Stjärnans ögonblick, Clarice Lispector, översättning Örjan Sjögren, Tranan

 

Det kan vara en skröna, men jag har hört talas om en man i Brasilien som hade läst Clarice Lispectors roman Stjärnans ögonblick 120 gånger. Om det stämmer kan författaren själv meddela med en rad från boken: ”det är klart att historien är sann även om den är påhittad”. I själva verket är det få författares romaner som håller för oändliga omläsningar. På rak arm kommer jag bara på Virginia Woolf, Marcel Proust, Marguerite Duras och Birgitta Trotzig, utöver den självklara Clarice Lispector.

”Världen började med ett ja.” Så inleds den, och den slutar – liksom James Joyces Ulysses – med ett versalt ”Ja”. Örjan Sjögren har nu översatt romanen för andra gången. Den första kom 2001, och inledde Tranans framgångsrika serie böcker – hittills nio (kolofonen tappar bort Blåsa liv från 2014). Den äldre översättningen: ”Allt i världen började med ett ja.” Det här är ingen försiktig revidering, utan en helt ny översättning, som inte bara justerar utan kalibrerar Lispectors säregna stilkonst. Så kan uttryck i den äldre översättningen, ”en storm av glädje”, här bytas ut mot ”en glädjeskandal”.

Det är en underdrift att hävda att Lispector stod på toppen av sin förmåga när hon dog, samma år som Stjärnans ögonblick utkom på hösten 1977. Två dagar efter att den publicerades lades hon in på sjukhus, och dog strax därpå i äggstockscancer. Ett par år tidigare hade hon utgett mästerverket Levande vatten, och postumt utkom Blåsa liv. Mellan dem alltså denna, hennes kanske mest humoristiska roman.

Handlingen i Stjärnans ögonblick är snabbt sammanfattad. Macabéa är en nittonårig maskinskriverska med härkomst i Nordeste, de fattigaste delarna av norra Brasilien. Hon har tre års skolgång bakom sig. Nu arbetar hon i Rio de Janeiro, delar lägenhet med fyra Marior, dricker kallt kaffe och Coca-Cola och drömmer om guavamarmelad och Marilyn Monroe. Hon har en pojkvän en kort period, mekanikern Olímpico de Jesus, en praktfull och föraktfull narcissist. Mot slutet av romanen går hon till en spådam, som förutsäger en stor livsförändring till det bättre …

Lispector uppfinner en författare, Rodrigo S.M. Han är pratsam, och ägnar stor del åt att dissekera den stackars Macabéa. Men varför ”stackars”? Hon är oansenlig: ”Ingen bevärdigade henne en blick på gatan, hon var kallt kaffe.” Han kallar henne ful, dum, allt möjligt – men ger henne också något viktigare: en andlig frihet. Hon åstadkommer något sällsynt i våra liv: hon möter sig själv. Så blir romanen, liksom alla Lispectors bästa romaner, en filosofisk och metafysisk undersökning av varat, av existensen. Och vad är det för märkligt sammanträffande när Macabéa drivs av en livspuls som ekar sitt ”jag är, jag är, jag är”, som ju är en ordagrann återgivning av vad Esther Greenwood erfor i Sylvia Plaths Glaskupan: ”Jag tog ett djupt andetag och lyssnade på det gamla skrytet från mitt hjärta: Jag är, jag är, jag är” (översättning Christina Liljecrantz).

Romanen har arton explosioner (inom parentes), och två mindre explosioner (också i parentes). Dessa lämnas okommenterade, men kan betraktas som epifanier – alltså profana snilleblixtar, ögonblick då världen uppenbaras och förklaras. Men Macabéa är inte mottaglig för sådant. Berättaren, Rodrigo S.M., betraktar henne med en blick som är ömsom uttråkad, ömsom tillgiven. Han är också motsägelsefull, men lyckas hitta fram till de guldkorn som endast paradoxerna kan avslöja. Han är nyckfull, både binär och flytande.

Hur ska då titeln förklaras? Ordagrant ska det väl hellre heta ”Stjärnans timme” (A Hora da Estrela)? Under 2010-talet har de äldre engelska översättningarna – som slätade över allt det egensinniga i originalen – ersatts av mer trogna nyöversättningarna. I efterordet till den här utgåvan nämner Sjögren den kanadensiska författaren Claire Varin, som talat om hur gamla engelska översättningar plockat taggarna ur kaktusen. Sjögren: ”Må texten vara taggig, men det må vara Clarices taggar.”

”Ögonblick” är mer dramatiskt än ”timme”, och det här är en roman om de avgörande ögonblicken. Lispector skriver för att förändra världen, för att byta plats på inrutade kategorier och skapa nya, flexiblare definitioner av allt. Som romanen tydliggör: ”Jag börjar bli trött på allt som går att definiera. Jag föredrar den sanning som finns i föraningarna.” Att läsa henne är alltid ett äventyr, att följa en tanke som rör sig intuitivt och irrationellt men ändå fullt logiskt. Det är fantasins triumf över verklighetens villkor:

Nej, det är inte lätt att skriva. Det är hårt som att bryta sten. Men gnistor och flisor flyger som blixtrande stål.

Så skriver hon sin sällsamma prosa, som inte har mycket att göra med reguljär romankonst med intrig, karaktärsskildring, miljöskildring. Hennes stil är otålig utan att bli andfådd, rastlös utan att ge ett hetsigt intryck. Det är en stil som både rusar fram och bidar sin tid. Det förvånar inte att den här romanen blivit opera (Macabéa), samt gett upphov till en filmatisering – som jag uppfattade som oväntat beskedlig när jag såg den för några år sedan.

Clarice Lispector debuterade som 23-åring med en fantastisk roman, Nära det vilda hjärtat. Hennes författarskap är undflyende, svårt att kategorisera. Än skriver hon som Woolf, än som Kafka – men det är en helt egen stil, som effektivt sopat igen alla spår av föregångare. Hon skriver som om hon aldrig läst en rad litteratur i sitt liv. Tanken har jag lånat från Colm Tóibíns förord, där han också uppehåller sig vid hennes sista böcker, att hon skrev ”som om livet just höll på att börja, med ett slags behov av att röra om och skaka om själva berättandet för att se vart det kunde ta henne, som den förbryllade och originella författare hon var, och oss, hennes förbryllade och ivriga läsare.”

Det må råda inflation i begrepp som ”genialitet” och ”mästerverk”, men jag tvekar inte när jag utser Lispector till 1900-talets största geni. Stjärnans ögonblick borde vara obligatorisk läsning för var och en som någon gång tvivlat på vad skönlitteraturen kan uträtta. Det är ett ovärderligt tillskott till vi som läser på svenska att vi har så fantastiska utgåvor att konsultera. Men tre av romanerna är ännu inte översatta, så om jag finge önska något vore det att Örjan Sjögren tog itu med även dessa (explosion).