28 feb. 2022

Liv och idéer, The Man of Street, med förord av Gunnar D Hansson; En intellekt världsmästare, UKON, Norstedts

Hm. Vilken märkligt fynd och vilken enastående bok det här är. Den är uppbyggd som två enheter, en vändbar tête-bêche-bok, där urtexten är en skrift från 1937, författad av pseudonymen The Man of Street: Liv och idéer. Gunnar D Hansson kontextualiserar i sitt förord. Vänder man på boken får man UKONs essä En intellekt världsmästare, som reder ut vanföreställningarna som ligger bakom. Som produkt är det smått oslagbart, men hur är det som litteratur?

 

Hm, låt oss återkomma till det. Hanssons förord identifierar författaren som Jon Jonsson, som hade eget tryckeri i Göteborg men lät trycka sin bok i Helsingfors med Öcon som förlag. Öcon? Låter inte det misstänkt likt UKON, alltså Ulf Karl Olov Nilsson? Hansson och UKON framstår här som svensk litteraturs Skalman (den kloke) och Oppfinnar-Jocke (den påhittige): den här författaren är en typisk skuggfigur Hansson brukar skriva om, och en lika typisk excentriker som UKON brukar hitta på. När jag ser frasen ”även fast” i texten stegras mina antaganden, men jag gör en sökning på Litteraturbanken och hittar frasen redan hos Almqvist. Är den bok jag just har läst ändå månne produkten av deras fantasi, en apokryfisk bok?

 


Nja, på Libris går det med viss möda att spåra fram en bok av The Man of Street med titeln Liv och idéer och med tryckåret 1937, även om de flesta exemplaren verkar ha förkommit. Hansson var i färd med att skriva en avhandling om den en gång i tiden, men övergav projektet. I början låter allt suspekt, med denna bok ingen verkar ha hört talas om, utöver just Hansson själv. Han anger 1878 som födelseåret för författaren, men inget dödsår …

 

I staden Brackköping – ett illa maskerat Göteborg – befinner sig den namnlöse berättaren. Han tillbringar en kort period i Stockholm där han spelar fotboll för Djurgården som möter A.I.K. Föga förvånande saknas hans namn i de sparsamt dokumenterade matcherna från 1920-talet, men hälsar att blessyrerna lämnade varaktiga spår på hans kropp (i verkligheten var annars Djurgården kända för att agera järnkaminer mot AIK:s smokinglirare). Skrytsamheten är inget han är främmande för: ”Har aldrig haft stark fysik och var under dessa 2 år icke på en enda träning, men höll mig på toppen ändå tack vare detta yrväderstermperament.”

 

The Man of Street, som vi för enkelhetens skull kan kalla Jonsson, har arkaiska stilideal. Men hans idéer är progressiva. Och bedrifterna är mångahanda. Han spekulerar i aktier, gör stora vinster – i det korta perspektivet. För snart vidtar problemen. Han anlitar olika herrar som bulvaner: F., O., X. och L. Men idéerna snappas – enligt honom – upp av politikerna, som använder dem för att rädda den svenska ekonomin, utan att han ges någon kredd. Ändå ser han sig som spindeln i nätet för allt som sker i världspolitiken också, inbillar sig att Mussolini nämner honom i ett tal (eftersom han påpekar att han inte känner till ”mannen på gatan” – och det är detta som ger honom sitt alias, först i efterhand), och blir förbannad när han inte får Nobels fredspris, tills han skriver ett brev för att tacka nej på förhand. 

 

Megalomani? Ja, det är väl bara förnamnet, som UKON också är inne på i sin essä, som vi får skäl att återkomma till (jag läser boken/böckerna i ordningen först The Man of Streets ”roman” och sedan UKONs essä, tveksam över vad som är metod och vad som är galenskap). Kanske storhetsvansinnet är en nödvändig egenskap för den som föresätter sig att tänka storslaget. I boken – som pendlar mellan filosofiskt traktat, förryckt självbiografi, extern dagbok, historiskt tidsdokument, introvert pamflett, modernistisk roman, etc – finns ett innehåll som får en att utropa den till ett lysande nedslag i historien, bara för att i nästa sekund ta tillbaka allt eftersom det är för egensinnigt och kryptiskt för att härleda till 20- och 30-talet.

 

Är berättaren mytoman? Tveklöst. Men bara på så sätt att lögnen är nära förbunden med sanningen. Dessutom är han besatt av sanningen, och beter sig som om han klivit rakt ur en skröna av Torgny Lindgren. Ekonomiska svårigheter rids ut – han anser sig förföljd av björnar och detektiver – och när han kontemplerar självmord använder han den ljuva eufemismen att åka till en annan planet. Problemet är hans oförmåga att kompromissa. Han är en människa som har lika stark integritet som han har gränslöshet. Det är en illa sammansatt kombination.

 

Han kallar sig världsmästare, och hånar de tyngdlyftare som lyfter 300 kg, eftersom han är kapabel att lyfta 5000 kg i tanken – och även om han ligger för döden kunde han lyfta 1000 kg. Till hans begåvningar hör att förutsäga framtiden, något han gärna berömmer sig av. Mycket av det han förutspår inträffar också, men det är bara följdriktigt, enligt hans egen logik, eftersom det mänskliga materialet är oföränderligt. Framtiden blir helt förutsägbar för den som bekymrar sig om att studera historien, och det har berättaren gjort.

 

Inte nog med att han arbetar hårt – 140-timmarsveckor hör inte till ovanligheterna – han arbetar också snabbt och med muntert självförtroende: ”Jag hör bland världens snabbaste människor och ju fortare jag arbetar, ju bättre blir resultatet.” Så fylls hans dagar också av promenader på en, två, tre, fyra timmar. Han uppvaktas av en äldre dam, med vissa drag av den Mrs Flood som lyckas övertala Hazel Motes att gifta sig med henne i Flannery O’Connors mästerverk Wise Blood (The Man of Street och Hazel delar många egenskaper). Han vill skriva en bok med titeln ”De fräckaste vinner”, med tillägget att ibland vinner faktiskt den starkaste. Han är en smått snurrig författare, rastlöst irrande, idérik och nyckfull. Hans sätt att förhålla sig till språk och tankevärld har starka gemensamma drag med både Thomas Thorild och Björn Ranelid. De yviga pennstrecken rör sig i alla väderstreck.

 

UKONs essä, En intellekt världsmästare, utreder som sagt vanföreställningarna, och psykoserna, utifrån de tre faserna det schizofrena (hallucinationer), det paranoida (vanföreställningar) och det affektiva (melankolin och manin). I essän framförs idén att boken är en gestaltad självbiografi, där det väsentliga inte är att ställa en diagnos på upphovsmannen, utan kanske på själva texten. Hur mycket som är fantasi – fiktion – och hur mycket som är verklighet – en annan slags inbillning – kan vi därmed låta vara osagt.

