att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

29 nov. 2019

Emily Dickinson och vulkanerna, Josefin Holmström, Norstedts


Tio års besatthet av poeten Emily Dickinson ligger bakom Josefin Holmströms nya bok. I stället för en regelrätt biografi är det en personligt hållen bok som växlar mellan detaljerade närläsningar av dikterna och initierade upplysningar om poetens liv. Det har blivit en fin introduktion, som är tillräckligt pedagogisk för att bli vägledande för den som inte (ännu?) blivit hänförd av hennes poesi. Men den fungerar också bra för de redan inbitna, tack vare Holmströms kombination av kunskap och engagemang.

Metodiskt avhandlas de många myterna kring poeten, i utförliga kapitel som tar upp religionen, förhållandet till den gåtfullt benämnda ”mästaren”, och kärlekslivet. Men i första hand: poesin, de knapphändiga och mångtydiga dikterna som väl aldrig kan ges slutgiltiga tolkningar. Holmström skriver generöst om sin identifikation med poeten och den ensamhet som är skrivandets förutsättning. Framför allt har hon skrivit en inspirerande nördig presentation, som tillvaratar allt det radikala och nyskapande hos Dickinson.  

(Också publicerad i Vi 12/19)

26 nov. 2019

Oväntad men välförtjänt vinnare av det skönlitterära priset


Även i år vann en tjock icke-roman Augustpriset i den skönlitterära klassen. Bra så, men frågan är om det inte blivit dags att utöka antalet nominerade.

Visst är det roligt att ett så kvalitativt verk som Marit Kaplas bok Osebol kan vinna Augustpriset. Det är en bok som gjort sig förtjänt att bli den julklapp man lätt föreställer sig blir vinnarens öde, och därför hoppas jag att många ska läsa och bli drabbade av de människoöden som Kapla låtit förmedla. 


Utan att vilja förstöra den goda stämningen måste jag ändå uttala något kring årets nomineringar. Inte för att uttrycka ett missnöje, utan snarare en tveksamhet. Eftersom statuterna är så kortfattade att det handlar om ”årets bästa bok” blir utfallet både enkelt och komplicerat.

Därför är jag tveksam till den utveckling som skett med vilka böcker som nomineras. För transparensens skull kan jag tillägga att jag deltog i juryarbetet i fyra år. Under de åren nominerade vi två debutanter: Athena Farrokhzads diktsamling Vitsvit och Stina Stoors novellsamling Bli som folk. Två självklara val, där båda kändes som potentiella vinnare.

De senaste tre åren har så många som fyra debutanter nominerats. Har kvaliteten på debutanterna verkligen blivit så hög de senaste åren? Återigen, för transparensens skull deltar jag för närvarande i juryarbetet för Borås Tidnings Debutantpris, och har läst samtliga debutanter de senaste tre åren. Därför blir mitt svar på den här frågan: nej, så bra är de inte.

Det finns alltid anledning att kritisera ett urval, men man ska också komma ihåg att det är ett hopplöst arbete att rättvist utse de endast sex bästa böckerna per år. Min erfarenhet var massiv frustration när vi i jurygruppen skulle enas om de sex titlarna utifrån en inofficiell lista på cirka 18 titlar. Eftersom det slutliga antalet är så ringa riskerar bra böcker ofrånkomligt att hamna precis utanför listan. Det här kunde undvikas om man likt det engelskspråkiga Bookerpriset tillät en långlista (de nominerar 13 titlar).

Så även om det är lätt att klaga på urvalet och föreslå exakt vilka bortsållade böcker som borde ha beretts plats – Lina Wolffs Köttets tid och Amanda Svenssons Ett system så magnifikt att det bländar är mina favoriter – är det sannolikt att dessa var aktuella ända in på sluttampen. Det är förstås ingen tröst, snarare tvärtom, men kunde stärka argumentet att sex titlar är för futtigt. Att det i år nominerades en diktsamling är förstås trevligt, även om det krävs mer än Olivia Bergdahls dikter för att vinna.

Den ena debutanten, Daniel Gustafssons Odenplan, är en fint skriven roman som man kan hoppas hittar fram till läsare även efter att ljuset från Augustnomineringen slutat skina över den. De övriga tre romanerna är också läsvärda. Steve Sem-Sandberg visar med W att han är en av ytterst få svenska författare som i dag skriver litteratur av internationellt snitt i ambition och utförande. Anna Focks tredje roman Väderfenomen och Nina Wähäs Testamente är båda målmedvetna och skickligt berättade. Det är svårt att invända mot dem, eftersom alla gestaltar de svåra erfarenheter som vi inte tröttnar på att läsa om.

