att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

14 apr. 2021

Luster, Raven Leilani, Picador

Visst låter det här klyschigt? Edie, 20 nånting, har ett dödfött jobb på förlag, missköter sig med att porrsurfa och har snart legat med alla på kontoret. Hon börjar dejta en drygt 20 år äldre gift man, och när hans hustru får nys om detta blir Edie inbjuden att bo i familjens hus, som också inkluderar en 12-årig adoptivdotter. Oklart varför: kanske för att ingen annan klarar av att ta hand om dotterns hår (Edie är, liksom dottern, svart, medan det gifta paret är kritvita). 

 

Ja, men vilket suveränt handlag Raven Leiliani har med detta uttjatade material! Hennes debutroman Luster, som utkom i USA i höstas, är förbluffande bra. Framför allt i det oborstade porträttet av Edie, en oförglömlig litterär karaktär, men också i den stilistiska spänsten. Kort sagt: Leilani skriver med ena näven knuten, med den andra hållande ett rakblad som hon skär fram sina meningar med, vassa och potentiellt livsfarliga.

 


Porträttet av Edie: hon är en sjavig New York-tjej som helst vill jobba som konstnär, men hankar sig fram på lågavlönade jobb, har snygga bröst och vet varför män tappar intresset när hon pratar. Hon delar ett kyffe med en vän som knappt syns till, men när hon får sparken från jobbet (hon ersätts av en mer docil svart kvinna) tappar hon också lägenheten. Så kommer erbjudandet att bo hemma hos Eric, mannen hon börjat träffa för sexuella möten. Kruxet: han är borta på lång affärsresa, så i stället får hon bonda med hustrun, Rebecca, vars yrke är att, hm, borra i kadaver (döda kroppar). Om det går bra att bonda för dem? Så där, kan man väl säga. Arrangemanget liknar Atwoods i The Handmaid’s Tale, men Leilani är skicklig på att manövrera fram ett helt eget narrativ åt sin livegna protagonist.  

 

Och Edie är så charmigt ocharmig, så på snedden skildrad och gör alltså ett intryck som sitter varaktigt som en tatuering. (Handen på hjärtat: är inte de flesta karaktärer i romaner du läser mer att likna vid gnuggisar?) Hon är obekväm, besvärlig, alltså så som de flesta människor är eller som de vill vara men inte vågar, men som sällan får ta plats i litteraturen. En svensk jämförelse kunde vara Tone Schunnessons något äldre Baby i Dagarna, dagarna, dagarna.

 

Leilani åstadkommer en ny form av diskbänksrealism. Det är gott om möss och kackerlackor i skildringen av Edies första hem. Det gråa och smutsiga kontrasteras av den lyster som poleras fram i Leilanis språk, som måste kallas poetiskt. Det bygger på långa meningar som vidgas och expanderas nästan organiskt, och skapar en helt ny dynamisk struktur, en passionerad struktur. Till det livfulla intrycket hör förstås också det faktum att hennes intrig tar så oväntade vändningar. Grundförutsättningarna må vara efter klichéernas handboks stadga 1.A., men hon vänder alla premisser upp och ned.

 

Tre saker dominerar mina lösryckta anteckningar medan jag läser Leilainis roman: sex, coolhet, humor. Det handlar om pengar, prestige och makt, och även om jag är medveten om att majoriteten tycker sådant är sexigt är jag benägen att inte hålla med: ändå lyckas Leilani göra sin skildring om klassfrågor så oerhört sexig, rolig – och cool. Jag noterar ordet ”coolt” på nästan varje uppslag.

 

Så hur ska en sådan stil exemplifieras? Kanske med några typiska stilprov:

 

Från det poetiska,

 

there are gray, anonymous hours like this. Hours when I am desperate, when I am ravenous, when I know how a star becomes a void.

 

till det dråpliga, när Edie träffar Eric,

 

He may be the only man in recent history to make me come, but he is not even on Twitter.

 

till det våldsamma,

 

If I’m honest, all my relationships have been like this, parsing the intent of the jaws that lock around my head. Like, is he kidding, or is he hungry? In other words, all of it, even the love, is violence.

 

till det otäcka, när hon skär sig själv när hon får sparken,

 

Directly after the act comes a clarity so sharp it feels enhanced, the room ballooning such that his shout reaches me belatedly as I squeeze my hand into a fist and watch the blood well between my fingers. And even then, I feel nothing. But when I look at the carpet, the spot there is excellent, is proof, spreading into the shape of a smile.

 

Leilani skriver lidelsefullt om normer och avvikelser, privilegier och osynliggörande, och allt syns både som en tillgång och nackdel, men allra mest om underläge, undantag, och motstånd, om det nödvändiga i att trots usla omständigheter behålla sin integritet. Genom romanens förlopp, nedtecknat i åtta prydligt förtätade kapitel som vart och ett bidrar till att fördjupa och nyanserar Edies bakgrund och nuvarande predikament, avtäcks olika lager av hennes personlighet, och nya aspekter av hennes situation framträder. Det är en historia om drogmissbruk och frånvarande pappor, en kedja av överträdelser och försummelser. 

 

Skickligt skildras (polis)trakasserierna, våldet och obehaget, hur nära allt detta finns under ytan hos karaktärerna, och hur spräcklig den ytan är. Leilani har sinne för både det pikanta och det makabra. I sin gestaltning av bristen på genuin kontakt mellan människor påminner det en smula om hur Bret Easton Ellis – vitast av författare – skrev i sina bästa böcker, som Less Than Zero och American Psycho (mina exemplar råkar händelsevis vara utgivna av samma förlag, Picador, som ger ut Luster). De delar en medfödd coolhet som helt saknar drag av att vara tillkämpad, och även Leilani har gott öra för att ge sin roman ett soundtrack, med inslag av Mazzy Star, Portishead och King Crimson. Och lite japansk ska.

 

Samt disco. För Edie och Eric känner igen samma discolåt från 70-talet i början av romanen, han genom originalet och hon genom att den samplats flera årtionden senare: så kan åldersskillnad gestaltas. När han försöker spela en låt från 80-talet konstaterar Edie krasst att det verkar vara sant det många säger, att man måste ha varit vid liv under 80-talet för att kunna uppskatta musiken därifrån. Och när Edie ska spela musik i bilen inför den samlade familjen efter att Eric varit med om något penibelt väljer hon kaxigt nog Phil Collins skilsmässolåt ”In The Air Tonight”.

 

Däribland lyssnas en hel del på ABBA, som bara är en av kuriöst många referenser till Sverige, såsom Ikea, svensk dödsmetall, att man kör både Volvo och Saab, två svenskar tar plats i kollektivtrafiken, samt att en konstnär åker till Sverige för att sjunga opera och skapa en karriär med erotiska målningar.

 

Förloppet följer inga givna mallar. Med andra ord liknar det verkligheten. Varför ser verkligheten då ut så här? Jo, vi väljer att följa en intuition som är äldre än vår erfarenhet och vårt inlärda rationella tänkande. Förnuftet är starkt, men instinkten är starkare.

