att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

22 okt. 2021

Kore på Starbucks, Helena Eriksson, Bonniers

Starbucks är en global amerikansk kaffekedja, känd för två saker: sitt dyra pris, och för att namnet härrör från Melvilles monstruösa roman Moby-Dick. Kore är ett annat namn för Persefone, från den grekiska myten om årstiderna och hennes vistelse i Hades under vinterhalvåret.

 

När Helena Eriksson i sin nya diktsamling för samman historia och samtid gör hon det med titeln Kore på Starbucks. Med undantag för ett häfte på mikroförlaget Chateaux är det snart tio år sedan hon gav ut poesi – under tiden har hon ägnat sig åt konst, översättningar, och den djupt fascinerande boken om Unica Zürn och Hans Bellmer: Någon syr, är det du?

 


Den nya bokens sex olika delar namnges: ”Rundbyggnad”, ”kore/karyatid”, ”travel light”, ”Kore på Starbucks”, ”Hydra/Eleni”, ”– en luftström från London”. Det blir en sammanfattning av innehållet. Första delens rundbyggnad anknyter till Erikssons debut med en byggnad åt mig (1990). Där etablerade hon inte bara ett eget rum åt sitt konstnärskap, utan en egen byggnad. Det är där hon har odlat och renodlat sin särpräglade röst. Ofta fragmentarisk – som om hon sjunger i ruinerna.

 

Vi befinner oss i Europa – ibland i den grekiska övärlden, ibland i städer där man har siesta. Ibland rör vi oss mot myten, mot den fiktiva staden Troja och Helena (Eleni), och alltid är vi på väg, alltid finns det ett Starbucks, en hållpunkt för alla resenärer. En plats där man äntligen kan gråta: för det är sant det som har sagts, inne på Starbucks märker ingen när du gråter (jag har testat i Coventry).

 

Liksom man anar av titeln samverkar olika tider, spelar samma spratt med människan. Denna dubbleringar anges också av omslaget, där en kvinna agerar kariatyd, alltså kolonn som håller uppe ett tak till exempelvis templet i Delfi, en av de platser som anges i boken. Ryggraden, som det beskrivs i dikten. Annika von Hausswolffs fotografi av en verklig kvinna – månne poeten själv? – som utsätts för viss redigering, en monokrom bild som liknar en pennteckning. På baksidan samma motiv, fast mer utsuddad och kornig, med händerna lyfta i en gest. Vi är alltid två.

 

Och tiden verkar invid varandra, eller rättare sagt tiderna. Olika grekiska namn klingar, en del klingar mer bekant än andra: starkast klingar förstås Sapfo. Erikssons röst rör sig i olika riktningar, bildar mönster, en del mer suggestiva än andra, en del med en samhällskritisk udd:

 

            skattehusen, pelarraderna; tomrummet efter den naxiska

sinfxen     linne och bomull från Österlandet och Egypten, mantlar,

kitoner, draperingar     i tätare och glesare veck, plissé –

målade bårder och ornament        oraklet; vad skulle man

med ett orakel till ingen vill väl veta

vad som skall hända i framtiden     lögn manipulation välstånd

industri elektronik varför har vi ingen frihet

 

Det finns också några syrliga rader om västvärldens plundring, om The Elgin Marbles som England förskansade sig och ställer ut som Parthenonskulpturer i British Museum i London. Lord Byron hörde till de som tidigt protesterade mot övergreppet, och Grekland fortsätter än i dag vädja att de ska återbördas.

 

Eriksson skriver en slags hardcore-poesi – om den inte rentav här är hard-kore – och vad man än säger om den: inställsam är den inte. Den är osmidig, och avbrotten är många. Det smått kryptiska förstärks av en viss förkärlek till obskyra glosor: kouros, pilaster, omfalosskålar, kykladisk, styloblaten, akropol, abakos, metoper … Visst, nog fattar man att det är knutet till den grekiska världen, och det kanske inte i sig är nödvändigt att googla fram allt detta – samtidigt bidrar det till det något slutna intrycket.   

 

Ändå finns det en tydlig förankring i den konkreta världen, speciellt i den avdelning som heter just ”Kore på Starbucks”, där hon också leker med ordlikhet – där Kore övergår i ekorre, där vi för stunden erbjuds hamna i en realistisk miljö:

 

     lördag på Starbucks      mamma och mormor,

med långa vackra hår, små flickor med spännen och hårband

 

                     kore fingrar på sin ihpone.

 

Han som tagit mitt favoritord gäspar över mobilen, mamma

och mormor byter plats, liten dramatik

 

Den kritiska blicken riskerar ändå att tappas bort i flämtande ansatser mer än till omsorgsfullt utförd poesi. Ibland lyckas krånglig poesi förmedla intrycket att den måste se ut just så här, till exempel för att gestalta en sårig eller splittrad erfarenhet, något Eriksson väl bara stundtals åstadkommer. Det kan i sina värre stunder påminna om korsordslösning, ett febrilt sökande efter mening, när poesi mår bättre av att avvika från det fullbordade.  

21 okt. 2021

Efterskörd. Ferlinfynd från en spånkoffert, Hans Rutberg, Jenny Westerström, Carlssons

När jag skickar hem mina gymnasieelever med en antologi svensk poesi och ber dem välja en dikt till nästa lektion är det ofelbart flest som plockar ut en dikt av Nils Ferlin. Det är något med direktheten i tilltalet som fångar en, och det var också detta som slog an hos mig en gång i tiden. Musikaliteten, ja, men också kombinationen av tydlighet och lätthet i ordval, samt det hisnande språnget mellan det skojfriska och det bråddjupa allvaret.

 

Det är en sanning som ofta upprepas, Ferlins ställning som folkkär poet. Det har säkert stämt i årtionden, och min privata enkät med gymnasieelever visar åtminstone att förutsättningarna finns för detta. Samtidigt: läser man Ferlin idag? För sju år sedan utkom senast den standardvolym med Samlade dikter som åtminstone förr var ett obligatoriskt inslag på bokreorna i februari. Ändå tror jag att det är lite som med åtskilliga andra poeter som varit lästa, som Hjalmar Gullberg (vars Samlade dikter utkom i våras), att en mer läsfrämjande åtgärd vore att initierade kännare sammanställde ett mer begränsat urval, som kunde peka ut relevansen idag för dessa poeter.

