att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

15 okt. 2019

Jakobsböckerna, Olga Tokarczuk, översättning Jan Henrik Swahn, Ariel


Nobelpristagaren Olga Tokarczuks storverk Jakobsböckerna är en ambitiös exposé över Polens historia. Det är en läsning som utmattar och belönar i lika hög grad.   

I min kommentar till Olga Tokarczuks Nobelpris förra veckan jämförde jag med tv-serien, hur den inte är i närheten av att ge sin publik lika hänförande upplevelser som läsaren får av riktigt god litteratur. Under helgen har jag under cirka femton timmar binge-läst Jakobsböckerna, det nästan tusensidiga mästarprovet från denna polska trollkonstnär. Nu känner jag mig styrkt i uppfattningen om romanens överlägsenhet.


Den långa berättelsen kan tillåta sig ett annat tempo, ett annat tålamod. Långsamt formas berättelsen där först efter ett par hundra sidor en slags huvudperson kristalliseras, den judiske predikanten Jakob Frank. Tiden är 1700-talets andra hälft, och platsen är polska Podolien, där polacker, judar, rusiner och turkar försöker samsas.

Kring Jakob samlas anhängare som ser honom som en profet, en Messias, och de ser ett ljus som strålar ur hans hjässa. Inför deras ögon uträttar han mirakel. Liksom i mången god historisk roman fungerar tidsskildringen ibland som en förevändning för att diskutera nutida missförhållanden. Ämnen som avhandlas är filosofi, Bibelexegetik, AI (den första schack-datorn), alkemi, judarnas förföljelse, folkvandringar, makthavarnas egoism, paragrafryttarnas principfasta idioti.

Sträng realism och uppsluppen fantastik går hand i hand här. Ur myllret av bifigurer veckas en berättelse om Polen fram. Det är en berättelse om splittring, om friktion och konflikt. Till det utmanande hör att Tokarczuk vågar utmana den offermentalitet som alltid hört till hemlandet, och avslöjar att man under historiens lopp gjort sig skyldiga till egna övergrepp.  

I romanen återfinns både kollektivets röst och den singulära författarens. Det objektiva utanpåverket ger vika för en subjektiv, egensinnig och konstnärlig redogörelse, där olika mer eller mindre opålitliga berättare turas om att föra pennan, som inte sällan doppas i ironins uppfriskande bläckhorn. Tokarczuk skildrar en brytningstid, då vidskepelsen och vetenskapen kämpar om herraväldet. Upplysningens idéer kastar en skugga över individernas liv.

Hon har begåvats med både den bredaste och den tunnaste penseln när hon målar sitt hemlands porträtt. Det är förbluffande att denna ganska komplicerade typ av roman sålde 170 000 exemplar bara de första månaderna i handeln för fem år sedan. Lika förbluffande att vi fick en svensk översättning redan året därpå – utförd av Jan Henrik Swahn, som har arbetat hårt med att överföra originalets mångstämmiga mångtydigheter och blandning av arkaismer och anakronismer, bondskt skvaller och lärt floskelmakeri, till en utmärkt svenska.

Detta labyrintiska storverk har gett Olga Tokarczuk möjligheten att skriva in sig i en huvudsaklig manlig tradition. Med ytterst få undantag är den megalomant omfångsrika romanen just männens område. Tänk bara på tidiga 1900-talsklassiker som James Joyces Ulysses eller Thomas Manns Bergtagen, eller på senare tid David Foster Wallaces Infinite Jest eller Roberto Bolaños 2666. För att inte tala om de långa sviterna från Marcel Proust eller Karl Ove Knausgård.

Det har också blivit en bok som excellerar i finurliga tricks såsom bakvänd paginering (den börjar på sidan 986), illustrationer och kartor. Det är ett sätt att skriva som svårligen låter sig överföras till e-boken eller ljudboken. För hur behåller man fokus om man lyssnar, eller scrollar fram så många sidotrådar på en skärm? Att tillbringa en helgs intensiv inbunden läsning i detta sällskap har varit utmattande men också belönande, därför att ett mindre koncentrerat tillägnande av innehållet hade aldrig motsvarat den entusiasm jag nu känner inför Olga Tokarczuk.   