 

Luster är en roman som har så oändligt mycket att säga om vår tid just nu, och det är en sällsynt fröjd att läsa den. Men missta dig inte: den är full av mörka leenden, forcerade skratt, latent våld, implicita och explicita hot och sinistra böjelser. Raven Leilani skriver så snyggt att man lätt glömmer det där rakbladet hon har i sin ena handflata, och hur hon ger sin förutsägbara story så många twister att man blir smått vimmelkantig. Ständigt introduceras nya spelregler med allt högre insatser, i denna helt förbluffande roman.  


10 apr. 2021

Gift, Tove Ditlevsen, översättning Ninni Holmqvist, Natur & Kultur

En del böcker är så bra att de borde förses med en varningsstämpel. Till exempel Tove Ditlevsens roman Gift från 1971, som avslutar en självbiografisk trilogi. Natur & Kultur gav ut den i Ninni Holmqvists nyöversättning för inte så länge sedan, och i september utkommer de första två delarna Barn och Ungdom, mig veterligen för första gången på svenska. Gift översattes redan på 70-talet, men det är skandalöst att den inte blivit mer omtalad som det obestridliga mästerverk det är.

 

Ditlevsen tog sitt liv 1976, och förvisso hör hennes namn till de ofta nämnda när man talar om 70-talets socialrealism och självbekännande prosa. Men liksom den svenska Kerstin Thorvall diskuteras hon oftare i relation till etiska än estetiska frågor: får man skriva så här självutlämnande om namngivna personer?

 


Det sensationslystna skvallervärdet som förelåg när boken utkom har klingat av nu, och de privata erfarenheterna har lämnat över till allmänt hållna frågor. I korthet: huvudpersonen Tove är kär i karlar, droger, skrivande. Hon gifter sig ung med den 33 år äldre tidningsredaktören Viggo F., men äktenskapet är vitt, och hon söker sig till älskare. Som romanens peripeti fungerar petidin, i sprutan hon får när hon utför en abort och blir svårt beroende. Hon blir så förälskad i drogen att hon gifter sig med läkaren för att få fri tillgång till bedövningen.

 

Ett par äktenskap, ett par barn, ett par böcker (däribland succén med debuten Man har gjort ett barn illa), ett par inläggningar för att bli kvitt drogberoendet. Huvudpersonen Tove är en sällsamt begåvad ung kvinna, som utrustar sig med en pragmatism som man gärna kallar kvinnlig. Det vill säga, den typ av överlevnadsinstinkt som förpassar de egna neuroserna utanför det egna jaget, och inrättar sig i en tradition av att städa upp och ta hand om bräckliga manliga egon.

 

Om viss konst säger man slentrianmässigt att den är före sin tid. På sätt och vis är Ditlevsen en föregångare för vår tids autofiktion, men all riktigt stor konst är också lika skicklig på att förmedla sin egen tids anda. Det är en ärlig och modig estetik som hon förespråkar, och om den är skoningslös mot andra – läs: männen – är den ännu mer skoningslös i blicken på sina egna tillkortakommanden.

 

Utan att det görs till en uttalad avsikt är det svårt att bortse från den frustration som möter den unga Tove, och som delvis förklarar varför hon trillar dit och blir beroende av drogen: ”så här vill jag alltid leva, låt mig aldrig mer uppleva verkligheten.” En flykt från grälen, från oförståndet, men också från rädslan och oron som en kvinna konfronteras med under denna tid (den utspelar sig under 40-talet).

 

Många har skrivit om drogberoende, men sällan har jag läst något som lika precist fångar lockelsen, ruset och avtändningen. Hur stark Toves förälskelse i männen och i skrivandet än är, blir förälskelsen i de smärtstillande drogerna ändå alltid starkare. Drogerna vinner alltid, det är den krassa verkligheten. Här visas exakt hur farligt det är att förälska sig i förälskelsen i sig, som också Depeche Mode visste när de skrev ”Strangelove”: ”I give in to sin / Because you have to make this life livable”.

 

Ditlevsen skriver dråpligt och dräpande, med hastiga växlingar, som när hon låter Tove diskutera sin graviditet med sin mamma, som ovarsamt meddelar att hon och brodern föddes ”i ett moln av såpbubblor eftersom hon försökte fördriva oss genom att äta grön såpa. Jag har aldrig tyckt om barn, säger hon.” Det här nämns i förbifarten, och lämnas helt okommenterat, liksom mycket annat som hos vilken människa som helst skulle lämna oläkliga sår.

 

När Ditlevsen plockades upp av Penguins klassikerserie för ett par år sedan innebar det inte bara att de självbiografiska böckerna uppmärksammades. I januari i år utkom hennes roman från 1968 Ansigterna på engelska, och den verkar av allt att döma vara tillräckligt stark för att också rendera en svensk översättning. Eller varför inte en satsning på hennes dikter? I Danmark väckte det missnöje när man 2006 upprättade en litteraturkanon för gymnasiet, med 24 dikter från medeltiden fram till 1985: inte en enda av dessa var skriven av en kvinna.

 

Till den här utgåvan har Vigdis Hjorth, som vet en del om hur det är att rasera gränserna mellan det privata och det offentliga, och hon hyllar Ditlevsens insats som pionjär. Det är inte heller svårt att spåra inflytandet hos nyare generationer skandinaviska författare, som Olga Ravn, vars senaste roman De ansatte är ett lika modigt projekt i att utforska tabun kring moderskap och skrivande.

9 apr. 2021

Mullvadarna, Felix Bruzzone, översättning Linnea Rutström, Prosak

Mullvaden är en utmärkt metafor för personer som går underjorden. Här illustreras hur tunn gränsen är mellan konkretion och abstraktion, när vi talar om mullvadar som de personer som bedriver underjordisk verksamhet, påfallande ofta i spionromaner av John le Carré.

 

Den nyligt utkomna argentinska romanen Mullvadarna, av Felix Bruzzone, är den första boken på det nystartade förlaget Prosak, med entusiastiska planer att inrikta sig på argentinsk och polsk litteratur. Är det då en äventyrlig spionroman Bruzzone har skrivit? Både ja och nej, faktiskt.

 


Bruzzone föddes 1976, samma år som militären avsatte Isabel Perón som president. Han är barn till några av de trettio tusen föräldrar som på hemlandets språk kallas desaparecidos, de försvunna, och romanen tar sin utgångspunkt i en namnlös berättare som ger sig ut i sökandet efter en halvbror som han bara har hört talas om på ryktesväg. Så, en politisk roman? Både ja och nej, faktiskt.

