att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

29 apr. 2019

Drömvärldar, David Lynch och Kristine McKenna, översättning Ulrika Jannert Kallenberg, Polaris


Boken om David Lynch fallerar på två plan: den är för inställsam, och regissören själv har inte mycket matnyttigt att bidra med. Om du gillar filmerna kan du nog ha behållning av reportagen från inspelningarna, men annars bör du undvika boken. 

När du försöker beskriva David Lynchs bästa filmer, som Blue Velvet och Mulholland Drive, eller tv-serien Twin Peaks, stöter du på problem. Vad handlar det om? I stället för att förmedla en berättelse sysslar Lynch med att gestalta stämningar, visioner, drömmar.


Därför är Drömvärldar en lämplig titel på denna mastiga bok, skriven av honom själv i samarbete med Kristine McKenna. Mindre lämpligt är att McKenna hör till vänkretsen, och därför är hennes partier okritiska. Upplägget är att de turas om att berätta, där hon ger en kronologisk överblick, följt av hans personliga tillägg.

Det trista är att Lynch helt saknar förmåga att ge sin historia ett språk, en dramaturgi. Om McKenna är hejdlöst hyllande är han bara banal och platt. Undantaget är när han skriver om musik – då plötsligt lyser entusiasmen igenom. Men när han ska formulera sig om sina egna filmer blir det pinsamt och tomt, som när han kommenterar sin sista film Inland Empire: ”den är djup på ett intressant sätt”.

Mycket handlar om onödigt vetande, såsom hur servicen var på Concorde-planen han åkte över Atlanten med på 80-talet. Åtskilligt handlar om något så fullkomligt ointressant som Lynchs mediterande. Alla han jobbar med är fantastiska. Ibland röker han, ibland slutar han röka, men allra mest verkar han gå omkring som en Jesus-gestalt för att saliggöra sin omgivning med sin närvaro och förmåga att lyssna på andra.   

För all del, som gammalt Lynch-fan läser jag girigt uppslukad om inspelningen av den kufiska debuten Eraserhead och så vidare. Nog är det också intressant att få veta att mycket som har beundrats genom åren har tillkommit av ren slump. Tyvärr tappar jag allt mer intresset när det mesta handlar om att McKenna letar upp alla som har något gott att säga om vilken underbar människa Lynch är.

Några av mina anmärkningar i marginalen, trådar som en mindre hänförd författare hade följt upp lyder: hur fantastisk är kvinnosynen i den sista säsongen av Twin Peaks egentligen? Och nog förtjänade Isabella Rossellini, som hade ett distansförhållande med honom i flera år, mer än att bli dumpad i ett telefonsamtal? Hur underbart är det när han gång på gång sviker sina partners och fruar?

Kanske ska David Lynchs filmer förbli de svarta monoliter de är? Den här boken ger inga nycklar. McKenna nöjer sig med att putsa på monumentet av den genialiske regissören – och icke att förglömma, den rekorderliga människan bakom konstverken. Även när han stöter på motgångar skyndar hon sig att hitta någon tillskyndare som har ett gott ord att säga även om det fiaskot.

Vi får veta att i sina ursprungliga versioner brukar Lynchs filmer vara 4-5 timmar långa, innan han klipper ned dem till halva längden. Något sådant önskar jag hade gjorts med den här boken. Ingen klippning i världen kunde ändå göra något åt den makalöst dåliga översättningen, som nog är det mest nonchalanta jag har läst i en så pass påkostad bok.      

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 29/4 2019)

Skallarna, Mattias Hagberg, Atlas


Inom skräckgenren är det vanligt att man utger sig syssla med upphittade dokument. Så gjorde många gotiska författare, men det förekommer även i senare tiders skräckfilmer som Blair Witch Project och Paranormal Activity. I Mattias Hagbergs roman Skallarna får en före detta framgångsrik författare nys på ett kollegieblock som dokumenterar en expedition i Norra Sverige med det tvivelaktiga syftet att rasbiologiskt fastställa samernas bristande intelligens. Texten är från 1920-talet, och dess författare är fortfarande i livet, under det 90-tal som romanen utspelas.

Hagbergs stora problem är att ungefär halva boken består av den nutida författarens ältande av sin skrivkramp och självvalda ensamhet. Det finns inte heller någon stilistisk skillnad mellan de två författarna, men det motiveras av de övertydliga parallellerna i deras liv. Skräcken då? Nja, när vi väl får ta del av det upphittade gamla manuskriptet består det mest av långrandiga skildringar av skidåkning och en diffus upplösning kalkerad från H.P. Lovecraft, men helt i avsaknad av hans lugubra signatur.

(Också publicerad i Vi 5/19)

27 apr. 2019

Och hjärtat, det var mitt. Essäer om att läsa, skriva, längta och leva i Rom, Sara Ehnholm Hielm, Förlaget


Två saker har länge fått mig att avstå från att läsa Sara Ehnholm Hielms bok Och hjärtat, det var mitt, som länge stått eller snarare vilat i den stapel reserverad för kommande läsning, inklämd mellan Jean Rhys noveller och en biografi om … nåja! Det första: omslagets krittecknade bokstäver, som ger ett amatörmässigt intryck. Det andra: essäer om Rom kändes mer avskräckande än lockande.

Nu har jag ändå trotsat alla farhågor, och ångrar mig djupt att jag väntat så länge. För det är en ovanligt inspirerande bok, och som får mig att undra varför det fortfarande saknas recensioner i svensk media (i Finland har den förstås recenserats). Det är ynkedom att det finns böcker av det här slaget som får minimalt genomslag i Sverige, bara för att den är skriven av en finlandssvensk författare.


Sara Ehnholm Hielm är filmkritiker och redaktör på Förlaget, och boken handlar då om en ettårig vistelse i Rom, dit hon under ett sabbatsår flyttar med familjen. Hon ger sig själv uppdraget att skriva en bok, och redovisar de initiala svårigheterna. Sådana berättelser brukar vara ungefär lika underhållande som att lyssna på någons detaljerade referat över sina drömmar. Men allt mer trängs det privata bort av initierade essäer över författarskapet, som på något sätt knyts till hennes egen levnadssituation.