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 15/10 2019)

11 okt. 2019

Olga Tokarczuk är den nya tv-serien


Minns ni Mad Men? Klart ni inte gör. Det var en tv-serie som sändes 2007-2015, inte så kolossalt länge sedan. Medan den sändes publicerade kulturredaktioner i snitt en gång i veckan analyser av varje snedsteg, varje halsbloss, varje slipsknut. Tv-serien blev ”den nya romanen”, och man kan kalkera texterna om Mad Men och tillämpa dem på valfri senare serie, som Game of Thrones eller Chernobyl. Någon som på allvar tror att det inte kommer att vara en annan serie som kallas ”världens bästa tv-serie någonsin” om något eller så?

Min poäng, en gång för alla: tv-serien är inte och kommer aldrig att bli den nya romanen. Jag missunnar ingen att följa alla säsonger av sin favoritserie, men inbilla mig inte att den typen av berättande kan erbjuda samma omvälvande upplevelse som det är att läsa en författare som Olga Tokarczuk.


När ständige sekreteraren Mats Malm läste upp hennes namn som 2018 års pristagare behövde jag nästan nypa mig i armen för att tro det var sant. Inget tidigare val har gjort mig lika glad, med undantag för Herta Müller 2009. Varför blev jag då så förvånad? Först tänkte jag att hon måste vara för ung – 57 år är rena junioren i Nobelprissammanhang.

Men även hennes sätt att berätta tillhör den typ som inte direkt premierats av den nuvarande akademien. Det rör sig inte riktigt om den form av böljande medvetandeström som modernismen populariserade för snart hundra år sedan, utan det utmanande ligger mer i hur Tokarczuk tar sig an sin tematik. Sin ytterst politiska tematik, oavsett om hon rör sig långt bakåt i tiden eller skildrar nutiden.

Med några undantag, däribland den besinningsfullt ursinniga Müller och den sublimt knasiga Elfriede Jelinek, har akademien under 2000-talet lyft fram konventionella författare. Jag säger inget om deras duglighet – flera av dem skriver kompetent och stilfullt, men också besvärande långtråkigt. Därför är valet av Olga Tokarczuk så oväntat och så glädjande. För det rör sig om en författare som tar sig djupt in i medvetandet, med sina frenetiska berättelser om desperata människor som alltid behandlas med varsam respekt.

Hon är något så ovanligt som en berättarteknisk förnyare. Hennes romaner kombinerar essäns meandrande vidlyftighet med novellens koncisa förtätning. Bland de romaner som finns översatta till svenska – av Jan Henrik Swahn, vars insats givetvis ska prisas en dag som denna – håller jag Löparna och Daghus, natthus högt. Här rör sig berättandet över flera nivåer, genom en orolig nutid och ett förflutet som vägrar komma till ro utan som fortsätter spöka i karaktärernas medvetande och som styr deras handlingar.

Även om dessa titlar är romaner, ett slags romaner, samspelar de med novellens förutsättningar. Som novellförfattare hör volymen Spel på många små trummor till senare års mest häpnadsväckande läsupplevelser. Det är ett sätt att skriva som bekräftar avgrunden, men samtidigt bevarar en lekfull och nästan barnslig attityd till det som skildras. Tokarczuk har en förmåga att skriva komplext och nästan besvärligt utan att det blir tillkrånglat eller svårt. Hon är vild och gränslös, men håller samman sitt berättande med osviklig intuition, även när hon tänjer på verklighetens fyrkantiga gränser.

Att jag håller hennes sätt att berätta högre än tv-serierna beror på förmågan att förmedla människoöden. Fantasifullt språk i all ära, vad som jag tror fallit akademien och den externa kommittén på läppen är hennes insiktsfulla utläggningar om människans dubbelhet. Hon är helt enkelt fullt på det klara med att vi kan vara både onda och goda, både barnsliga och allvarliga. Ur denna dualism skapar hon filosofiska verk som aldrig besväras av sin tunga tematik, utan som lyfter tack vare ett bevingat språk.