Att då den andra debutanten Marit Kapla vinner är aningen förvånande, och visar att för andra gången står sig romanerna slätt. Osebol är en blandform mellan poesi och journalistik, och befinner sig åtminstone i samma viktklass som fjolårets nästan lika oväntade vinnare, Linnea Axelssons versepos Aednan. Osebol väger 1,114 kg, medan Aednan vägde 1,227 kg. Kaplas bok är en halv centimeter tjockare och har med 813 sidor femtio fler än Axelssons 763. 

Bortsett från dessa yttre värden är årets vinnare en hyllning till landsbygden. Kaplas metod att återge sina intervjuades egna ord påminner om Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj, som generöst nog nämndes i Kaplas tacktal. Så även de 42 invånarna som bidragit. Så ja, det är en välförtjänt vinnare, även om det också finns anledning att fundera på om priset i sig inte behöver förnyas – till att börja med genom att tillåta fler nominerade titlar.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 26/11 2019)

den andaktsfulle visslaren, Gösta Oswald, Nirstedt/Litteratur


Sökandet efter befrielse från det egna jaget är den metafysiska röda tråden hos Gösta Oswald, skriver Birgitta Trotzig i förordet till Svenska Akademiens utgåva av de Samlade skrifter som utgavs 2000. Det är ett jag, menar Trotzig, som inte är enhetligt, utan mångstämmigt. Så uppfattar jag nog också detta Oswalds märkligt påträngande jag, så som det manifesteras i främst hans makalösa debut den andaktsfulla visslaren från 1946.

Nu tillgängliggörs den på nytt, i Nirstedt/Litteraturs utmärkta poesibibliotek. Att föreställa sig dessa dikter skrivna av en nittonåring känns lika absurt som självklart. Absurd verkshöjd och stilistisk mognad, men lika självklart en brådmognad. En truism: bara den riktigt unga kan vara brådmogen. Jo, men är det inte också en efterhandskonstruktion. Vi sitter här med facit: 24 år gammal dör Oswald i en drunkningsolycka. Vad hade inte kunnat ske med detta löfte?


Här har Martina Lowden skrivit ett förord där hon har maxat sin osvikliga kritiska förmåga att se samband och förklara dessa. Det kan tyckas paradoxalt att hon redan i inledningen kallar honom social. För är han inte hejdlöst exklusiv? Är det inte mer än lovligt pretentiöst? Oswald citerar friskt och mångspråkigt, i full medvetenhet om vilka läsare han tilltalar och vilka han åsidosätter.

Lowden ser det som en vilja att gå i dialog, och först vill jag bestrida, och kan tycka att i så fall borde man harkla bort en del lärdomshögfärd. Men hur viktiga är de klassiska referenserna? De är betydligt färre än jag minns från tidigare läsning. Likaledes trollar Lowden bort referenser till författarens biografi, och menar att det är möjligt att uppskatta dikterna utan den nyckelknippan: ”gränsen mellan liv och litteratur är i Oswalds fall närmast en gränsövergång med livlig trafik i båda riktningar.” 

Nog kan man hitta modernistiska bombrester här och där, inte bara från Lindegrens sprängda sonetter, som i Oswalds kanske lite väl övertydliga egna försök i den genren. Liksom den sexton år äldre föregångaren förstår sig Oswald på att nyttja tekniken med mycket smarta obegripligheter. Och vad sägs om inledningens förtrollade dödsmetaforik, i ett preludium som bokstavligt skulle övertas av den fem år yngre Tomas Tranströmer ett årtionde senare? Oswald skildrar ”den fallskärmslika flykten mot döden”, medan Tranströmer låter uppvaknandet bli ”ett fallskärmshopp från drömmen”.

Något som skiljer poeterna åt är just metaforerna. Tranströmers metaforer vilar, är intakta och ofrånkomliga. Oswalds är oroliga, stirriga, uppskakande. Han låter den allmänna efterkrigsångesten införlivas i den egna privata ångesten, i bilder som inte slår sig till ro.