Ändå dröjer sig det privata kvar, och det hör till bokens styrkor. Elena Ferrante och Karl Ove Knausgård är de två författare hon i högsta grad utgår från. Ferrante upptäcker hon av en slump och läser henne på engelska – det här torde utspela sig 2015, något år innan hon började översättas till svenska. Ehnholm Hielm skriver kärleksfullt men inte okritiskt om författare hon beundrar högt, som Simone de Beauvoir. Ett lustmord på Ayn Rand följs av en diskussion av flyktingkatastroferna och det nutida italienska politiska kaoset, där allt tyder på att Rands egoism till sist infriats. Här finns också fina läsningar av författare som Chris Kraus, som på ett anakronistiskt vis (1997) kurtiserade skam liksom Knausgård i sin fantastiska essäroman I Love Dick (på svenska först 2016).

Det blir en mångskiftande bok som glider undan alla fixerade genrebestämningar. Visst finns självbiografiska drag, i skildringar av familjelivet och yrkeslivet – en lång redogörelse som ältar inkompetenta chefer på hennes gamla förlag hade jag gärna varit utan, medan berättelserna om redaktörslivet är desto mer intressanta. Det blir mer en essä om läsande och skrivande, hur de olika aktiviteterna går in i varandra. Som hon ser det innebär skrivandet att du gör dig själv delaktig i ett pågående samtal. Hon citerar generöst, och det är ofta påfallande oväntade inslag som lyfts fram. Hon tar också tag i många ämnen, och ibland blir det frustrerande kort, som i diskussionen kring hur manliga författare gestaltar kvinnor – och att män har slutat läsa böcker, i synnerhet skönlitteratur. Säg mer! vill jag utbrista då.   

Det handlar förstås mycket om läsande, men också om identitet. Ehnholm Hielm visar dubbelheten i att vara svensktalande i Finland, och ha finskan som ett främmande språk, när man ändå är omgiven av det i det dagliga livet. För henne blir italienskan också något som måste erövras långsamt och metodiskt, och hon frågar sig varför hon ens behöver lära sig detta nya språk. Svaret är besvärande, och något som säkert många läsare kan känna igen sig i: ”Jag inser till min fasa att för mig är ett språk främst ett medel för att uttrycka mig själv, inte för att kommunicera med andra.”  

Porträttet av författaren antar drag av någon som är bildad, intelligent och ambitiös. Det är också en modig bok: det krävs ju mod för att gå så här långt, för den som vill demonstrera nya insikter om både sig själv och om livet. Det finns något gränslöst och vilt över Ehnholm Hielms skrivande, något ogarderat. Ja, hon är en trogen Knausgård-läsare, och har väl på sätt och vis – säger jag utan att klandra – plockat med sig något av hans skoningslöshet i blicken på både världen och på sig själv. Hon kan också skriva nyanserat om Knausgård, och problematiserar hans privilegierade position, i en skarp analys av den kulturmandsdebatt som Ebba Witt-Brattström initierade inför den svenska översättnigen av hans debutroman Ut ur världen.

Därför skriver hon om vardagens små och stora bestyr och besvär, och kan skriva nästan chockerande öppet om gräl med maken, om hur en av döttrarna avbryter Rom-vistelsen för att läsa gymnasiet i Finland i stället – kapitlet om deras avsked hör till bokens bästa. Det är sällsynt med en berättarröst som är så här ointresserad av att vara till lags och framställa sig själv endast i positiv dager.

Så kan ett delvis nytt skrivsätt födas, som i slutändan ger ett lika starkt intryck som en annan av Förlagets böcker, Tatjana Brandts Fängslad: båda visar att en kritisk läsart måste våga rikta blicken mot det egna jaget. Ehnholm och Hielm visar att skrivandet innehåller vissa drag av hybris, men det är också en metod att utmana det egna samvetet. Hon erbjuder en sträng men nödvändig formel, som indikerar något om den insats som krävs för att skriva den här typen av bok: ”Skriv som om allt står på spel. Skriv som om ingen tittar.”

26 apr. 2019

Jag hör Amerika sjunga, Walt Whitman, översättning Gunnar Harding, Ellerströms; Sitta lugnt med ordentliga skor, Maria Seisenbacher, översättning Daniel Gustafsson och Cecilia Hansson, Ellerströms; Franciskus – den skapades sång, Alda Merini, översättning John Swedenmark, Lejd


Månadens diktsamlingar från USA, Italien och Österrike ger starka intryck. Däribland Maria Seisenbacher som skriver om sin sjuka mamma, och låter dikterna färgas av symtomen i en starkt drabbande dikt.

I år fyller Walt Whitman 200 år, och då kan man passa på att läsa hans robusta poesi i ett urval som Gunnar Harding gjort. Det rör sig om sex av hans mest kända längre dikter, och den lilla volymen ger en god uppfattning om hans särpräglade poesi, som uppvaktar både tanken och känslan.  


Få poeter skriver lika jordnära, och få är så frikostiga med sina uppmuntrande ord. Att läsa Whitman innebär att ständigt påminnas om att livet är värt att leva – trots allt. Det betyder inte att han strösslar med käcka floskler och väjer för det negativa. Nä, han ser och bekräftar andras lidande, främst i några starkt realistiska rader från inbördeskriget.

Whitman är som en seismograf som registrerar känslo-skalv hos människan, både i det lilla och i det större. Allra tydligast i ”När syrenen på gårdsplanen sist stod i blom, en klagosång över den mördade presidenten Lincoln: ”Här upphör min sång till dig, / mina blickar mot dig i väster, vänd mot väster, förenad med dig / O kamrat med ansikte skimrande som silver i natten”.  

Om Whitman är ljusets poet finns det mer mörker hos österrikiska Maria Seisenbacher. Hennes mörker består av en mamma som insjuknar i Alzheimers, skildrat i en svit dikter i Sitta lugnt med ordentliga skor. Här går poeten en svår balansgång mellan att skriva intimt och närgånget om en anhörig men samtidigt respektfullt bevara dennes integritet.