 


En sådan kännare är Jenny Westerström, vars avhandling och biografi över Ferlin utkom när mitt eget intresse var som starkast. Tillsammans med Hans Rutberg, systerdotterson till poeten, har hon i väntan på denna bok sammanställt Efterskörd. Ferlinfynd från en spånkoffert, som kan sägas utgöra en box med extramaterial efter den mer konventionellt skrivna biografin. En massiv bok, 1,2 kg tung. Det är i dag sextio år sedan Ferlin dog. Den initiala förutsättningen är just fynd från upphittade föremål, en spånkoffert och en Samsonite-resväska. Där finns parafernalia att utreda, nya rön att presentera, kuriosa att sammanställa (till exempel 51 dikter och sångtexter som inte förekommer i de sju diktsamlingarna som Ferlin publicerade).

 

Men det har också blivit en ganska reguljär biografi, som pedagogiskt går igenom Ferlins liv. Ett brokigt liv, med en ungdomsperiod fyllt av äventyr, en hel del idrott, en hel del alkohol och amfetamin, en hel del slagsmål, en hel del vistelser inom mentalvården, en hel del klammeri med rättvisan: lagen må ha långa armar, men Ferlin verkar ha haft längre, och slank allt som oftast undan påföljder. Boken är rikhaltigt illustrerad, och blir ett tidsdokument, en visuell dokumentär likväl som en monografi. Här finns också generösa bidrag från andra, såsom utdrag ur Lasse Sandlins texter om Ferlin som idrottare, Olof Lagercrantz opublicerade dagböcker, och Klas Gustafsons bok om Cornelis Vreeswijk, med mera.

 

Ferlin uppvisade åtskillig självdistans, och legenderna om hans bedrifter är många, och kanske lite enahanda (okej, han var bra på fingerkrok och stå på händer …). Som fotbollsspelare var han okonventionell, och motståndarlagets supportrar opponerade sig på hans speciella teknik att nicka in bollen i mål: kunde det verkligen kallas fotboll om man spelar med huvudet (tbh en fortfarande aktuell fråga)? Men han var också en hårt arbetande konstnär, och kanske det borde betonas ännu mer, att bilden av gamängen och slarvern som plitade ned enkla verser på papperslappar borde revideras, att han skickade hustrun med buss fram och tillbaka till Bonniers enkom för att införa hans ändringar av kommatecken i en dikt.

 

Han var också medveten om självbilden, om det som på vår tid börjat kallas självframställningen. Han var en medial poet, och skulle rimligen ha anlitats flitigt för att leverera oneliners till de få kulturella tv-program vi har kvar. Han har en unik förmåga att få sina rim att fästa, och när man läser de citerade stroferna ur hans dikter är det nästan överflödigt med citat: dessa rader är så inetsade att de tillhör ens minne mer än de tillhör boksidan. Men frågan är hur medial hans uppenbarelse hade varit: redan som 40-åring har kroppen tagit så mycket stryk att han ser åldrig ut, och ansiktet ser härjat ut. Våra HDMI-skärmar är inte skonsamma med sådana utseenden.

 

Det är med schlagern han slår igenom, och debuterar först 32 år gammal (gammalt på den tiden, rätt ung ålder nu för en poet). Med musiken följer en osviklig taktkänsla. Ja, Ferlins förmåga att hamra in sina strofer är oerhört begåvad, och det är just enkelheten som är förrädisk och möjligen gör att han underskattades av både sin tid och av oss sent tillkomna läsare. Att idealet är den mindre sångbara poesin. Men Ferlins mantel har axlats av Malte Persson, till exempel: en annan poet som skriver bunden vers så lätt att den upplevs som mer naturlig än obunden prosa.

 

Det är lätt att gilla Ferlin – nästan för lätt. Kanske det är en annan anledning att han inte riktigt tillhör den svenska litteraturkanons innersta krets. Han delar kynne med Bellman, men är faktiskt roligare. Han saknar kanske Frödings yppersta språkkänsla, men delar en förmåga att göra sina dikter till fullbordade verk – att de framstår som oklanderliga i sin form, att de har nått fram till sin slutliga form. Och för att ta ett tredje exempel: Taube – som i boken kanske lite onödigt förminskas till att ”nästan” sakna mörker (säg en sorgligare svensk dikt än ”Och skulle det så vara”) – är kanske ojämnare, men båda förtjänar att läsas mer, förtjänar att inte längre enbart ses som ”vispoeter”.

 

Att Rutberg och Westerström har åstadkommit en ganska okritisk hyllningsskrift till Ferlin må vara hänt: de blundar ändå inte för vissa mindre insmickrande sidor, såsom att han kunde vara en börda för sin hustru. De skriver en del om dödens plats i dikterna, att det troligen var faderns dramatiska död när han var ung som bidrog till en fascination för döden. Det är som sagt i dag sextio år sedan Ferlin dog. Ett vanligt omdöme – Vilhelm Moberg till exempel – är att Ferlin skulle bli läst i hundratals år. Det är onödigt med såna profetior. Att han borde läsas fortfarande är dock tveklöst nödvändigt att påpeka.  

Sakrament, Johan Lindblom, it-lit

Den är så vackert formgiven av Thomas Alm. Johan Lindbloms diktsamling Sakrament liknar en ask, färgsatt i djupaste lila med inslag av mörkt vinrött, och titeln Sakrament lysande i silver. Kanske rentav Svart Som Silver? Alltså, Bruno K. Öijers närvaro i den svenska poesin från cirka 1980 och framåt ska inte underskattas: han delar estetik med Lindblom, den romantiskt elegiska, nostalgin inriktad mot det förflutna och alla ideal vi har svikit, samt den förtrollning av världen som låter sig göras bara man gör sig mottaglig. Den besjälade världen är möjlig.

 

För säkerhets skull skriver Lindblom det uttryckligen i sin bok: världen ska besjälas. Det är en viktig ansats, men låt oss börja med att besjäla poesin. Och jag kan inte förneka att där finns en del saker att anmärka på.

 


Det askliknande förstärks av formatet, på drygt 300 sidor. Dock är texten konsekvent satt bara på höger sida, så halva boken är tom på innehåll. Den består av två delar: ”Mytologier” (eventuellt är titeln snodd från Roland Barthes), med dikter som oftast bara är mellan en och tre rader långa, och ”Synekdoke”, med tio något längre dikter. Samt ett appendix, ”Säckvävsdagar”, med tre prosatexter, där en består av snodda rader från Kennet Klemets böcker.

 

På tal om att sno: min förhoppning är att när Lindblom nämner ”kristallskeppet” gör en poet det för sista gången, eftersom gränsen för när Jim Morrison ägde relevans som inspirationskälla har passerats för länge sedan. Det må vara att konceptet med de ytterst korta dikterna kanske inte är snodd från Ola Juléns Orissa, men likheten är slående. Och då utfaller jämförelsen inte till Lindbloms fördel.  