Man kunde också säga: det finns ett Oswald-spår i vår litteratur: ”endast den tillräckligt sammansatte / ser mer än principer”, som det står tidigt i boken. Nog är det en rad som ofta citerats i samhällsdebatten, eller har jag bara drömt det? När citerade en svensk politiker senast en poet?

Men det är ett spår som slutar plötsligt. Det är en kort stig. Den är iögonfallande, intensiv, full av livfull och prunkande växtlighet. Så himla snyggt det är att gå på den, liksom! Han har den förbluffande förmågan att ständigt vara intressant. Det är en idérik erfarenhet att läsa honom. Han är så uppslags- och infallsrik. Låt gå för att det ibland mer än lovligt puerilt, med aningen sökta troper. Och det är högt och det är lågt men aldrig mittemellan. Det är som att läsa 1600-talsbarock.  

Den ungdomliga entusiasmen, det ungdomliga övermodet – sådant som det är svårt att värja sig emot, kanske. Det finns också en viss benägenhet att han tappar andan, och stundtals blir det bara för slött: ”o döttrar av samma förräderi / brott att leva synd att finnas till / låt oss dissekera våra alltför bräckliga nervsystem / herr läkare räck oss stiletten / o broder genom samma misstag”.

Jo, men mot slutet, i ett mycket vackert postludium bromsas tempot upp, och det förefaller vara skrivet av inte bara en annan slags poet, utan av en betydligt mognare poet. Det blir också bättre när han glömmer bort att proppa dikterna fulla av bombastiskt bråte och  redundant rekvisita (metaforer, skulle en annan läsare benämna det).

Då kan man i ett ode hitta befriande vackra rader, enkla men också berörande:

                      men i den lugna timman efter dolken
                      då hjärtat intar medicin i stensked
                      och eftertanken fäller sitt paraply
                      då religionen lustvandrar med sin gråa säck
                            att samla barn med död i blicken
                      och löven oftare söker dikets mun
                      kom hon och förvände allt i saknad
                      efter ett ännu ej inträffat mord –

Det är mer fråga om klyvnad än ambivalens, alltså avseende min läsarposition. För vad tycker jag egentligen om de här dikterna? Det beror ju på vilken estetik man föredrar. Det är inte bara så att Oswald lånar från Lindegren och den generationen poeter från modernismens linda, utan på ett anakronistiskt – vi kunde kosta på oss att säga på ett borgeskt – sätt lånar han också från senare poeter som Paul Andersson och Bruno K. Öijer. Och visst gillar vi dem lika mycket som vi ibland stör oss på dem?  

23 nov. 2019

Det osynliga motstyckets bok, Göran Sonnevi, Bonniers


Med sin nya bok skriver Göran Sonnevi vidare på sitt evighetsprojekt att kommentera samtiden och sitt egna liv. Det är världsomvälvande poesi som visar att det inte går att säga var världen slutar och du som människa börjar.

Om Göran Sonnevi kan sägas: han har sedan tidigt 60-tal skrivit något av den mest betydande svenska poesin. Hans böcker utgör ett vid det här laget ett fyratusensidigt dokument över samhällsutvecklingen och det egna privatlivet, med reflektioner kring religion, politik, filosofi, konst, kärlek, vänskap.


Det borde också sägas att hans dikter är ingripande. Att läsa honom innebär alltid en påminnelse om vad poesin förmår mer än någon annan litterär form: ingripa och ruska om vårt medvetande, rubba vår världsbild men framför allt vår självbild. Varken världen eller du själv är densamme efter att du läst hans dikter.

Så är det också i denna hans tredje bok under 10-talet, Det osynliga motstyckets bok. Som vanligt på senare tid består den av ett växelspel mellan längre resonerande vardagliga dikter och kortare centrallyriska nedslag, samt några obundna sonetter. Han reser till Berlin, till Ormöga på Öland, ibland artbestäms några fjärilar.  

Att det mesta är sig likt betyder inte att allt är förutsägbart. I Bok utan namn från 2012 refererade han till Metallica, och här finns ett par subtila referenser till tv-serien The Handmaid’s Tale. Att veta vad man får betyder bara att han är pålitlig, och även här skriver Sonnevi dikter som nästan undantagslöst är fenomenalt intressant.

Det finns en starkare dödsnärvaro, och omkring diktjaget håller världen på att falla sönder i krig och terrorism. Donald Trump väljs till president i USA, Sverigedemokraterna kidnappar inrikespolitiken. Ibland är han privat, men aldrig självupptagen.