Seisenbachers stillsamma men särpräglade dikter rör sig rituellt kring vardagens bestyr, som ofta inrymmer den osäkra rörelsen från en plats till en annan. Dikterna bejakar det allra sköraste, och visar hur otäck tillvaron kan te sig mitt i sjukdomen: ”bokstäverna / ljuder / mot små skålar fyllda / med blod”.

Här blir dikterna sitt innehåll, suveränt demonstrerat av omslagets uppluckrade bokstäver. Seisenbacher vågar låta dikterna förbli ofullständiga, kvar i den sorts gåtfullhet som inte bör tydas. Språket hackar, vägrar inrätta sig i de invanda och friska mönstren. Rörelsen med de ordentliga skorna går alltid i fel riktning: den sjuke går sin egen väg, in i sitt mörker. 

Italienska poeten Alda Merini utkom under slutet av sin långa poetgärning med en samling rolldikter, Franciskus – den skapades sång. De är skrivna i namn av 1200-talshelgonet, men förstärker det mänskliga – något som i och för sig redan finns inskrivet i hans egna skrifter, så till exempel i den vackra ”Solsången”.


Den flitige John Swedenmark har översatt dessa enkla och vackra dikter: ”Jag darrar av köld och rädsla / jag, Franciskus, Guds fattiga kommentar, / klottrad i marginalen / till hans stora frånvaro.”

Gud blir ett konkret möte, gestaltad av fattigdomen och det lägsta, där allt är ljus och kärlek, en kärlek som ska nå den som förtjänar det allra minst. Det må låta banalt och blåögt, men det finns en säregen musik i mötet mellan Merini och Franciskus. Nog kan vi unna oss att bli påminda om att ett enkelt tilltal kan bära på en oerhörd rikedom.   

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 26/4 2019)

25 apr. 2019

Minnen av minnet, Maria Stepanova, översättning Nils Håkanson, Nirstedt/Litteratur


Minnet är bedrägligast av allt. Så kunde man parafrasera titeln på J.T. Leroys famösa novellsamling från 2001, där hjärtat angavs som källa till den största svekfullheten (fotnot: den svekfulle Leroy, vars namn är knyckt och några år senare avslöjades som 2000-talets största litterära bluff, knyckte titeln från Bibeln, så vad är svekfullast, liksom?)

När en faster dör går berättaren igenom den efterlämnade bråten, i ryska författaren Maria Stepanovas besynnerliga roman Minnen av minnet. Fast, är det ens en roman? Det är en essä ibland, brevberättelse ibland, dagbok ibland, skruvad bildungsroman ibland (men är den ner- eller uppskruvad?), rapport ibland, självbiografi ibland, och däremellan något ytterligare. Själv använder hon undertiteln ”romans”, utifrån engelskans beteckning ”romance”, som känns igen från vissa romaner av Joyce Carol Oates och Nathaniel Hawthorne – ett sätt att hantera verkligheten utifrån en generositet mot symboler och en övervikt mot det möjliga och sannolika framför det realistiska och sanna. Framför allt är det en stark bok – en given kandidat till årets bästa, när sådana sammanräkningar ska utföras.


Berättaren konfronterar sina egna minnen, ifrågasätter vem hon är att föra släktens talan. Denna udda men ändå allmängiltiga släkt. Oansenlig och medioker, säger Stepanova, men där inryms ändå något som får sägas likna rätt privilegierad medelklass. Det blir en krönika över familjens 1900-tal, men ofta endast indirekt, då författaren inte avstår från att hitta sidospår, digressioner, utvikningar, och hamnar i resonemang kring hur andra har tacklat de ämnen hon tar upp: Osip Mandelstam, Tove Jansson, Marcel Proust, Joseph Cornell, W.G. Sebald, Anna Achmatova, med flera …

Hon gör det på ett så sällsynt lättsamt men ändå substantiellt sätt, denna allt annat än oansenliga författare, Maria Stepanova. Jag gnuggar mig i ögonen, och anför tvivel på att det här verkligen är en debutroman – så avancerat berättad är den, så stilistiskt självsäkert och intrikat disponerat, utan att det blir skrytsamt eller tillkämpat. Det är imponerande utfört, och får mig att tänka på en annan relativt ung rysk författare (Stepanova är född 1972), Guzel Jachina, vars Zulejcha öppnar ögonen som utkom på Ersatz för några månader sedan också är en läsupplevelse utöver det vanliga.  

Omslaget till Stepanovas roman visar porslinsfigurer, kantstötta. Deras funktion är att agera stötdämpare åt mer värdefullt gods, och de tillverkades just i detta syfte. Berättaren återger hur hon sökt upp sådana på marknader, och ja, kanske vi ska uppfatta dem som symboliska representanter för oss alla. Så gör Maxim Grigoriev i sitt exemplariska efterord, när han visar att det unika hos oss består i att vi alla går sönder för att bevara det intakta hos något större. Det är en insikt som fyller mig med viss tillförsikt, men också med viss fasa.

Det är alltså en essä, delvis om minnets kopplingar till berättande, och berättandets kopplingar till reproduktionen, och originalets ofrivilliga beroende av det som berättas. Lite tillspetsat kunde man säga: finns ens händelserna, eller existerar de bara i minnet? Det är den typen av frågor man annars stöter på hos Borges och Nabokov, i synnerhet den senares obestridliga mästerverk Ada or Ardor, och Stepanova går också föga förvånande i dialog med honom.

Sålunda kretsar Stepanova kring de egna minnena, vidrör dem flyktigt, återvänder till släkthistorierna, som tar över allt mer av berättandet. Ett sätt att hantera minnen blir att katalogisera brödransoner. Minnen ger sig till känna spontant, och det är förstås lämpligt med en berättare som inrättar sig i Berlin – en mer idealisk stad för minneskonst är svår att tänka sig.