 

Hans bilder pulserar fram, blinkar till, men de blinkar svagare än hos Julén. Det är kanske orättvist att citera de uppenbart sämre sidorna, men jag blir inte riktigt imponerad av plattityder som dessa: ”Allt är stilla, / allt är i rörelse”, ”Varje ögonblick / rymmer alla tidigare ögonblick”, ”Att släppa in ljuset, / att släppa in mörkret”, ”Det förflutna är alltid närvarande.” För säkerhets skull upprepas ett par av dem, inte en utan två gånger. Först trodde jag det var en lapsus, men det är en medveten strategi. För att demonstrera att allt upprepar sig.

 

Bättre fungerar en del av civilisationskritiken: ”Den ständigt pågående förintelseprocessen, / ängarnas tystnad.” Tanken har en magisk funktion hos Lindblom, att världen är – tja, besjälad, och det är inte svårt att dela den uppfattningen. Men för att göra den besjälade världen mer möjlig krävs insatser. Vi behöver bli bättre på att etablera kontakt med det som har varit, respektera det förflutna som en oavslutad berättelse och börja leva i samverkan med det, och inte fortsätta svika våra ideal.

 

Låter det här bekant? Ja, det är förstås Bruno K. Öijers poetik från mitten av 90-talet som summeras, från boken Det Förlorade Ordet och de fyra monologer han höll i kortfilmen ”Från en demons båge” och som också publicerades i DN 1997. Det är kanske orättvist mot Lindblom att så hårt anföra exemplen Julén och Öijer för att skjuta ned hans bok: det är ändå två av 90-talets starkaste diktsamlingar som den ställs emot.

 

Lindbloms utgångspunkt är ändå hedervärd. Hans önskan om att uppgå i något ädlare än det samtiden erbjuder är respektingivande i sig. Här presenteras förslag om att leva i samklang med träden och med djuren, medan människorna ofta är frånvarande i dikterna. Det kan uppfattas som en brist, eller som en klar bedrift. När vi befrias från mänskliga inslag finns enskilda rader av stor skönhet, när vi lämnar det bokstavligas hegemoni: ”En utsträckt hand genom tiden, / genom regnet av dagar, regnet av minnen.

 

Jag väljer att se den handen som just icke-mänsklig, en abstrakt påminnelse om värdet i att just etablera den där kontakten med historien. Och nog fungerar Lindbloms dikt där och då, när den gör sig mindre konkret, och förlitar sig mer på sina sejourer i de figurativa fälten.

 

Om namnet Johan Lindblom låter bekant har han publicerat fyra diktsamlingar tidigare och varit scenpoet på bandet Cirkus Miramars framträdande. Hans senaste bok utkom 2007 – kuriöst nog samma år som Jerker Sagfors debuterade, och vars tredje titel it-lit gav ut för bara elva dagar sedan.  

20 okt. 2021

Nomineringarna till Augustpriset 2021

För transparensens skull: jag satt fyra år i juryn för Augustpriset, men min enda anknytning till priset nu är att jag liksom folk i allmänhet har privilegiet att klanka ned på de nominerade titlarna. Varför den där och inte den här? Men alla privilegier ska inte utnyttjas. Det är alltför lätt att underskatta den enorma överblicken och det gedigna arbetet som ligger bakom varje års nomineringar.

 

Dessutom finns det inget att klaga på i år. Uppställningen för 2021 års skönlitterära pris är den bästa jag har skådat på – tja, jag höll på att säga fem år. Det är en sällsynt bredd bland de sex titlarna. Till detta borgar att Mats Jonssons serieroman När vi var samer är inkluderad. Detta är den första serieromanen som har nominerats, ett trendbrott som borde skaka liv hos många som nedvärderar seriegenren. Jonsson debuterade för drygt tjugo år sedan, och på verklistan finns bland annat den självbiografiska ”Mats kamp”.

 

En härlig överraskning, som ger en välbehövlig upprättelse åt hela genren med serieromaner. Svenska serietecknare har skaffat sig en stark position under 2000-talet, bland annat med Liv Strömqvists suveräna böcker åt essähållet, samt Henrik Bromanders mästerverk Smålands mörker. Det här är helt klart böcker som är värda att läsa, inte minst av den som fortfarande fnyser åt eller förfasas av tecknade serier.

 

Även om mottagandet varit en smula blandat är det inte lika överraskande att Ellen Mattson nomineras för sin senaste roman, Den svarta månens år. Tyvärr har jag inte läst den ännu, men kritiker har kallat den ”besynnerlig”, ”trevande” och ”tålamodsprövande”. Detta behöver inte alls vara negativt, utan kan utgöra goda grunder för en fascinerande läsning.

 

Lyriken representeras av Kjell Espmarks senaste samling Återliv. Espmark är verkligen nestorn i svensk poesi, och har märkligt nog inte nominerats till detta pris tidigare. Alla farhågor att det är en nominering för lång och trogen tjänst kan genast avvisas: Espmark skriver en oerhört livaktig dikt, som mer än väl förtjänar att tillhöra årets bästa böcker.

 

Elin Cullheds roman om Sylvia Plath, Eufori, upplevde jag som en besvikelse när jag läste den i våras, men har reviderat uppfattning en smula under året. Men även om den är läsvärd tror jag den är för lättviktig för att ha en chans i det race som avslutas 22 november i år när vinnaren tillkännages.

 

Stalltips: Balsam Karams Singulariteten. Hon fick årets Migrantpris för sin debut Händelsehorisonten, och hon skriver en suggestiv prosa som uppehåller sig vid teman kring försvinnande och död, om relationen mellan mödrar och döttrar. Hon har ett musikaliskt språk, och Tebogo Monnakgotlas tonsättning ”Den Försvunna”, som utgår från Singulariteten, sätts upp på Spira i maj.

 

Det är definitivt en av årets två bästa romaner. Den andra är Maxim Grigorievs Europa, som också nomineras. Efter två introverta böcker blommar han ut i denna exposé över ett bedagat Europa förmedlat av ryska emigranter. Det är årets mest omtumlande roman, men antagligen för genomsyrad av pessimism för att tilltala tillräckligt många av de 21 elektorer som nu ska rösta fram en vinnare.

 

Faktum är att årets sex nominerade är så väl valda att jag inte tänker knysta ett ord om titlar som jag eventuellt kan sakna. En uppriktig eloge till årets jury, med andra ord, och jag håller en tumme för Singulariteten som trolig vinnare.  

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 20/10 2021)

Ena halvan av månen, Yin Lichuan, översättning Göran Sommardal, Modernista

Mike Scott från The Waterboys sjöng att han såg månskäran, men hans älskade såg hela månen. Kinesiska poeten Yin Lichuan introduceras på svenska med en bok som heter Ena halvan av månen. Översättaren Göran Sommardal återger ett minne när hon framträdde på Nässjö poesifestival i augusti 2002. Jag minns att jag var där, men jag kan inte svära på att just Yin Lichuan tillhörde de kinesiska gäster som gjorde starkast intryck.