Det är ett sätt att berätta som inte faller till föga för möjligheternas begränsningar, eller som bryr sig om måttfullheten. Så uppfattar jag den imposanta romanen Jakobsböckerna, om 1700-talsmystikern Jakob Lejbowicz Frank. Denna tusensidiga koloss, som väl kan sägas utgöra typ en hel säsong av en tv-serie, ämnar jag binge-läsa under helgen. Jag återkommer med en rapport nästa vecka.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 11/10 2019)

9 okt. 2019

Politisk roman, Lone Aburas, översättning Johanne Lykke Holm, Anti förlag


Det är en iögonfallande vackert formgiven bok som nu utkommer på det lilla Malmö-baserade förlaget Anti. Lone Aburas minst sagt explosiva kortroman Politisk roman har getts svarta omslagsflikar som vänds utåt i stället för inåt, och den svarta färgen är också målad över sidornas utkanter och följer därmed flikens svärtade inramning. Omslaget signalerar också kontrast, som för att förstärka ett svartvitt innehåll, med författarnamn (på framsidan) och boktitel (på baksidan) i politiskt rött.

Vacker, jo, men det är också en iögonfallande bra bok! Den utkom på danska 2013, och är Aburas andra titel på svenska (den svidande agitatoriska uppräkningen Det är ett jag som talar (räkenskapens timme) utkom på samma förlag förra året). Det här är en av författarens fyra romaner – en diktsamling har nyligen utkommit på danska.


Bra och stark och iögonfallande är till exempel denna romans inledning: ”En hemlös har bestämt sig för att dö vid ingången till Lidl.” Ur denna lätt igenkännbara bild – inpräntad i våra medvetande utifrån stadsbilden de senaste cirka tio åren – inleder Aburas en berättelse om de politiska beslut som tas i vardagen.

Protagonisten Rebecca är en velig ensamstående mamma med sonen Oscar som hon känner befogad oro för. Hon är håglös geografilärare för håglösa lågaffektiva elever som hellre slösurfar än lär sig något på lektionerna, och hon lever i en håglös sambotillvaro med den likaledes ensamstående pappan Robert, som på eget initiativ låter en asylsökande ung man, Amir, bli inneboende hos dem.

Vad Aburas kretsar kring är den svåra belägenheten om man ska bry sig om världen i högre utsträckning än man ska bry sig om sig själv. Rebecca kan inte bestämma sig, och representerar väl allas vårt hyckleri, som uppstått ur omöjligheten i att kompromissa. Eller är inte frågan felställd: vad då bry sig om världen? Är det inte i högre grad frågan om att antingen stå ut med världen eller stå ut med sig själv? 

Jag gillar det här så ofantligt mycket! Aburas tillhör de författare som genomskådat världen, utan att därför låta offra sig på cynismens inbjudande altare. Det finns hela tiden en underfundig humor i hur hon tar sig an tillvaron, och hur hon behandlar den med den vederbörlig distans, helt enkelt därför att det är vad den förtjänar; man kan bara förhålla sig till den mer ironi, då den inte kan tas på allvar.

Ändå är det här en allvarligt syftande roman. Den skildrar underförstått västvärldens tomhet, och jag är helt enig med exempelvis Victor Malm, som tidigare jämfört Aburas med Michel Houellebecq. Den förtvivlan som gnager oss är inte att leka med, eller så är den just det – i Aburas poetik finns en trotsig resignation, och om du tycker att det låter motsägelsefullt beror det nog på att du inte har förstått hur jobbigt det är att följa hur det vi har tagit för givet bara faller i bitar omkring oss.

I Aburas roman gestaltas de moderna familjebildningarna i skilsmässornas spår. Dysfunktionellt och otillräckligt. Katastrofen stryker omkring, och det är lätt att förstå den reaktion som Nick Cave ger uttryck för i låten ”Hollywood” på sin nya skiva ”Ghosteen”, som jag lyssnar intensivt på i pauserna mellan läsningen av Aburas: ”I’m gonna buy me a house up in the hills / With a tear-shaped pool and a gun that kills / Cause they say there is a cougar that roams these parts / With a terrible engine of wrath for a heart / That she is white and rare and full of all kinds of harm / And stalks the perimeter all day long / But at night lays trembling in my arms”. Är det inte så vi gör? Uppvaktar det vi vet är som farligast för oss, kanske bara för att oskadliggöra dess verkan?