Där kan tanken sträva, och det hör till den här romanens mirakler att det sker utan att det blir rörigt eller att fokus tappas bort. Minnet inventeras, lagras, sparas, allt medan vi följer berättarens prokrastinering. Allt mer tar också den judiska historien över, när Stepanova låter romanen övergå i historieskrivning och de otäcka ögonblicken som 1900-talet har inneburit för det judiska folket. Enligt en bok jag en gång läste (har glömt vilken, men den var troligen skriven av Aris Fioretos) har judarna ett sjätte sinne: minnet.

För somliga blir minnet också en hemsökelse, eller snarare blir det hemsökt, en passiv mottagare av något som utsätter det för detta spratt. Vi är själva spöket, som traskar omkring i erfarenheten, eller vad man nu vill kalla händelsen – om den ens existerar – där vi inte heller har något att göra. Fast i högre grad är väl minnet en iscensättning, och det har en tendens att bli mer produktivt ju äldre vi blir, med rätt dålig smak dessutom (en förkärlek för sentimentalitet), för vad har blivit vår folksjukdom om inte nostalgi? Är det inte konstigt förresten hur minnet ökar ju mer vi försöker minnas? Dess exakthet är skenbar, då minnen borde behandlas som de otillförlitliga upptåg de egentligen är. Minnet är som en skock fåglar, och det slutar alltid med att du har skuggan av en i handen medan de alla har lättat från den mark där du trodde de skulle rota sig. En av hennes slutsatser: ”Ibland är det som om man kan älska det förflutna först då man är säker på att det aldrig kommer tillbaka.”

Enligt Stepanova finns tre slags minnen. Det första är när du inser att det du varit med om gått förlorat – det vemodiga minnet. Det andra är medvetenheten om att du har erhållit något, ungefär som en måltid – det förnöjda minnet. Det tredje vill jag gärna citera i sin helhet, då det ger en föreställning om hur spännande boken är skriven:

”Minnet av något som aldrig varit: och som ersätter den som ingen sett med sina egna fantomer. I en rysk saga blir ett välskött fält igenvuxet med skog då någon kastar dit en förtrollad kam; skogen hjälper huvudpersonerna att undkomma sina förföljare, fantomminnet gör något liknande för hela grupper genom att dölja dem från den nakna, vidöppna, blåsiga verkligheten.” 

Ett av bokens många exempel förtjänar att nämnas, och det är när Stepanova diskuterar konstnären Charlotte Salomon, och framför allt hennes verk ”Liv? eller Teater? – ett sångspel”. Stepanova kallar det för världens första grafiska roman, vilket ter sig rimligt när man bekantat sig mer med det. Det är i vilket fall ett av flera exempel på diskussioner som ger mersmak, och visar hur entusiasmerande det är att läsa romanen.

Allt är inte helt invändningsfritt i den här boken. Inför döden är vi lika, antyds med gravstenarna som hjälpmedel för historiker som vill ha förstahandskällor, och där blir vi till sist reducerade till ett namn och två årtal. Kyrkogården är demokratisk, vill den här boken säga. Inte riktigt, vill jag svara, då de rika alltid har rest stora torn och mausoleum över sina döda, och det är också bara de som kan kosta på sig epitafier.

Men till största del är det här en bok som sätter igång mekanismer, väcker de egna slumrande minnena. Och genom sin metod, att igångsätta tankar kring exempelvis Mandelstam och hitta paralleller med sitt egna liv, blir det något som görs angeläget för läsaren. I rätt stor utsträckning är det en kulturhistorisk gärning, och flera partier av boken kan läsas som det ryska 1900-talets litteraturhistoria. Inga jubel och lovord känns tillräckliga för att beskriva hur det är att läsa denna sällsynt innovativa och inspirerande bok.

Här finns stilens exakthet, den mångsidiga nyanserade spirituella och hyperintelligenta men alltid tydlighetsjagande stilen. Det är tursamt för Stepanova att hon fått en duglig översättare till svenska. Nils Håkanson, som bland annat i sin ljuvliga roman Ödmården visade sig behärska svenskans arkaiska former, får verkligen vara på tårna och visa sig på styva linan när han växlar mellan stilnivåer av litterär jargong och gatuslang med mera, och får allt som oftast hitta fram till en adekvat gammal prosa till de gamla brev från skarven mellan 1800- och 1900-talen som romanen återger.      

Bra litteratur kan ibland ge åtskilliga nya impulser, idéer som drabbar och konfronterar med sina häpnadsväckande versioner av sanningen. Samtidigt: att läsa böcker får dig onekligen att bli blasé. Jag misstänker att jag tappade hakan oftare när jag var tonåring än jag gör nu, helt enkelt. Ändå är det uppfriskande att ta del av den bekanta anekdoten om hur Gertrude Stein med åren allt mer liknade Picassos porträtt av henne, speciellt när det följs av en mindre bekant anekdot om Olga Kokoschka, som en gång målade ett porträtt av en kvinna i vansinnigt tillstånd, vilket ledde till att hon sedermera också blev vansinnig. Så stark är konsten, lyder den här romanens underförstådda budskap, och den illustrerar det med all önskvärd tydlighet.     

24 apr. 2019

Roman utan namn, Duong Thu Huong, översättning Tobias Theander, Tranan


Krigsromanen är en genre som verkar vara svår att variera. Så följer Duong Thu Huongs Roman utan namn från 1991, först nu översatt till svenska, ett invant mönster. En hjälte förstörs till kropp och psyke av de fasor han bevittnar och utsätts för. Dessa fasor innehåller tortyr, stympningar, avrättningar. Krig är ett helvete, kort sagt. Ända sedan Norman Mailers mästerverk De nakna och de döda har jag väntat på en krigsroman som lyckas nå lika långt eller längre i insikt om hur krig påverkar individen.  