 

Då var hennes karriär som poet dessutom i stort sett över. Dikterna i den här urvalsvolymen är från 2000 och 2001, med ett enda undantag i en dikt från 2006. Sommardal betonar i sitt förord att Yin tillhör avantgardet, och att hon efter att ha övergett poesin har ägnat sig åt filmkonsten.

 


Hon skriver om sex, om våldsamt sex, om ömsint sex. Här kan kräks och orgasmer inrymmas i samma enskilda dikt. Hon skriver mer om begär än om kärlek – otillbörligt begär ofta, alltså det som överskrider konventionella gränser. En del är burdust, vulgärt, en del ganska oskyldigt – som en näpen dikt till en brorsdotter (kanske inte samlingens mest oumbärliga dikt). I dikterna förekommer också en absurd humor, som kan vara träffande, i sina febrila ansträngningar att nagla fast en viss form av inbilskhet.


Här finns också en fin känsla för poesin, och en rytm som jag antar att Sommardal har fått arbeta för att återge så här fint i titeldikten:

 

Du kan inte ha ett större begär än ett träd. Precis som jag inte kan fantisera fram en måne? Månen det är månen. Fantasin den fantiserar. Att fantisera att fantasin är en måne som aldrig växer och blir stor. Växer månen? Fantasin växer oavbrutet.

 

Sommardals översättning är nog duglig, även om jag ställer mig tveksam till en knappt trettioårig kvinna på något språk skulle använda ordet ”fruntimmer”, som också förekommer i ett par av dikterna.

 

Västerländska referenser duggar om inte tätt så i lite spridda skurar, med viss slagsida åt det franska: Genet, Pusjkin, Derrida, Foucault. Är det då västerländsk poesi som Yin Lichuan ägnar sig åt? Kanske: åtminstone förlitar hon sig starkt på ett talspråkligt idiom, som förstärker det burdusa, när hon slänger sig med den typ av gatusmart attityd som är charmig i mindre doser, men lite ansträngd när den blir för förutsägbar.

 

Då kan det finnas ett visst drag av sångtext, både implicit och explicit:

 

Upprepar upprepa. Ha det bra, ett nytt sätt att plagiera. Som du

älskar mig, så älskar jag dig. Jag ska upprepa dig, jag

ska fortsätta dig, jag ska sångtexta dig, jag ska förälska mig i dig.

 

Yin skriver en ärligt redovisande dikt om det som gått förlorat, och hur man ska hålla det kvar utan att helt göra sig beroende av nostalgi. Klarsynt och osentimentalt skriver hon om begär, om sex, och det är en smula kittlande att läsa kinesisk poesi av detta slag. Samtidigt lite sorgligt att hon mer eller mindre la av strax innan hon fyllde trettio: här anas något som skulle ha tjänat på att mogna fram, ett språk som inte helt förhåller sig färdigutvecklat.

15 okt. 2021

Blad och öron, Agnes Gerner, Pamflett

Poesin är ingen statshemlighet, den ska spridas. Den hör vardagen till, och förtjänar bättre än att bara plockas fram vid högtidligheter: bröllop, dop, begravning. Vi ska unna oss att läsa dikter varje dag. För att det är bra för vår fantasi, för vårt språk, för våra tankar.

 

Därför välkomnar jag initiativ som Pamflett, ett nystartat förlag som satsar på att tillgängliggöra poesi med korta publikationer som mer liknar broschyrer än böcker. Hittills har fem titlar utkommit, bland annat med några av de mest spännande poesidebutanterna på senare år, Lina Rydén Reynols och Erik Lindman Mata.

 


Och nu Agnes Gerner, som för inte så länge sedan också var en lysande debutant. Det var 2014 hon gav ut Skall, och tre år senare Sus, på Bonniers, i ett yttre långsmalt format som faktiskt förebådar Pamfletts formgivning. Två stillsamt formidabla diktböcker som enhetligt skildrade djurliv, utifrån en nedtonad och diskret poetik. Fascinerande och vagt oroande, i sina anspråk på en bättre och rättvisare värld.

 

Denna tematik fortsätter i hennes nya korta bok Blad och öron, även om hon för tillfället överger djurtematiken. I stället skildras stadsmiljön – jag antar Bryssel i Belgien – där ett attentat nyligen genomförts. Här handlar det om perioden efter katastrofen, när efterdyningarna förlamat befolkningen. När tillvaron präglas av iturivet lugn:

 

Militärerna stirrar förbi mig, de är yngre

än jag, helt släta

Nedsänkta i mossgröna uniformer, nedsänkta

i ett allvar

som inte låter sig rubbas

ens av tulpaner

 

Så ser Gerners dikt gärna ut: oerhört språkmedveten. Hon skildrar hoppet, illustrerat av blommorna, en oskyldigare skönhet. Alternativ finns, visar hon, en ljusare och mer kärleksfull värld. Vi måste tänka oss att vi förtjänar något bättre än det vi har, att vi slutar låta de onda krafterna styra.


Det här är ett bra och lämpligt format för poesi som vill nå ut. Så kan man läsa Gerners korta dikt medan man väntar på att pastavattnet ska koka, och alltså inte längre komma med tanklösa ursäkter om att man ”inte har tid”. Varför man ska läsa det då? Tja, som jag sa: för att världen blir mindre outhärdlig då, och vi rustas med mer fantasi, språk, tankar. Om inte det duger som argument är jag besviken på mänskligheten.

14 okt. 2021

Det trettonde fallet, Åke Edwardson, Bonniers; Agenturen. Ett livsavgörande beslut, Christina Larsson, Romanus & Selling

Pålitliga deckarförfattare vet att klara upp sina brott innan sidan 400, och det gör Åke Edwardson prydligt i sin nya bok om Erik Winter. Även om den är habil skapar Christina Larsson mer bestående spänning i sin nya roman om ett nytt par hjältar.

 

Deckarförfattare är både de mest pålitliga och opålitliga av författare. Man kan alltid lita på att de sätter dit den misstänkte innan de 400 sidorna slutar. Däremot har de svårare att pensionera sina deckare. Jan Guillou har annonserat att hans gamle hjälte Carl Hamilton strax återuppstår för ett nytt uppdrag, och Åke Edwardsons Erik Winter, som rentav drunknade i den avslutande tionde boken för drygt tio år sedan, har kommit tillbaka från de döda.