I Aburas språk finns en saklighet som jag bara kan kapitulera inför. Under ytan finns det otäcka som lurar, och som bara kan uppskjutas, inte undvikas. Kanske det är därför bättre att förekomma det onda: helt enkelt bjuda in det farliga, för att man ändå inte kan undkomma det. Livet är ett rovdjur vi inte kan vända ryggen åt.

Under Aburas textyta finns så oron, föraktet, tvivlet, den gruvsamma känslan att vi lever fel sorts liv. För ja, vad är värt något på riktigt? Jag hävdar nog att den cyniska hållningen, som blivit allt mer populär, är förödande, och att den tär oss från insidan. Rebecca föraktar Roberts vän Mark, författaren till menlösa politiska pamfletter, men ingen av dem hyser något förtroende för läsekretsen och dess politiska medvetenhet, ”Eftersom de […] allra helst vill begrava sig i hjärndöd husmorserotik.”

På ett spefullt, retsamt sätt är det här, trots eller tack vare sitt allvarliga uppsåt, en rolig bok, där vi rör oss mot farsens befängda premisser. Läsaren hålls länge på halster kring hur intrigen ska utvecklas, och hur det ska gå för Amir. Framför allt ger den här romanen bevis på hur rätt Aburas har, hur dumma i huvudet vi håller på att bli. Ditt livsval består i att vara en streber eller apatisk, och båda valen känns ärligt talat helt förkastliga. 

Lone Aburas har, om det inte framgått tidigare i den här texten, skrivit en formidabel bok: ilsk, men också kontrollerad, och fokuserad som ett kammarspel. På senare år har vi kunnat läsa ett antal liknande böcker, som har adresserat några av samtidens mest akuta politiska frågor. Varför är då Politisk roman bättre? Jo, den är inte intresserad av att föra någons talan, eller att markera sin moraliska indignation. Det är inte bara i den danska staten som det är något ruttet, utan i hela västvärlden. Den inlevelse som Aburas frambesvärjer, eller om det bara är förståelse för hur djupt vi sitter i skiten, uträttar hela jobbet här.

Ambivalensen som uttrycks i denna roman får den att bli en gnistrande svart pärla, som petar i våra känsligaste sår (godtrogenheten, ack, hur mycket vet du inte om den, Aburas?). Det är också en roman som fungerar dramaturgiskt, och blir ibland lika utmanande som Stig Larssons bästa pjäser kunde vara när han var i högform, genom att behandla allas vår oro, utan att göra ett dyft för att stilla den.

8 okt. 2019

Den sorte bog (B-sider), Lone Aburas, Gyldendal


Den har en anspråkslös titel, Lone Aburas första diktsamling som nu utkommer på Gyldendal. Den sorte bog (B-sider) anger blygsamhet med sin undertitel, placerad inom en försiktig parentes för att ytterligare ta udden av vad den vill framföfra.

Annars är det anspråkslösa inte riktigt den här författarens ärende. Född 1979 har hon Tidigare gett ut fyra romaner, där Politisk roman från 2013 nyligen kommit i svensk översättning, samt den politiska skriften Det är ett jag som talar (Räkenskapens timme), även den tillgänglig på svenska. I korthet är det frågan om politisk dikt, i gränsområdet till den typ av aktivism som odlats av många amerikanska föregångare som Adrienne Rich, Audre Lorde, eller för att ta en samtida, April Green, eller för den delen svenska Athena Farrokhzad.


Det är Europa som apostroferas, och det mörkrets hjärta som vi allt sedan kolonialismens illdåd förknippar med denna världsdel. Aburas skriver en kort, koncentrerad och ursinnig dikt. Hon skriver med en allt högre insats i de här dikterna, som rör sig från det allmänna i sektionen ”Sådan talar det europæiske menneske” till det privata i ”Baba”, om en far och en farfar.