I Duongs roman är Vietnamkriget på väg mot sitt slutskede. Hjälten Quân är 28 år, men redan ett vrak. Han kämpar för nordsidan, och omkring honom är det mesta hopplöst. Flickvännen har blivit gravid under hans mångåriga frånvaro, bästa vännen är fängslad och galen. Romanen är ojämn: vi får insikt i svälten och misären, och Quâns ovisshet återges med trovärdighet, men tyvärr är berättartekniken onyanserad och platt. Ibland liknar det en mindre sofistikerad äventyrsroman, nästan som de pojkböcker man läste när man var i elvaårsåldern.   

(Också publicerad i Vi 1/19)

23 apr. 2019

Gattet. Sånger från barnasinnet, Åsa Nelvin, Modernista


Gattet är en namnet på en trång gata i Helsingborg. Det kan också vara en smal vattenled. Gattet är också en märklig bok från 1981, skriven av Åsa Nelvin. Den återutgavs av Norstedts för tio år sedan, och nådde flera nya läsare (inklusive mig). Nu utkommer den på nytt i en serie där Modernista aktualiserar Nelvins kvantitativt diminutiva författarskap – endast fem böcker.

Till Gattet anländer det sjuåriga diktjaget, som för ordet genom samlingens 41 numrerade dikter, plus sex drömmar. Hon är i exil från hemmet i Göteborg, och bor nu tillsammans med sin bror och mamman hos släktingar, som moster Äster och Morbror Egon. Mamman gör ett otydligt och vagt frånvarande intryck. Ibland är hon där, men ofta saknar diktjaget henne.   


Det som utkristalliserar sig är en berättelse om otrygghet. Med kuslig exakthet lyckas Nelvin fånga barndomskänslan, den där ovissheten som barnet måste lära sig hantera, avståndet till vuxenvärlden, som om den inte bara är obegriplig ofta är hotfull på ett diffust och opålitligt sätt. Man kunde parafrasera Viktor Rydbergs berömda ord om sin egen påvra barndom, ”aldrig mätt”, med ett nelvinskt ”aldrig trygg”. Brodern terroriserar henne med öknamnet ”Lisa med grisarna”.  

Avståndet till vuxenvärlden kanaliseras i en lojalitet med den egna bildvärlden, den som de vuxna – dessa krumelurer i marginalen – aldrig får tillgång till. Det ger sig uttryck i en säregen surrealism, av det slag som tyder på en unik begåvning. Det är glädjande att man till denna utgåva har valt att behålla originalets omslag, tecknat av Ysuke Nagano, med fiskmänniskan. Det finns en poäng i det, eftersom Nelvin själv skriver: ”Du förstår, jag håller alltid något / framför mitt ansikte, / ett fiskhuvud eller en pappersmask / utskuren ur cornflakespaketet.”   

Bilder matas fram i dikterna, med en glupsk hunger. Skratt och förtvivlan inryms ofta i samma dikt, som när hon nämner det självmord som hon redan hade genomfört när boken utkom: ”En vacker dag kommer jag att strypa mig / i hängslebyxorna. / Jag skulle vilja skrika högt […] Men jag är för ful / och så  f u l  i  m u n n e n / att jag måste skratta med slutna läppar / som en fnissmödis.”

Det är skrivet av någon som är fastkedjad vid sin depression. Det unika med Nelvins röst hör till precisionen i känslobeskrivningen. Iakttagelserna är minutiösa, och de framförs på ett sätt som gör det omöjligt att bestrida riktigheten. Nelvin skriver hetsigt, rastlöst, och låter minnet vara en kopiös outsinlig brunn. Hatet mot platsen är också kopiöst:

                      Om jag såg en ÄNGEL häruppifrån,
                      skulle jag vara tvungen att säga –
                                                                              Gå försiktigt, ängel.
                      I Gattet tar man inte ett steg för långt.
                      Jag måste tala om för dig – i Gattet
                                                faller man hela livet.

                      Förlorad, heter det.

Nelvin är fullkomligt skoningslös i sin skärskådan av både världens otillräcklighet och de egna tillkortakommandena. Den som fortfarande står handfallen inför vad som är bra poesi behöver bara läsa denna bok: den är stark, outspädd, och så kategorisk och kompromisslös att det inte borde fungera konstnärligt – hon går ju för långt, är för fördömande och, tja, endimensionell. Men fantasin utgör den ytterligare dimensionen, och vissheten att revanschen skulle komma för det utsatta barnet – att språket, och bildskapandet, är överlevnadsmekanismer.

Spänningen i denna Nelvins enda diktsamling består i att den balanserar mellan det obearbetade och det genomtänkta, med ett kaosartat flöde som ger efter för ordningen som uppstår i berättandet. Minnen är förstås i sig vanskligt material, men Nelvin lyckas genomföra en minneskonst som ter sig spontan och oförfalskad. Ändå är det en bok som man utan tvekan känner krävde sitt höga pris. På ett sätt är det allas barndom som gestaltas – med uppvaknandet, dödsmedvetenheten, separationen från i första hand det barn man oåterkalleligen måste lämna bakom sig. Alltså: döden finns, vuxenvärlden är imbecill och fantasilös.

Alternativet blir då att bejaka det som särskiljer, i en slags utkoradhet: ”i mig slår en flugas hjärta. / Min framtid som kvinna förefaller osannolik. / Jag är fullständigt tondöv, / och tänker illa om alla.”

De vita björnarna, Åsa Nelvin, Modernista


I ett av vinterns babelprogram i svt diskuterade en författarpanel barn- och ungdomsböcker, och främst två av deltagarna, Aris Fioretos och Anders Johansson, fick klä skott för vad som uppfattades som ett infamt påhopp på de tillrättalagda samtida böckerna i genren. De menade att svenska barn- och ungdomsböcker är för didaktiska, för kopplade till skolans värdegrund. Mothugg till trots (från Patrik Lundberg och Lotta Olsson) undrar jag om någon svensk barnboksförfattare är lika vågad som Gro Dahle, vars Sesam Sesam handlar om nätporr.