 

Det inleds realistiskt nog, men sedan avtäcks lager efter lager av den igenkännbara verkligheten, och vi hamnar i ett hallucinatoriskt inferno, där intentionen att dokumentärt återge ett händelseförlopp får finna sig i att se sina planer och sin struktur bli strimlade till småbitar. Vår bisexuella huvudperson lever i en relation med en kvinna, men lämnar henne när hon blir gravid, och under sitt sökande inleds en blixtförälskelse med en prostituerad transvestit, tills hon försvinner, och han fortsätter söka, fortsätter bli förälskad. Kanske en kärleksroman då? Återigen, både ja och nej, faktiskt.

 

Bruzzones uppsåt verkar vara att bryta strukturen mitt itu, det vill säga sin egen romans struktur. Därför ger läsningen allt mer intrycket av att följa någon som befinner sig i fritt fall, med huvudpersonens hudlösa och gränslösa jakt på halvbrodern som ett nav kring allt snurrar. Transvestiten Maira, som han under en kort period lever tillsammans med, misstänks vara den försvunna halvbrodern.

 

Men det allt verkligen snurrar kring är våldet, som alltid står i givakt i den här romanen. Våldet blir en egen pandemi, och skickligt visar Bruzzone hur enkelt det är att gripa till våld, hur enkelspåriga och endimensionella vi blir när våldet utgör en lockelse. Romanen tecknar ett dubbelt spår: dels det didaktiska och samhälleliga traumat, och dels individens förtvivlade försök att lappa ihop sitt liv utifrån de spillror han har blivit tilldelad.

 

Bruzzones stil är meandrisk, med förkärlek för långa meningsbyggen, och det bidrar till den klaustrofobiska känslan när vi följer huvudpersonen in mot allt trängre världar, allt mer illvarslande miljöer. Där också musiken sätter stämningen, med några spanskspråkiga bitar som förstärker det ominösa: ”cuando es con vos, siento todo irreal” (när jag är med dig, blir allt overkligt), ”vos sos mi obssesión / quisiera altraparte / vos sos mi destrucción” (du är min besatthet, jag skulle vilja fånga dig, du är min undergång).

 

I förordet jämför litteraturvetaren Sofia Iaffa med filmer som Pedro Almodóvar producerat, men jag tänker lika gärna på David Lynchs filmer, både i hur musiken lierar sig med intrigen, men också i identitetsförskjutningarna och hur den trygga marken kan rämna under ens fötter. Liksom i flera av hans filmer är det också eld som i en avgörande scen agerar ut det undertryckta våldet, och även här finns män som luktar skog och rök.  

 

En grundtes är att fiktion är påhitt, faktaböcker är sanning. Det är en idiotisk syn, eftersom romanen är en egen kunskapsform. För även om det är drömlikt och surrealistiskt behåller Bruzonne en realistisk skärpa, när han skildrar konsekvenserna av alla som mördats i diktaturens namn: ”jag frågade mig varför militärerna inte bara hade bränt alla kropparna för att bli kvitt dem: ett enkelt sätt för att undvika att människor skulle hålla på med gravplundring eller leta efter vittnesmål hos fiskargubbarna och alla de nyfikna som hade hittat kropparna på stranden efter att havet hade spolat upp dem.”

 

Så på frågan om det är en spionroman, en politisk roman eller en kärleksroman skulle jag vilja svara att det är en sorglig roman. Huvudpersonens sökande är så ensamt, så skriande renons på framgång, och hans möte med de illvilliga strukturerna river upp sår i ens läsning. Vad som dominerar i den här världen är ödet, och det är som bekant lönlöst att fäktas mot sitt öde.

 

Förlaget fullgör är ett bra initiativ, där de goda intentionerna bara delvis skyms av några irriterande korrekturfel och en del oönskade inslag i översättningen (främst det flitiga missbruket av frasen ”även fast”). Men viktigare är uppsåtet, för handen på hjärtat: hur ofta läser du nyskriven argentinsk litteratur? Förmodligen inte tillräckligt ofta. En förhoppning är att de fortsättningsvis tar sig an den fenomenala Samanta Schweblin, som Bonniers verkar ha släppt efter blott boken Räddningsavstånd, eller varför inte Pola Oloixaracs Las teorías salvajes?

8 apr. 2021

Är det barnen, baby?, Kristofer Folkhammar, Natur & Kultur

Dåligt samvete och rädslan att vara otillräcklig binder samman alla föräldrar. Vad Kristofer Folkhammar gör med sitt bidrag i genren är att visa hur dessa känslor förstärks när familjebildningen ingår i en HBTQ-kontext. För hur toleranta vi än berömmer oss vara: nedärvda strukturer är svåra att bryta, kanske just för att de är så outtalat knutna till det normativa, och kanske än mer eftersom vi skyndar oss att sätta upp klisterlappar som certifikat på vår ökade förståelse för det som avviker från normen.

 

Åtminstone resonerar det namnlösa berättarjaget så i romanen Är det barnen, baby? Jag tvekar att kalla det för roman, då det till förstone liknar ett debattinlägg, en extended version till den replik Folkhammar skrev till Johan Hiltons debattinlägg i DN för två år sedan, angående de outtalade kraven att också ett homosexuellt par nu förväntas bli föräldrar (flera av argumenten återkommer i romanen).

 


Utkavlade debattinlägg är sällan en bra grund för en roman, men Folkhammar parerar svårigheterna med den äran. Han låter berättaren skriva nattetid, i en monolog som växlar mellan den helt okomplicerade kärleken till dottern Sandra, och omvärldens allt ängsligare förhållningssätt. I korthet blir den homosexuella berättaren pappa tillsammans med kompisen Julia, med hjälp av insemination.

 

Tryggheten finns hos pojkvännen Alexander. Fast det räcker inte: berättaren trånar efter den mer spännande Jeremie, som har lämnat honom, men hoppet om en återförening är så starkt att han inte helt kan släppa honom. Säkerhet och ovisshet bildar de två polerna kring vilka den här romanen rör sig, både i stort och i smått. Mod och feghet är två andra poler, och det är väl så vi fungerar i allmänhet, som ett konglomerat av sådana ytterligheter, till exempel att vi både agerar för mycket och är för handlingsförlamade.

 

Vad är då det här för slags roman? En monolog, ett brev, en fråga, en bön – alla dessa typer aktualiseras, men främst är det ju en kärleksroman. En vemodig historia om att komma ut som bög, om bristen på förståelse från ens närmaste, om kompisar som inte kan dölja sitt tvivel inför den okonventionella familjebildning, och den ständiga oron att barnet ska skrika i offentliga sammanhang, för att avslöja honom som (extra) dålig förälder.


Men vardagen ska fungera även för den här berättaren, som liksom Folkhammar själv är författare med Grindr-dikter på sitt samvete. Men berättelsen i sig är av ett mer allmängiltigt slag, och det är också det som räddar den här romanen från att bli ett illa förklätt debattinlägg. Eller ok, det är klart att den är polemisk, det är klart att den argumenterar för rätten att bli förälder även på detta sätt. Logiskt och klarsynt tar sig berättaren an de problem han ställs inför, och det som binder ihop berättelsen är den ljusa, fina kärleken till dottern.