 

I essän diskuterar UKON många infallsvinklar i sin klipska närläsning av Liv och idéer. Till exempel om upplevelsen att vara utvald – om att bli spionerad på i tanken – om svårigheten att handskas med pengar – om ensamheten som vi i någon mån delar med Man of Street – om självmordet – om hur den psykotiske tänker. En viss släng av sleven som går under namnet paranoia är måhända nödvändig, menar UKON: ”En strikt icke-paranoisk hållning skulle bestå av en naiv tillit till andra och världen, utan förmåga att förutse faror och föreställa sig hotfulla mönster; ett liv renons på paranoia och misstänksamhet skulle innebära att bara ta saker för givet och inte tänka själv.”

 

Hur nödvändig är UKONs bidrag? Jo men faktiskt väldigt nyttig, då den betonar de labyrintiska dragen i den märkliga bok vi just har läst. Han reder ut vanföreställningarnas kopplingar till kreativiteten, med hjälp av Freuds negationer och Lacans speglar och några ytterligare auktoriteter. Som huvudteori spekulerar UKON i om Jonsson – The Man of Street – botar sin obetydlighet med sin text, att den är kompensatorisk för att bearbeta de motgångar han mötte i sitt dagliga värv. För en utomstående läsare är det uppenbart att han inbillar sig saker, men å andra sidan är vi själva offer för egna föreställningar, och dessa kan vara nog så rubbade.

Republikens president – Tasavallan Presidentti, Rosanna Fellman, Förlaget

Poesin som texttyp är ofta hisnande. Rosanna Fellman, estradpoet med smak på satiren, tar fasta på det i sin andra bok efter debuten Strömsöborna från 2019. Hon gör det med en bångstyrigare och kringelikrokigare bok: Republikens president – Tasavallan Presidentti. Den är också flerspråkig – alltså, förutom svenskan en hel del på finska, en del på engelska, och en rad på ryska (google translate vacklar mellan ”adjö” och ”för dig”, vilket känns som typiskt ryskt för tillfället).

 

Det är en hejdlös politisk satir kring en alternativ president, och hennes förehavanden. Mycket handlar om ekonomin, och värdet av sponsring (”sponsorering”, som finlandismen lyder). Men också – föga förvånande – om möten: ”Ett möte / Ett planeringsmöte / Ett förberedande / möte / Ett ordinarie / Ett inofficiellt / Ett lagstadgat / möte / Ett protokollenligt / Ett ogiltigt / Ett möte före det / egentliga mötet” – och så vidare, för att täcka en hel boksida med schemalagda redundanta möten.

 


Det låter inte så värst kul att vara president, med andra ord. Inget man ens önskar sin värsta fiende, så vi kanske ska fortsätta glädja oss – det vill säga, tolerera – vårt monarkiska statsskick. I Fellmans händer blir det en saga om maktens villkor, om allt som upptar makthavarens tid, om bevakningen, om tristessen, om behovet av att skärma av sig. Om att klippa band, kanske mer de banden till ens förflutna än de bokstavliga band jag inbillar mig att digniteter fyller sina dagar med: landshövdingar och andra onödiga funktioner. Här får presidenten till exempel döpa en båt vid ett tillfälle, alltså svinga en flaska bubbel mot ett båtskrov så som traditionen bjuder. (Det finns klipp där vår kung misslyckas med detta, för den som roas av att se statschefer göra bort sig.)

 

Allt går på rutin för presidenten, visar Fellman, och det märks när hon ibland låter samma fras upprepas i det synbart oändliga. Det är ett grepp som förstärker det Sisyfosarbete jag kan tänka mig det innebär att vara makthavare generellt. Kanske denna fråga hade behövts bli mer uttalad i den här diktsamlingen: varför blir man ens chef till att börja med? Har någonsin en lycklig chef synts till? Är det inte snarare så att alla chefer jämt ser bistra och sammanbitna ut, som om de har ont i både magen och i själen?

 

Själen, ja. Om något lyckas Fellman gestalta den eroderade chefssjälen. Även presidenten har gått vilse i sina forna ideal. Ständigt omstridd och ifrågasatt. Oundvikliga skandaler följer. Det är ett givet förlopp där allt är iscensatt. Det handlar, för att travestera Schopenhauer, om politik inte som vilja och föreställning, utan som föreställning utan vilja. Problemen är både abstrakta och konkreta, dilemmana är både diffusa och konkreta. I storpolitiken tvingas en finsk president dessutom befinna sig i underläge, och bli klappad på huvudet av stormakterna.


Och ens identitet måste hållas dold, likaså ens personlighet. Fellmans satir blir ibland aggressiv, och då funkar den som allra bäst. Ibland stör jag mig på hur hon ställt upp dikterna i centrerad form, och stundtals kan jag undra hur jag ska förhålla mig till relativt långa partier på finska. Men det skapar en viss förankring i något verkligt också, hur vi som individer rör oss på olika språkliga fält.

 

I några dikter som handlar om arbetets förnedrande aspekter blir det också lyckosam satir. Finskan är kanske använd här för att illustrera frustrationens och ilskans språk, och det känns motiverat då att ha sådana partier oöversatta. Eller om det bara är så att det är uppgivenheten som talar finska. Om Fellmans bok handlar om att människan – även i egenskap av president – saknar agens i generell mening, att ingen av oss har något att säga till om egentligen.

 

För vad bestämmer vi över? Och vad  värdesätter vi i livet? Den maktlösa kan till sist upptäcka att hen har ett finger alldeles för nära en farlig knapp:

 

                     Det outsagda är att min position

                            är en diplomatisk tjänst

                                       Mest röster

                                                                           Minst makt

 

Jag har krigsförklaring

                  och min personlighet

                                           tilldelad folket

26 feb. 2022

Orden är försenade, Jila Mossaed, Lejd

Det är mycket med orden och poesin. Nyligen utkom Helena Österlund – hon som debuterade med Ordet och färgerna – med sin andra bok, Det enda som blir kvar är ord, och Jila Mossaed tar också sikte på ord i sin nya diktsamling Orden är försenade. Man kan för all del även tänka på Bruno K. Öijers bästa bok Det förlorade ordet – jag har tidigare jämfört Mossaed med Öijer, främst i tillgängligheten i tilltalet, men även i den respektfulla naturskildringen.

 

Mossaeds senaste diktsamlingar har präglats av ett undertryckt vemod som här närmar sig en förlösning. Men här finns även en ljuspunkt i det mörker som hon så konsekvent förhåller sig till – en förälskelse mot bokens slutfas skiner starkt med ärliga beskrivningar av nyupplevd kärlek. Boken är indelad i tre partier, särskilda med vita asterisker mot nattsvarta boksidor.

 


Det är mörkret som är närmsta anhalt i Mossaeds poesi. Hon skriver också om alla de döda som befolkar världen – en erfarenhet som når alla som uppnår en viss ålder, att man tvingas konstatera att ens omgivning dör. Hon reser mot mörker, men berör också kvarblivandet, att den som reser också lämnar något av sig kvar i det som har lämnats. Tomheten och dubbelheten är två instanser i hennes poetik.