Det är också tveksamt om det finns belägg för den tredje paneldeltagarens inlägg, att barnböcker förr var mer moraliska. Nu har jag läst Modernistas återutgivning av Åsa Nelvins debut från 1969, De vita björnarna, och kan säga att den här typen av våld nog skulle få svårt att bli publicerat i dag. I sanningens namn ska sägas att Maria Öhman i sitt kunniga förord nämner att boken gav upphov till en debatt när den kom ut för 50 år sedan.  


Det här är en barnbok som börjar beskedligt nog med att lilla Kerstin väcks av en mus och följer med från människovärlden till ett rike bortom tryggheten. En plats där de vita björnarna funnits, men som nu övertagits av den onda häxan Korisila. Där finns troll, blandbjörnar, stjärnbarn, dockfolk, lampfolk. Hon får i uppdrag att överlämna en ring till de vita björnarnas drottning Turkosilio.

”Kerstin Människobarn” genomgår en fysisk förvandling, i något som kunde ha skrivits aningen senare av Angela Carter – hon får längre hår, blir äldre. Hon får också fyra talanger: en kristallröst, vingar, skönhet, samt styrka. Den värld som hon hamnar i är helt anpassad utifrån Nelvins fantasi, en skaparkraft som hämtar näring ur det lilla barn hon var strax innan hon skrev denna roman som sjuttonåring. Det är en associativ värld, underordnad författarens tydliga vision.

Vi som läst något av fantasygenren känner igen en del inslag (alltså inte bara ringen). Portalen kan erinra om vägen till Narnia, men också några inslag som kan förvåna en sentida läsare, som de röda Harry Potterliknande märkena i pannan på några sovande barn, och en grå kvinna som för Kerstin berättar om en erfarenhet som i hög grad erinrar om J.K. Rowlings Dementorer: ”Det är Korisilas märke … hon sög ut deras själar … hon tog deras tankar och känslor och försvann med dem. De är förbrända … fast det är ju länge sedan nu. Korisila tog deras liv och ger det aldrig tillbaka …”

Nelvin mjukar upp passagen mellan fantasin och verkligheten. Musen som Kerstin träffar på har byxor och tröja, samt en tofsmössa. Skulle vi ändå ha svårt att föreställa oss denna sällsamma uppenbarelse blir vi hjälpta av Hans Arnolds symbolmättade illustrationer. Arnold är i sig en hjälte, genom att ledsaga Kerstin på denna arketypiska resa. Det blir mörkt, otäckt, våldsamt. Nelvin håller inte igen på hemskheterna och farorna som Kerstin konfronteras med. Här får hon pröva sitt mod i diverse hjältedåd när hon ska befria de instängda själarna.

Sensationellt nog är denna estetiskt fullgångna bok alltså skriven av en sjuttonåring. Astrid Lindgren hörde till tillskyndarna. Nelvin skulle med tiden ge ut ytterligare fyra böcker, däribland ungdomsromanen Det lilla landet, romanen Tillflyktens hus, samt den postumt utgivna diktsamlingen Gattet, efter att hon begått självmord endast 30 år gammal.

Som antagonist till hjälten Kerstin är Korisila en utmärkt gestaltning av en girighet som är fortsatt aktuell, och en fullgod anledning att återupptäcka denna sällsamma bok. Det förblir dock ovisst om en så här våldsam barnbok skriven av en oetablerad författare ens skulle ha publicerats 2019?

17 apr. 2019

Ponyprivilegiet, Molly Balsby, Basilisk


Omslaget indikerar lyxigt silke med bokstäverna skrivna i silver. Det är danska Molly Balsbys debut Ponyprivilegiet som ser ut så i förlaget Basilisks ursnygga formgivning.

Vad är då ett ponnyprivilegium? Kanske bara villkoret att få vara vid liv. Genom dikten löper sorgen efter en död far. Han har gift om sig med en kenyansk kvinna, och dör i Afrika. Han efterlämnar ett brev, enkelt och symboldigert: ”Tilgiv mig mit mørke hjerte.”


Balsby skriver sin dikt i motstånd, i trots. Ponnyn blir ett medel för att hantera sorgen, att identifiera sig med hästen som alltid ska tas i bruk, ett villkor som människan också kan dela – att ständigt utnyttjas. Hon skriver in sig i gurlesktraditionen med sina anspråk att ta det gulliga (lyxsilke) och smutsa ned det: ”Ponyprivilegiet er hvar gang nogen udnytter deres svagheter til en fordel. / Ponyprivilegiet er at kunne være cute og hardcore på samme tid."  

Hon vill underminera sin position, genom att minimera hästen till den diminutiva ponnyn, men även överta en mytologisk berättarfunktion. Där fungerar tidigare författare som Anne Sexton och Adrienne Rich som ledsagare i en feministisk kamp för frigörelse från krav och önskemål, oavsett om de kommer från de egna svagheterna eller från fienderna.

Också försöker hon överta kontrollen över sin egen sexualitet, sin kvinnlighet och sina känslor som verkar löpa amok. I den mån det är en uppgörelse sker den vid sidan av – det är skrivet i trotsigt motstånd, jo, men konfrontationen söker också försoning. Diktjaget upplever sig allt mer förhärdad, och identifierar sig med det sjuka, med det utförsäkrade misslyckandet, i ensamhet och psykisk ohälsa. Tomheten efter pappans död ger henne utrymme att skapa en egen plattform, men hon känner fortfarande för mycket vanmakt för att någon frigörelse ska göras möjlig.

Är livet ett privilegium eller ett straff? Molly Balsby vet mer än hon borde om vad det kostar att leva. Depressionen är alltid unik, alltid allmängiltig:

                      Jeg har ikke været i bad i seks dage,
                      jeg nyder det uciviliserede ved mit fedtede hår,
                      tidligere var min eneste ambition at være et anstændigt menneske,
                      være nyttedyr,
                      være pony,
                      leve op til det, der er blevet givet mig,
                      alle mulighederne, al den kapital,
                      nu er jeg ligeglad.
                      I depressionen er det kun en følelse tilbage: indignationen[.]