 

Gulligt och idylliskt? Förvisso, men det är en kärlek som också är medveten om de bekymmer som med stor säkerhet väntar. För som sagt, vårt samhälle är inte så tolerant som vi inbillar oss, och pappan vet vad som väntar dottern när hon ska ta sig igenom skolan, med föräldrar som inte bor ihop i ett heteronormativt äktenskap. Folkhammar skriver också trovärdigt om barnuppfostran som ett väldigt praktiskt arbete, ett hantverk snarare än ett tankearbete. Liksom all kärlek, med andra ord.

 

Det blir också en fin historia om hur det är att komma ut, om uppväxten i en småstad, där Folkhammar påvisar vikten av att tillägna sig identitetsstärkande erfarenheter i form av kulturupplevelser när de typiska manliga initiationsriterna är så heterokodade (jamen, fotboll och Kings of Leon). Det är nog en förklaring till att bögar generellt har bättre smak än heteromän: de fattar att man inte måste börja dyrka Ulf Lundell när de är tonåringar.  

 

Då blir garderoben både en metafor och en konkret plats:

 

En garderob är en fantastisk plats att träna upp sinnena i. Man ser inte sin kropp, men det trånga utrymmet gör en mycket medveten om dess existens. Vem upptäcker mig? Vad får det för konsekvenser? I mörkret slår hjärtslagen som stampande urtidsdjur när man lyssnar efter vad som pågår utanför.

 

Folkhammar skriver pedagogiskt om utanförskapets villkor, om den ytliga välmenande omsorgen som ändå inte kan skänka den nödvändiga tryggheten. Hur det alltid finns barn som ropar inlärda oförskämdheter om de ser berättaren hålla handen med någon. Det här är insikter som är värdefulla att förmedla. Så blir också berättarens ältande oro mer begriplig när de sätts i en sådan kontext, där ångesten ges så reella orsaker.

7 apr. 2021

falk, Martina Moliis-Mellberg, Schildts & Söderströms

Vissa böcker gör ett större avtryck än andra. Martina Moliis-Mellbergs debut A var en sådan. Den utkom i Finland 2015, och tvår år senare på Modernista, och jag minns den som en oerhört ambitiös men samtidigt lättsamt skriven utforskning, stilsäker och elegant och med ett idéinnehåll som aldrig spretade utan hölls ihop av den medvetna formen.

 

Lika formmedveten är den nya boken falk, som nu utkommer på finska förlaget Schildts & Söderströms. Den är sparsmakat formgiven i ett mindre format, och det slår mig att så borde poesi oftare se ut. Eftersom man gärna läser poesi på bussar och tåg är det en fördel när man kan trycka ned boken i en jackficka. Men också när innehållet är så diminutivt. Den här boken består av 52 korta dikter som till det yttre liknar icke-stavelseräknande haikus, med en som bryter av och bara består av en enskild rad. Givetvis.

 


I stället är falk en bok som illustrerar det magiska tänkandet. Det är en bok om att skapa – men också om att skapas. Att danas. Det är på flera plan suggestivt, alltså tankeväckande och med ett innehåll som manar till medskapande, som begär att läsaren ska ansluta. Jag kan inte sluta tänka på Magnus William-Olssons fina ord i sin krönika i antologin Poesiåret 2020, apropå poesins interaktion med människor, att den inte bara ska nå ut utan också nå in. Martina Moliis-Mellberg skriver:

 

                      sömnen gömd i en labyrint

                      all längtan finns inuti

                      ett smycke att bära under tungan

 

Det är både enkelt och fint och sant, men skönheten och enkelheten har en förmåga att se annorlunda ut beroende på vem som behandlar den. Och här behandlas dessa instanser respektfullt och nonchalant på samma gång.

 

Dikterna liknar också riktiga fragment, alltså textstycken som ibland lämnas i ofullständigt skick. Då väcker de tanken och skickar ut den på nya uppdrag. Det finns ett berättande inslag i de här dikterna. Falken är en fågel som kan tämjas, och dikterna utspelar sig i mellanrummet mellan kontroll och upplösning. Kanske falken är en typisk bild för poesin, att den också kan tämjas, men det är inte dess naturliga tillstånd.

 

Det finns också åtskilliga referenser till ögat, med hänsyn till falkens skarpa blick. Liksom till flykten, flygandet, det uppåtstigande. Det är dikter som glömmer att de ängslades färden, och i stället vilar i den tidlösa tillit som skapar världen. I de här dikterna finns rymden närvarande, och den vertikala riktningen, blicken som söker sig uppåt mot ett starkare ljus. Och förvandlingen, den som är tillåten och möjlig i litteraturen, som en tänkbar utväg från alla restriktioner, mentala likväl som fysiska. Så kan litteraturen få oss att tappa fotfästet, få oss att lämna marken eller vanan eller vad det nu är.

 

Moliis-Mellberg har skrivit en skapelseberättelse, en poetik och en besvärjelse. Det slår mig. Är inte poesi alltid just det: skapelseberättelse, poetik, besvärjelse. Och bön. En bön riktad mot det tomma fungerar minst lika bra som en bön mot det innehållsdigra, eftersom det är stunden i sig som är det värdefulla. Är det fegt att be till Gud, eller är det tvärtom det yttersta modet i vårt samhälle, som försöker bortrationalisera allt som inte går att värdesätta i snöd vinning? Man kan stötta sig bara mot det som gör motstånd, och mycket går att säga om Gud, men hen gör motstånd så det räcker.

 

En vanlig läsanvisning för poesin lyder: läs mellan raderna. Ärligt talat har jag aldrig fattat den. Det ter sig som ett besynnerligt råd, och mer än lovligt utopiskt. Och just därför så relevant, kanske. Med det sagt är raderna i falk så betydelsebärande att de förtjänar mer uppmärksamhet än tomrumen: ”att stryka sorgen medhårs”, till exempel. Men Moliis-Mellbergs ärende är inte att snickra hållbara metaforer. Hon söker ett annat uttryck, mer otydligt och mer otillräckligt, kanske som en protest mot ett samhälle som bara vill ha mätbara prestationer.

6 apr. 2021

Självbetraktelser, Marcus Aurelius, översättning Mikael Johansson, Daidalos

En sak som är bra med fördumning är att det finns botemedel. Men också: ofta talar vi slentrianmässigt om hur mycket bättre det var förr, hur bildningsnivån var högre, att alla hälsade på varandra med latinska fraser när de träffades på gatan (samtidigt som de lyfte på sina hattar och kanske hälsade till varandras fruga som gjorde långkok vid spisen). Nog tror jag att de flesta var upptagna av annat än att till exempel läsa de romerska filosoferna.

 

Nu behöver man inte heller bara beklaga fördumningen, utan göra något åt det. Daidalos serverar en nyöversättning av en av antikens yppersta texter, Marcus Aurelius Självbetraktelser. Senast den översattes till svenska var 1911, en översättning som har putsats och ställts fram vid olika tillfällen, senast 2017. Min utgåva ur Forumbiblioteket är från 1958, och det är en slående skillnad i ambition med den här utgåvans ynka 2 sidor fotnoter och den här nya boken som har 50 sidor fotnoter.