Men det är inte i första hand som samtidskommentator Sonnevi blir så ingripande i ens liv, utan mer i de fragmentartade korta dikter som skär genom hela boken. Det är cerebralt och febrilt, med oron som den starkaste konstnärliga drivkraften. Ja, man kunde rentav säga att oron bildar en röd tråd. Så är också omslaget klarrött, och en utmärkt illustration till sitt innehåll, med några av den röda färgens konnotationer, genom att vara passionerad, vigorös, stark, vacker. 

Det är dikter som inte i första hand vädjar om samtycke eller ställer sig in hos läsaren. Han utmanar och söker efter den konstruktiva friktion som lösgör makalösa rader: ”Genom / den / bländande klarheten / Allt skydd meningslöst Ändå skyddar vi oss Deformerade / Återstår / kärleken / I det oskyldigaste ljuset? Nej! Inte för mig / Jag är i försummelserna”.

Effekten av att läsa Sonnevis dikter är ackumulerad, där helheten är betydligt större än de enskilda delarna. Denna bok, som med sina 250 sidor hör till en av hans kortare, samspelar med den tidigare produktionen, men kan förstås också läsas fristående. Och borde läsas – punkt slut! (I fjol gav litteraturvetaren Arne Melberg ut boken Inte en punkt. Snitt i Sonnevis dikt, där han bland annat påpekar att just detta skiljetecken saknas i poetens böcker från och med de första fyra böckerna.)

Tidigare i höst fyllde Sonnevi 80 år, och här undrar han vid ett tillfälle om han får leva i ett år till. För mig har han alltid framstått som en vis åldring – så slår det mig att han var exakt lika gammal som jag är nu när jag började läsa honom, med diktsamlingen ”Trädet”. Det är i sin helhet, dessa fyra tusen sidor, en av de ytterst få läsningar jag har svårast att klara mig utan vad gäller svenskspråkig poesi.   

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 23/11 2019)

20 nov. 2019

Apans år, Patti Smith, översättning Peter Samuelsson, Brombergs


Patti Smiths nya bok är en ojämnt skriven resedagbok. Det planlöst flummiga ger ibland vika för skönt utmejslade insikter om liv och död.   

Det vore inte felaktigt att säga att Patti Smith kommit in i en andra andning under det senaste decenniet, främst manifesterat i den mästerliga memoaren Just Kids och ett par andra något ojämnare böcker. Som skivartist har hon fastnat i tröttsamma försök att upprepa de tidiga stordåden från 70-talet, medan hon som författare har betydligt vitalare saker att säga.


Apans år är en genomgång av året 2016. Det inleds när artisten kliver av scenen efter ett par konserter i rad i San Francisco. Ett fan i hästsvans spyr ned hennes kängor, hon tar fram en våtservett och tvättar dem rena och så inleds vandringar i städer genom USA avbrutet av en kort sejour i Lissabon.

Något som gjorde Just Kids så stark var det kärleksfulla och ärliga porträttet av Robert Mapplethorpe. Här ligger två av hennes gamla vänner för döden: musikproducenten Sandy Pearlman och skådespelaren och författaren Sam Shepard. Även här finns några fina stunder, där Smith ytterst känsligt och ytterst sparsmakat ger oss inblickar i döden och hur vi ska förhålla oss till den. Kort svar: med en acceptans som ändå inte viker sig och ger efter för det ohyggliga i att människor vi älskar lämnar oss.  

Här finns också några mer efemära partier, där hon spekulerar kring ett godispapper och för dialoger med motellskyltar, och tar en massa polaroid-kort. Det är ett år när Donald Trump blir president och Patti Smith fyller 70, och ett dominerande intryck är trötthet – hon slumrar till lite då och då – men också en viss planlöshet.

Den här planlöshet kan hon ibland vända till en estetisk styrka, en konstnärlig strategi. Ibland råkar hon hamna på ställen och möta människor som bidrar till bokens stämning av mystiskt skimmer. Två exempel kan räcka.

Ett är när hon under en paus på operan söker efter en toalett och hamnar i en olåst klädkammare. Därinne hänger den klänning Maria Callas bar när hon på slutet av 60-talet spelade Medea i Pasolinis film. Smith föreställer sig spåren av hennes svettdroppar – det lär ha varit så varmt att Pasolini regisserade iförd badbyxor.