Optegnelser fra verdens ende, Simon Fruelund, Gyldendal


Danska författaren Simon Fruelund har publicerat en räcka romaner och novellsamlingar, men hans senaste bok är en diktsamling, om än med klara drag av berättande. Optegnelser fra verdens ende må låta som ännu en apokalyptisk bok i den mest uttjatade av genrer, men här finns en ovanlig ingång.

Fruelund skriver öppet om sex, om sina barn, om sin samtalspartner Jarl Graae. Genomlöpande går en tråd av skuld, ”dødsangsten som er så dejlig konkret”, och de villkor som är människans, att vi måste leva på någon annans bekostnad. Och vad är det för bubblor omslaget återger, som bara kan ses i en högupplöst bild, om inte proseccobubblornas festliga sprutorgasm som omnämns i en av dikterna?


Även om det råkar vara så att jag läser i skenet av branden i Notre Dame i Paris har jag lite svårt att dela ängslan inför att det skulle vara undergången som nalkas – en miljardär har erbjudit sig att skänka drygt en miljard för att bistå med återuppbyggandet. Bara för att Fruelund nämner en domkyrka och bränder vägrar jag att lägga mig platt för eventuella järtecken.

Så gott som alla dikter inleds med en ”Der er …”-anafor, i en inventering av diktjagets omgivning, alla de inslag som förstås går förlorade när världen går under. Enligt Baudrillard skulle vi ändå inte vara förmögna att notera den när den infann sig, och det kan man väl till nöds hålla med om. Låt gå för att tecken inte saknas …

Dikterna handlar om klimatångest, om den nya värld som breder ut sig inför diktjaget men utan att den gamla utplånas. Familjeliv, Italienresor, relationer, politiken, fåglarna, våldet – allt ska väck. Men förstås också kärleken:

                      se hvor vi ekser fint sammen            
                      hvor jeg forveksler
                      anspænthed med nærver
                      det er en kunst
                      se mig stå på den isflage
                      resten af mit liv

Där på isflaket står vi alltså tillsammans, och det är förstås bara ren inbilskhet som får oss att tro att vi överlever genom att knuffa några stycken över kanten.

16 apr. 2019

Ljus och strålning, David Zimmerman, Bonniers


Wordsworth inleder en av sina mest sublima sonetter med en klagan över industrialismens erövringar på bekostnad av det arma människosläktets delaktighet i naturen: ”The world is too much with us; late and soon, / Getting and spending, we lay waste our powers;— / Little we see in Nature that is ours; / We have given our hearts away, a sordid boon!”

Det är en främmande tanke att kalla David Zimmermans poesi för sublim. Snarare rör den sig i de mest försynta och nedtonade av stämningar. Så var det när han debuterade på lilla förlaget Anti med det tunna häftet Mal, och så fortsätter hans skrivande i sin nya samling Ljus och strålning, som mer än samling är en svit dikter med ett sammanhållande tema kring något som ändå är bekant för Wordsworth-läsaren, alltså klagan, förlust.


Inte sublim, men ändå på något sätt förankrad i ett romantiskt modus. När jag läser denna bok i trädgården, en av aprils ljusaste dagar – jag hinner precis läsa färdigt innan jag måste gå in och behandla min nesliga pollenallergi – tänker jag spontant att Zimmerman skriver som en Paul Andersson på avgiftning från sina omtöcknade metaforer. 50-talet var ju för svensk poesis vidkommande en postromantisk epok, och det vore välgörande med en återkomst för detta slags skrivande. 

Själva dikten behandlar ett förlopp som sträcker sig över en senvår fram till en sensommar. Medan vi följer diktjagets skildring av ”en fars” sjukdom håller världen bara på – allt fortgår, som ett hån mot den sjuke. Gräset växer, pionen blommar, vinden blåser, men Zimmerman investerar något oroväckande i naturens åtbörder. Ljuset är ilsket. Med dessa små gester görs världen levande, och genom att det görs så här, ja, försiktigt, blir det ett ställningstagande. För nog är vår värld i mer behov av denna estetik, som bestrider det bestämda, det som tydligt kan definieras. Hellre denna ljussvävande måhända-blick på tillvaron än den polariserande tvärsäkerhet som odlas på så många håll, den allt mer radarstyrda flockmentaliteten. 

Genom dikterna finns en försiktig, respekterande blick, genomborrad av den typ av andhämtningspauser som man kan finna i Göran Sonnevis dikter, korta mellanrum i raderna. Sprickor där ljuset faller in, kanske. Fast ljuset samspelar med strålningen, ett ord med otäcka konnotationer, speciellt i samband med sjukdom. Zimmerman cirklar kring några få troper i sin dikt: fåglarna, gräset, fadershuvudet, landskapet, solen …

Diktjaget förmedlar de dubbla känslorna, hur omvårdnad övergår i ilska och förnekelse, och att det är svårt att både härbärgera och kanalisera så starka känslor. Den kroppsliga förändringen löper sida vid sida med den mentala. Vad Zimmerman då erbjuder är en förskjutningsmekanism: ”och aprilljuset / och man ser det tydligt / hur det är / det blir svårare att längta åt något håll”.   

Även om Zimmerman är lågmäld blir effekten stark. Vad han åstadkommer med sin distanserade blick är en dubbelhet. Att kalla en pappa ”en far” ger dubbel distans, ungefär som en bestämd form (”pappan”) kan antyda ett avståndstagande. En far, vilken som helst? Själva ordet ”far” är väl också högtidligt, även om jag är medveten om att det är brukligt i Skåne att i vardagslag tilltala sin pappa så (i Norrland skulle det ordvalet bara bemötas med hån).

Det här är en konsekvent skriven svit, där upprepningarna bildar mönster. Så tänker jag på den vikande rörelse som beskrivs. Solen, luften, och – chockerande nog – fadern ”viks”, något som i sig ger aningar om något otrevligt. Pappan – eller låt gå för fadern – går också in i en tystnad genom sviten, alltmedan tiden passerar.