 


Dessutom är förkunskaper inte helt nödvändiga, eftersom jag klarade av att läsa den som tonåring med undermålig insats i skolan. Det som krävs: nyfikenhet. Då ska du upptäcka vilken oerhörd text det är, och hur oerhört gångbara Aurelius råd fortsätter vara, och ibland med allt större bäring in i vår tid. Först under renässansen skulle denna bok få sin nuvarande status, och med tanke på hur populär stoicismen blivit under vårt århundrade är det påpassligt med denna nyöversättning.

 

Aurelius skriver på gamla dagar, och ibland märks det att det är en gamlings livströtthet som dikterar råden, och kanske också en gamlings sätt att hantera sin privata dödsångest. Han skriver på grekiska, som den aristokrat han är. Eftersom vi översvämmas av livsstilsböcker och självhjälpsböcker är det enkelt att kategorisera denna bok, som upptar ämnet ”hur ska vi leva våra liv?”

 

I stället för ”älska dig själv” och ”välj glädjen” lyder Aurelius USP att självbehärskningen är vår bästa egenskap för att stå ut med livet. Om andra misshagar dig, så låt det vara så: deras illvilja får inte spilla över på dig. Han är klarsynt pessimistisk. Mest handlar det om balansens vikt, att inte förlora sinnet för proportioner, något han i och för sig unnar sig då och då. Men det är en mänsklig egenskap, att tappa det – vad är det för undermåliga (tråkiga) människor vi får annars, som aldrig gör felsteg?

 

En genomgående tanke är hur naturen strävar mot samverkan, och vi människor tjänar på att inrätta oss i denna större plan. Utan att skriva uttalat kristet ger Aurelius flera exempel på en världssyn som måste kallas andlig, genomströmmad av förståelse för utbytet mellan yttre och inre krafter. Han vänder sig explicit till vår inre kärna, vår ”riktpunkt”, som vägvisare. Där finns sanningen, och ett berömt exempel är hur det vackra inte blir vackrare för att vi öser beröm över det.


Det här är också vårt predikament, i vårt 21:a århundrade (Aurelius levde 121-180). Livet är kort, säger vi ofta, men är det verkligen det? Aurelius menar det, och tycker att vi inte ska oroa oss över det som på nordiskans språk kallas ”dom över död man”, det vill säga att andras eftermäle inte är så betydelsefullt. Nog var det en angelägenhet när Eddan nedtecknades, att det var viktigt att hålla släktfejderna vid liv (oklart varför: slå upp ”toxisk maskulinitet”).

 

Här vill jag tillägga: det är inte livet i sig som är kort, utan minnet. Vad Aurelius förebådar är vårt nya förhållningssätt till erfarenheter: ”Allt är flyktigt, både minnet och det man drar sig till minnes.” Tänk bara på det retuscheringsarbete som utförs av Ryssland och Kina för att anpassa de mindre insmickrande inslagen i ländernas 1900-talshistoria. Som individer orkar vi inte heller längre minnas, och har blivit för upptagna med nya upplevelser. Efter några generationer reduceras forna storheter till notiser. Annat förpassas till glömskan. Varför då samla på saker eller minnen, så som många verkar göra, till exempel de som har Corona-ångest för att de inte får resa till Afrika och titta på vilda djur eller till Thailand för att träffa den trevliga lokalbefolkningen?

 

Vad man lär sig av umgänget med denna bok: enkelhet. Livet är komplicerat, visst, men det finns sätt att hantera de ovissheter vi ställs inför. Givetvis kan man nu i efterhand kritisera Aurelius för att det är lätt för honom från sin privilegierade ställning att unna sig lyxen att tycka att allt som sker är ”rätt”. Världen är så orättvis. Bland annat är Aurelius bedömning av det kvinnliga snål: han associerar kvinnor med vilddjuret, kreaturet, barnet, dumskallen, skurken.

 

Det är vår plikt att bidra till en större helhet, och Aurelius skriver om rimligheten i att inte blunda för bekymren, men att göra sitt bästa utifrån sina förutsättningar. Det är en bra uppmaning när man prövas: ”Ingen blir utsatt för det han av naturen inte klarar av att bära.” Det är själsstyrkan som prövas, ingenting annat. Du ska inte heller gå i andras fällor, och bli som de(t) du föraktar.

 

Man kan också påminna sig att Hannibal Lecter i Jonathan Demmes briljanta film När lammen tystnar ger Clarice rådet att läsa Marcus Aurelius Självbetraktelser. Kanske vill han att hon ska läsa den här uppmaningen från fjärde boken: ”närhelst du önskar kan [du] dra dig tillbaka in i dig själv. Ty det finns ingen lugnare och mer bekymmersfri reträttplats för en människa än hennes egen själ, i synnerhet inte om hon har den sortens platser inombords dit hon kan vända sig till för att omedelbart uppnå ett fullständigt välbefinnande.”

 

Eller kanske detta från sjunde boken: ”Gräv inom dig. Inom dig finns källan till det goda som ständigt kan välla fram om du gräver.” Den gamla översättaren Ellen Westers version lyder: ”Blicka in i ditt innersta! Där är det godas källa; gräv beständigt, så sprudlar den beständigt.” Det är två versioner som samspelar, och man är inte gärna utan någondera.

 

Mikael Johanssons översättning är mindre mjuk än Westers från 1911. Med hjälp av fotnoterna kan man också navigera genom relationen mellan orden öde, slump och försyn, utifrån den grekiska glosan Tychē. Wester strök också referenser till prostitution, samlag och det som i Johanssons översättning kallas ”stjärtgossar” (”gosseskändare”, skriver hon vid något tillfälle).

 

En jämförelse mellan översättningarna kan ta sin utgångspunkt i Aurelius ofta återkommande varningar mot att göra sig beroende av andras uppfattningar. I Westers översättning lyder ett stycke från tolfte boken så här:

 

Ty om en gud eller en förståndig lärare steg fram och befallde oss att öppet uttala allt som föll oss in eller som vi hade i tankarna, skulle vi ej kunna uthärda därmed en enda dag. Så mycket mera blygas vi över andras än över vårt eget omdöme om oss.

 

Hos Johansson lyder det så här:

 

Ty visst är det så, att om en gud eller en vis lärare uppenbarade sig för en person och befallde denna att inte ha någon egen tanke eller uppfattning som den inte samtidigt öppet skulle kunna berätta om, så skulle denna person inte stå ut med situationen ens under en enda dag. På detta sätt hyser vi större respekt för vad vår medmänniska tycker om oss än vi hyser respekt för oss själva.