Ett annat är när hon diskuterar med Ernest, en man som förekommer lite här och där. De pratar om Coppolas film Apocalypse Now, och vem som hade mörkast hjärta av skådespelarna Marlon Brando och Martin Sheen. Smith föreslår Sheen, med den kufiska men självklara motiveringen: ”Han ville fortfarande leva.”

Snarare än roman eller essä är Apans år en resedagbok, en flanörs spridda anteckningar. Ibland aningen ofokuserat, men ibland charmigt. Det är gott om referenser till otal konstnärer, artister, författare, filmregissörer, men om man röjer bland namedroppingen hittar man gläntor av ödmjuk förundran inför livet.

Det måste ändå tilläggas att det är snålt av förlaget att tvinga läsaren att söka efter översättarens namn Peter Samuelsson på kolofonen, samt att viktiga referenspunkter som Billie Holiday och Edgar Allan Poe får sina namn felstavade. Synd, när boken annars är så stilfull.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 20/11 2019) 

19 nov. 2019

Kärleksdikt, Ingeborg Björklund, Nirstedt/Litteratur


I förordet till Nirstedt/Litteraturs nyutgåva av Ingeborg Björklunds Kärleksdikt från 1932 skriver John Swedenmark att hon är ”ordentligt bortglömd”. Det får man nog hålla med om, i viss mån, då hon som han påpekar saknas i även de största antologierna, och dessutom även i Jonas Ellerströms genomgång från 2014 av bortglömda 1900-talspoeter, Under tidens yta. Sex av hennes romaner utkom dock så sent som i somras på förlaget Saga/Egmont.

Man får väl ta Swedenmark på orden när han skriver medryckande om Björklunds poesi i allmänhet, även om jag är den förste att erkänna att det är lätt att ta till överdrifter när man vill missionera om orättvist undanskuffade författarskap. Jag blir också påmind om den fina lilla volymen med Dorothy Parkers dikter som hon översatte 1944, som jag läste med så stor behållning en gång i tiden. Björklund förblir ändå något mindre känd än till exempel den Arnold Ljungdal hon var gift med strax innan Kärleksdikt utkom.


Den har undertiteln ”en symfoni”, och nog finns det något musikaliskt över dikternas tonfall. Swedenmark föreställer sig en Ulla Billquist sjunga några av stroferna, och det är välfunnet, och det behöver inte vara en värdering att likna det vid schlagers: åtskilliga av de bästa nutida poeterna har ett musikaliskt tilltal och en direkthet i språket som kan föra tankarna till popsången.

I Björklunds kärleksdikt finns något både näpet och rovdjurslikt. Hon kan likna en något mildare, eller framför allt mer varierad Rut Hillarp. Det saknas inte starkt temperament, i några svartsjukedikter som tangerar det hatiska. Här är det kanske inte en avgrund men säg en grop mellan Björklund och den Boye som skrev dikter som ”Från en stygg flicka”. Björklund tvekar inte att skriva in sig själv i förloppet, om att vara the other woman: ”Du skall genom långa nätter ropa Ingeborg och drömma / att jag kommer, att du hör mig, att jag ringer som förut … / Du skall sakna mig och längta, du skall tömma / kalken som du räckt mig, du skall dricka den till sista droppen ut.”  

Hon hyllar också upprorsmakaren Jeanne d’Arc och typografer, och även dessa är väl en slags kärleksdikt. Hon bekänner sig till en politisk agenda av det mer handfasta slaget. Det är mycket som är tidsbundet, inte enbart för det udda i att läsa rimmad poesi på svenska – trots allt är det en konvention med starkare rötter i anglosaxisk poesi, med poeter som Larkin som rimmade ända in på 1970-talet.  

Det som i någon mån knyter ihop Björklund med Parker är en faiblesse för bon mots, alltså korta kärnfulla sentenser. Även om det ofta är ojämnt, ibland aningen för distanserat, finns det en del fina stunder, som kopplar ihop det enkla med det välfungerande, och ger sanna insikter: ”Min värld är du, min glädje skapar du, / och min förtvivlans vilda svall styr du.”

