som hör till stilen – de långa styckena som manar fram en viss sorts läsning. En läsning som bjuder in, som skapar utrymme för karaktärerna att nagla sig fast med sina farhågor. En läsning där du inte får en chans att försumma koncentrationen.

 

Claeson är klart en stilist av rang, och det finns en pålitlighet i hur han berättar denna historia, som fogar sig i en senare tradition av svenska författare som skriver om antiken – främst Kerstin Ekmans bok från i fjol, Tullias värld. Men redan 2007 skrev han själv om Cicero i romanen Tiro. Sympatiskt nog anger förlaget i verkförteckningen också de många översättningar från främst amerikansk och skandinavisk poesi som Claeson ägnat sig åt. Det är en eftersatt statushöjning av översättning, som man bara kan ge sitt bifall åt.

 

Liksom man gärna ger sitt bifall åt den här romanen, vars språk lever på de dubbla innebördernas tyranni. Makt korrumperar, så lyder klichén, och det är liksom med mycket annat sällan något nytt under solen. För att avsluta med en annan kliché: vi studerar historien för att inte upprepa dess misstag. Jodå, men vi kan också läsa skönlitteraturen för att upptäcka paralleller med potential att skrämma oss.

23 sep. 2021

Barndom. Ungdom, Tove Ditlevsen, översättning Vanja Lantz, Natur & Kultur

Häromåret gav Natur & Kultur ut Tove Ditlevsens självbiografiska roman Gift, i nyöversättning av Ninni Holmqvist. Det är sannerligen ett av den skandinaviska 1900-talslitteraturens obestridliga mästerverk, och påpassligt nog ges nu de första två delarna i den trilogi som fullbordades av Gift ut. Dock i Vanja Lantz gamla översättning från 1974, om än reviderad.

 

Som rubrik till dessa böcker kunde och borde stå: solsken och mörker. Med skarp blick registrerar det femåriga barnet den dysfunktionella familjen i Barndom. Med naivt tonfall, som sig bör, och Ditlevsen har getts total åtkomst till det lilla barnets upplevelse. Det sker med hjälp av en osviklig förmåga till närvaro i situationer, som skildras inifrån barnets begreppsvärld.

 


Med några enkla streck tecknas konturerna av mammans porträtt, så levande att hon träder fram inför oss, och befinner sig här i nuet: ”Kinderna är röda av silkespapperet och kinderna också, och ögonbrynen är tuschade så att de ser ut som två små fiskar som slår med stjärten ut mot tinningarna.” Det är en människogestaltning som ignorerar alla avstånd. Tidsanda? Ja. Tidlöst? Tveklöst ja.

 

Barnet Tove har en problematisk relation till mamman, som tornar upp sig som ett stort motstånd mot barnets utveckling och frihetslängtan. Tidigt och bestämt formar sig Toves öde: att bli författare. Talang och uthållighet är något hon ges i skänks, och därför ger hon inte upp trots initiala motgångar, i form av refuseringar, hånskratt, tvivel. Att läsa Ditlevsens bok om barndomen är också en skola i att se på författarens vis, att kort sagt tillägna sig författarens blick.

 

Det sker till exempel när blicken riktas mot de vuxna, och de vuxnas svek mot sig själva:

 

Man tittar i smyg på de vuxna som har sin barndom inom sig, trasig och full med hål som ett gammalt malätet täcke som ingen längre tänker på eller har någon användning för. Det syns inte på dem att de har haft en barndom, och man vågar inte fråga hur de bar sig åt för att ta sig igenom den utan att få djupa ärr och märken i ansiktet.

 

Tiden är strax efter första världskriget (Ditlevsen föds i december 1917). Pappan blir liksom många andra män arbetslös, och barnet Tove lotsas genom dystra erfarenheter. Tidigt blir hon just någon som genomskådar vuxenvärlden och föräldrarnas hyckleri. Det handlar också om vänskap, om äventyr, om brådmogenhet och ilska. Hon står på gränsen till vuxenvärlden, och kan bara ana sin kapacitet.

 

Det är en stor styrka med boken Barndom, hur Ditlevsen också befinner sig på gränsen när hon ser tillbaka, hur hon låter den unga Tove bara nudda sina briljanta anlag – men de finns där hela tiden, som ett löfte om kommande stordåd. Tron på den egna kapaciteten är en stark drivkraft, kanaliserad i dikterna hon skriver.  

 

Så tar Ungdom vid, med en allt större frimodighet. Hon hankar sig fram efter att skolan avslutas i tidig ålder då föräldrarna saknar pengar att låta henne studera på gymnasiet. Hon får olika småjobb som hon missköter och får sparken ifrån. Liksom i Barndom fungerar Ditlevsens förmåga att med snabba drag teckna porträtt av de olika människorna Tove möter. Vad är detta för förmåga? Ren och skär magi, en skapande kraft som verkar emanera lika mycket inifrån – de egna resurserna – som utifrån – en större andlig energi som frigörs i skrivögonblicket.

 

Identiteten som författare blir allt viktigare när Tove adderar åren och blir tonåring. Hon vågar sig fram till en tidningsredaktion med sina dikter men befinns alldeles för ung. Hon citerar dikterna i framställningen, och de är vågade och med vagt ekivoka drag, typiska för den som själv saknar sexuella erfarenheter. När hon väl förlovar sig med en velig man som heter Aksel upptäcker hon att sex ändå inte är så märkvärdigt, och förlovningen slås snabbt upp, efter att både fästmannens och hennes egna föräldrar konstaterat att hon behöver en mer pålitlig och rekorderlig man. Ändå blir det ingen nidbild av stackars ömkansvärda Aksel, utan en påminnelse om att även en sådan man har ett värde, något Tove påminns om av moster Rosalia, i en av den här romanens vackraste scener.

 

Kanske det är att gå för långt att kalla det feminism, men Ditlevsen skriver indirekt om skönhetsideal, om utseendekomplex – dessa tidlöst grymma och oskäliga fenomen – och farhågorna om att ens väninna alltid är vackrare. Som ett feministiskt projekt fungerar också hur Toves identitet växer fram, och att det inte bara är identiteten som författare som avses, utan också identiteten som självständig individ, och rätten att ta kontroll över sitt eget öde. Hon blir en individ som behöver agera mot snuskgubbar. Tove prövar sina vingar, som det så lättsamt heter, med att börja spela teater. Det går ganska bra, men vänskapsband prövas i konkurrensens namn. När tiden rör sig mot 1930-talet anas skuggorna av en ännu mörkare tid, när Mussolini och Hitler diskuteras.

 

Så skildras också den svåra kärleken, i emblematiska scener som denna:

 

Jag tycker att jag alltid måste säga farväl till alla män och stå kvar och stirra efter dem och höra deras steg försvinna i mörkret. Och de vänder sig sällan om för att vinka åt mig.