 

Det här är också sinnlighetens poesi. Världen flödar in i diktjaget, och dikterna söker upp skogen som trygg mark, eftersom naturen har som funktion att skydda oss mot det onda. Vädrets växlingar konstateras, och hur vi förhåller oss till förändringar. I dikter som berör exilen finns sorg över att behöva lämna allt som andas just trygghet bakom sig, men ändå försöka klara sig. Hur det går? Så där, om man ska vara ärlig, och poesi är kanske den ärligaste konstformen:

 

Sorgen står på sina pelare

mot sin egen himmel

Jag bär mitt eget mörker

Utan himmel

 

Men vad menas med poesi som synnerligen ärlig konstform? Det finns färre gömställen för författaren som väljer dikten som uttryck, då orden – både de försenade och de som infinner sig i tid – måste skrivas med transparent bläck. Det är lönlöst att utreda sanningshalt i fiktiva verk, men just för poesin är det också en tautologisk syssla, då sanningen uppenbaras i orden. Som Eric Fylkeson konstaterade i en radiointervju en gång, vill publiken vid en poesiuppläsning inte se en poet i nakenkostymen – de vill se en naken poet. Och poeten är naknare än romanförfattaren.

 

Apatin och engagemanget är lika starka i dikterna. Vad kontentan blir? Något som liknar skräck, som i denna hela dikt:

 

Vaknar i dimmans armar

i närheten av natten

med halvblinda ögon

 

Svartklädda fyller rummet

Brist på ljus överallt

Brist på klarhet

 

Utanför slaktas något

om och om igen

Applåder

och tystnad

En fågel skriker av rädsla

 

Dikterna ser ofta ut så här: få strofer, inrymda på en boksida, vända mot lika mycket öppenhet som mot slutenhet. Om något finns det en större sorg investerad i de här nya dikterna, som suckar och gråter, om de inte bara förstummas i tystnad och mörker. En härfågel kretsar över oss, dervischer dansar genom oss, men framför allt är vi som läsare inkluderade i den värld Mossaed skildrar – både bekant och främmande, eller främmande men inte främmandegjord.

 

Liksom tidigare finns det något tidlöst över hur Mossaed skriver sina dikter. De är korta fixpunkter, men i varje enskild dikt finns något som får den att bli relevant och ingå i en större helhet. Det kan vara en metafor, eller bara en oväntat dråplig beskrivning eller jämförelse. Mossaed vill vara i orden, men upplever kontakten med språket som avstängd. Även om vi är beroende av ord befinner vi oss i antagonism mot dem, att de ständigt gäckar oss och hotar att försvinna och upphöra.

 

Metaforerna som används är också förankrade i det konkreta, men strikt talat är väl metaforen i sig ganska gagnlös och ineffektiv. Den står i beroendeställning till en konkretisering för att bli begriplig och greppbar. Ändå skapar Mossaeds metaforer nya samband bortom det förväntade och förutsägbara. Hon skriver ut en önskan om att få saker att hålla ihop – att klister ingår i en av metaforerna är därmed ingen tillfällighet. För hennes värld håller på att gå sönder, och samtidigt som hon ibland gör sig till uttydare av de vaga drömmarna i en alltför hård verklighet finns det en enskild dikt som i ett slag gör den yttre världen påtaglig, med skildring av hur diktjaget genom grannarnas fönster ser kvinnomisshandel och sexuella övergrepp, alltmedan lagboken trycks till ingen nytta och det enda man kan göra som utomstående är att försvinna genom den dörr glömskan ställer på glänt åt oss.

 

Hos denna sinnliga poet är världen nedtonad men satt i bidande väntan. Denna värld, oftast skogbeklädd, är besjälad och levande, som en stark kontrast till den betonade värld som dikterna också speglar. Så tillkommer Mossaeds poesi i denna pendling mellan det nedtonade och det betonade, med mörker och död som kampas mot ljus och liv. Det genererar ytterst starka dikter, i en bok som är både storartad och blygsam, och som man läser med stillsam förundran och våldsam klarhet.

25 feb. 2022

Tillsammans i mörker, Hanna-Linnea Rengfors, it-lit

HLR är inte bara en allmän förkortning för Hjärt- och lungräddning – det är också initialerna på en hjärt- och lungräddande författare som heter Hanna-Linnea Rengfors. Hon debuterade för två år sedan med två böcker: diktsamlingen Närhetsprincipen och romanen Candy. Otvetydigt bra böcker. Nu har hon skrivit en bländande roman, Tillsammans i mörker, passande nog med ett brinnande hjärta på omslaget. Här sätts hjärtan i brand – hos hennes karaktär, jo, men också hos den här läsaren.

 

Det är en brett upplagd kollektivroman som sträcker sig över tjugo berättelser, med ungefär lika många karaktärer, och det utspelar sig för cirka tjugo år sedan och i nutid. Kompisgäng bildas och splittras, äktenskap ingås och går sönder av otrohet och våldsamheter. Corona-pandemin skär rätt in i skeendet i nutidsberättelsen, men ännu mer påverkas personerna av begångna misstag och oegentligheter från det förflutna.

 


Om det ens ska kallas roman, för den delen. Rengfors gör något helt eget av alla anspråk på epik, och kopplar fiffigt ihop novellens teknik med romanens bredare anspråk. Upptakten är ohygglig, med ett avbrutet självmordsförsök. Sedan vidtar flera våldsamma handlingar i både det förflutna och i nutid, händelser som ibland verkar utspela sig i något slags gränsland mellan fantasi och verklighet. Rengfors är bra på att portionera ut informationen i väl avvägda doser, så att man som läsare kan ana sig till vad som ska hända, men ändå drabbas av chock när det väl inträffar. Du blir inte frustrerad, utan manas att läsa vidare.

 

I romanen förekommer flera analyser av queera kärnfamiljebildningar, av kulturellt, ekonomiskt och socialt kapital, av distinktioner mellan att vara åtrådd och att åtrå, och av att vara bortvald. Allt är skildrat på en glasklar prosa som inte har putsats till förbannelse, utan tillåtits behålla nödvändiga motsättningar. Här har vi att göra med en författare som vet att fiktion behöver friktion, och att en analytisk berättarstruktur ändå kan ge utrymme åt känslomässiga eruptioner.

 

Som huvudpersoner bland dessa många karaktärer kan man utpeka Tiden och Kärleken, att Rengfors hela tiden återkommer till den Frihet som är viktigast av allt i en kärleksrelation, och att en kärleksrelation kan se ut på så många olika sätt. Här är bisexualitet norm. Rengfors har också en unik förmåga att göra dialogen autentisk, som när hon låter ett ”Men du” indikera hur ett riktigt samtal ser ut (och inte ett som sanktionerats av stränga skrivskolelärare). Det är många karaktärer att hålla reda på, men när två av dem, Janni och Nathalie, förälskar sig i varandra sker det med en sällsynt omedelbarhet:

 

   Du har världens vackraste ögon, sa jag [Janni].