Den här dikten heter ”Jag älskar dig”, och det var förstås djärvt även på 30-talet att skriva så i en dikt, denna laddade fras som enligt Aase Berg bara kan yttras ”som fet ironi”, som hon påpekade i en recension av Sapfos kärleksdikter. Men Björklund tvekar inte att närma sig det som kunde uppfattas som banalt – andras kärleksutgjutelser blir ju lätt platta och ointressanta. Ändå är det lätt att föreställa sig hängivelsen hos diktjaget, och jag tycker  om dikten när hon identifierar sig med Danaë som översköljs av Zeus guld: ”Din kärlek flödar som ett eldregn av gnistor / över min trånfulla kropp, mina uppåtvända händer och min leende mun …” Även den avslutande dikten om Tristan och Isolde är väldigt bra, och utgör en definitiv final på boken.

I andra dikter skriver hon om ett arbete som befriar från plågorna. Överlag är det starka känslouttryck, och hon kan skriva om bildliga ”dum-dumkulor” som sliter itu ens inre, för att gestalta ångesten. I dessa stunder blir Björklund förvånande modern, kanske även när hon närmar sig självföraktet. Det kan förklara min ambivalens, att det är något själva boken fångar, upplevelsen att splittras mellan tradition och modernitet.

15 nov. 2019

Yahya Hassan 2, Yahya Hassan, Gyldendal


Ur litteratursociologisk synpunkt var Yahya Hassans debut 2013 högintressant: osedvanlig, spektakulär, sensationell. Efter 122 000 sålda böcker enbart i Danmark, och översättningar till svenska, norska, isländska, nederländska, tyska, franska, finska, italienska och spanska, tillkom långa serier tunga kriminalitet med rättsliga påföljder, intagningar på psyket, samt en kort politisk karriär för Nationalpartiet. På något sätt tog privatlivets skandaler över bokens framgång – den fick bland annat fyra tunga litterära priser i Danmark, något som överskuggats av rubriker som handlat om allt annat än hans dikter.

Nu har det unga snillet hunnit fylla 24 och ger ut uppföljaren, som självfallet heter Yahya Hassan 2. Två frågor infinner sig: är han fortfarande lika arg, och är han lika bra? På den första frågan måste svaret bli – tja, om något är han ännu mer hatisk nu, och det generar i sin tur ett slags svar på andra frågan. All ilska kanaliseras sannerligen inte i lysande poesi, men det måste också sägas att det Yahya Hassan sysslar med inte är reguljär poesi.


Hassan är fortfarande beskriven som statslös palestinier med danskt pass. Han skriver fortfarande i versaler – ungdomens modus, kan tyckas, och det är fortfarande sin strupes sår och sitt hjärtas skri i världen som basuneras ut. Alltså en versal ångest. Han skriver med pistolen i ena handen och pennan i den andra, med skottsäker väst på, som en följd av hotbilden. Han omges av livvakter, och skriver om allt som inträffar efter succén med debuten, och han skriver ned det medan det pågår, de erfarenheter som gjort honom ”mer stridslysten än en björn”.

Snarare än att låta sina erfarenheter bearbetas och knådas av minnet ger han oss livshistorien i realtid. Det kan tyckas kittlande, men effekten blir mer tragisk. Han växlar mellan det patosfyllda och det patetiska. De övergrepp som löper genom texten har en politisk bakgrund, och Hassan kontextualiserar de missförhållanden och de svek som har kantat hans väg, något som inleddes långt innan de händelser som följde efter debutboken publicerades: ”FØRST VILLE DE DUMME SLÅ MIG IHJEL / SÅ VILLE DE KLOGE / JEG ER GÆSTEN DER ALLTID HAR ET TÆSKEHOLD I HÆLENE”.

Man kunde säga att Yahya Hassan 2 är en bok som är både råare och mer sofistikerad än debuten. Den är mer finessrik, men inte mindre oskolad och ohyfsad. Vad som gärna kunde ha avvarats är väl en del ordvitsar och några fortfarande pubertala utfall – båda inslagen känns aningen tillkämpade och ansträngda, även om det är lätt att identifiera skadeglädjen i rader som ”MIN NÆSTE BLEV MIT NÆSTE OFFER”.

Å andra sidan upplever jag Hassans cynism som mer skrämmande nu, när hans cynism så att säga har fått djupare fäste. En förenkling vore att säga att han ger röst åt många som annars inte får sin röst hörd, och det är förstås en unik plattform. Det som ter sig spännande är att han inte utnyttjar denna förmån för att be om ursäkt eller smickra sin läsare. Det är mer frågan om en pragmatism, om överlevnad, om att hitta strategier för att förekomma det som han konsekvent identifierar som ”fienden”.