 

De här två böckerna ska inte enbart ses som förstudium till den ojämförliga romanen Gift, som utgavs fyra år senare, och skildrar den vuxna Tovas äktenskap och beroende av smärtstillande droger. Visst, här är hon kanske inte fullt ut lika snillrik, men vi får ändå följa förutsättningarna till den fulländade huvudpersonen. Barnet och den unga Tove är självsäker och tuff, men också sårbar och ömsint.

 

Här skriver Ditlevsen om händelser som ligger nästan hundra år bakåt i tiden, och det märks förstås. Relationen mellan unga män och kvinnor är fortfarande styrda av rigida moralregler, men i övrigt är tidsavstånden utsuddade. Det finns också en poäng i att läsa den här skildringen, för att motverka vår tids besatthet av nutiden. Det engelskan ibland kallar ”presentism” (ungefär ”presensism” på svenska), alltså att man bortser från tidigare insatser, för att man utgår från att den egna tiden är tillräcklig. Så otacksamma får vi aldrig bli! Därför är det bara med tacksamhet vi kan läsa Ditlevsen fortfarande, och upptäcka att det hon gjorde äger sådan giltighet även en bit in på 2000-talet.  

 

En lycklig uppväxt föräras bara den med förmåga att glömma bort den, vill Ditlevsen säga med sin bok. Hon gör det genom att nagla fast enskilda händelser och skildra dem med en koncentration som är häpnadsväckande och orubblig. Intrycken har bevarats av den vuxna författaren (böckerna kom ut när hon var 50), och görs levande, vitala, och intensiva. Det är som att hon släpper ut en insekt som bevarats i bärnsten med sina böcker. Att bevittna denna händelse är inget mindre än en ynnest.

22 sep. 2021

Jack, Marilynne Robinson, översättning Niclas Nilsson, Weyler

För lite drygt ett år sedan började jag be till Gud varje kväll. Efter att ha bemästrat den inledande villrådigheten blev det en god vana – om inte annat satte det min sömnlöshet ur spel. Så för några veckor sedan hörde jag en röst. Jag bad, ”Jag behöver dig”, och Gud svarade, ”Jag behöver dig”. Först rädsla, sedan fullkomlig tillit. Jag sov åtta timmar i sträck, något jag inte gjort sedan 1995.

 

Gunnel Vallquist berättar i Alva Dahls bok om hennes liv, Slå rot i förvandlingen, att den som recenserar religiös litteratur inte behöver vara troende, men måste ha ett genuint intresse för religiösa frågor. Själv har jag rört mig från ett intellektuellt intresse för Gud mot en känslomässig investering.

 


Så var det mitt intresse som vägledde mig mot Marilynne Robinsons romaner om den fiktiva orten Gilead i Iowa, och som kretsar kring familjerna Ames och Boughton. Nu finns den fjärde tillgänglig på svenska, Jack, och den handlar om sonen till prästen Robert Boughton, som vi stiftade bekantskap med i Hemma, den andra delen i serien. Robert var som bekant vän med pastorn John Ames, som var berättaren i romanen Gilead, och vars hustru Lila gav sin version i den eponyma romanen Lila. Men romanerna rör sig inte kronologiskt genom historien, och så blir tidsbegreppet även i denna roman utsatt för vissa justeringar.

 

Hela romanen berättas från Jacks perspektiv. Han är luffare, småkriminell alkoholist, och hans kringresande liv tar honom till St Louis, efter en tvåårig sejour i fängelse anklagad för stöld. Skuldfrågan plågar honom ständigt. Sekvenser ansluter till honom huller om buller, som för att demonstrera rörigheten i hans tankebanor, härjat av skam och alkoholrelaterade skador. Han träffar kvinnan Della Miles, stjäl böcker av henne, och de blir förälskade.

 

Inte bra för honom, då hans ut- och anseende inte är det bästa. Värre för henne, då hon är svart, och 50-talets Jim Crow-lag gör deras relation olaglig och potentiellt livsfarlig. Främst för henne. Så de träffas i smyg, till en början på en kyrkogård. Ryktena går i svang i deras omgivning. Hon är dotter till en biskop, och arbetar som lärare på high school. Men kärleken låter sig inte hindras.

 

Ytligt sett kunde man befara: en ädel kvinna ska frälsa en usel själ. På sätt och vis är det väl så, men skillnaden ligger i hur Robinson hanterar denna flitigt utnyttjade förutsättning. Man erinrar sig Selma Lagerlöfs mästerliga sätt att skildra liknande relationer, att med oförfärad blick rätt in i det eländiga göra läsaren delaktig i något som måste kallas mirakulöst. Kalla det religiöst eller vad du vill, men det finns en väsentlig skillnad mellan de rigida doktriner som kyrkan lär ut och den mänskliga inblandningen, när godhet visar sig i sin allra enklaste och mest renodlade form.   

 

Robinson återupplivar den gamla goda dialogromanen, med anor från fransk 1700-talsupplysning, och större delen av handlingen är dialogerna mellan Jack och Della, där de med stort allvar diskuterar teologi, poesi, kärlek. Den ömsesidiga kärleken växer fram ur gnabbande, där han stjäl/lånar böcker av henne och skriver hemliga meddelanden i dem. Deras kärlek är både kliché och unik, och Robinson utmanar – liksom hon gjorde med åldersskillnaden mellan pastorn John Ames och Lila – liksom för att se hur mycket läsaren går med på att acceptera.

 

Till det storslagna med Robinsons själva metod, som vi lärt känna den tidigare, hör hur hon anpassar sin röst efter huvudpersonen. Så var stilen i Gilead beroende av pastorns omständliga predikostil. Här följer stilen Jacks inre tankevärld, och rör sig nyckfullt och ryckigt. Trots det allvarsamma ämnet är det också Robinsons roligaste roman hittills (”han anklagades för att fuska i kortspel eftersom han fuskade i kortspel”). Det finns också något som nästan liknar slapstick över Jacks förehavanden, hans ständiga vacklande mellan att ta ansvar och att fly ansvar. Här finns hisnande inblickar i den skam som medföljer hans beroende, suget efter att slipa bort tillvarons hårda kanter med en öl eller två eller tre. Robinson ger liv åt hans oro, och hans vaksamhet.

 

För den som lever som han gör, i samhällets utkant, måste hela tiden vara redo att gå till försvar. Skuldindrivare hittar honom, gör sitt jobb med knytnävarna. Han kallar sig ”mörkrets furste”, och det är bara delvis på skämt. Han blir en slags avfälling, en störtad eller störtande fördriven Lucifer. Alla söker efter sitt Eden, men den platsen går inte att återvända till. Pappans predikningar hemsöker honom också, och den ilande känslan att vara en besvikelse, ett vandrande misslyckande.