Det är också det låga som apostroferas, i en kontroversiell utmaning mot exempelvis Michael Strunges låga projekt i Nigger 1 och 2, som i sin tur ju knöt an till Rimbauds arbete i Säsong i helvetet – för all del uträttade Patti Smith liknande saker i sin låt ”Rock N Roll Nigger”, och man kan lika gärna tala om Johan Jönsons mångåriga projekt att både bildligt och bokstavligt ta ned poesin från piedestalen till källarhålet. Uträttade vad då? Delvis var och är det fråga om en osmaklighetens estetik, att undersöka de undertryckta känslorna. Inte för att appropriera eller misstänkliggöra, eller åka snålskjuts på ett förtryck. Jag vill inte ta Strunge, eller någon av de andra nämnda i försvar, när de schackrar med allvarligt investerade erfarenheter på andras bekostnad. Aburas nämner Strunge i förbifarten, nästan nonchalant.

Det kan i stället vara frågan om den undre och inre väg som förespråkades av Gunnar Ekelöf i sin non serviam-poetik, eller den typ av motstånd som föreligger i en av hans mest storslaget vackra dikter, om den ensamma människan: ”Fly den övre och yttre vägen: / Det som är boskap i andra är boskap också i dig. / Gå den undre och inre vägen: / Det som är botten i dig är botten också i andra.”

Så arbetar Aburas på liknande sätt i sina dikter, med att visa hur det privata är politiskt, och vice versa. Det ger hennes bok en nödvändig balans, kanske just för att hon parallellt arbetar med att sammanlänka distans med avstånd, i de dilemman som uppstår i konflikten mellan att dras mot både ensamheten och samhörigheten, just för att bådadera behövs för att göra individen komplett. I del två berättar hon om sin far för sitt barn.

Dikterna uppvaktar även Ola Julén, återigen aktuell på svenska, liksom Zlatan Ibrahimovics storhetsvansinne, och låter det utgöra en lämplig referenspunkt eller ideal. Genomgående finns ett kaxigt och småtrotsigt tilltal, som när Aburas vägrar lita på de som roar sig med safarin i underklassen: ”Og så gik du hjem og onanerede til undergangen. / Så gik du hjem og skrabede sekret og / bladguld af oplevelsens gru / og hengte det om halsen som en bloddryppende / diamant man kan skrive et digt om.”

Den typen av utfall fungerar bra, man kunde säga: Aburas dikter biter ifrån på ett effektivt sätt. Den är arg, stundtals hatisk på det där oresonliga sätt som lätt tippar över och blir destruktivt. Det är en svår balansakt – men jag följer mer än gärna med i detta på alla sätt konstruktiva sondering av ilskans fulla potential. Dikterna demonstrerar en avsikt att komma till tals med den uppgivenhet som breder ut sig, och även en inbjudan till ifrågasättande av Europas egocentriska självbild.

Ilskan uppstår också ur en krumbuktande ansats att slå sig loss ur de vanföreställningar andra modellerar om oss. Vi blir alla reducerade till schabloner, och jag är medveten om att en text som denna riskerar att betona Aburas funktion som arg poet och därmed förminska hennes insats – något liknande uppstod när Maja Lee Langvad gav ut Hon är arg för några år sedan, att de akuta frågor som ställdes av en sådan bok inte riktigt togs till vara, i synnerhet inte av den svenska receptionen, som nog var mer än lovligt undfallande.

Det låter sig göras att läsa Aburas både utifrån en dansk kontext och med dess universella tematik i blickfånget, med en allt större aktualitet. Hennes dikter bjuder in känslan, utan att låta den falla offer för sentimentalitet:

                      Og nu:
                      Er helt tomt for følelser og endorfin.
                      Bare et bundt molekyler
                      arrangeret helt håbløst
                      med HBO under huden
                      for ikke at tænke.
                      Dødelig sommer.
                      Atomvinter snart.

Ja, nog fan känns det in i märgen, denna dystopiska dikt. Inte är den här visionen särskilt avlägsen heller, för vi bedövar oss redan med dessa ointelligenta eller i bästa fall halvintelligenta tv-serier som substitut för riktiga upplevelser. Eller säg så här: vad ska en med HBO till så länge det skrivs dikter som dessa?  

I dikterna finns då en rastlös puls, ivrig att fånga sina intryck innan de stelnat, något som bidrar till att göra de här korta och hårt koncentrerade dikterna märkvärdigt levande. Innan det är för sent, höll jag på att skriva, men det mesta talar väl för att vi har passerat den här väldens bäst före-datum. Vad Aburas gör är att helt enkelt lämna över sin sorg och sin vrede till läsaren, och be henne att göra vad hen vill med allt detta.  

