Minx, Karen Downs-Barton, Chatto & Windus

 

Karen Downs-Barton är en engelsk-romsk poet, vars debut Minx jag på vinst och förlust köpte när jag råkade besöka Göteborg i helgen. Jag utnyttjade det osannolikt goda vädret (det regnade inte) genom att läsa den utomhus, och förbluffades över hur omedelbart dess tematik tog sin in under huden på mig. Hennes dubbla hemhörighet skildras koncist och effektfullt:

In Romanes black blood is a pure bloodline.

But I’m didicoy, a bovalo, a bastard mix

of Romani kalo and Anglo fee-alovo.

Till det yttre är det en reguljär uppväxtskildring, som bryter mot det linjära standardförloppet som vi lärt oss från autofiktionen. I tre avdelningar ägnar sig Downs-Barton mer åt att genskjuta och minera sin berättelse, sin erfarenhet. Den historia som hon återger har en del förväntade inslag, så som utanförskap, förföljelse och rasism, likväl som vidskepelse, fördomar och motstånd. Men det handlar också om kläder, frisyrer, och om språk. Och om det paradoxala i att vara både osynliggjord och för synlig på samma gång.

Till formen är det en utmanande bok, berättad i tre sektioner. Det Downs-Barton fördrar är sonetten, men hon skriver inga konventionella rimmade sonetter, utan hon leker hela tiden med dess förutsättningar. Så finns det i boken drygt trettio sådana – ibland dolda – sonetter, däribland en prolog som definierar titelordet, med olika konnotationer, såsom ”minikin” (”an insignificant / person”), något som liknar det skotska ordet Carol Ann Duffy lånade till sin dikt om Donald Trumps första period som president, ”mymmerkin” (deformerad, underlig och kortväxt). I Downs-Bartons dikt tunnas färgen i bokstäverna ut på slutet, liksom för att visa hur hennes dubbla härkomst skapar osäkra identiteter och där personen försvinner.

Men det är en formmässigt livfull bok på flera plan, med dikter som vägrar följa konvenansens regler. En del av dikterna är skrivna på tvären, en del består av brev till en Faye, och i en av dem förekommer ett mulitple choice-prov, där vi genom Joelle Taylor får veta att det rätta svaret är fel. Hur ska brister i samhällets institutioner påpekas? Så här ser det då ut i den första av tio frågor:

I arrived at my first local authority institution

    a) With a social worker holding files of paper. Frowning. Scary.

    b) In a police car. I’m not sure what the police were involved for.

    c) I can’t remember. I slough the memories too heavy to carry.

En av sonetterna har också använt knepet med ljusare färg, och de ord som därmed betonas blir en blackout-dikt på nästa sida. Kort sagt gör Downs-Barton åtskilligt med sonetten, och det är ett givande äventyr att följa dessa upptåg. Voltan utgör i vissa av dem ett skarpt snitt, genom att bli diktens enda blankrad. Då rivs dikten itu, men blir också hoplappad, på det där sällsamma sättet som språket kan betona (varför heter det ”sönder och samman”, när det som går sönder nästan aldrig kan lagas?).

En av dikterna berättar en rörande historia om en rektor som opererat struphuvudet. Med namnet Skelington löpte han förstås risken att ges öknamnet ”Skeleton” (skelettet), men han vinner elevernas förtroende med värdighet:

he’d ’spare the rod’ and used instead

his amazing electrolarynx to lyrical effect

in each motivational pep talk, each blistering scolding,

and always ended on a note of shared regret:

Chin up. We’ll try harder next time, won’t we?

Den som vistas i olika identiteter får finna sig i att vara en konstant måltavla för skvaller och fördomar. I en dikt sitter de så tätt i bilen att någon skojfrisk herre menar att då slipper de använda bilbältet. Det är ett påvert liv som nedtecknas, men Downs-Barton har hittat en ton som konsekvent är affirmativ och hoppfull, utan att undvika något av det avskyvärda i det hon skildrar, däribland ett kliniskt återgivet övergrepp. Det är ett vittnesmål om en åsidosatt kultur, men det är framför allt en fantastisk diktsamling: rik, originell, mångsidig – och ofta rätt rolig, i sina oväntade turer mellan de olika hållplatserna.

Som i en av sonetterna om några typiska tjejer som bland annat gjort sig beroende av ”Croydon facelifts” (alltså att spänna håret hårt bakåt i en hästsvans): ”when the girls resurface bruised and haunted / they’re locked inside their dry-eyed ’don’t care’ act.” Denna fallenhet för lakonismer är helt naturlig för Downs-Barton.

De två positionerna som diktjaget vistas i möjliggör två reaktioner: sorg eller ilska. Jag skulle säga att hon hittar ett utrymme mittemellan dem. Ensamt är ingendera fruktbar eller konstruktiv, men den som lärt sig hämta energi från både sorgen och ilskan lär sig vilka krafter som då kan frigöras. Att läsa den här boken ger åtskilliga tillfällen att uppleva dessa krafter, och tillåter en att själv tillbringa en tid i både sorgen och ilskan.