 

Deras samtal handlar om predestination, om att det bara för vissa är lätt att förändra sina förutsättningar. ”Du lever som någon som redan har dött”, säger Della till Jack vid ett tillfälle. Han är så medveten om vad han är; just detta vad blir ett Kainsmärke för honom, vad han är i andras ögon. Det är så lätt att bli vad ens omgivning förväntar sig, att infria andras förväntningar, och göra dem till sina egna. Och han pendlar mellan självömkan och självrannsakan, och det är en viktig plats att befinna sig på, för världen blir hemsk om vi inte tillåts tycka synd om oss själva – men likväl blir den ännu hemskare om vi nöjer oss med det, om vi inte börjar skärskåda våra skavanker. Han har fått lära sig att lycka bara ger kort respit från olyckan.

 

Robinson skriver en roman om synd, om ondska, om förtappelse, om förlåtelse, om ånger, om tro och antagande, och riktar sitt ljus mot de brister vi har gemensamt med personer som Jack: romanerna om Gilead blir allegoriska exempel på allmänmänskliga problem. Att vi har politiker i ledande ställning – somliga av dem rentav i ett parti som kallar sig Kristdemokrater – som misstänkliggör och alarmerar allt som inte passar in är den stora skandalen. I gengäld sträcker sig Marilynne Robinson mot de svårare frågorna, mot de erfarenheter som kostar på.

 

Så visar hon det mänskliga i det löjeväckande, och vice versa, att det är något löjligt över våra liv. Vi behöver bejaka också det som gör oss illa till mods. Det är det som gör oss till människor, och det är vad den här romanen visar oss, utan att för den skull vara ute efter att fostra oss. Vägen till nåden är stensatt med de värsta intentionerna, men det som får sista ordet är ändå nåden.

Pisces SZN, Martina Moliis-Mellberg, Schildts & Söderströms

Fågel eller fisk? I april gav Martina Moliis-Mellberg ut falk, en liten bok som arbetade med kortdikten. Nu dags för fisken: Pisces SZN är en prosabok som också arbetar i ett diminutivt format, med gemener och med korta stycken i en liten bok som mer liknar ett häfte. En berättelse formas utifrån tre avdelningar döpta efter låttexter av Billie Eilish, Lykke Li och Jessica Pratt. Andra artister som bidrar till en imponerande cool spellista är Lana Del Rey, Weyes Blood, Mitski och FKA Twigs.

 

Ett berättarjag sörjer en olycklig kärlekshistoria, och vänder sig till vännen Hannah, som fungerar som livboj. Moliis-Mellberg inkorporerar chattspråket, det som förr kallades internetlingo eller sms-språk, ord som ”ngt” och ”mkt”. Gemenerna är också kopplade till indiegenren, för att fortsätta på musikspåret, där de flesta av artisterna som medverkar skriver sina låttitlar just så. Betyder det att Moliis-Mellberg är indie? Tja, poeter i gemen är väl det, men nog kan man hävda att hon inte tillhör kioskvältarna. Och oberoende är väl alla med en så här egenartad agenda, och som uppbådar den här formen av självklar integritet.

 


Sedan en tid tillbaka har jag märkt en tendens att den svenskspråkiga poesin håller på att bli mindre tillknäppt, mindre formell. Att Moliis-Mellberg är finlandssvensk kan få jämförelserna att dra i riktning mot Eva-Stina Byggmästar och Tua Forsström (båda nämns också uttryckligen) och det är kanske inget fel på det. Redan när jag läste den ambitiösa debuten A fann jag däremot en affinitet med Anne Carson (som förresten nämns här i den litteraturlista som faktiskt är lika cool som spellistan). Även här samspelar poesin med prosan, både i allmän mening genom hela boken och i mer specifik mening, då mittenpartiet skrivs som renodlad lyrik.

 

Förälskelse är ett svårt ämne att skildra litterärt eller konstnärligt. För att det blir jolmigt? Ja, och det himlastormande måste jämka den unika upplevelsen med den allmängiltiga erfarenheten. Moliis-Mellbergs version av det klassiska temat är ändå uppiggande och rör sig mellan olika stationer, och befinner sig i ett utforskande svängrum. Det är förstås cyniskt att hävda det, men i generell mening genererar olycklig kärlek bättre poesi än lycklig kärlek.

 

Det som sker är att Moliis-Mellberg skriver en cerebral poesi som inte glömmer känslorna, när hon tecknar porträttet av ett neurotiskt berättarjag: ”och jag försöker att inte ta plats men det är tungt att vara den som hela tiden anpassar sig jag tror inte att du förstår hur mkt energi jag lägger på att oroa mig för mitt eget beteende”. Avsaknaden av interpunktion skapar sin egen nerv, sin egen puls, sin egen rytm.

 

Hon beskriver också känslor som det är svårt att inte känna igen sig i. Ja, vi anpassar oss, och här finns någon som har sett det och bekräftar oss. Hela händelseförloppet skildrar spelet mellan panikattacker och eufori, så där som livet kan te sig för den som utrustats med starka känslor. Kärleken är fylld av allt möjligt, och ibland är det hjärtat som svämmar över, ibland är det tårkanalerna:

 

     det här är skrivet från en plats av kärlek

     det här är skrivet från en plats av oro

     det här är skrivet från en plats av sorg

 

Omslagets illustration från tarotkorten visar en version av Bägare 5 i Pamela Colman Smiths klassiska lek. Annars vet astrologin att upplysa kortet Månen som fiskarnas preferens-kort. Berättaren är ett Lejon, men själva astrologin är nedtonad. Mer handlar det om en klassisk kärlekshistoria, filtrerad genom Martina Moliis-Mellbergs särart som stilist. Det handlar om samspelet mellan spänning och avslappning, och den ofrånkomliga besattheten.

17 sep. 2021

Hunter i Huskvarna, Sara Stridsberg, Bonniers

Efter fem romaner har Sara Stridsberg skrivit sin första novellsamling. Den är storslagen i sin bild av hur det är att vara människa, även om man kunde önska mer bett i språket.

 

Hur ska man ringa in Sara Stridsbergs särart och storhet som författare? Det räcker inte med att upprepa att hon ”skriver vackert”, för då får man göra en vidare definition av skönhet, en som inrymmer också det obekväma och det krävande. Det finns ett citat av Jeanette Winterson som kan tillämpas här: ”Problemet med en bok är att du aldrig vet vad den rymmer förrän det är för sent.”

 


Att läsa Stridsberg innebär att utsätta sig för risken att behöva omforma din världsbild. I sin första novellsamling utgår hon från Huskvarna. Titelnovellen ”Hunter i Huskvarna” ger oss dubbla utgångspunkter. Dels i platsen, som ofta utgörs av en utkant, och dels i människorna, som hör till de som har changerat i förtid. I novellerna blandas krass verklighet med storslagna drömmar.  

 

Här finns figurer som uppvaktas av lömska önskningar och farliga begär. Där de befinner sig i periferin råder också viss laglöshet, där längtan efter förändring är så stark att den hotar överrumpla individen. Stridsberg skriver ofta om dessa stunder precis innan allt är för sent, innan alla förutsättningar har kastats om. Saker sker oförklarligt: här saknas övergripande ansvar, en uttalad moral.