När man upptäcker att vi håller på att kantra över, att världen är på väg att krackelera, vad gör man då? Det må låta futtigt att svara: man skriver dikter, men Lone Aburas visar med sin tunna skrift, mer pamflett än diktsamling, att en stridsskrift är det enda människovärdiga. Jag är beredd att offra typ allt som står i Bibeln, bara jag får behålla Paulus ord från brevet till Timotheus, om att kämpa det godas kamp. När jag läser Den sorte bog blir sådana ord än mer aktuella och livsdugliga.  

3 okt. 2019

Bomullsängeln, Susanna Alakoski, Natur & Kultur


Susanna Alakoskis nya roman, del ett i en planerad kvartett om finskättade kvinnor, är nödvändig tack vare sitt eftersatta ämne. Tyvärr är det tråkigt skrivet, och ger inte läsaren chansen att lära känna huvudpersonen.

Vill ni höra en yrkeshemlighet? När en kritiker beskriver en bok i ordalag att ”den räcker länge” betyder det att den är skittråkig. Susanna Alakoskis nya roman Bomullsängeln är en bok som räcker länge. De timmar jag har ägnat åt att läsa den har bestått av timmar framställda av högkvalitativ tristess.  


Det kunde stanna vid det. Men nu är det ju så att Alakoski är en författare med fallhöjd. Hennes debut Svinalängorna var fantastisk. Ytterligare en yrkeshemlighet: när en kritiker kallar en bok ”fantastisk” betyder det ordagrant detta.

Bomullsängeln är en roman som utgår från Alakoskis egen mormor, som i femtio år arbetade på textilfabrik, utan att yppa ett endaste ord om den erfarenheten. När vi här läser Hildas historia är det alltså mormoderns öde vi följer. Det är ett långvarigt projekt – i minst femton år har Alakoski planerat, och ämnar nu skriva fyra romaner om kvinnors 1900-tal i Finland och Sverige.

Det är förstås berömvärt. Tankarna går till Jan Guillous pågående dekalog om 1900-talet (han har hunnit fram till 80-talet). Eller varför inte Kristina Sandbergs makalösa trilogi om hemmafrun Maj, som kulminerade med den Augustprisbelönade Liv till varje pris. 

Varför lyckas då inte Alakoski? Att hon berättar om egna familjemedlemmar må så vara, sådant kan man komma undan med förutsatt att man lägger sig vinn om nödvändig distans. Problemet ligger snarare i att här finns en redovisningsplikt som tynger berättelsen.

Ett så här stort anslaget episkt projekt kräver gestaltning. Alakoski satsar alla sina kort på att redovisa all sin forskning – 140 böcker, skriver hon i efterordet. Det är imponerande, visst, men också fruktansvärt trist när informationen ställer sig i vägen. Att Sandbergs romansvit om Maj var så lyckosam beror på att vi fick möta en människa på djupet, med sina innersta tankar, oron och vankelmodet, svartsjukan och grubblet.

Tyvärr blir Alakoskis Hilda en anonym huvudperson, och hela projektet blir baktungt. Det gör mig ont att säga detta, eftersom ämnet i sig är så försummat, men jag är samtidigt övertygad om att den här boken kommer att läsas av många ändå.

Alakoski är bra på att förmedla misären, fattigdomen, alkoholismen, och vi lär oss massor om kvinnors beroendeställning i arbetslivet, och hur hårt de utnyttjades, på många osmakliga sätt. Förnedringen är påtaglig, och det är robust skrivet, trovärdigt utan att behöva låna sig till överdrifter eller inställsamhet eller medgörlighet. Att det låter kargt och ogästvänligt stärker bara autenticiteten.

Ambitionen är storslagen, och det finns en närhet i hur miljön beskrivs. Bristen ligger alltså i persongestaltningen. Vänskapen mellan Hilda och kamraten Helli är ett fint inslag, och ofta lyckas språket ge sken av ett trovärdigt tidigt 1900-tal utan att störande tidsmarkörer exploateras. Ändå känner jag bara lättnad efter att ha lyckats bli av med en bok som räckt länge.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 3/10 2019)

2 okt. 2019

Sju dagar med Nicolas, Magnus Hördegård, Hördegårds musik


(För transperensens skull: jag är kollega med Magnus på Per Brahegymnasiet, där hans värv handlat om att undervisa i musik. Så vi har inte haft så mycket att göra med varandra, då mina ämnen är engelska och svenska, samt undantagsvis retorik och filmkunskap. Sant, jag har undervisat i fysik också, men ju mindre vi säger om det, desto bättre.)