 


Nu en tredje gång, i en kriminalroman som passande nog heter Det trettonde fallet. Edwardson är en deckarförfattare av den gamla stammen, och hans intriger är tidlösa. Göteborgskommissarien Winter blir vittne till en bilkrasch där en kvinna kör rätt i en bergvägg och hamnar i koma. Mannen vid hennes sida dör. För trettio år sedan var kvinnan – då tio år gammal – med om att pappan sköts ihjäl i hemmet.

 

Polisarbetet mals långsamt. Det famlas i mörker, men en och annan snilleblixt lyser upp ibland. En psykologistudent och hans flickvän mördas. Finns månne en koppling? Utredningen hamnar i Värnamo och sekten ”Barnen”. Det är snitslad bana mellan oändliga förhör och bilfärder med tomgångsdialog.

 

Parallellt ska Winter bygga en tomt för att locka med sig hustrun och barnen som väntar på honom i huset i Spanien. Han är inte alltför upptagen med dessa planer. Mest dricker han fin whisky och lyssnar på dålig musik, lagar exklusiv mat, lider av tinnitus, och oroar sig över det ökade våldet i hemstaden. Allt medan brottet klaras upp innan de nästan 400 sidorna är över. 

 


Ökat gängvåld i just Göteborg är fokus i Christina Larssons nya spänningsroman Agenturen. Ett livsavgörande beslut. Larsson, som är framgångsrik på ljudboksmarknaden, har nu skrivit den första installationen i en ny serie om polisen Louise och säkerhetsexperten Max.

 

Louises kollega dör i en sprängning, och hon blir själv utpekad som informatör åt de gäng som är misstänkta. Själv anar hon en läcka högre upp i polishierarkin, och på känt manér kan man som läsare lista ut den skyldige långt innan hon gör det. Kanske hon borde ha läst fler deckare, helt enkelt?

 

Max blir också inblandad, och de tvingas få skyddad identitet utomlands genom SÄPO:s omsorg. Men vem kan de lita på? Även om Larsson bara skriver hälften så bra prosa som Edwardson, vars truliga kverulans är en tillgång, måste jag erkänna att jag blir indragen i den här första boken om Agenturen, speciellt efter att inledningens rörighet har kristalliserat fram skarpt utmejslade karaktärer.

 

Därför är det svårt att inte rekommendera Larssons bok, om du bara kan fördra en del genanta språkfel och klyschig stil. Miljöskildringen är också platt och otillräcklig i att skapa närvaro. Ändå blir det spännande, och denna spänning trappas upp genom romanens gång. Det är som att åka berg- och dalbana. Man bävar – det hisnar – och så det över strax innan sidan 400.  

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 14/10 2021)

Land (fragment), My Lindelöf, Ellips

Igår recenserade jag den finlandssvenska antologin Bländad av död och kärlek, där My Lindelöf representerades av en dikt från 2001, som inringar en motivkrets kring skogen, minnet, namnen som vi måste skydda från glömskan, och häpnaden inför tillvaron:

 

I ett hörn beträngd, inringad

Hör man plötsligt

Sitt hjärta,

Sitt underliga hjärta slå

 

Den här poeten debuterade redan 1988 med en samling korta prosatexter, men har publicerat sig sparsmakat, med hiatus-perioder som sträckt sig över tiotalet år. Land (fragment), som nu utkommer på Vasaförlaget Ellips, är faktiskt bara hennes sjätte bok. Motivkretsarna är sig lika – här finns också skogen, minnet, namnen vi måste skydda från glömskan. Och häpnaden? Jo, den är intakt, men nedtonad, som om vi tvingats konfrontera en viss ödmjukhet i vår relation till naturen.

 


Det är en visuellt präglad dikt, som utgår från fotografier av den tjetjenske konstnären Aslan Gaisumova, bilder som visar landskap och spår av bosättningar i regioner där befolkningen på 40-talet fördrevs av Sovjet. Lindelöfs dikter är bildrika utan spår av bildspråk, enkelt registrerande. Hon skriver stillsamt, men inte försynt eller ursäktande.

 

Här finns – liksom för övrigt redan i den dikt som förekom i den nyss nämnda antologin – ett flitigt bruk av parentesen. Parentesen är ett underskattat inslag i text av allehanda slag, av allehanda orsaker (till exempel: den ger subversiv emfas). Hos Lindelöf blir parentesen en kommenterande röst, en dubblering, en spegling, en skugga, ett eko. Det liknar hur Agneta Enckell – en annan finlandssvensk stjärna – arbetar i sina dikter. Kort sagt: vagt orosframkallande. Med David Foster Wallaces berömda formel: litteraturen ska lugna de störda, och störa de lugna.  

 

Med hjälp av sådana språkliga medel styckas Lindelöfs text upp i meningsfragment och semantiska fraktioner, i synnerhet i bokens två första avdelningar. Sedan tilltar ett ”du”-tilltal som öppnar upp texten, även om civilisationskritiken behålls. Det är lika mycket en lägesbeskrivning som en önskedröm om en bättre framtid, lika mycket en reträtt som en vädjan. I de här dikterna sker allt på nytt, och någon evig återkomst är inte i sikte: ”varje ny beskrivning / saknar sitt motstycke, varje sorg är av en ny art, ersätter / varje utdöd aspekt av livet.”

 

Dikotomin natur-civilisation aktualiserades nyligen av Jerker Sagfors i boken Att lämna sitt hus. Även här tecknas förlusten i elegiska nyanser. Alla vettiga människor varnar för effekterna av den giriga politik som förts de senaste decennierna. Mot bättre vetande. Vi går mot framtiden inte med förbundna ögon, utan med vidöppen blick, krampaktigt leende. Vi visste bättre, men avstod från att tänka.

 

Lindelöfs uppräkning blir en svidande påminnelse om värdet i det som håller på att gå förlorat. Vår förlorade kunskap, helt enkelt:

 

Utbuktning, lågvatten, sprickor, sjögräs,

lukten under stenarna, lågt nere i sänkan

sköra skal av minimala kräftdjur, korn

 

av gnejs och kvarts, klumpar av

söndersmulad tång, kol, kisel, styrox

 

små avtryck av fågelfötter vid vattenbrynet, eller

långt uppe på land

oskarpa urholkningar (gropar) skräp

 

skelettfragment, nylonrep.

 

Så bildar dikterna ett samspel mellan denna välbehövliga oro och ett meditativt, nästan sedativt lugn. Vi görs till tillfälliga besökare på den här platsen, som håller på att slockna. Vi har dikterna, och snart förhåller vi oss till dem allt mer krampaktigt, allt mer desperat, som den sista trösten av alla.