 

I sitt ambitiösa och fylliga förord skriver Johansson om bland annat stoicismens tanketradition, och antyder att dess budskap har förenklats i vår tid. Sannerligen är det en mer komplicerad filosofi, men liksom så mycket annat blir det förvanskat när det passerar pedagogikens nerslipade trösklar: så sprids de generaliseringar som missaktar nyanseringarna och det tuggmotstånd och de inkonsekvenser som allt genuint tänkande innehåller. Men det är ett lockande villebråd för den som vill ha en lösning på tankarnas krux.  

 

Den här boken är ofta så bra att jag frestas att ta till kritikerklyschan att den borde delas ut gratis till alla gymnasieelever, medveten om att om sådana planer fullbordades skulle en gymnasieelev lämna skolan med flera dussin böcker i sin ryggsäck. Ändå ingen dum idé. Bland annat får de lära sig att de inte längre kan ta åt sig äran av att ha uppfunnit prokrastinering.

4 apr. 2021

Förteckning över några förluster, Judith Schalansky, översättning Linda Östergaard, Pequod Press

Hur är det att förlora saker? Den amerikanska poeten Elizabeth Bishop visste något om hur det var att förlora saker: ett hemland, en älskad kvinna, ett tryggt liv. I villanella-dikten ”One Art” leker hon med vår uppfattning om det som försvinner:

 

                          The art of losing isn’t hard to master;

                          so many things seem filled with the intent

                          to be lost that their loss is no disaster.

 

Någon annan som rådbråkat sig själv och omvärlden kring detta tema är tyska konsthistorikern Judith Schalansky. I sin bok Förteckning över några förluster skildrar hon i tolv pedagogiskt uppställda kapitel olika typer av saker (och människor) som försvunnit. Enhörningen. Sapfos dikter. En byggnad här, en film av F. W. Murnau där, och en målning av Caspar David Friedrich. Och så vidare. Om det här låter vanvördigt eller raljant är det inte alls meningen. Släng in en kolerisk arkitekt så blir det lagom tempererat.


 

Hur ofta hör vi inte lovsånger till romaner som ”utmanar” eller ”förnyar” den stelnade form som vi lärt oss kalla romanen? Bara för att upptäcka att det i stort sett är samma gamla vanliga teknik som utnyttjats. Dock: nyligen tillkännagavs långlistan för det internationella Man Booker-priset, och på listan finns ett knippe böcker som i vissa fall bara tveksamt kan kallas romaner. Däribland Andrzej Tichýs Eländet, Maria Stepanovas Minnen av minnet, Olga Ravns De ansatte. Samt Judith Schalanskys Förteckning över några förluster. Fyra formidabla formsprängande experiment.

 

Roman eller essä? Spelar det någon roll? Vad Schalansky gör är att ikläda sig notariens roll, som nitiskt för protokoll över olika försvinnanden. Fast nä: mer liknar det en undersökning som kunde ha utförts av Borges, om än inte drabbad av hans notoriska tvångstanke att skylta med sin ödmjukhet. Och det säger jag inte för att diskreditera Schalansky. Hon skriver med gott självförtroende, och det är gott så.

 

Förlusten är ju intimt förbunden med upptäckten. I flera av kapitlen närmar hon sig fascinationen för ruinen och fragmentet, som romantikens författare såg till att frigöra i all dess potential. Denna höga värdering av det som gått förlorat – ofta på bekostnad av det som bevarats – är vad Schalansky intresserar sig för.

 

Detta intresse för det som är borta hör också ihop med vår dödsmedvetenhet. Det blir ett sätt att hantera dödsångesten. Fascinerande nog talar vi inte om ”glömskekonst”, bara om minneskonst, och vi kanske borde lära oss betona ordets andra led skarpare. För det är, menar Schalansky, frågan om en estetik. Att minnas är att skapa. För oss människor är det inte heller framtiden som vi siktar in oss på, utan det förflutna, som blir ett ”möjlighetsrum”.

 

Det börjar, i Schalanskys fall med en ö. Sedan fortsätter det med mytologier och sanningar tätt hopflätade. Med sällsynt inlevelse ser hon till att levandegöra det förflutna stoffet och illustrera Faulkners gamla idé om det förflutna som vare sig dött eller ens förflutet. Till varje kapitel hör en svart sida, som om man synar den noga (som man gör) visar ett mörkt mönster, en ledtråd till innehållet, knappt synlig men just därför så suggestiv. När hon skriver om Murnaus stumfilm Den blå pojken, som endast finns bevarad i korta fragment, blir det en berättelse om en förkyld Greta Garbos ensamma vandringar på Manhattan efter att hon dragit sig tillbaka från filmen: ”Gudinna, jo pyttsan. Ett uppsminkat arsle, det var vad hon hade varit i alla år.”

 

Det är både noggrant och lekfullt skrivet. I varje del blir det behandlade objektet representant för något större, och fantasin sätter som bekant inga gränser. En utrotad tiger blir symbol för det vilda, och människans oförmåga att helt göra sig kvitt denna närhet till ett ursprung som var mindre civiliserat. Vi längtar, kanske inte som Dracula gör när han kommenterar vargarna utanför sitt slott (”Listen to them … the creatures of the night … what sweet music they make …”) utan mer i paritet med Clarice Lispectors ord om den hemliga nostalgin i att inte ha fötts som tiger.   

 

Kapitlet om enhörningen sysslar delvis om det japanska monstret Baku, som livnär sig på människors mardrömmar. Schalansky undrar i förbifarten om hennes egna skulle duga, i likhet med Marlows funderingar på båten längs Kongofloden i Mörkrets hjärta, om kannibalerna bland besättningen skulle finna hans kropp tillräckligt aptitlig. Höjden av narcissism? Ja, men så här tänker vi väl lite till mans: fråga närmsta homofob, som alltid inbillar sig att bli påsatt i duschen.

 

Det finns något ytterst poetiskt i Schalanskys metod, som kan tyckas godtycklig, men som ändå vaskar fram det intressantaste ur exemplen. Kraften hos det en gång sedda ska man inte ta för lätt på, och det är ju också något som aktiverats i vår tid, med engelskans fina glosa om saker man inte kan ”unsee”, vad det nu blir på svenska. Michel Gondrys film Eternal Sunshine of the Spotless Mind berör också detta, komplikationerna kring minnen när man försöker göra sig av med dem.

 

Är det här en lärorik bok? Jag tvekar. Det är mer fyndigt än kvickt, och det finns något pedantiskt över Schalanskys metod, där till exempel varje kapitel är exakt sexton sidor långt. Här finns både distans och självironi i lagom doser, och jag vacklar mellan om det är optimistiskt eller pessimistiskt, eller om det är – som det brukar heta inom politiken – fråga om ”en tredje väg”. I kapitlet om Sapfo är hon nästan medvetet parodisk med otaliga inskott av ”möjligen” och ”eller”, för att illustrera hur lite vi vet om både poetens biografi och de fragment som är bevarade. Bara 7% av hennes dikter har vi tillgång till. Av en händelse finns det undersökningar som visar att 7% av kvinnorna i världen är lesbiska.