   För att jag tittar på dig, sa hon [Nathalie].  

 

Kärleken kommer i olika versioner, men är alltid densamma, har samma kärna. Det vill säga: den är värd att offra allt för. Det är en kärlek som överskrider livet och döden, i denna roman som verkligen vill överskrida och anstränger sig för att berätta mer än plattityder. Därmed är det inte obefogat att säga att det är kanske det sexigaste jag har läst av en svensk prosaist sedan Rut Hillarp.

 

För det här är en sexig, intelligent och våldsam roman, där sexualiteten blir både flyktförsök och ansatser till att möta sig själv; det är en frigörande sexualitet med sikte mot det oåterkalleliga. Temperamentet som styr Rengfors stil är hätskt, och hon vet – liksom Hillarp gjorde – en hel del om de sår som kärleken och livet orsakar, både de kroppsliga och de själsliga. Hennes karaktärer är ärriga, och de bär sina skavanker kanske inte med stolthet men med en slags värdighet. Och Rengfors är bra på att fånga och avlyssna nyanser, och gör sina karaktärer distinkta när hon betonar deras särdrag. Hon har lärt sig vad som gör varje människa unik.

 

En av karaktärerna är författaren Hanna utan H, som beställer en gravsten i sitt eget namn men får den felstavad. Här släpper Rengfors in oss i författarverkstaden när hon diskuterar sitt skrivande med sin mentor och älskare Jonah:

 

Det sista jag gör är att lägga in orenheter. Små skorrningar. Ibland lyfter jag ut helt bärande bilder ur texten.

Jonah njuter av att upptäcka felen, att ge mig hantverksråd och hålla små föreläsningar. Det är ju textens enda syfte. Att ge honom den njutningen.

 

Det är så här realismens slipsten ska dras, helt enkelt. Rengfors visar med sin innovativa roman hur kaotisk världen är, men också att vi människor hålls ihop av två saker. Dels de osynliga trådar Taylor Swift sjunger om, och dels av de cirklar som expanderar och krymper om vartannat i takt med våra åtbörder. Våldshandlingar styrs av impulser mer än av planering och strategi, att saker bara plötsligt händer.

 

Jag vet inte om det har märkts, men jag mer än gillar verkligen den här romanen, så mycket att jag vill avslöja att det är mitt hjärta som brinner på omslaget. Det är en nästan 400 sidor lång roman, och när jag slår ihop den blir min första tanke att vilja läsa om den. Här finns sådana bladvändarkvaliteter, samtidigt som prosan är så kryddig att den har sting och bett. Som både musikalisk och textuell intertext fungerar Holes skiva ”Celebrity Skin”, och det är ett högst passande soundtrack, för Rengfors roman är lika mycket som detta 90-talets veritabla mästerverk både polerad och hårdför, lika mycket melodiös pop som oöm rock.

Vesalius, Magnus Dahlström, Bonniers

 

Vesalius var läkare och anatom på 1500-talet, och huvudperson i Magnus Dahlströms nya roman. Till hans bostad anländer en skeletthand i en trälåda, vars knapphändiga information får honom att ana att den kan ha tillhört Jesus. Vesalius ägnar sin tid åt att fingranska denna hand, medan hans hustru och dotter planerar att överge honom och resa därifrån. Detta är hela händelseförloppet i denna monologiska roman på drygt 200 sidor, helt utan kapitelindelning.

 

Det låter kanske inte lockande? Men här har Dahlström skrivit en svindlande bra roman som inger stor fasa. Han har en unik förmåga att med små förskjutningar släppa lös oroande detaljer och ändå förankra skeendet i en verklighet som görs fullt trovärdig. När familjen överger Vesalius tar hans tvångstankar över och får honom att tappa förståndet och tro att han drabbats av något smittbärande. Det logiska tänkandet rämnar och ger vika för det irrationella och okontrollerbara, ett tema som går tillbaka till Dahlströms debut med noveller på 80-talet. Det gör honom till en ovanligt konsekvent författare.

 

(Också publicerad i Vi 2/22)

24 feb. 2022

Den som dödade helvetets änglar, Jan Guillou, Piratförlaget

Av Jan Guillous tidigare 52 böcker har jag läst två: Ondskan och första delen i Arn-trilogin. Det har inte gett någon särdeles mersmak, men skam den som ger sig, när vi har att göra med en skriftställare som varken ger sig eller viker ner sig. Den som dödade helvetets änglar är en bok i en ny serie som tar vid efter de omåttligt populära böckerna om agenten (?) Carl Hamilton. Det kitschiga omslaget bådar gott.

 

Guillous alter ego Erik Ponti är gammal och utsliten efter långa pass vid skrivmaskinen. Han har ryggont och vill helst åka på flygsemester till varmare trakter. Men det blir inställt på grund av Corona-pandemin, och dessutom har han hela tiden kolumner att skriva till Aftonbladet. Och så behöver han fundera kring Klas Östergren, som han fangirlar på ett ganska charmigt sätt, och så behöver han förstås klanka ner på alla kvinnliga elitförfattare som vinner Augustpriset, och det är mer charmlöst.

 


Det är ingen hejd på Pontis kverulans och bitterhet. Stor del av upptakten, och en inte obetydlig del av fortsättningen, ägnas åt att raljera över svenskt kulturliv, och ett tröttsamt trätande med Leif GW Persson om vem som skryter mest (not: båda). När han chikanerar Janne Josefsson för dåliga insatser i frågesportprogram på TV borde han kanske ha något lägre svansföring, med tanke på egna insatser i På spåret, som knappast rosade marknaden. Ponti/Guilou befinner sig på förnamnsnivå och är hej och tjenis med samtliga, men tyvärr hinner många av dem dö under berättelsens gång. Ett smolk i Guillous glädjebägare är förstås att han helt i onödan klagar på sina böckers dåliga mottagande: både den här och senast de tio böckerna om 1900-talet har konsekvent lyfts till skyarna i många recensioner jag har läst.

 

Guillou har ett visst James Bond-komplex när han väl sätter igång thrillerintrigen, och då blir titelns änglar från helvetet mer befogad (tänk engelska). Det blir en plot som kretsar kring gängkriminaliteten. Både Hamilton och Ponti möter fienden med varsin käpp, och parallellt med våldsutövandet sköts en krämpornas katalog. Guillou tar sig ändå an hemskheterna med viss rapphet, och det är stundtals ganska underhållande. En viss vapenfetischism vidtar, men den är nedtonad jämfört med de stycken som jag fick höglästa ur Coq Rogue-böckerna på 80-talet. I den här boken jagar Ponti mest när han klipper gräset, och redogör för vilka av djuren han utan dåligt samvete kan nedlägga (fjärilar, till exempel).

