Bildningsfrågan

 

Selby Wynn Schwartz

I höst kommer det en svensk kanon, beställd av den nuvarande regeringen, förutsatt att kommittén som leds av Lars Trägårdh kan hålla sams tills dess. Hittills har ett par ledamöter hoppat av, och ingen vet vad en kanon ska innehålla. För vad är det typiskt svenska? Jantelagen, fika och att sitta ensam på bussen, kanske. Tillåt mig lägga till halvmesyr och pyspunka.

För att enligt egen utsago vara ovillig att ge intervjuer har Trägårdh gett ovanligt många intervjuer redan. Vad som står klart är att det inte kommer att bli som den danska statliga kanon, med drygt 100 kulturella verk, utan mer likna den nederländska, med 50 ämnen som berör holländsk historia (allt från slaveri till Anne Frank).

I det senaste numret av tidskriften Axess listar elva skribenter vad de tycker ska ingå i en litteraturkanon för den svenska skolan. Där finns givna namn som Tove Jansson, Bellman, Selma Lagerlöf och Carl Jonas Love Almqvist. Samtliga ingår redan i skolans undervisning, kan jag försynt påpeka, och det är förstås problemet med hela debatten om kanon.

Gunnhild Øyehaug

Problemet? Att en kanon redan existerar, och den är flexibel och byts ut med jämna mellanrum. Ut med Sven Delblanc – in med Sara Lidman. Det är inte svårt för någon att få tag på Selma Lagerlöfs böcker: de finns i nyutgåvor i varje boklådas klassikerhylla. Ett större problem än vilka författare som ska ingå är att det är allt färre som läser. För samtidigt som det propageras för en litteraturkanon visar undersökningar att allt färre ägnar sig åt daglig läsning.

Vad fick mig att en gång i urtiden börja läsa författare som Kafka och Camus? Jo, låttexter av Joy Division (”Colony”) och The Cure (”Killing an Arab”). Tack vare Nick Cave upptäckte jag Flannery O’Connor, och tack vare Morrissey Elizabeth Smart. Även om Taylor Swift kan göra dagens unga nyfikna på Dylan Thomas (”The Tortured Poets Department”) är dagens popartister ovilliga att göra litteraturen cool igen.

Hur ska vi gynna återväxten av läsare till klassikerna? Booktok är i det här sammanhanget inte att lita på, då de endast lyckades göra en av Dostojevskijs tråkigaste romaner (Vita nätter) populär. Här ser jag att författarna har ett ansvar.

Detta ansvar har axlats av två författare som i år har översatts till svenska. Dels gäller det amerikanska Selby Wynn Schwartz, dels norska Gunnhild Øyehaug. Efter Sapfo heter Wynn Schwartz besynnerliga hybrid av roman och essä, där hon skapar en alternativ historieskrivning, och visar hur initiativ och dådkraft varit en ledstjärna för kvinnliga konstnärer i historien. Så väcker hon intresset för författare som Djuna Barnes, Virginia Woolf och många fler.

Isabella Nilsson

Likaså Øyehaug, vars senaste bok på svenska heter Onda blommor. Det är en titel som lånats från Charles Baudelaires klassiska diktsamling, och hon leker med hans identitet och författarskap i boken. Liksom hon leker med Woolf. Den läsare som ställs inför böcker som dessa har inget annat val än att genast nosa rätt på Barnes, Woolf och Baudelaire.

Fler svenska författare borde följa dessa exempel, och inte nöja sig med att peka ut bra författare. Om vi vill att klassikerna ska bli lästa också i framtiden är det på tiden att vi får veta hur de kan tillämpas. Isabella Nilsson är en av ytterst få svenska författare som gör detta, senast i boken Tomhet och ömhet.

Här skriver hon om författare som Marguerite Duras, Knut Hamsun och Clarice Lispector, men hon gör det inte på ett vördnadsfullt sätt. Bästa sättet att väcka läsarens nyfikenhet är att plocka ned förebilderna från piedestalerna. Endast så kan vi göra dem till levande klassiker, och då spelar det mindre roll om de hamnar på en slutgiltig lista eller inte. Bildning förutsätter ett äkta engagemang, och det kräver en insats av oss som läsare.

Det Nilsson gör så bra, och som hon delar med Wynn Schwartz och Øyehaug, är att hon visar hur skönlitteraturen är användbar. Den ska inte behandlas som ett stelnat monument, och vi ska inte blicka upp mot dem som ouppnåeliga ideal, utan betrakta dem i jämnhöjd. Vi ska gå i dialog med klassikerna, och upptäcka att vi på köpet blir bildade.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 8/5 2025)