 

Schalanskys bok är tätt packad, och är diger på innebörd. Ibland torr rapportskrivning, ibland upplivad reseskildring, nästan alltid med fokus på kuriosa och det medryckande. Det enda jag med fullständig visshet kan slå fast när jag läst den är att jag kommer att göra allt för att den inte ska försvinna från mitt bokbestånd.

3 apr. 2021

Barnsliga slagsmål, Sandra Holm, Aska

Först efter att ha läst Sandra Holms debut Barnsliga slagsmål, en ovanlig febril läsning, och länge rådbråkat vad det är för slags bok, ser jag vad omslaget förmedlar: ordet ”poesi”. Sällan har jag känt mig så lättad. Eureka, liksom. För boken är en berättelse, eller berättelser, splittrade i korta textstycken, skrivna på prosa som bara undantagsvis separeras till diktliknande fragment.

 

Fint askgrå och sobert nedtonat är förlaget Askas nyutgåva av denna debut från 1969. Förra året upptäcktes en ny norrländsk berättare, Sandra Holm, med boken Har jag varit här förut. En sensation. Nu ska jag säga något ännu mer sensationellt: denna bok är ännu bättre. Efter att ha gett ut denna lämnade hon hemlandet för Danmark, och skrev böcker på danska, där endast fjolårets nyutgåva har översatts till svenska. Anmärkningsvärt uselt, med tanke på att det här är böcker som borde bli lika självklara referenspunkter som Åsa Nelvin och Mare Kandre.

 


Med andra ord: skaffa genast den här boken. Det är skrivet i gränslandet mellan prosa och lyrik, indelat i tre sektioner. Holm har redan här, betydligt yngre än genomsnittsåldern för svenska författare under 2000-talet, en helt särpräglad röst, en röst som känns anakronistiskt insyltad i senare begrepp som gurlesk och queer-litteratur.

 

Vad kan sägas om denna röst? Den är pardonlöst oresonlig, och det är lätt att föreställa sig hur hon i sitt nya hemland Danmark hittade det hon saknade i Sverige. Hon får en fristad från vår infernaliska besatthet vid effektivitet och funktionalitet, att allt ska ha ett syfte. Men vi lever i en sjuk värld, och den har nog blivit i sämre skick sedan Holm lämnade oss: vi ska hela tiden prestera och producera, hela tiden bli bedömda, och vad vi än gör anses det vara otillräckligt, allt blir ändå bortskuffat av stränga självutnämnda domare (som går under namn som ”tidsandan”, ”konsensus”, ”kravmaskinen”). Det är fan ta mig obscent.

 

Är det inte då en paradox att jag bedömer den här boken? Konsten har sin egen måttstock, utanför konkurrenssamhället. Jag vet: inflationen i litterära priser talar om något annat, men vi får inte glömma bort vilka läsupplevelser som väntar oss om vi för stunden ignorerar hetsen efter nomineringar. Med det sagt: jag hugger hellre av mig flera tår än avstår från att placera den här boken på min årsbästa-lista.

 

Är inte slagsmål barnsligt? I första delen, ”Barnsliga slagsmål”, är ett barn fött. Det är inget gulligt barn, utan ”ett slem”, som föds i slask. Holm är anarkistiskt rolig: ”Vad ska du bli när du blir”, låter hon omgivningen fråga detta barn, en försåtlig fråga, men mer rimlig än konventionens fortsättning, ”när du blir stor”. För vi blir aldrig stora. Och Holm vet att det är de trasiga barnen som slåss, och hon investerar sin egen oro i sin text.

 

Hennes associationskonst vetter åt det vanvettiga. Det norrländska kynnet visar sig i hennes konstanta attityd som nog bara kräver ett lakoniskt ord för att förstås: ordet ”anti”. Då blir ordet ”inte” en favoritglosa, implicit och explicit i denna rasande text, som är så övertygande för att oron blir så påtaglig och konkret. Holm smyger in sig själv som cameo i sin berättelse, som i en lek med autofiktionen. Hennes berättande, som liknar prosadikten, kan ge intryck av en absurd Ola Hansson, alltså den mättade stämningen som hänger tungt och klibbigt över skeendet, men alltid med tillägg av något knasigt.

 

Det finns ett mer outtalat narrativ i bokens andra del, ”Släktfejder”, som på ett plan fortsätter utforska aggressiviteten. Här infiltrerar skräcken sagomotivet, och det är också här Holms skrivande tangerar den gurlesk-estetik som var i svang för tiotalet år sedan, bland annat med Mia Margareta Österholms avhandling. Holm skriver:

 

Drottningmodern ser kallt på sitt barn från sin tronstol och svarar strängt: Du har det väl inte så där varje dag av våra dagar? Till detta blev den lilla prinsessan (hon onanerade ofta i lusthuset vid dammen) tvungen att svara: Nej, mor drottning. Då lyste drottningen och alla hennes juveler upp i ett stort leende och hon gned sina sadistläppar mot den lilla prinsessans egoistbröst.

 

Som synes, ett levande och originellt språk, så genomannorlunda, bland annat illustrerat av en vårdslös kommatering, och överlag nonchalans mot allt vad grammatik heter. Obekväma ord och opassande uttryck skjuts in, och bidrar till det oroligt irrande intrycket. Det är prosa som sprängs till lyrik, eller om det är tvärtom, i ett ständigt rastlöst strävande, där ingen vila infinner sig. Det är en slags uppväxtskildring, men också något annat. Något som inte låter sig infångas.

 

I sista delen, ”Uppror”, ingår något som liknar skisser, där kvinnligheten omdefinieras. Det är konflikten mellan husmödrar och diktare som illustreras och iscensätts, i hätska mini-essäer som befriar den potential som finns i umgänget med det förbjudna, och saligheten som uppstår när fantasin tillåts fritt spelrum i surrealistiskt subversiva utfall:

 

Nu äter du mig. Äter jag henne som äter honom vilken sätter tänderna i henne där borta och hon har redan utvalt sig hon den lilla blonda. Nu äter den lilla blonda benen av han den stora och slickar sig om den röda munnen vid vars mungipor glänsande fett rinner i glänsande rännilar högt ovanför marken ty hon äter stående med skrevande ben. Äter av henne gör han som ligger under klänningen. Man ser bara de nakna bruna fötterna.

 

Det här är så bra att man baxnar, som PO Enquist skulle ha sagt. Holm visar var skåpet för vildsint och farlig prosa/poesi ska stå, och exakt vilka inneboende möjligheter som öppnar sig för en litteratur som inte är ängslig, som inte bryr sig om att till varje pris vara till lags. Och när jag väl slagit mig till ro med definitionen på omslagets framsida som poesi ser jag den lömska notisen längst ned på omslagets baksida: ”prosa”.   