 

Det här är en bok som lyckas vara både gaggig och infantil. Guillou släpper inte gärna greppet om de ämnen som håller hans temperament hett – en god egenskap för en kolumnist, men fatal för en romanförfattare. Det är också självupptaget och grandiost när han tillmäter sin egen person ofantlig betydelse, utifrån hur många ”gig” han har på Bokmässan, hur många böcker han har sålt, hur många gånger han har avstått från att göra saker för att slippa bli granskad i Expressen, en tidning han verkar hata mer än något annat.

 

Att alltid vara så här snarstucken är förstås inte lämpligt, men det vore mig främmande att avfärda Guillou som kolerisk; han äger en viss smidighet när han rör sig från ämne till ämne i sina långrandiga utläggningar om sakernas eländiga tillstånd. Ännu en gubbe som i dagboksform jämrar sig är kanske inte riktigt vad svensk litteratur behöver allra mest just nu, med långa tirader om Bulletin-haveriet och Thomas Quick-fallet, alltså saker som knappast kommer att förbli angelägenheter.

23 feb. 2022

En berörd park, Daniel Mårs & Charlotte Qvandt, Aska

Tillvaron är präglad av och styrd av dubbelheter, eller man kunde säga berörd av det dubbeltydiga. Paralleller och antiteser är oundvikliga instanser i våra liv, och hellre än att sträva mot att låta det ena dominera kan vi försöka få dem att samexistera på lika villkor. Detta med det dubbla slår mig när jag börjar läsa En berörd park, som är den andra boken samskriven av poeterna Daniel Mårs och Charlotte Qvandt. De har gett ut två respektive åtta egna verk, förutom Flockmatrisen som de skrev tillsammans 2019.

 

En nödvändig fråga: varför poesi? Alltså, vad är det som ger poeten mandat att yttra sig i poetisk form? Snarare än att se det som att Mårs och Qvandt helt förlitar sig på varsitt temperament verkar de låta sina röster glida in i varandra, så som bör ske i genuina samtal. Vem som säger (det vill säga: skriver) vad är inte det väsentliga. Det är en samsyn som förefaller råda i hur de tar sig an det poetiska hantverket, ett intryck som förstärks när man betänker hur de skriver när de ger ut egna böcker: sparsmakat, koncentrerat, med en inre dramatik som förs fram känsligt och varsamt.

 


I deras fall rör det sig nog om en vilja att bejaka och befrämja dubbelheten. Det finns ett solitärt diktjag, som råkar ut för ett övergrepp – en våldtäkt i en park. Förloppet skildras kliniskt, med någon som utsätts för det som river itu själva tillvaron. Gör den dubbel, kunde man säga: ”Jag formade / en målsökande förlamning”, lyder diktjagets metod. Men det kliniska övergår också i en lyrisk tonart, och genomför en svår balansgång. För detta äckliga kan väl inte gestaltas på ett språk som anammar skönhetsideal?

 

Våldtäkt är en ojämförlig erfarenhet. Därför är det så osmakligt när det relativseras – senast av programledaren för Melodifestivalen, Oscar Zia, som beskrev ett genrep i termer av att han blivit våldtagen (kunde läsas på Aftonbladets hemsida, men formuleringen togs begripligt nog bort efter mer moget övervägande). På konkret nivå skildras våldet, skadorna, konsekvenserna, hur den drabbade försöker ta sig samman.  

 

Eller vad då ”ta sig samman”. Det är en stor kliché att säga till någon: ”ta hand om dig”, men det är samtidigt så språket fungerar på ytnivå. För samtidigt är det ju det mest omtänksamma man kan säga till någon annan, att be att hen tar hand om sig. Svårt blir det, eftersom det är ett jag som påverkas och förändras, med en försämring som är både ytlig och djupgående, men framför allt att den upplevs som konstant.

 

Mårs och Qvandt korsklipper vardagens trygga rum med våldets ogästvänliga ställe. Deras bok är kort, och påminner om det gamla välsignade LP-formatet, som var så utsökt kalibrerat för popmusik: 35 minuter. När CD:n slog igenom ändrades alla förutsättningar, och skivorna proppades av dels längre låtar (treminutersnormen svällde till fem onödiga minuter) och dels fler låtar, där utfyllnaden bestod av låtar som aldrig hade platsat med en kortare speltid. Fördelen med det tidigare formatet var förstås att det uppmuntrade till flera omlyssningar, men ärligt: vem orkar lyssna gång på gång på skivor som fylls av längre låtar och mediokra extraspår?

 

Här blir det en avsevärt starkare samling än Flockmatrisen, som även med sina ambitioner var trevande och sökande. Här har ambitionerna nått sin destination. Bilderna låter det konkreta och det abstrakta existera samtidigt, utan att det skapas behov att minska någonderas inflytande. Här finns många ögonblick med stark lyskraft. Hos Mårs och Qvandt är dikterna generellt korta, men raderna gnistrar ofta till, flammar upp i enstaka rader.

 

Dessa enstaka rader förekommer ofta i dikternas avslutande faser, och kan se ut så här:

 

Jag lägger en ny understämma

 

Denna stund är också gjord av glas

 

Faller som ett djur som inte vet att det faller

 

Jag söker efter hörn

som kan kasta min skugga

 

Detta uttryck passar i en bok där diktjaget blir både reducerad och själv bidrar till reducerandet. De bilder som frammanas är tunna men inte utspädda; dikterna blir sparsmakade men inte knapphändiga. Det finns en klar innebörd i orden, och en lika klar utveckling mot något ännu mer bestående. Mitt råd, nej, min uppmaning, blir att detta författarpar fortsätter söka sig mot det som utvecklar. Poesin som konstform är inte fast och fixerad. Mårs och Qvandts dikter är hårdtuggade (ja, de skriver om tänder), och de bearbetar sitt material i en pågående process, där dikten sker i samklang med bearbetningen, skrivs i lojalitet med upplevelsen och efterdyningarna.

 

Då finns viljan att uppgå i något annat, något hälsosammare, eller bara om att våga fortsätta. Därmed utmynnar det i ett koncentrerat ja – hållfast och pålitligt och vackert.

om er mamma & om mig, Lina Bonde, Förlaget

Med sin debut tecknar snö från 2020 visade finlandssvenska Lina Bonde prov på en förmåga att kombinera finstämdhet med råhet i queera sexskildringar. Som hon själv skrev i en presentation på Förlagets hemsida var det ”en långsam uppgörelse med andras blickar och mina egna, ett vacklande feministiskt uppror”. Nu utkommer en andra bok som infriar några av debutens löften: om er mamma & om mig handlar om en planerad graviditet med flickvännen Ale.

 

Autofiktionen är tydligt utskriven – Ale har dessutom samtyckt till att Bonde skriver om henne i fiktiv form. De befinner sig i Berlin, och Ale är svartklädd och tatuerad. Eftersom hon är något äldre bestäms att diktjaget ska bära barnet i sin livmoder. Hon uttrycker längtan efter barnen – att det ska bli flera stycken tas för givet – men denna längtan parar sig med rädslan. Det handlar om det som kunde ha blivit och kanske borde ha blivit. Men en graviditet för ett lesbiskt par är inte helt oproblematisk.