Vad är fienden? Självklart skriver Hassan om rasismen och om den hämnd han på omnipotent vis drömmer om och rentav lyckas infria med sitt agerande. Det är hatet som driver honom som person och även driver hans dikt. Ett hat som kunde uppfattas som obehagligt och motbjudande – och förstås även farligt. För låt oss inte blunda för den brottsromantik som hans bok inbjuder till – men hellre än att gulla med hans kriminalitet vill jag bestrida den kylslagenhet som infiltrerar boken. Det är en estetik som på flera vis bara vill vara hemsk, meningslös, skadlig.

Det är deskriptivt destruktivt, typ: ”först hände det här, sen hände det här …” Det är mycket sex, mycket droger, mycket vapen, så mycket att det ter sig spekulativt och nästan parodiskt, och man undrar en smula om det också är avsikten – att gestalta hur svårt det är att hantera ett överflöd. Han skriver utan att hymla om brotten, om psykiatrin, om våld som både ges och tas. Övergrepp är en tematik som fortsätter göra sin verkan från debutens förtvivlan. En förtvivlan som inte är mindre stark nu: ”EN DANSKER DER VIL DANSKE / OG EN STAKKEL DER VIL SKADE.”

Nyligen skrev Marisol M/Fredrik Ekelund i SvD om den skadliga maskuliniteten som en del av förklaringsmodellen till den senaste tidens våldsdåd i Malmö. Ja, nog är Hassan själv ett offer för en mansbild som i lika hög grad är en produkt av tidsideal och sina egna värderingar. Kopplingen mellan män och våld är knappast en ny upptäckt, men ofta dribblas den bort av samhällsdebatten, liksom de sömlösa övergångarna mellan dåliga skolresultat och socialt utanförskap och kriminalitet.

Det här är knappast något Hassan kan anklagas för: han är – för att vara man, vill säga – oerhört verbal, och tricksar med orden inte helt olikt en rappare hiphoppare. På samma sätt som jag tidigare konstaterade att det han sysslar med inte är skriva reguljära diktsamlingar kunde man säga tvärtom: att det är så här den egentliga poesin ser ut eller borde se ut – det vill säga, politisk, sårbar, och som både åsamkar och bemöter det våld som den behandlar. Det är också en poesi som rör sig mellan att vara rolig och orolig, som aldrig tillåter sig vila i en fixerad stämning eller i något av bestående karaktär.

Hassan utforskar sin egen uselhet. Det han också gör är att provocera, i ordets ursprungliga mening. Det här är en bok om vill dialog, som vill ropa ut sina innersta och dunkla och klandestina hemligheter. Det är bara det att den gör det på ett helt okonventionellt och uppfuckat sätt. Liksom de riktigt lyckade manifesten balanserar den mellan politik och estetik, och vibrerar av liv, dynamik, riktning. Det är en pricksäker och stundtals makaber bok.

För att sanningen är smutsig, jobbig, hotfull, och det visas gång på gång i de här dikterna (”lita inte på de vuxna”, lyder hans lakoniska resumé). Föraktet rör sig inåt och utåt. Det kunde lätt bli monotont om det inte vore för att Hassan ibland ställer sig vid sidan av, och ser på sitt beteende med något som kunde kallas omilt överseende. Vad man än ska kalla hans dikter så blir det något annat än ”sentimentala”. De svek och missförhållanden han pekar ut hör till både det förflutna och nuet, och det gör förstås hans bok så oerhört angelägen, då det inte är skildrat i det romantiska utan i det verklighetsförankrade nu.

Vilket inte hindrar honom från att enstaka gånger skriva lika ömsint som oväntad kärleksdikt, något som mer eller mindre ofrivilligt knyter honom närmare en Strunge-tradition:

                      VI SKULLE HAVE OMFAVNET HINANDEN
                      MEN RAMLEDE SAMMEN SOM TO INSEKTER
                      MIN KÆRTEGN EFTERLADER AR
                      SOM POESI IKKE KAN BORTFORKLARE
                      SÅ NU ÆER JAG MINE KÆRE
                      DET HVOR DET GØR MINDST SKADE
                      DER HVOR DET GØR MINDST ONDT                 

Om debuten Yahya Hassan var som att bevittna hur fysiska detonationer blev text är det inte mindre sprängfyllt nu. Folke Isaksson kallade en gång Rimbaud för ”diktens dynamitard”, och något liknande får väl sägas om denna danska dynamit. Faktum är att de som borde läsa Hassan knappast är färre den här gången.

