Till de redan frälsta, Elis Monteverde Burrau, Modernista

 

Ett gammalt ordspråk lyder: den som målar in sig i ett hörn bör se till att ha införskaffat färgburkar i många olika nyanser. Elis Monteverde Burrau har sedan debuten (2016, säger förlaget Modernista, jag säger 2015) alltid lekt med allvaret – eller om det är tvärtom så att han har gjort allvar av leken. Har han nu – efter ”flera diktsamlingar och romaner” – målat in sig i ett hörn? Det kanske han har! Men det är ett vackert hörn, och den som vill kasta sten ska förstås komma ihåg att båda idiomen, att måla in sig i ett hörn och kasta sten, ingår i hans nya bok Till de redan frälsta.

Jag har gillat Monteverde Burrau sedan början, och det finns ingen anledning att revidera det omdömet: det här är en charmig, valpig och infallsrik bok. För några år sedan föreslog jag att han skulle publicera sitt twitterflöde i stället för sina dikter, då det var där han skrev sin mest intressanta poesi. Så verkar han ha tänkt själv, för drygt halva boken består av sådana korta formuleringar i gränslandet mellan aforism och fragment. Den som kan sin Monteverde Burrau förvånas inte inför rader som denna: ”Jag är som ett självhatande piano, helt generell.”

Till de tidigare obsessions som han har odlat – clownen och jokern – tillkommer nu Lord Byron och Elefantmannen. Det finns något freakigt över dessa avvikare. Men någon avvikare är Monteverde Burrau minst av allt, även om han skriver en särskiljande poesi. Han ingår i en tradition, där det går att spåra intryck från Olle Ljungströms många briljanta sångtexter (även han fungerade allra bäst i det minimala formatet: ”Små späda barn med hjärtan som elefanter”), men givetvis också från Bruno K. Öijers vildvuxna ungdomspoesi (Öijer apostroferas snyggt och stilenligt).

Här löper associationsbanorna fritt, från Rom till Romantiska förbundet: ”Alla ryggrader rinner mot Rom / Tänk om vi kysste sönder våra läppar på det Romantiska förbundets bästa toalett?” Eller vad sägs om den här varianten av ”att sminka en gris”?

Jag såg en sminkad dokumentär gå till skolan

*

Jag såg en gris spärras in i luften

Det kan vara svårt att hänga med i alla turer – men energin går inte att förneka. Det mesta som yttras går att både bejaka och förneka: ”All bra konst genom historien skapades för en liten grupp redan frälsta”. Jaha, säger du det? Mm, det stämmer (inte). Där ligger kanske faran med Monteverde Burraus poetik: att den går att genskjuta så lätt. Dikterna kan betyda allt – men också inget. Det må vara ett luftslott (han förekommer mig givetvis genom att använda också denna bild), men som luftslott är det vackert ändå.

Jag tror inte det är meningen att en läsare ska nicka bekräftande åt alla outtalade eklektiska referenser, men jag kan inte låta bli att notera Morrissey, Kristina Lugn, Louise Bourgeois, Beyonce, T.S. Eliot, Aris Fioretos, Sigge Ågren (han bakom devisen: ”Skriv kort, helst inte alls”). De längre dikterna ger ändå tillfälle för Monteverde Burrau att dra ned på tempot, skriva mindre flåshurtigt. Här tillåts allvaret få mer spelrum än tidigare. Det är helt som vanligt men ändå inte. Har det alltså skett en utveckling? Frågan är felställd: här sker en inveckling, och det kan vara en fruktbar väg att gå för den som har målat in sig i ett hörn – eller fyra, som han själv kaxigt föreslår. Här finns en ny sårbarhet, och den inriktningen uppskattar jag.

Monteverde Burrau är bäst när han går på tvären, när han skriver mot tidsandan och mot trenderna som råder. Då, när han följer sin egen stämma, skriver han en berättigad poesi som lyckas vara både feg och modig, som i dikten ”Mitt Europa”: ”Mitt Europa är den mätta dagen, aldrig störst / Under asfalten i mitt Europa ligger stranden / och den är sämst / Hemma på min gata i stan i mitt Europa / kastar vi blomknoppar på polisen / Mitt Europa bygger luftslott av krokodiltårar”.

Det förblir ändå högt och det är lågt om vartannat; en del är snyggt, medan en del bara är plumpt. Vän av ordning kanske frågar sig: är det mer roligt än bra? Vän av oordning frågar i sin tur: är det mer oroligt än dåligt? Det bästa med Monteverde Burrau är att han uppmuntrar båda läsarterna. Med andra ord aktiveras både min stränga kritiker – hen som viskar ”trams!” – och min mest hängivna fan – hen som skriker ”briljant!” Ungefär där befinner sig de här dikterna.