 

Ibland önskar jag kanske att hon kunde löpa linan fullt ut, och vara mer ohämmad i hur hon gestaltar sina skeenden. Hon skriver om kaos, men något av den oordningen kunde ha fått ta plats i hur hon skriver, som riskerar att bli för tillrättalagt med sitt oklanderliga bildspråk. Det skulle kunna bli mer obehärskat, och kanske ställa sig i paritet med de rovdjursliknande instinkter som karaktärerna förkroppsligar.

 

Det är en invändning som är giltig också för hennes romaner. Men det tar inte udden av dessa konsekvent skrivna böcker. Stridsbergs karaktärer är besläktade. Hon har uppfunnit sin egen miljö, och en tematik som styrs av betydelsebärande symbolism: vansinnet, bilfärderna, att vara på flykt, döden, kärleken, fåglarna, ljuset, vattnet.

 

Kanske det mest unika för Stridsberg som författare är hennes förmåga att skriva om förlåtelsen. I filosofen Jacques Derridas uppfattning kan bara det som är oförlåtligt förlåtas. I ett tal för två år sedan menade Stridsberg att detta inte ska ses som en återvändsgränd utan som en öppning.

 

I sina noveller, liksom i sina tidigare fem romaner, gestaltar Stridsberg denna öppning mot en större sorts förlåtelse. Det är inte att säga för lite om man hävdar att detta prövande förhållningssätt till den svåraste formen av förlåtelse är storslagen. Hennes blick på människor – i synnerhet på barn – är också unik, och skapar ögonblick av hopp och ljus, hur mörka villkoren än är. Hon visar förståelse för de udda, för de föraktade, för de utstötta, människor som har ”ett jordskred inom sig”, som hon beskriver det vid ett tillfälle.

 

Att läsa dessa noveller blir därför som att vidröras av något andligt. Det är faktiskt inte att häda när man jämför en viss typ av litteratur med religion; det är en hyllning till de starka gemensamma krafter som verkar både inom och utanför oss. Hur ska vi komma överens med våra egna tillkortakommanden? Så lyder novellernas implicita fråga. En sällsynt tacksamhet infinner sig – detta är så storartat att åtminstone jag känner hur mina kritiska invändningar kapsejsar.

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 17/9 2021)

16 sep. 2021

Smuts, Elise Karlsson, Natur & Kultur

Det finns bara två slags böcker: aha-upplevelser (wow!) eller jaha-upplevelser (suck …). Elise Karlssons nya roman Smuts är definitivt en wow-bok. Inte enbart för att hon lägger handlingen så nära de faktiska händelserna kring kulturklubben Forum där Jean-Claude Arnault tilläts härja ända tills Matilda Gustavsson i november 2017 publicerade ett reportage där 18 kvinnor anklagade honom för sexuella övergrepp. Elise Karlsson var en av kvinnorna.

 

En nyckelroman, alltså? Ja, på sätt och vis. Protagonisten Hélène känns igen från Karlssons förrförra roman, hämndskildringen Klass. Nu är hon inblandad i teaterprojekt som drivs av paret Mikaela och Serner (kasta om deras inledande initialer och du får S&M). Serner är en ominös skuggfigur som rör sig rovdjurslikt kring främst yngre kvinnor. Mikaela är den geniförklarade författaren som sprider lösryckta meningar omkring sig som andra får bearbeta till spelbara pjäser. Hélène tar sig an uppdraget när Shakespeares pjäs En midsommarnattsdröm ska spelas. En pjäs om kaos, drömmar, våldsamt begär, och en passande fond till det nutidsdrama som utspelas.

 


Vi följer förloppet mestadels från Hélènes perspektiv. Ibland kallas hon H, Hell, Helene, eller Helen, liksom för att visa att vi alla spelar olika roller. Hon är flera stycken olika individer, beroende av vem hon umgås med. På fritiden dejtar hon kvinnor och ligger med den gifta Charlie, som hon tidigare hade ett förhållande med. Hon dras tillbaka till källaren som drivs av S&M, i vetskap om det otyg som utspelats där, där en ständig påminnelse är Alex, en skådespelare som de gjorde så illa. Hélène uttrycker sin ambivalens krasst: ”Problemet var aldrig hur mycket jag hatade den här platsen utan hur mycket jag ville vara här.”

 

Men vi följer också Mikaelas perspektiv, något som höjer det djärva anspråket. Hon blir arketypisk snöflicka, och framstår som bildlig och bokstavlig fånge i en toxisk relation, och Hélène – eller om det är Karlsson – drömmer om att ge henne ett annat narrativ. Det sker också, i en avslutning som bara kan beskrivas just med wow-ordet. Det är ett slut som är sällsynt lyckat, ett slut av det slag som får håren på armarna att resa sig i sublim häpnad.

 

Förvisso är det gott om referenser och anspelningar som de insatta i Stockholms kulturliv med lätthet kan pricka av. Behöver man känna till det här? Nja, mer är det frågan om att Karlsson vill visa på vilken lös grund kulturkotteriets makt vilar, som när hon en passant kommenterar hyllningar till det som är tillräckligt obegripligt. Eller själva diskussionen om originalitet, och hur Mikaelas konstnärskap gjort sig beroende av andras insatser för att nå ut.

 

Som sagt har Hélène flera namn, och där inryms engelskans ”hell” för helvetet, vilket passar skeendet i den underjord där teaterscenen är placerad. Men namnet rymmer också ”hel”, kanske för att visa att hon ska – som klichén lyder – ”gå hel ur det här”. En banal tanke? Kanske. ”Ovärdig”, skulle Mikaela säga. Karlsson skriver om vårt behov av närhet men också om vår rädsla när vi väl upplever denna närhet.  

 

Det är en roman om skådespel, att berövas sitt jag. Om vikten att spela en roll, för att passa in och åtnjuta fördelar. Karlsson är omåttligt påhittig i sina elakheter, som hon tillhandahåller med sådan mildhet att de knappt märks – men de känns desto mer, när de väl sjunker in. Om man kan tänka sig motsatsen till uttrycket ”her bark is worse than her bite”, liksom. Det korthuggna språket förstärker den aggressiva potentialen.

 

Karlsson har, och det har hon visat tidigare, en utsökt blick för det psykologiska spelet mellan människor. Hennes maktanalys är pardonlös och osentimental. Här läggs inga fingrar emellan – stundtals faller hennes kadenser hårt som piskrapp, eller som en cesur i själva tillvarons jämna lunk. Hon bygger också upp spänningen på ett sätt som är så skickligt utfört att det är som att läsa en thriller av Joyce Carol Oates: även här finns en förmåga att belysa människans mörkaste vrår.

 

Den lågmälda intensitet som Elise Karlsson demonstrerat i sina tre 10-talsromaner blommar ut i denna behärskat ursinniga roman. Smuts liknar både ett öppet sår och en orosanmälan, stöpt i litteraturens märkligt sanningsenliga form. Det är en skarp iakttagelseförmåga som utgör förutsättningen för dessa tunga slutsatser. En katharsis i samspel med språkets mest uttrycksfulla wow!