13 okt. 2021

Bländad av död och kärlek. 130 år av finlandssvensk poesi, [red] Maïmouna Jagne-Soreau, Martina Moliis-Mellberg och Martin Welander, Shildts & Söderströms

Det är en röd bok. Den har ett rött band att använda som läsmärke. Jag lägger det mellan sidan 40-41. Till höger Edith Södergrans ”Vierge moderne”, kanske det svenska språkets enskilt starkaste dikt, och för fyra år sedan föremål för en monografi, Subjekt Södergran. Det är en fortfarande fenomenal dikt – sprängfylld av nya insikter, dristig och företagsam.

 

Men till vänster en mer dold pärla, en dikt från 1905 av Hjalmar Procopé:

 

Jag är

en ropandes röst i ökennatten,

som ropar och ropar fast ingen hör,

en sökandes öga bland öde vatten

där dagen i dimmor dör.

 

Jag är

en seglares färd mot en flyende strand,

en drömmares fotspår i slättens sand,

en natt, som sörjer sin sista stjärna,

en irrande tanke, som söker sin hjärna …

 


Inte enbart är ”jag är”-anaforen bekant, utan också det melankoliska tilltalet. Procopé, vem var nu han? Jo, en poet som Södergran hade träffat, som Gunnar Tideström vet att upplysa i sin tidiga biografi. Men när Ebba Witt-Brattström tar upp Procopé i sin senare bok Ediths jag gör hon det enbart i raljerande tonläge, för att demonstrera hur långt ifrån detta stilideal Södergran rört sig.

 

Det är en orättvis jämförelse. Något av den obalansen tillrättaläggs i den nya antologin Bländad av död och kärlek. 130 år av finlandssvensk poesi, som utges av Schildts & Söderströms, som firar 130 år med denna vackra bok. Det är ett skickligt jobb av redaktörerna att sålla fram materialet ur ett så digert material. Här finns 80 poeter representerade, och varje decennium har fått ett rättvist utrymme. Det borgar för en heltäckande bild tidsmässigt, men också representationsmässigt, att exakt 40 % av poeterna är män. Man pustar ut! För tänk om de skulle ha missat någon av de män som historien har förtigit! Lika häpnadsväckande är det att drygt 50 % av poeterna är i livet fortfarande.

 

Tyvärr gör inte bokens sensation det. Alltså Larry Silván. Han är representerad av två dikter i den här boken, och jag kan lika gärna erkänna det på en gång: två gånger ramlade jag ut ur lässoffan. Han begick självmord bara 21 år gammal 1976, och hans postuma bok Dikter finns bara på ett bibliotek i Sverige (KB). Jag läser Rosanna Fellmans (en av de yngre poeterna i antologin) extatiska essä om honom i Hufvudstadsbladet från 25 april i år. Hon jämför honom med Michael Strunge och Yahya Hassan, och berättar att eldsjälen Erik Jonsson länge försökt få hans dikter återutgivna i Sverige, och att det ser ut som att något sådant är på väg tack vare förlaget Trombone.

 

Håll tummarna! För Silváns dikter sträcker sig rakt ut ur sin kontext och in i vår tids mest brännande frågor:

 

Är du nöjd nu

när du pratar om fotboll

i stället för löneavtalet

– när du tar emot

lönepåsen i ena handen

och förstör Jorden

med den andra

 

Kort sagt: de här svidande anklagande dikterna vill jag läsa mer av. I övrigt är boken fint formgiven, och förhoppningsvis når den inte bara ut till de redan frälsta. Södergran är representerad med tre dikter, och det är fint – Eva-Stina Byggmästar, Tua Forsström och Claes Andersson har generöst nog fyra var, men det kan jag acceptera, då Södergran redan är det största namnet och den ojämförliga stjärnan. Den enda svenskspråkiga poeten som förtjänar världsrykte, det är Edith Södergran det.

 

Om något ska sammanfatta den finlandssvenska poesin är det väl den smått anarkistiska ådran, och en språkmedvetenhet som bejakar de minsta nyanserna. I den här boken finns gott om exempel på bådadera, och därmed ges vi en provkarta på ambitionerna, på språnget rätt in i det okända. Hellre än att utgöra en uttömmande samling inbjuds vi att söka vidare, göra egna efterforskningar. Urval kan alltid diskuteras och ifrågasättas, men det kan kvitta – hur man än vänder och vrider på den finlandssvenska poesin är den en veritabel guldgruva, som inte heller verkar sina. En guldålder var decennierna efter Södergran, men också under 2000-talet har många många fantastiska poeter fortsatt skriva i den här anarkistiska och språkmedvetna traditionen.    

 

I sex pedagogiskt uppställda sektioner presenteras dikter som tar upp olika teman, som ensamhet, kärlek, höst, politik, med mera. Att inte följa kronologin öppnar för nya kopplingar – som den mellan Procopé och Södergran – men överlag betonas just intertextuella likheter snarare än skillnader. Det gör ju inte Södergrans insats mindre för att hon eventuellt tagit intryck av denna dikt – det finns inget som kan göra hennes insats mindre.

12 okt. 2021

45 fabler, Nina Malinovski og Ivar Södergren, Forlaget Blå

Efter att ha gjort sig ett bemärkt namn i den tidiga danska poesivågen – hon debuterade 1978 – har Nina Malinovski efter några tysta år fått upp ångan. I fjol kom den udda Søfartsbogen, och nu på samma förlag 45 fabler, ett samarbete med den svenska konstnären Ivar Södergren. Det är också en udda bok, där Malinovskis 28 korta texter samsas med Södergrens 17 målningar, prydligt numrerade. Samarbetet faller sig naturligt av flera orsaker: dels är Malinovski delvis uppvuxen i Småland, dels ligger Södergrens teckningar nära det fabelaktiga, en slags magisk realism. Tyvärr är omslaget lite missvisande, och visar långt ifrån någon av hans intressantaste motiv.

 

Fabeln arbetar med antropomorfism, alltså att låta djur anta mänskliga drag. Här främst med att de ges mänskligt tal. Wittgenstein har, i fiktionen, fel: när djuren väl börjar tala kan vi visst förstå dem! Det är en gammal tradition, som kan spåras till Aisopos berättelser från 500-talet f.kr., och Jean La Fontaine på 1600-talet. Båda nämns av förlaget som inspiration, samt den mer anarkistiskt inriktade Ivan Krylov, från början av 1800-talet (rekommenderar dem: leta upp översättningen signerad Staffan Skott, som nyligen dog, eller gör som han själv skulle ha sagt, ”lär dig ryska!”).