12 nov. 2019

Ingenting annat (material), Lars Mikael Raattamaa, Nirstedt/Litteratur


För tjugotre år sedan (1996) utkom Ingenting annat (material), Lars Mikael Raattamaas tredje diktsamling. Som jag minns det borde jag ha läst den: under 90-talet traskade jag hem från biblioteket med travar av dikter, och med den generösa inköpspolitiken på den tiden hade jag full tillgång till den svenska utgivningen.

Nu ingår den som bok nummer sex i Nirstedt/Litteraturs serie ”Poesibibliotket”, med återutgivningar av klassiska svenska diktsamlingar. Det är en märklig upplevelse att läsa Raattamaa i detta sammanhang: jag uppfattar honom inte som en kanoniserad poet, men låt gå för det. Jag har haft stor behållning av flera av hans böcker under 2000-talet, och minns dem som starkare läsupplevelser än denna. Att jag minns den så dåligt: beror det på att jag var i ett så uselt uttröttat skick med en son som hade kolik i ett helt år?


I förordet skriver Judith Kiros att boken tillkommit innan sprawl-estetiken tog Raattamaa i besittning. Det är ett abstrakt skrivet förord, som tar lång tid på sig att komma fram till några givande slutsatser om dikterna. Jag är inte helt ense med henne att metaforerna har kapats bort. I själva verket är bildspråket levande och frekvent. Bara några exempel plockade slumpvis från sex olika ställen:

                      En labyrint av avfall / från solen
                      Jag är byggd av buller
                      gör dig då ett hem inuti blixten
                      Hösten är […] ett andetag inuti lungan
                      asfalt vilar befriad
                      även skuggan vänder bort sin blick

Delvis kan jag ändå ge Kiros rätt: Raattamaa vill beskriva en värld utan transcendentala förtecken, och inleder pedagogiskt med att i varsin dikt metodiskt och nytert skriva om en bordslampa, en duk, en borrmaskin. Det är nästan parodiskt torftigt, och poetiken liknar Stig Larssons, alltså i sin strävan att skriva så att säga stillöst. Varken Larsson eller Raattamaa lyckas väl genomföra sina intentioner helt konsekvent. I Ingenting annat (material) finns ett par oerhört vackra dikter.

Parallellt med dessa kanske ofrivilligt skönt skrivna dikter finns något som kan påminna om en absurd dagbok, där solen är jobbig. Sedan är det regnet som är jobbigt. En misshandel inträffar, sedan en sprängning. Raattamaa spanar efter banala, och skriver dikter som förenar det platta med det bångstyriga.

Inte bara det banala. Här alluderas till auktoriteter som Leopardi, Goethe och Foucault, och i en dikt finns en udda trio: ”Men se, där står de ju / De tre små grisarna / Hegel, Schelling och Hölderlin / och huffar och puffar / på varandras hus”.  

Det går att se denna bok som ett förebådande till den språkmaterialism som skulle frodas en bit in på 2000-talet – tidskriften OEI, där Raattamaa ofta medverkat – bildades ett par år efter den här boken utkom. Här finns ett uppsökande av en nollpunkt som inte bara har språket utan själva existensen som utgångspunkt. Platserna rör sig inledningsvis kring bekant Stockholmsterräng: Hägersten, Rålambshovsparken, Sergels torg. Sedan vidgas blicken mot ett Europa där kriget i forna Jugoslavien blir fokus för ett par vackra dikter: ”Samma kropp i samma kropp / Samma ben runt samma ben / I samma blod – / Samma hud ur samma hud / när det regnar i Srebrenica / blott namn under jord”.

Det är mycket 90-tal. Kanske det är till dess fördel att den fortfarande lever upp till att vara apart, att det är en bok som inte riktigt passar in. Raattamaa låter världen synas, ta plats, och det är mycket dofter, intyryck, påtaglighet. Det finns också variation, i hur en cyklisk dikt som inleds ”du / så stilla” låter sista raden i olika strofer eka i nästa, på ett stiligt men också meningsfullt sätt.