Forgabt, Bjørn Rasmussen, Gyldendal

Vi har kunnat följa den danske författaren Bjørn Rasmussen genom ett flertal självbiografiska böcker, som samtliga gjort starkt intryck. Bland dem står Ming ut som en höjdpunkt, inte minst genom att vara så oförställt annorlunda i sin estetik. I denna autofiktion – Ming borde kallas poesi, men genrebeteckningar är  ovidkommande – skonar författaren ingen, allra minst sig själv.  

 

Nu utkommer Rasmussen med ytterligare en diktsamling – alltså en berättande dikt – och återigen är det inte svårt att läsa det som en del av ett utforskande av den egna personen, den egna gestalten. Boken heter Forgabt, en glosa som tarvar en förklarande not, som boken tacknämligt bistår med, och upplyser oss att det är ett tyskt lån, som används för den som är för upptagen med att glo på något.

 


Det inleds drastiskt, med att huvudpersonen föder – ur sitt anus – en drottning: ”Det är marts og jeg vågner fordi min tarm vånder sig. / Jeg går på toilettet og der kommer en dronning ud af mit røvhål, / jeg føder kun blod i kummen.”. Denna drottning återkommer genom narrativet, i en berättelse om ett liv som rinner förbi, och alla förspillda tillfällen som det ger upphov till.  

 

Han är en ensam man, som lever med sin hund. Ett ex förekommer, men bara för att umgås med den gemensamma hunden. Han personifierar, för att travestera Ulf Lundells ord, ”män utan män” (eller var det Hemingway som skrev om ”män utan kvinnor”?). Han försöker sublimera sin sexualitet genom att projicera den på annat än människor. Det går så där. Han läser H.C. Andersen och drömmer om att få bli sjöjungfru. Det går åtminstone inte sämre – han hamnar till sist vid havet i alla fall.

 

Ensamheten är det värsta. Så fungerar Rasmussens berättelse som en undersökning av det kroppsliga, något som känns igen från hans tidigare böcker. Det är, kort sagt, åtskilligt av kropp i hans poesi. Och sjukdomsbesked. Det är en estetik som påminner om gurlesken, men man frestas kalla det ”queerlesk” i stället, alltså en queerifiering av den kvinnligt kodade gurlesken. Där finns det tillfälle att skriva om det låga, det som går under begreppet abjektet, det frånstötande och obehagliga:

 

I min hjerne står der: Traurig og cute.

I min hjerne står der: Fordømt og forgabt.

Og jeg læser det med glæde.

 

Det kanske låter märkligt, kom jag på, med att föda en drottning. Ni glömmer väl inte att det här är poesi? Rasmussen skildrar en tillvaro som så att säga har tappat sansen, där man inte kan lita på sina sinnen. Där tar sig den yttre världen in, eftersom jaget har gjorts så mottaglig och känslig. Det är en farlig väg att gå: den världen ska vi helst inte ha inom oss, för den gör oss så mycket skada.

 

För ett par veckor sedan gick jag i skogen en kväll och det regnade så jag var helt ensam. Bakom mig hör jag ett ljud som svårligen kan beskrivas: som en blandning av ett smatterband och ett djur som rusar genom ett buskage och på vägen knäcker några tjocka grenar. Kanske en cyklist som föll omkull? Då brukar man höra ljud som förebådar smärta.

 

I själva verket förnam jag en känsla av något ont där, något som gjorde mig helt kall inombords. Jag skyndade mig därifrån, hela tiden med en blick över axeln för att se om jag blev förföljd, av – vad, en demon? Lika kvickt som jag justerade blicken så jag inte missade något som eventuellt befann sig framför mig i ett bakhåll. Det enda jag vet med visshet är att det jag hörde inte var något mänskligt, och inte heller något djur (det skulle ha behövt vara ett djur i storleken björn, och sådana finns inte i de här skogarna).

 

Så fungerar i viss mån Rasmussens poesi, som bistra påminnelser om något både utanför och innanför oss. Hans bild av ångesten är exakt: ”Døden viser sine læber.” Ja, kanske det var så enkelt för mig i skogen, att det jag hade bakom mig, ett tiotal meter bort bakom ett hörn jag precis rundat, var döden. Som visade sina läppar mot min rygg.   


15 sep. 2021

Sad life, Jenny Högström, it-lit

Jenny Högström är cool och slagfärdig kritiker. Hennes recensioner tar ofta utgångspunkt i något som ger förutsättningar för en diskussion som rör sig över både det specifika och det allmänna, och hennes slutsatser hamnar ofta vid sidan av den konsensus som annars råder i kritikens ankdamm. Kort sagt: en kritiker man inte läser för att hålla med, men för att bli utmanad av, en som förstör ens egna läsningar och bygger upp nya uppfattningar om böckerna.

 

Som poet har hon hittills varit aningen aktsam och beskedlig, men tar igen det nu med råge i sin nya bok Sad life, som utkommer på lilla pigga förlaget it-lit. Det är inte mindre än en sensation, med denna bok som rentav försetts med 80-talets ökända klisterlapp på skivomslag med upprörande texter: ”Parental /advisory / explicit context”, den som spotify har ersatt med ett litet ”E” vid somliga låttexter. (Denna bokstav förekommer till exempel på den låt Högström släppt tillsammans med Niki Yrla, ”Killar som gillar”.)

 


Sådana varningar har ju kontraproduktiv effekt, och förhoppningsvis får det ett och annat glin att förtjust intressera sig för att läsa den här boken. Inte för att den provocerar med sitt språkbruk, men för att den är så bra. För här förlöser hon allt det uppsluppna hon kan visa som kritiker, men tar det ytterligare några snäpp.

 

I korthet är det en bok som skildrar Jennys barnfria tillvaro, med att chatta med och träffa män och kvinnor för sex. Alla filter har plockats bort, när hon skriver om männens kontaktförsök, hennes upplevelser av att befinna sig på en sexuell marknad. Det sker med hjälp av en fiktionalisering av det egna jagets verklighet, samtidigt som det skildrade blir besvärande autentiskt. Så kan en dikt tillåta sig att iscensätta en relation som en tv-serie (”i säsong två är han inte längre clean”), för att avsluta med en direkt anspelning på verkligheten:

 

så här sitter vi nu, säger han

en vit kvinna som försvarar såna som jag

och en svart man som röstar på sverigedemokraterna

 

du kan ju skriva en dikt om mig

 

ok johannes, vsg

 

Det blir också en del göteborgshumor, en del knark, en del obsceniteter, en del boxning, en del vänsterpolitik. Anders Borg, tidigare moderat finansminister, föräras två dikter, och det sker mer utifrån hans äktenskap med Dominika Peczynski. Så här skriver Högström:

 

Rösta på moderaterna din hora

Rösta på moderaterna ditt fucking jävla fnask

Rösta på moderaterna ditt gamla sprutluder

Rösta på moderaterna ditt ras

 

Fittansikte

horunge

rövknullare

kuksugare

nazist

och skitstövel

 

Medan musan Glenn är återkommande är andra män utbytbara, och mest glädje och behållning uppsöks när hon träffar en kvinna. Titeln återgår till det sorgliga, men det är en sorg som pendlar mellan protagonisten och de existenser hon möter. Vi är alla sorgliga, lyder bokens förutsättning och sensmoral. Ändå förmedlar Högströms bok en eufori, och man läser med ett befriande smajl på läpparna.