2 apr. 2021

Allrakäraste otyg, Maria Margareta Österholm, Dockhaveri

Fåglar och vatten och en symaskin. Det är ingredienserna i Maria Margareta Österholms roman Allrakäraste otyg. Samt en syster som Josefina (”Josefula”) syr åt sig själv, iakttagen av Petronella och en skvadron dockor. Blixtsnabbt skapas denna moderna Frankensteins monster med hjälp av nål, tråd och åska: ”Snart får du puls och slag syster, en mjuk tunga. Snart kommer blixt och dunder, det har jag hört och jag skyndar. Strax blir du otyg, allrakäraste.”

 

Det är en sockersöt saga försedd med huggtänder. Österholm har tidigare skrivit gurlesk-avhandlingen Ett flicklaboratorium i valda bitar. Förvisso tillämpar hon här ett program som känns igen från några av de författare hon behandlade där, fast i ärlighetens namn är det mer frågan om ett skrivande som tillvaratar de egna visionerna, och skapar en egen värld. Den här boken är tillägnad Aylin Bloch Boynukisa, och det finns en hel del av den kombination av charm och våld som hon demonstrerade i sina genialiska böcker.  

 


Det vilda ska man passa sig för. Här river Österholm itu allt idylliskt som byggs upp, som när trygghetsskapande ”Sjörapporten” ersätts av ”Skörraporten”, som åker runt och samlar på skröplighet och svaghet. I den här världen tillåts skörheten finnas. Det finns en dos Tim Burton, en dos Angela Carter, men som sagt: det är lönlöst att söka efter affiniteter och paralleller, när skrivandet närs av så mycket originalitet.  

 

Det gurleska är en strategi. Tesdriven litteratur kan bli statisk och för styrd av sin form, men Österholm parerar den fällan elegant, när hon pendlar mellan desperation och uppsluppenhet, mellan förtvivlan och eufori. Under textytan bultar ett enda stort bejakande, likt Sylvia Plaths inbitna ramsa i The Bell Jar: ”I am, I am, I am.” Österholms text uttrycker en liknande fixering.

 

Den här korta romanen handlar om frigörelse, om att växa upp, om blivandet. I någon mån är all litteratur en skapelseberättelse, och det är mötet mellan det ljuva och det monstruösa som iscensätts här när systern sys ihop. Flykttemat finns hos fåglarna, hos Petronella som ibland förvandlas till fågel, där det konkreta byter plats med det abstrakta, i surrealistiska syner som pekar ut nya sanningar om det kroppsliga, om gränser:

 

Kropparna är sköra. Tänk om handen skulle hårdna till klo? Hittills har det inte hänt. Jag känner min kropp nu. Jag bestämmer själv över förvandlingen. Nästan alltid. Ibland kan jag känna hur fågeln spänner därinne, se hur blodet går i vågor under huden. En gång sprängde vingarna en blus. En fåtölj blev så illa riven i förvandlingen att det inte fanns annan råd än att slänga ut den genom fönstret.  

 

Förvrängningar och förskjutningar förekommer, och ger texten en trasig patina. Det är en inkluderande estetik, som lever upp i generositet och visar att också det med skavanker hör hemma i den här världen. Och det är ett budskap som blir allt viktigare, i takt med att vi putsar fram en allt mer fläckfri yta att visa upp, till exempel på de sociala medierna. Här behöver det fula inte gå under i skam, utan tillåts samexistera i den vingklippta impressionism som Österholm skriver fram.

 

Hon har skrivit en brusten lovsång till det söndriga och otillräckliga. En skev saga där det ohämmade bildspråket utrustar världen med ett förhäxat skimmer. Det är lojalt förbundet med romantikens närhet till det högspända, men också i sin intensiva samvaro med naturen, som tar sig friheter och börjar agera mot det mänskliga, i stället för tvärtom. I sitt utforskande av vad som utgör ett medvetande och vad ett medvetande både är och gör uppehåller romanen sig vid en liknande tematik som Kazuo Ishiguros senaste roman Klara och solen.   

 

Det är en upprorisk text, lycklig i sitt motstånd mot det konforma och normativa. En genuint queer-feministisk text där det fantasifulla och det reella glider in i varandra och bildar en ny sorts enhet. Det är vackert på ett tämligen okonventionellt sätt: befriande, jublande, och tolererande.

1 apr. 2021

A secret challenge. Selected lyrics 1990-2020, Johan Holmlund, Göran Strömqvist förlag

Tidigt 1990-tal stod Jönköpingsbandet Easy på tröskeln till ett internationellt genombrott. Av oklar anledning stannade det vid lovord i de coolaste brittiska musiktidningarna, innan de fick se hur deras succé utomlands överträffades av andra svenska band. Till dessa hörde The Wannadies och The Cardigans, händelsevis ännu ett Jönköpingsband.

 

Easy har under 2000-talet fortsatt göra skivor, och den senaste kom i år (”Radical Innocence”). Om de i sin späda början lät som ett hemvävt The Stone Roses låter de nu som ett New Order, fast piggare och vitalare än den nuvarande konstellationen under det namnet.

 

Sångaren och textförfattaren Johan Holmlund, numera bosatt i Berlin, har samlat ett urval av sina texter i boken A Secret Challenge. Det är vanskligt att överföra sångtexter till bokpärmar, om det inte rör sig om artister med uppenbart litterära ambitioner. Så har vi med stor behållning kunnat läsa böcker med sångtexter av Nick Cave, Leonard Cohen, Jarvis Cocker, Kate Bush. 

 

Nu är poängen med Easy inte direkt texternas kvalitet, utan melodierna. Denna känsla för klanger sätter inga spår i texterna när de rycks från sitt sammanhang, och de blir inte självbärande som texter. Dessutom skriver Holmlund inte på sitt modersmål. Att han är poet med flera diktsamlingar i ryggen är inte heller något som märks. Det är synd, för jag har verkligen uppskattat hans tonfall i de böcker han har gett ut på svenska, däribland ”Skuggkabinettet”, ”I det nya havet”, ”På land”.

 

Kronologin i boken rör sig baklänges, från den senaste skivan, via samarbetet ”Flowers in the Air” med låten ”Lost at Sea” som gav Håkan Hellström sin ”Saknade te havs”. Visst finns här och där slagkraftiga rader, som i texten ”Satellites” från 2001: ”I only told you what you wanted to be true / And now there’s nowhere that we can’t go”. Det är annars för mycket som är för vagt och saknar variation, för mycket som är för försiktigt impressionistiskt.

 

Fast med hjälp av den bakvända kronologin rör vi oss mot själva kärnan, det vill säga låten ”Cloud Chamber”, som i en rättvis värld hade gett Easy den berömmelse de förtjänade. Den ingick i soundtracket till Allison Anders film ”Gas Food Lodging” från 1992 (den film Quentin Tarantino önskar att han själv hade gjort).

 

Enligt Gunnar Ekelöf var definitionen av eufori att sitta ensam i trädgården en sen kväll med en pipa och en klunk sprit inom räckhåll. Jag vill inte gräla med honom om detta, men får jag bara dessutom lyssna på dessa fyra ljuvliga minuter från den mest utsökta svenska 90-talspopen blir jag definitivt euforisk.