 


Samspelet mellan Malinovski och Södergren är gott, även om det sker med outtalade kopplingar, främst i motivval. Hans bilder visar ofta djur i hybridsituationer, på väg mellan olika stadier, som inte nödvändigtvis behöver vara mänskligt kodade utan också på väg mellan olika arter. Vargen med fårhuvud, till exempel. Eller ett råttdjur med vingar. I en av Malinovskis fabler handlar det också om en fladdermus som stöter på en vessla och en uggla som vill äta upp den, men den försvarar sig med att den bara råkar heta –mus, att den i själva verket är fågel. Fast det orsakar störningar i identiteten. Kontenta: du må rädda livhanken, men priset är att du tappar bort dig själv.

 

Så handlar flera fabler just om detta, att läxorna är dyrköpta, att insikter har en hög avgift. Är du byte eller rovdjur? Kanske lite både och? Den som jonglerar med sitt jag får vara beredd att stämpla ”ömtåligt gods” på fraktsedeln i ditt kommande liv. Det finns också ironi i några av fablerna, när haren säger till jägaren att han måste löpa för sitt liv för att inte bli så föraktad att jägaren måste slå ihjäl honom i ren frustration. Man måste acceptera sina villkor.

 

Södergrens teckningar har en naivitet som kan få en att tänka på barnboken, och sagorna är barnens privilegium. Nog kan man läsa de här sagorna för och som barn, men då får man vara beredd på att sluten inte alltid är lika sockrade som när Disney satte sina klor i dem under 1900-talet. De gamla fablerna är grymmare, och Malinovski tvekar inte i att bibehålla en del av de mindre lyckliga sluten.

 

Det finns också något i teckningarna som utmanar autonomibegreppet, med figurer som är både fria och bundna till de sysslor som har ålagts oss. Kanske det är delaktigt i att göra oss mänskliga, denna dubbla lojalitet att sträva mot frihet men i lika hög grad längta efter de uppgifter som förankrar oss vid vanan. Fablerna illustrerar mänskliga egenheter, hur mycket de än handlar om djur: fåfänga, dumhet, viljan att medvetet bli duperad.

 

Så illustrerar Malinovski med en räv som saknar svans vårt behov av tillhörighet. Räven lurar sina kompisar att enda chansen att vinna en stundande skönhetstävling är att kapa sin svans, som han själv har gjort. Så rafsar han ihop svansstumparna och säljer dem till bilägare för att de ska fästa dem som prydnader vid sina antenner, och samlar ihop sin förmögenhet, tack vare rävarnas (vår) önskan att få känna sig (oss) snygga.

 

Här blir släktskapet mellan djuren och människorna tydligt. Djuren blir trojanska hästar för att visa vår egen inbilskhet, och den som vill lära sig något om de mänskliga egenskaperna kan hitta en hel del här. Läxan handlar ofta om behovet av perspektiv, om hur våra instinkter styr oss, både de fyrfota och de tvåfotade djuren.

11 okt. 2021

Sakernas tillstånd, Sandra Lillebø, översättning Ninni Holmqvist, Weyler


Norska Sandra Lillebø har skrivit en kort och tät berättelse om när det blir svårt för ett barn att älska sin mor, men också om hur svårt det är att sluta älska henne. Berättaren är författare, modern är schizofren, något som växer fram gradvis. Det är en ständig kamp mot sjukdomen och fattigdomen, där vanföreställningarna relativiseras av dottern. Det är en iskall skildring av en huvudperson som mals sönder i omsorgen om modern, skriven med varsamt klinisk hand. Ämnet pejlar neuroser och psykoser, stilen är balanserat besinningsfull.

 

Det är Lillebøs första roman efter två diktsamlingar, och det är tveklöst skapat ur en hejdlös nödvändighet. Även om man placerar den i det norska facket ”verklighetslitteratur” blir det ett typexempel på när det privata ämnet görs allmängiltigt. Ofta stabiliseras den förtvivlade texten i tunga sanningar, i aforismer om gränslös kärlek av lika hög halt som dem Hjalmar Söderberg skrev för drygt hundra år sedan. Det är med andra ord en formsäker och formidabel roman.

 

(Också publicerad i Vi 10/21)

10 okt. 2021

Att lämna sitt hus, Jerker Sagfors, it-lit

I de dystra stunderna tänker jag att Ray Bradburys dystopi Fahrenheit 451 beskriver ett redan passerat stadium i människans utveckling. Det krävs inte längre brandmän som skickas ut för att sätta böcker i brand, eftersom vi har valt bort läsningen. I hemmen finns annat i bokhyllorna: porslinskatter, yoga-broschyrer, hudkrämer … Alltså vann staten, och politikerna kan fortsätta vada i sina mediokra icke-beslut utan att stöta på kritik. Vi har fått ett samhälle utan dissidenter.

 

För vad är reaktionen på politikernas vägran att ta itu med klimatförändringar? Ständiga attacker mot Greta Thunberg. Det är en pinsam tystnad som har ansatt den västerländska medelklassen, nu när den har ängslats i pandemins limbo som förbjudit dem att flyga till Thailand.

 


Tystnad är också temat för Jerker Sagfors nya diktbok Att lämna sitt hus. Sagfors debuterade på lilla förlaget Monolit, och gav ut De döda kommer från Karelen på Wahlströms & Widstrand 2015. Eftersom våra större förlag ger ut allt mindre poesi utkommer hans nya bok på det mindre förlaget it-lit, och det är en minst sagt välkommen och välbehövlig återkomst för den här poeten, som under en längre tid också har engagerat sig i Trollhättans poesifestival.

 

Han fortsätter här skriva en eko-poesi av kritiskt snitt, men har skruvat upp temperaturen på sitt j’accuse. Det är uppenbart så att det är poeterna som bryr sig: så var det för sex år sedan, och så är det fortfarande. Visst, Jens Liljestrands undergångsroman Även om allt tar slut har fått mycket uppmärksamhet, men poeterna förtjänar också en släng av den massmediala sleven (hallå, tv-programmet Babel!).

 

Sagfors ambition är att visa hur vi har fjärmat oss från naturen. Likt Greta Thunberg är han oroad över föräldragenerationens svek gentemot barnen. Det är, för att tala truismernas klarspråk, barnen som ärver planeten. Trist att de får ett så skadeskjutet klot att förvalta, men men, vi hade annat för oss, så kallat viktigare saker, hum hum, skjuta upp miljardärer i rymden, utveckla klimatvänligare teknik, hum hum … Här är allt ändå förbundet: vår tid är beroende av tidigare tiders insatser, och framtiden kommer att vara beroende av våra insatser – och våra icke-insatser.

 

Vi har, med Sagfors uttryckliga bild, lämnat vårt hus. Eller, vi står i begrepp att göra det. I dikt efter dikt, som bildar länkar i en starkt sammanhållen kedja, uttrycks denna rörelse bort från det trygga mot en allt otryggare framtid, med huset som enkel bild för civilisationen. Boken bildar en enhetlig klagosång: ”Om nätterna drömmer du om natur utan natur. / På dagarna slår drömmen in.”