 

Hon skriver medvetet slarvigt, när hon med sina dikter utforskar olika kapital, och ställer dem jämte varandra. Det handlar då om de bekanta kulturella och finansiella kapitalen, visst, men här blir det sexuella kapitalet huvudperson och katalysator för mötena mellan människorna. I den värld som här skildras har pengarna ersatts, för pengar – låt oss erkänna det – är så anti, så icke-kulturellt, så totalt osexigt. Det är det mest osofistikerade som finns, och om alternativet är Högströms råa dikter, så väljer jag dem alla dagar i veckan.

 

Hennes diktsamling är en slags minivariant av Lars von Triers film Nymphomaniac, en slags återerövring av de knapplösa knullen som Erica Jong skrev om. I denna sexuella värld finns också en fin kort dikt om Yahya Hassan, som också bevisar Högströms intentioner att skriva politiskt. Det är en frejdigt frenetisk diktsamling hon har skrivit, och tilltalet är så ärligt inkännande att även en pryd läsare kan ta sig igenom boken utan att få skammens rodnad på kinderna.

14 sep. 2021

Vackra värld, var är du, Sally Rooney, översättning Helena Fagertun, Bonniers

Med sin tredje roman utvecklar Sally Rooney sin unika förmåga att skildra unga, coola och intelligenta vänner. Den visar att även högt ställda förväntningar kan infrias med råge.

 

När vi står på randen inför världens undergång kan det te sig futtigt att beklaga sig över att man har blivit en kändis. Men så lyder premissen i Sally Rooneys tredje roman. Vackra värld, var är du tillåter henne att återvända till ett framgångsrikt koncept som utforskar kompisgäng som uppsöker de flytande gränserna mellan vänskap och kärlek.

 


Uppenbart har hon utgått från sin egen upplevelse, med den framgångsrika författaren Alice som en av huvudpersonen. Hon slickar såren efter ett mentalt sammanbrott, och inleder en tafatt kärleksrelation med Felix. Väninnan Eileen trånar efter populära gemensamma vännen Simon. Men Alice och Eileen håller på att glida ifrån varandra, och i stället för att träffas konverserar de via långa e-mail. 

 

Deras e-mailväxling – fjorton stycken inalles – är en av romanens höjdpunkter, och bidrar till att ge karaktärerna kontur. De skriver om killar, romanläsande, samhället, sex, religion, global uppvärmning – och skönhet. En annan sak Rooney behärskar till fullo är hur hon använder sig att telefonens chattfunktioner för att driva intrigen framåt.

 

Här finns gott om undertext i de samtal som förs mellan karaktärerna. Tidigare har Rooney jämförts med Jane Austen, och nog finns det en likhet i den kvicka dialogen och den sylvassa blicken på det som gör oss mänskliga. Men här finns återkommande referenser till Henry James. Han är sorgligt eftersatt av vår tid, men hans romaner är nästan oslagbara i sin subtila skärskådan av våra tillkortakommanden.

 

Rooneys hemlighet är att hon lyckas skapa litterära karaktärer som fungerar i dubbel bemärkelse. De är rimliga och trovärdiga både som litterära konstruktioner och som autentiska människor. De är impulsiva, de dabbar sig, men de är också villiga att ta till sig och lära sig av sina misstag. De är intelligenta och coola, och sårbara på ett sätt som kanske bara genuint coola människor kan vara.

 

Liksom tidigare skriver Rooney om gränsdragningar, om de obekväma situationer som uppstår i relationer. Om gräl och försoning, och om sex, med starkt fokus på samtycke. Alice beklagar sitt kändisskap på ett sätt som ändå gör henne till en relaterbar människa. Liksom i de tidigare romanerna förekommer en skarp klassanalys, till exempel när Rooney korsklipper Alices diskussioner med sin agent om framträdande på olika litteraturfestivaler och universitet med Felix mekaniskt sorterande varor i lastvagnar på affären där han jobbar.  

 

Sally Rooneys utvecklingskurva är makalös och nästan overkligt lovande. Hon lyckas utveckla en bekant tematik som annars hotar att bli klyschig. Jag tyckte Samtal med vänner var en bra roman, att Normala människor var fantastisk. Nu har hon häpnadsväckande nog skrivit en ännu bättre roman, om än inte lika publikfriande som de tidigare.

 

Den inleds starkt, men ändå blir dess andra hälft en tonartshöjning, när vi har lärt känna de fyra individerna. Och Alices lidande ges relief i relation till de andra tre, som kämpar med sina egna trassligheter. Samt i relation till världens prekära tillstånd. Om du tycker att det ter sig futtigt när hon klagar på kändisskapets avigsidor ber jag dig noggrant granska med vilka starka argument hon pläderar för individens rätt att trotsa omvärldens krav om att skärpa till dig.

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 14/9 2021)

Beautiful World, Where Are You, Sally Rooney, Faber & Faber

Inom popvärlden talar man om ”den svåra tredje skivan”, för artister som fått ett genombrott och ska förvalta det. Irländska författaren Sally Rooney har fått ett osedvanligt genombrott efter sina två första romaner, och man kan befara en viss vånda inför den svåra tredje romanen. Till på köpet har hon fått ett besvärligt kändisskap på halsen, något som är en given effekt av vår tids fixering vid författaren på bekostnad av verket.

 

Kaxigt eller bara dumdristigt nog tar hon tjuren vid hornen och adresserar själva problemet, genom att låta en känd författare vara fokus för berättelsen i sin nya roman Beautiful World, Where Are You. Titeln har hon delvis lånat från Schillers dikt ”Die Götter Griechenlandes”: ”Schöne Welt, wo bist du?”, och delvis från en litteraturfestival i Liverpool med samma namn från 2018.

 


Alice är ung författare med två framgångsrika böcker bakom sig, där en av dem blivit filmatiserad (likt Normal People, med andra ord). Hon är miljonär, men har också genomlidit ett nervöst sammanbrott och tillbringat tid på psyket. Nu träffar hon på tinder en jämnårig kille, Felix, som jobbar på varuhus med att packa varor. Hon åker till Rom för att göra framträdanden, han följer med som sällskap. Parallellt berättas historien om väninnan Eileen, som arbetar på en litteraturtidskrift, och den gemensamma vännen Simon, som har en något oklar funktion i vänsterpartiets inre krets.