 


Det kostar pengar, avsevärda summor, som redovisas i listform. Där skönjs en viss bitterhet inför faktumet att inte tillhöra en hetero-majoritet, där kostnaden står på noll. Not till homofoba läsare: har du någon gång tänkt på ordet privilegier?

 

Mer än något annat är det här en kärleksförklaring till Ale, som är titelns ”er mamma”, och Bonde saknar inte en viss känsla för humor: ”i natt hade vi sex / troligen blev ingen gravid”. Deras kärleksidyll  förvärras under processen när du försöker skaffa barn. De inleder en vänskap med en bög som levererar sperman till dem, och så förs den in i diktjaget med spruta på toalettgolvet. Men det går inte som de tänkt.

 

I den mån den här boken har problem är det att spänningsmoment saknas, för själva premissen är så tydligt exponerad redan vid inledningsfasen, att det inte blir något av vare sig relationen eller graviditeten. Ändå finns det en vemodig ansats i detta skrivande. Ett problem som paret ställs inför är också den obekväma frågan: hur bereder man plats för barn i något som redan är fullkomligt?

 

Ibland spaltar Bonde upp dikten över boksidan som två motstridiga röster. Det som annars lätt blir ett tröttsamt maner fungerar oväntat bra här – kanske eftersom berättelsen är så följsam mot ambivalensen. För varje försäkran finns en fotnot – ibland bokstavlig – som avslöjar att förhoppningar bärs av skör ovisshet och någon gång rentav av lögn. Dessa tillfällen då vi betonar att allt är finemang, vad var det Ibsen kallade dem? Livslögner …

 

Då är det rentav motiverat med spalterna:

 

ni finns                     i tanken

redan

 

känslan av

att välja

utan

                                  att ha ett val

alla val                      blir så fel

 

Även om förloppet är förutsägbart finns det en viss dramatik i frågan varför det gick så här. Ale förblir tyvärr ganska otydlig, hur mycket diktjaget än följer henne med förälskad blick. Det är en fin kärlekshistoria där barnlängtan på något sätt infiltrerar och stör. Kärleken tog slut bara. Det är ju inte något helt oväntat. Någon gång kastar Bonde in tillbakablickar, en bekant metod från skrivskolor, men även detta lyckas hon göra verksamt och motiverat och avlägsnar därmed spår från det konstruerade. Det sker när diktjaget minns första kyssen med Ale: ”hennes tungpiercing / mellan mina tänder / som ett ankare”.

 

Bonde tecknade snö i sin förra bok, och här tecknar hon ett stort emfatiskt kanske. Det är faktiskt ganska snyggt gjort.

21 feb. 2022

Karons tunnelbana, Ida Linde, Norstedts

Tunnelbanan förbinder människorna. Ida Linde förlägger handlingen i sin nya diktsamling – efter ett par starka, uppmärksamma och klart läsvärda prosaböcker – till denna mytomspunna plats. Men istället för att betona storstadsromantik och lukterna av ozon och blockbromsdamm skriver hon i Karons tunnelbana en hårt mallad intrig där alltså självaste Karon tar plats som lokförare. Ja, han byter ut sin färja mot loket och för passagerarna längs ett Styx som flyter rätt in i berget.

 

Suggestivt och effektivt, minsann. Underjorden blir både metafor och bokstavlig plats. Karons uppdrag i myten är att frakta de döda, här de något mer levande, vad det i förstone verkar, för säker kan man inte vara. Växelvis med hens monolog (iklädd strumpbyxor och nagellack vore det fördomsfullt att könsbestämma karaktären) förekommer nio stycken som heter ”Passagerarens sång”, där olika röster berättar om sina liv, något som skapar förutsättningar för en kollektiv dikt, där det gemensamma ges uttryck. Alltmedan Karon registrerar, ser och bekräftar dessa passagerare, och ett och annat lejon som rör sig på stationerna.

 


Karon har också nog av sina egna problem:

 

Jag önskar att jag kunde stå till svars

inför barnen

Att jag var tillsammans med dem

Men de har redan växt upp

De är försvunna

Jag missade dem

trots att jag varje dag var hos dem

Höll dem

 

Vad vill Karon när hen tar plats i vår tid? Hejda tiden, försöka fånga de ögonblick som gäckar oss och flyr. Döden är ständigt närvarande i våra liv: kanske vi inte ska bli så förvånade över att Karon tar plats mitt ibland oss då, med sin tilldelade uppgift att frakta oss från en plats till en annan. Från livet till döden eller bara från hemmet till arbetsplatsen: i Lindes version suddas gränserna ut, och det som sett levande ut ter sig plötsligt dött. Det finns också en lågmäld dramatik i hur de olika ödena beskrivs, till exempel ett barn som yttrar några oerhört laddade rader: ”Säg inte hejdå till mig / om du inte verkligen menar / att du tänker lämna mig”.

 

Karon blir enbart ett namn, liksom för att visa att vem som helst kan vara Karon. Det finns en ”älskling” i Karons liv. Karon har fått ett uppdrag som ibland liknar ett straff, och det som blir hans syssla handlar allt mer om att rädda den som gått förlorad. Så blir hen både identitetslös och en given yta för identifikation.

 

I en av dikterna funderar Karon på ”kronprinsessan”, och en förutsägelse om abdikation. Den kom snabbt, tänker man först – hon ska ju tillträda först, men det är också något i den dikten som är både ömsint och brutalt. En förståelse för det osmakliga i att vara kronprinsessa, parad med en fientlig udd riktad mot det avstånd som skapas mellan ett folk och en kungafamilj. Och Karon rör sig mellan det verkliga och det påhittade, mellan autentiska riktmärken och fiktiva orter.

 

Tidigare har bland andra Ola Nilsson och Malte Persson sjungit tunnelbanans ambivalenta lov, i romanen Isidor och Paula respektive diktsamlingen Underjorden – om man så vill kan man också tänka på Tomas Tranströmers dikt ”Resan”, med sin kliché om livet som en resa mot ”slutstationen”. Lindes tonfall är mildare, på ett ytligt plan mer försonligt. Men det skapas också glimtar av oro. Det är ett dödens tåg Karon för, och det är kusligt hur denna glidning sker, hur döden blir en nyans i livet – en skuggning. Detta körverk är både existentiellt och vardagligt när det kränger fram på sin lagda räls av livfulla diktrader.   

Sympati för djävulen, Johan Heltne, Fri tanke

Tre incidenter inträffar när Johan Heltne pluggar på författarutbildningen Biskops-Arnö. Han blir avfärdad av läraren Mara Lee när han gör en religiös tolkning av Katarina Frostensons poesi. Han blir kysst av en tjej på en fest. Han får kritik för en av sina texter på ett textseminarium.