 

Som intro fungerar Bibelns historia om Abraham som av Gud tvingas offra sin son Isak, och det är inte svårt att se kopplingen till vår generations – min generation, jag är i princip jämnårig med Sagfors – svek mot de yngre. Det är ju vi som har ägnat oss åt tanklös miljöhedonism, kört sönder planeten med charterresor och plastförpackningar och vidriga utsläpp i allmänhet. Vi har gjort det Abraham gjorde: offrat barnen.

 

Nu har det gått för långt, och det finns ingen återvändo. Vår respekt för naturen har upphört. Vi kan inte låtsas vara förvånade, eftersom tecknen har varit synliga. Hur länge? Det är femton år sedan Al Gore gjorde filmen En obekväm sanning. Det är nästa år sextio år sedan Rachel Carson skrev Tyst vår. I stället har vi valt frivillig ignorans och permanent glömska. Av bekvämlighet. Människorna i Sagfors dikter följs av fåglar, och det är bränder och översvämningar som dikterar villkoren när Europa ska dra sina sista suckar.

 

Nu ska barnen växa upp, och Sagfors skriver osentimentalt om deras färd mot att bli exakt som sina föräldrar. Här saknas hopp, här saknas också ursäkter. Det vi erbjuds är låtsassysslor och skenmanövrar, för att upprätthålla en falsk trygghet. Sagfors vision är mörk, närmar sig skräckens troper:

 

Mörkret har blekts en aning,

kan aldrig återgå till sitt kompakta urpsrung.

 

[…]

 

Skogarna förvaltar en religion utan någon gud.

Att önska en gud där;

det vore att sockra honung.

Med sackarin.

 

Här blir naturen en tyst motspelare, inget tempel, ingen panteistisk önskedröm. Romantikens besjälade natur är helt enkelt uträknad. Så lätt det var för Kellgren att väcka liv i den döda naturen i dikten ”Den nya skapelsen”: det räckte med att han fick se en snygg tjej så kom allt till liv för honom. Nu krävs det mer än så. Likaså Lindegrens bekanta formel att det alltid finns någonstans där vi kan vara tillsammans. Nä, invänder Sagfors lite surt: ”Någonstans inom oss / finns en plats / där vi aldrig kan vara tillsammans.”

 

Vi saknar umgängesrätt med naturen, enligt Sagfors. Hans dikt är rakt på sak, så direkt att den omöjligt kan misstolkas. Det är en dikt som till och med ovana läsare kan tillägna sig (hallå, riksdagspolitiker!). Syftet finns i denna direkthet. Det här ska vi läsa och ta med oss, att vi kunde ha gjort bättre. Naturens tystnad är inte samtycke. Åsikterna sår förtvivlan – ack att jorden måste vara så bördig!

9 okt. 2021

Om Nadja, Fanny Ambjörnsson, Norstedts

Fanny Ambjörnsson har skrivit om sin funktionsnedsatta syster Nadja. Det är en viktig bok som pekar ut beroendet av andra som en egenskap som gör oss mänskliga.

 

Hur berättar man om någon som inte själv äger röst? Är det etiskt försvarbart att ta sig den rätten? I den självframställningstid som vi lever i nu, med plikten att rapportera sina kakbak och gardinupphängningar på sociala medier, finns det något värde i att berätta om en människa som aldrig själv kommunicerar med omvärlden?

 


Obetingat ja, svarar Fanny Ambjörnsson, när hon med boken Om Nadja berättar om sin yngre syster, som föds med svår cerebral pares, epilepsi och spasticitet. Nu ska genast klargöras att Ambjörnsson själv inte ger diagnoser något större utrymme. Här sker ett paradigmskifte från tidigare ord som ”sinnesslö” och ”handikappad”, när hon väljer ”funktionssvårigheter”, och vill med sin bok utmana våra föreställningar om vad som är normativt. Likadant mamman, som på äldre dagar får ”minnessvårigheter”: ordet demens nämns aldrig.

 

Det är en viktig poäng. Min första bekantskap med den här författaren var när hon i början av 2000-talet skrev om genus på gymnasieskolan, samt med boken Vad är queer? Ambjörnsson är genusvetare och socialantropolog, och gör här en storartad insats i att förmå oss att omfamna också det som avviker från vad vi förväntar oss.

 

Är det ett värdigt liv när människan inte kan kommunicera? När hens enda kontakt med omvärlden sker med hjälp av musik och ramsor? Frågan stöts och blöts här, och Ambjörnssons argument är glasklart och övertygande. För vi har hyllat oberoendet, men hon vill att vi ska lära oss något av Nadja: ”insikten om att vi alla, på ett eller annat sätt, är djupt beroende av varandra.” Så kan bokens kärleksbudskap summeras så enkelt som att syskonen aldrig pratar om sin barndom i termer av ”jag gjorde si eller så”, utan alltid ”vi gjorde”.

 

Därav denna vackra berättelse om en familj som på olika sätt bearbetar problemen. Mamman och pappan bryter ihop i hemlighet, i bilfärder och på skidturer över den lilla sjön Avan i Tavelsjö utanför Umeå. Syskonen sköter markservice i olika grad. Främst Jessica, som blir en av Nadjas assistenter. Det föräldrarna i viss mån ser som en uppoffring – det här är en intellektuell familj (pappan Ronny är känd idéhistoriker) – blir för henne en självklar väg till annan kunskap än den som lärs ut på universitet.

 

Så nog instämmer jag gärna i Ambjörnssons syfte, att  det här ska kallas ett värdigt liv. Det är respektfullt skrivet, men inte på avstånd. Böcker som ges definitionen ”snackisar” är ofta ointressanta, för det ligger något förenklat i böcker som enkelt kan sammanfattas i några få slagkraftiga meningar. Även om det här är en sådan bok sträcker den sig utanför det dagsaktuella.

 

Så blir det en vädjan att acceptera det annorlunda. Vi är alla olika, lyder Ambjörnssons försynta credo, och det vill jag instämma i. Vi berömmer oss ofta om att vara så omåttligt toleranta, men det är bluff. Det finns också något väldigt vackert i berättelsen om vilka som har störst förståelse för föräldrarnas situation. Det är inte de intellektuella kollegerna, utan grannarna i Tavelsjö som ideligen träffar på Nadja, och lär sig genom dagligt umgänge att det går att förstå också det som ter sig svåruthärdligt.

 

Därför är min förhoppning att vi ska tala mer om också de som vi tiger om, helt enkelt fokusera på att normalisera dessa viktiga individer som har saker att lära oss. Bara vi slutar utestänga dem från vår värld.

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 9/10 2021)