Dikterna liknar askgrå utsnitt, ögonblicksbilder eller intryck för stunden, fångade i stunden. Utan att bli lagda till rätta visar de hur anslående världen är, utan att den behöver ges ett uppskruvat tonläge:

                      efter regnen
                      att ett regn börjar och sedan upphör
                      och efter allt det
                      efter timmarna utan skuggor
                      ja skuggor överallt nu
                      det kan inte hjälpas
                      saker gör väl sina skuggor så
                      efter det
                     
                      och ute blåser
                      inte ens vinden nu

Här gestaltas ett uppehållstillstånd, där man kan utläsa ur de avslutande radernas konstaterande en önskan, att det ska bli slut på intrycken. Att det varit för mycket ljus, för mycket värme, för mycket vind. Ja, för mycket även av allt som pockar på ens uppmärksamhet. När intrycken blir för starka är det lätt att återgå till Wordsworths småbittra utsaga: ”The world is too much with us”. I detta tillstånd blir det också, för att tala med Bananarama, ”a cruel summer”, där sinnesanalogin spelar med diktjagets känslor, och långsamt höjer insatsen.

Då ökas också frustrationen. Dikterna handlar bland annat om uppvaknandet. Hur det är både en lättnad och en fasa att vakna, men även handlar det om frustrationen, som också den är dubbel: dels det jobbiga i att vänta på att något ska hända, och det minst lika jobbiga när det väl händer, viljan att skjuta upp det oundvikliga.

Zimmermans poesi må sakna de sublima kvaliteterna hos Wordsworth och det druckna bildspråket hos Paul Andersson. Mina associationer går ändå ditåt, när jag läser detta lika blygsamma som sorgfulla manifest. Här finns också en skev och småtrotsig humor (”jorden tar och jorden tar”), men främst: en röst som måste definieras som helt unik. Förhoppningsvis blir den ett incitament för ett mindre dogmatiskt skrivsätt.    

15 apr. 2019

Hera Lindsay Bird, Hera Lindsay Bird, Penguin


Hittills har det varit svårt för yngre svenska poeter att uppnå den makalösa hype som drabbat exempelvis Yahya Hassan eller Hera Lindsay Bird. Medan Hassans debut från oktober 2013 sålde mer än 100 000 exemplar enbart i Danmark fick Bird se hur en av hennes dikter, ”Keats is Dead so Fuck Me From Behind”, i juli 2016 blev viral i den engelskspråkiga världen och starkt bidragande orsak till att hennes debutbok blev en ovanlig storsäljare. Titeln är identisk med hennes namn, Hera Lindsay Bird, och kuriöst nog gjorde ju Hassan likadant när han debuterade, det vill säga gav debuten sitt namn.      

Bird är från Wellington i Nya Zeeland, född 1987, och det udda med hennes poesi är inte att hon – vilket Keats-dikten illustrerar med all önskvärd tydlighet – är ovanligt frispråkig, utan snarare att hon kombinerar det lättsamma poetry slam-tilltalet med konventionell modernistisk poesi, utifrån, säg e.e. cummings, Philip Larkins och John Berrymans idiom. Fast med en fräckhet i tilltalet, som kan erinra om Carol Ann Duffy (att Duffy genast identifierade detta som en unik röst är inte förvånande).


Redan i första dikten chockerar Bird med att låta diktjaget pissa på sig i mataffären, onanera till en fantasi om nunnor, samt önska att hon ska skära upp sina handleder. Och ja, det handlar fortsättningsvis också en del om sex, men mer om identiteten i att vara bisexuell, om frustrationen att vara ung och fastlåst i det statiska mellanrummet mellan barnslig idyll och dekadent fördärv.

Här finns ett diktjag som har ett lika oneurotiskt förhållande till den egna nakna kroppen som Walt Whitman (som råkar vara en av de manliga bastionerna som kärleksfullt skjuts ned i Keats-dikten). Man kunde säga att Bird reclaimar kroppen från de ondskefulla krafterna som lagt beslag på den (massmedia). Hon har också ett kärleksfullt förhållande till sina skavanker. I stället för den sensationslystnad man kunde ha befarat utifrån dikter med ett så explicit innehåll ser jag en skärpa i den språkliga uppfinningsrikedomen.

Det finns en glupskhet i hur Bird tar sig an sina ämnen. Hon rantar om uselheten i tv-serien FRIENDS, i en dikt som ärligt talat är rätt poänglös. Om jag fick önska mig något vore det att hon renodlade de kortare dikterna. Dock: Friends-dikten visar att hon vågar vara tråkig, vågar vara medelmåttig – något som annars är förbehållet manliga författare. Här vågar hon bryta med Duktig Flicka-kontraktet, och är i stället tjatig, tar plats utan att ha något viktigt att komma med.  

Hennes bildspråk är nyskapande och uppdaterat: ”all you can do / is lie face down on the carpet / & wait for the heart to finish     buffering”. Det resulterar i en stundtals explosiv dikt, med oväntade utbrott och kaskader av halsbrytande prestationer. Ska man säga att det handlar om något blir det väl det gamla vanliga: olycklig kärlek, den här gången hanterad av ett temperament som skrattar med sällsynt råhet åt den egna smärtan.

Det finns sexualitet i dikterna, men den är oftast rätt ospecificerad och förmodligen inte tillräckligt grafisk och explicit för att utgöra klick-bait. Desto mer övertygande blir däremot hennes balansgång mellan vedergällning och försoning, som i denna vignette från en hat-dikt:

                      Some people believe in forgiveness
                      and other people believe in……………….dwelling on things

Den typen av prickar (19 stycken, ibland flera) signalerar en poetik som annars brukar bestå av det tomma mellanrummet.

Jag blir ofta överraskad och överrumplad av dikterna, och slås av hur självklart Bird uttrycker sig. Det är kaxigt utan att bli skrytsamt, och ofta blir det sorgliga tonfallet det som får sista ordet efter alla eventuellt spekulativa sexscener. Så lämnar hon också utrymme åt den typen av visdomar som bara erfarenheten kan ge: ”The past is a bad invention that keeps on happening / And it hurts to think about, like an unpaid bill”.