 

Ur detta skrupulöst detaljstuderade material skriver han så debattinlägget Sympati för djävulen, en pamflett på cirka 130 sidor, inklusive fotnoter. Men det är inte enbart – vilket det enorma förhandsintresset låtit påskina – ett generalangrepp på just denna skola för dess sektliknande miljö. Nä, det blir – återigen, påminner den minnesgode läsaren – också en historia om en uppväxt präglad av epileptiska anfall och Livets ord och en oförmåga att bli rädd och alkohol och och otillåten sexualitet. På känt mönster konfronteras vi med självförakt och problematisk mansbild. Så hinner halva boken passera innan vi hamnar på ön där författarutbildningen hålls.

 


Heltne har tidigare skrivit två romaner som utnyttjat ett självbiografiskt innehåll, och ett antal debattinlägg i DN som har kommenterat dessa romaner. Här får vi en vända till där han redogör för grälen med redaktören på Natur & Kultur när de ville censurera i hans våldtäktsroman Emil.

 

När Heltne inledningsvis vill komma till rätta med sin barndoms många anfall – hundratals per natt – hämtar han ut sina BUP-journaler. Jag vet inte hur ofrivillig komiken är: ”Jag satt med journalen i köket. Jag försökte förstå. Med tanke på psykiaterns beskrivning av mig som känslolös frågade mig vad jag kände. Jag kände ingenting särskilt.” Vi får läsa långa utdrag ur dessa journaler.

 

Sedan vidtar en ganska typisk resa från valpig amatör till etablerad författare. Heltne jämför sig – utan att darra på manschetten – med Sonnevi och Trotzig. Det vill säga: han anför dem som bundsförvanter. Det kan man så klart tillåtas göra – men har han verkligen täckning för det? Tillåt mig tvivla. Här ter det sig mest förmätet och högfärdigt. Det finns en ytlighet i hur han skildrar sin väg till författarskapet, sin hjärn- och känslotvätt under barndomen i Livets ords stränga omsorg.

 

Det här kunde ha blivit en viktig essä om ledarskap och blind tro på auktoriteter, om han bara hade ansträngt sig för att göra sin kritik mer grundad. Att det finns en parallell mellan hur lärarna på Biskops-Arnö dyrkas med hans uppväxt i Livets ord (att han lämnar först när pappan offentligt brutit med grundaren Ulf Ekman hedrar honom knappast) är bokens clou, men han gör inte så mycket av denna jämförelse. Att det finns en stark sammanhållning på en författarskola är inte märkligare än att sådant finns på alla arbetsplatser, i föreningar, i klubbar, i sällskap, i gymnasieskolor, och så vidare.  

 

Det högtidliga och det högtravande begår incest med varandra i denna bok, som förresten är döpt efter en låt av The Rolling Stones (något som lämnas okommenterat; kanske bäst så). När han vill hävda att skrivande är synonymt med förlåtelse lånar han ett citat av Nina Bouraoui – men motsatsen kan lika väl fastslås, att skrivande är svek och förräderi.

 

Det är en plottrig bok. Med tanke på att Heltne riktade så skarp kritik mot sin redaktör för sin förra bok kunde en sådan ha bett honom den här gången till exempel ha rensat bland de mer än lovligt banala tankarna om sångtexter:

 

Jag tyckte om Joakim Bergs texter som bara gick att förstå genom de känslor som musiken skapade. Det var samma sak, men på ett helt annat sätt, med Bob Dylan. Hans texter fick en annan, liksom klarare mening sjungna, en mening som var svår att förklara med egna ord.

 

Ja, Johan Heltne äger sina upplevelser, och han förmedlar sin version, och det märkliga är det stora allmänintresset – den här boken kommer att få fler recensioner än den förtjänar. Jag bad inte om att få den, men den hamnade i min brevlåda ändå. Alla hans argument kan bemötas. Han klagar på poesins hegemoni på Biskops-Arnö, till exempel, något som känns ganska – hm, klent, va? För inte är väl poesin något hot mot romanen i stort, så som samhället ser ut?

 

Den sten som lämnas mest orörd handlar om privilegier. Han nuddar detta ämne, men jag hade gärna sett längre utläggningar om detta. I stället får vi onödiga referat av Metoo, platta redogörelser för vad Processen har betytt för honom – men ärligt, Heltne, jag trodde vi var överens om att det inte är Kafkas hand man vill hålla i när det blåser?

19 feb. 2022

Doktor Elgcrantz, eller Faust i Boteå, Göran Hägg, Wahlströms & Widstrand

1983 utkom Göran Hägg med en nidskrift i syfte att torpedera staden Umeå och dess universitet. Bakgrunden till Doktor Elgcrantz, eller Faust i Boteå var ett kort vikariat som Hägg utsattes för vid Umeås universitet och det som följde var då en bearbetning av denna erfarenhet. Den unge lektorn Mårten Elgcrantz har gett ut en ekologisk diktsamling och specialiserat sig på den svenska romantiken. Han möter dock bara motstånd väl installerad i sin kortvariga sejour.

 

Tiotalet år senare pluggade jag själv fem år på universitetet, som är tydligt utpekat i Häggs nyckelroman. Lokalerna var sig lika, och jag minns lärare som fortfarande fick något svart i blicken när romanen omtalades. Och den var fortfarande omtalad, denna bok, ett oläkt sår. Bland de utpekade litteraturvetarna fanns Birgitta Holm och Magnus von Platen, under påhittade namn. Här raljeras över allsköns teorier i svang. Att de på institutionen har mage att rekommendera Gilbert och Gubars The Madwoman in the Attic finner Häggs protagonist svårsmält, något som så ter sig onödigt reaktionärt. Likaså att huvudintrigen kretsar kring en avhandling om Kalle Anka – varför inte en avhandling i litteraturvetenskap om Kalle Anka?

 


På omslaget kikar Per Åhlins kritteckning av Mårten Elgcrcrantz fram, ett porträtt som har flera drag gemensamma med Göran Hägg. Förebilden är förstås Strindberg, och även denna satir är effektiv och ofta fyndig. Ett problem med satiren är att den så fort blir daterad. Ofta nog blir dessutom stilen tröttsam och förutsägbart i sin monotoni. Det är också gott om upprepningar av favoritargumenten: ”Boteå är en stad av förkortningar”, ”Boteå är ensamhetens stad”, till exempel. Och de typiska talande tystnaderna är frekventa, liksom utfall mot bristen på bildning och kultiverade samtal, och ingen forskning av värde bedrivs. Vad som härskar i det Umeå som Hägg kallar Boteå är småsintheten, avunden, intrigerna och skvallret. Vad som härskar hos Hägg är en benägenhet att flitigt umgås med överdriften.