 

Man kan föreställa sig angelägnare problem än att våndas inför kändisskapets avigsidor när världen håller på att gå åt pipsvängen. Ja, och det är förstås Alice – liksom andra neurotiska, deprimerade och ångestdrabbade människor – medveten om, och därför gör Rooney det till romanens bärande tema, där oron för det egna lidandet samverkar med oron för planetens framtid.

 

Läsare av Rooneys tidigare romaner kommer att känna igen sig i den här romanens intrig, som kretsar kring samtal mellan vänner. Kort sagt: de fyra är roliga, intelligenta, sexiga, coola. Men också lätt störda på olika sätt, med sina egna neuroser. Det är vännerna Alice och Eileen som turas om att vara i centrum för vartannat kapitel, med ett stort antal e-mail som de skriver till varandra interfolierade – e-mail som tillåter dem att utveckla sina tankar kring romankonsten, kring skönhet, kring vänskap, kring kärlek, kring religion, kring världens dystra framtid.

 

Och Rooney fortsätter att göra det hon gör bäst, och som hon gör bättre än någon annan, det vill säga att skriva om vänskap som övergår i kärlek som övergår i sex, om än inte alltid i den ordningsföljden. Dessutom: att vara bi är mer norm än att vara hetero. Dialogen är full av undertext, av obekväma situationer, av gränserna mellan kiv och gnabb, mellan gräl och bråk, mellan tolerans och förakt. Liksom tidigare gör hon glasklara klassanalyser, och tillämpar en uttalad marxistisk analys på de orättvisa villkoren. Felix får lära Alice hur det är att ha ett jobb som man hatar på riktigt, och hur lätt det är att bortse från de egna privilegierna. Till det mest fascinerande med romanen är hur vi tillåts följa den utveckling som sker, hur kärlek är det enda som kan rädda oss från att förintas av självförakt eller bara förakt mot andra.

 

Rooney lyckas också göra karaktärerna en smula odrägliga, samtidigt som hon gör dem så charmiga att det är svårt att inte dras med i deras problem, att aktivera sin mest empatiska läsning. Hon skriver en fläckfri prosa som antagligen irriterar en del viktigpettrar till läsare, som gärna vill ha sin prosa serverad på ett mer kantstött sätt. Omslagets illustration med pusselbitar är olyckligt valt, då det hör till de tråkigaste sysselsättningarna att lägga pussel, medan det hör till höjden av fröjd att läsa Sally Rooney. Men för all del: på bitarna kan man ana våra fyra protagonister, skickligt infångade av kinesiska konstnären Manshen Lo, känd för sin naivistisk serietidningsestetik.

 

Men att kräva en vårdslösare stil är något som bara vårdslösa läsare gör. Här kan man se hur nära Rooney lägger sig en tidigare romanförfattare som Henry James, som ett flertal gånger nämns i de diskussioner om romankonsten som Alice och Eilieen har. James kallades ”The Master”, och var också känd för sina pedantiskt utformade meningar. På ett ytligt plan är Rooney motsatsen, med sin luftigt följsamma stil, en kontrast till James legendariskt snåriga meningsbyggnad där lager efter lager av det dunkelt tänkta yttrades, till många läsares förtret på ett kvarblivet dunkelt stadium.

 

Men båda sysslar med de mellanmänskliga relationerna, och båda är suveräna iakttagare och lyssnare, och avslöjar successivt våra mänskliga drag så att vi känner igen dem i besvärande belysning. Båda avkodar de sexuella laddningarna som åstadkoms i mötena mellan människor, men skillnaden är att James trasslade in sina begär i luddig symbolik, medan Rooney är nästan besvärande explicit i sina sexskildringar. Hon är också nästan orimligt realistisk, när hon dels arbetar så hårt med att visa hur viktigt samtycke är, och dels när Simon onanerar och torkar av sig först med en näsduk och sedan en till.

 

Det finns så mycket att berömma avseende Rooneys stil, där hon håller på att bygga ett ojämförligt författarskap i samtiden. Alla reservationer åsido: vem skriver ens så här rolig, angelägen och aktuell prosa just nu? Knepet med e-mailkonversationen ger ytterligare relief åt karaktärerna och friktionen mellan dem (notera till exempel den passiva aggressiviteten som främst Eileen uppvisar). Men också hur telefonerna används, i synnerhet chattfunktionen, där Eileen och Alice konsekvent skriver med versaler och kan reta den några år äldre Simon för att han är en boomer som inte lärt sig den inställningen. Men det är inget utanpåverk, utan ett nödvändigt hjälpmedel för att driva romanens tematik kring kommunikation framåt.   

 

Alice är slagfärdig och brutal, som när hon skriver så här till Eileen: ”honestly, I think if every man who had ever behaved somewhat poorly in a sexual context dropped dead tomorrow, there would be like eleven men left alive.” Genom hela romanförloppet löper hennes sorg, illa maskerad som en viss form av beteende som gör att andra skyr henne. Kändisskapet är ett problem, och väcker så motstridiga känslor – avund, beundran, åtrå, avsky. Det alstrar också både överskattning och underskattning av den kända. Denna hennes sorg gestaltas också av Eileens underlägsenhetskomplex, av Felix outtalade vilsenhet i tillvaron, och av Simons fåfänga sökande efter trygg kärlek. Så blir de två männen inte heller bara bifigurer, utan deras respektive kamp ges också befogat utrymme, till exempel Simons enkla gudstro som har ett och annat att lära de andra karaktärerna vad gäller inte bara förlåtelse utan också tacksamhet.

 

Det här är en roman som för samman världens oro med individens oro, och skapar flera berättelsetrådar att följa. Liksom i tv-serier? Tja, på sätt och vis. Det är kanske övertydligt när hon några gånger korsklipper scener där Alice sysslar med sitt intellektuella arbete samtidigt som Felix jobbar med sitt fysiska arbete med att lasta varor i affären, men man förlåter det eftersom det är så skickligt förmedlat.   

 

Men det blir också en del av den marxistiska tolkningen, där både Alice och Felix blir reducerade till en egendom, det vill säga att båda utnyttjas, fast på helt olika grunder och på helt olika marknader. Att Rooneys porträtt av det omaka paret Alice och Felix landar nu mitt i debatten som initierades av Svenska Dagbladets artikel om hur högutbildade kvinnor kommer att få svårt att hitta män med lika hög utbildning är bara en tillfällighet. Men likväl: Felix är ingen läsare, och har inget intresse av Alice i egenskapen av författare.  

 

Men det har förstås vi, och det är inte utan att jag drar efter andan när Alice i ett av sina mail antar att hon skrivit sin sista roman – ett uttalande som blir en ironisk metakommentar, då vi trots allt här har en ny roman av författaren bakom karaktären. Men är då denna roman autofiktion? Ja, fast inte helt renodlat: självklart är Rooney medveten om att läsare i porträttet av Alice kommer att se hennes egna drag, men jag väljer att se det som att hon låter sin karaktär gå under för att själv triumfera. Med detta drag har hon skapat en sällsynt triumf, en roman som faktiskt överträffar både Samtal med vänner och Normala människor.