 

Ändå är Häggs satir inte enbart riktad mot just denna gudsförgätna plats: ”De flesta människor har aldrig tänkt en originell tanke i hela sitt liv. Det är i det avseendet ingen skillnad mellan bilverkstan, grundskolan eller universitetet.” Elgcrantz får i uppdrag att utbilda blivande svensklärare, alla antagna med femmor (alltså A:n) i snitt, så som det var på den tiden, att bara de allra mest meriterade kom in på lärarutbildningarna – något som har ändrat sig. En sak som förblivit densamma är de progressiva idéerna, bara att de ges nya begrepp, såsom det som här kallas ”elevrelevant” lärande blivit ”eleven i centrum” eller ”möta eleven där hen är”. Frågan ”kommer det här på tentan” är också evig.  

 

Elgcrantz bedövar sig med erotiska äventyr, något som tillhör stapelvarorna i Häggs romanvärld. Det hela är skrivet med pikaresken som modell, en genre som är lika charmig som den är tröttsamt statisk, eftersom den är så intresserad av att bevara en viss tidsepoks unkna ideal. Därför finns det en dubbelhet i romanen: den är kanske mer kuriosa än njutbar litteratur så här nästan fyrtio år efteråt, när det värsta av dammet har lagt sig, eller borde ha lagt sig. Sådana här sår har en benägenhet att vara svårläkta, och om Häggs syfte var att ramponera självförtroendet hos Umeå universitet var det svårslaget i sin framgång.

 

Bara man fördrar plattheten finns det mycket som är intelligent i denna ironiska roman, och den har behållit en del av sitt läsvärde, bland annat eftersom universitetsromanen är sorgligt eftersatt i Sverige. Therese Bohmans Aftonland från 2016 och Martin Engbergs En enastående karriär från 2017 är två undantag, men efter Häggs trevare kan jag inte på rak arm komma på så många fler som inte enbart koncentrerar sig på studier, utan också inkluderar lärare och lärmiljön. Fast denna roman har rimligen blivit en klassiker enbart i Umeå.

17 feb. 2022

Den udda kvinnan och staden, Vivian Gornick, översättning Maria Lundgren, Natur & Kultur

Vivian Gornick är ett år yngre än Joan Didion, och skriver liknande texter – en urban streetsmart prosa, på ytan disträ och självupptagen men intensivt inriktad mot andra människoöden, och fixerad vid att skildra hur den amerikanska identiteten befinner sig i konflikt med den egna. Gornick är betydligt mindre känd, åtminstone i Sverige, även om hennes uppgörelse med mammans inflytande – Starka band – utkom i nyutgåva så sent som i höstas.

 

Starka band är en stark titel (engelskans Fierce Attachments är ännu starkare), och även den bok som nu har översatts har en stark titel. Den udda kvinnan och staden lånar halva titeln från en 1800-talsroman av den numera mestadels bortglömde George Gissing. Han är en av de många författare som Gornick anropar. Där finns också Henry James, och mindre bekanta namn som Mary B. Miller, Seymour Krim och Evelyn Scott. Några andra är stadsskildrarna Dickens, Baudelaire och Hugo. Precis när du hinner tänka att det är som att befinna sig i en Wes Anderson-film berättar hon att en av författarna hon är vän med heter Eli …

 


Gornick rör sig i staden, och bland sina minnen. Om förra memoaren upptog barndomen är det här ungdomen som är huvudfokus. Men också stadspromenaderna. I staden – New York, vad annars? – finns vännen Leonard, och de förenas i sin faiblesse för ”det trasigas politik”. För säkerhets skull får vi veta att han är bög redan med detsamma. Hans funktion verkar mest vara att skingra hennes blå dunster.

 

Nog är Gornicks röst självmedveten, men kanske inte direkt självupptagen, förutom på ett ytligt plan. Hon uppsöker olyckan, och försöker göra sin ensamhet uthärdlig. Det är en urgammal metod för flanören, och hade hon varit mindre Amerika-centrerad kunde hon ha nämnt Söderbergs Doktor Glas som en inspiration (eller varför inte Jean Rhys Godmorgon, midnatt!). Men den här kärleken till staden som Gornick uttrycker – explicit och implicit – blir jag inte helt klok på. Inte heller lyckas hon helt utreda vad det är som gör henne så olycklig.

 

Åtminstone inte om man bara låter den här boken berätta, eftersom Starka band från 1987 gav den fördjupning som här saknas. Hon väljer att avstå barn, har ett par olyckliga äktenskap. Sen väljer hon bort också kärleken, men inte vänskapen. Som sagt skriver hon en del om sex, och det är frispråkigt, men hon gör inget av sin analys, har inget vettigt att säga. Hon återger situationer på ett protokollartat pornografiskt sätt, ungefär som när Pulp sjunger ”This Is Hardcore”: ”That goes in there / then that goes in there / and that goes in there”.

 

Staden är rik på händelser, och en av behållningarna med boken är hur hon återger replikskiften mellan främlingar. Någon gång berättar hon om situationer när hon ingriper men bemöts av oförståelse eller öppen fientlighet – då känns det som att hon inte längre beskriver det New York och dess gästvänlighet vi annars får höra så mycket gott om, utan det är som i Sverige, där du antas vara antingen full eller galen om du tilltalar någon du inte känner.

 

Så finns något typiskt i Gorncicks skrivande: det är så snacksaligt. Hon längtar efter det ideal John Keats föreskrev: att helt gå in i sin egen värld och finna den tillräcklig, att det är i vistelsen med de egna föreställningarna vi blir till som människor. Man kunde också uttrycka det så här: först när vi inser de begränsningar som det egna medvetandet sätter upp som vi på allvar kan begripa det som befinner sig utanför oss, det som tillhör något vi kan kalla den metafysiska sfären. Där finns Gud, där finns kärlek, där finns det oförklarliga. Det kan vi inte förstå så länge vi inte lämnar våra egna behov åt sidan.

 

Visst är det en intelligent bok, och ibland spirituell, men också rörig, med en berättelse som rör sig med tvära kast. Även om det är en del av estetiken blir jag lätt åksjuk. Hon byter spår, och alla anekdoter är långt ifrån intressanta, och en del av episoderna är bara poänglösa. Gornick rannsakar sitt liv, och är till hälften road, till hälften besviken. Så är det nog för de flesta av oss.  

 

Men i sanningens namn är hon också skarpsinnig: ”Det är vår kulturs största illusion att våra erkännanden skulle visa vilka vi är”, lyder en av många bon mots, och det finns bland alla lösryckta miniporträtt en del finstämt vackra karakterisingar, som när hon skriver om en viss kvinnokarl:

 

Och så en dag insåg jag att det inte var oss han höll på avstånd, utan sig själv, och att det var något som hade formats i ett fjärran förflutet. Jag minns att jag tänkte (precis som jag tänker nu) att Tomas var en av de människor som är förutbestämda att vara  en främling inför sig själv.

 

Så läs gärna den här udda boken, men glöm för all del inte bort att komplettera med Starka band för att inte bli utelämnad åt fragment och splittring.