Dante. Den första författaren, Anders Cullhed, Natur & Kultur

Dante är nog både inbjudande och avskräckande. I dag är det 700 år sedan han dog, och då passar Anders Cullhed på att samla sin långa forskargärning med boken Dante. Den första författaren. I början av 2000-talet hörde jag honom föreläsa på Uppsala universitet om Paolo och Francesca, kärleksparet som odödliggörs i femte sången av Den gudomliga komedin.

 

Hur är Dante inbjudande? Jo, i den allt snävare litterära kanon kvarstår han som oftast separat namn för senmedeltidens litteratur. Inte ens de mest spatiöst skrivna översiktsverken för litteraturhistoria kan avstå från Dante, och han förblir ett givet inslag i gymnasieskolornas antologier tack vare att han skriver om helvetet. Därmed väcks intresset för ett av de få författarnamn som alla kommer i kontakt med.

 


Hur är Dante avskräckande? Var och en som bemödat sig om att läsa Den gudomliga komedin märker hur beroende det är av sin kontext, att vi rör oss i en kultur och ett samhälle som är främmande för oss, med referenser och markörer vi behöver en omfattande notapparat för att förstå. Utan förkunskaper står man sig slätt, då så mycket handlar om att lokalisera: detta textställe handlar om denna person, etc. Att läsa Dante blir ett projekt, att det också medför gedigna studier i italiensk historia från 1200-talet.

 

Cullhed vill här lyfta fram Dante som representant för en ny författartyp. För den medeltida människan var uppfattningen om ett författarjag ett nytt koncept, att man såg på författaren som självständig skapare av en egen världsbild och med en unik vision. Då var den som skrev oftast en som traderade, ibland bearbetande. Till frågan om Dante var ordkonstnär (författare) eller systembyggare (språkrör för Guds röst) borde man kunna jämka det till ett både och. Cullhed ser honom också som ett förebud för den moderna romanen, och när han tangerar det moderna påfundet autofiktion är det en cirkel som sluts.

 

På svenskt håll har vi tidigare kunnat ta del av monografier av Dante, skrivna av Olof Lagercrantz, Från helvetet till paradiset (1964), E.N. Tigerstedt, Dante: mannen, tiden, verket (1967) samt Giacomo Oreglia, Dante: liv, verk och samtid (2004). Cullhed nämner endast Tigerstedt, och menar sig utgå från de första två substantiven i undertiteln: mannen och tiden. Det infrias i den här boken, även om det känns lite synd att verket i stort sett lämnas därhän.

 

Det är ett ambitiöst projekt och en på alla plan helgjuten bok Cullhed har rott i land. Det blir långa referat av Italiens politiska situation med fokus på det sena 1200-talets situation i Florens, där Dante föddes och verkade i tills han sattes i exil efter en politisk karriär 1295-1301. Cullhed betonar den ekonomiska ojämlikheten i Florens, som då hade en befolkningsmängd som var större än i Rom och London (nu: obetydligt större än i Malmö). Det är mycket tjafs och många konflikter som ska redogöras för: krediter, skuldförbindelser och korruption.  

 

Så rundvandringen kring den politiska situationen är inte den nöjsammaste av läsningar. Jag är osäker på hur mycket nytt som presenteras kring Dantes biografi, men vi får veta att han föddes som Durante i maj-juni 1265, att mamman dog när han var ett litet barn och pappan när han var tonåring. Han gifte sig när han var 11 eller 12, fick 3 barn i äktenskapet och ett till med en kvinna som antingen var hans fru eller en annan kvinna.

 

Dokumentationen är i flera fall bristfällig, och när det väl finns brev att tillgå är forskarna osäkra på dess autenticitet. Därför råder fortfarande osäkerhet kring vilka vistelseorter Dante frekventerade under sin exil. Därför lyder en av bokens mest typiska meningar så här: ”Det pågår en lågintensiv debatt bland specialisterna om Dantes närmare förehavanden under de här åren, 1303-1304.” Just ordet ”lågintensiv” aktiverar min inre Percy Nilegård. Ändå arbetar Cullhed som en detektiv för att kartlägga hur Dante rör sig från ort till ort, medan påvar och kejsare avlöser varandra. Han hinner i perfektionistisk anda precis skriva klart de sista sångerna i Paradiset innan han dör i Malaria i Ravenna, antingen 13 september eller natten till den 14:e, 1321.

 

I sin ungdom skrev Dante en mer uttalat erotisk dikt, men skulle röra sig mot det mer höviska när han låter sitt verk sanktioneras av Gud i den del av Den gudomliga komedin som rör Paradiset. Ändå är det viktigt att beakta denna aspekt av Dante, eftersom delen som utspelar sig i Inferno är så beroende av grovkornigare inslag. Denna rörelse mellan olika stilnivåer präglar Dantes poesi, även i de tidiga sonetterna.

 

Det som också dikterade detta vägval var Beatrices död, alltså den kvinna som identifierats som Dantes musa och den som vägledde honom från Skärseldsberget upp mot Paradiset i det fiktiva verket. Den kvinna som han förälskade sig i redan som nioåring (hon var åtta), och som verkar ha fyllt ungefär samma idoliserade funktion för honom som ”Kvinnan” alltjämt gör för Ulf Lundell.

 

Att vi nu läser Dante – vi ytterst få som ändå har gjort eller gör det – har att göra med att han medvetet avstod från latinet för att skriva på folkspråket, på italienska. I det korta perspektivet blev han kritiserad för att skriva för den obildade pöbeln, men det längre perspektivet har gjort honom odödlig. Enligt ett brev – visserligen omstritt av de nitiska forskarna – ska hans uttalade avsikt ha varit att därmed förskansa sig kvinnliga läsare, eftersom kvinnor inte behärskade latinet.

 

Problemet med Dante är väl att det just blir ett projekt att läsa honom, att det blir något av en investering. Jag gjorde det i min ungdom, men hur ofta återvänder jag och läser om Den gudomliga komedin? Alltför sällan. Ändå kan jag inte bestrida dess position som ett av de verk som hela litteraturhistorien formats av. Risken är att det med alla sina utpekade skurkar och sitt beroende av ett tankesystem som gått förlorat stannar vid att äga endast historisk relevans. Vi gör det till ett monument, i stället för ett levande litterärt verk som vi kan tillämpa på vår egen tid. Enstaka episoder lyser, men helheten är för massiv.

 

Om man räknar bort kulturbärarna i Cullheds egen generation (födda på 40- och 50-talet) är nog intresset för Dante rätt svalt bland den litteraturintresserade allmänheten. Även om jag som trots allt lojal läsare av Dante uppskattar Cullheds behärskat skrivna bok är det svårt att föreställa sig att den skulle initiera en våg av intresse och nya upplagor av Björkesons översättning av Den gudomliga komedin (den senaste kom 2006). Men jag motbevisas gärna.