Sju dagar med Nicolas är Magnus Hördegårds andra roman, efter debuten med Vägen hem för Benjamin Blå. Om den var finstämd och vacker även i sin gestaltning av tunga ämnen kan man nog säga något liknande om bok nummer två. Huvudpersonen Charlie tillbringar en vecka i Växjös skogar i sällskap med en äldre man, kallad Nicolas. Romanen följer de två under de sju dagarna.


På baksidestexten jämförs denna Hördegårds andra bok med Paolo Coelhos för cirka tjugor år sedan omåttligt populära bok Alkemisten. Det är en märklig parallell som inte heller fungerar till någons fördel. Den typen av affinitet säger alltid mer om den som yttrar det än den som får det påklistrat. (Till protokollet: en gång i forntiden skrev jag en fiktiv text, och fick höra att ”det märks att du läst Heinrich Böll”. Jag hade då inte läst Heinrich Böll.)

Så nä, jag kan inte riktigt förlika mig med den kopplingen. Hördegårds språk är också aningen råare nu än i debuten: mer rastlöst och ivrigt, och det passar den trasiga protagonisten. Här är det en framgångsrik typ businessman som drabbas av tvivel. Lägligt nog stöter han då på gurun Nicolas, som lär honom att vårda de mindre materiella värdena, eftersom framgång sår tvivel. Lägligt? Ja, man kan förstås, och det är också inskrivet i romanen, uppfatta Nicolas som en manifestation, en fantasifigur som Charlie uppfinner för att han likt Goethe insett att han måste förändra sitt liv. (Eller är det Rilke som säger det?)

Nicolas blir för Charlie en guru som sprider klokheter. Det fungerar oväntat väl, mest tack vare Hördegårds språk, som behållit sin talspråkliga jargong från debuten, men som doppats i en kanske nödvändig svärta. Det är bra gjort, och åstadkommer en närhet, som underlättar för läsaren att följa Charlie i hans sökande. Annars kunde det ha blivit aningen jolmigt, med guruns anspråk att Charlie ska ”hitta sig själv”, något som inom fiktionens ramar alltid låter som en otrevlig syssla.

Det kan tyckas att romanens premiss vilar på en tröttsam grund. Allting ”går så fort”, och vi är superstressade, jo tack, men har det inte redan skildrats? Det finns också en risk i att Hördegård tecknar Charlie som en stereotyp mer än som en levande människa, och som bekant är det svårt att känna sympati för en stereotyp. Och det kan också bli mer än lovligt klichéfyllt med råd om att ”se sig omkring i sitt inre”.

Att det ändå funkar beror nog på att Hördegård lyckas med det formmässiga. Här finns en förmåga att låta språket styras av innehållet, och inte tvärtom. Charlies uppväxt har präglats av stålar och prylar, och brist på kärlek och närhet – poor little rich boy, liksom … På samma gång som jag irriteras av detta: jag bryr mig väl inte om VPÅ (Vit Privilegierad Ångest), men återigen, det är skickligt gjort av Hördegård, att han trots motståndet får Charlie att bli en levande gestalt, och faktiskt mer dynamisk än Nicolas, som vi kanske ska uppfatta som lika mycket ett fantasifoster som –

SPOILER ALERT!

– Astrid Lindgrens Pippi Långstrump och Chuck Palahniuks Tyler Durden …

Om man är på sitt mest katolska humör kanske de sju dagarna kan ses som representationer för de sju dödssynderna. Åtminstone till en början tycker jag mig uppfatt att dag 1 indikerar högmodet, dag 2 stoltheten.

Fortlöpande finns sångtexter, en del av dem insjungna av Hördegårds fyra, bandet han har. Dessa inslag löper parallellt med Nicolas klokheter, och kan någon gång ställa sig i vägen för den berättelse som ska förmedlas – den förhalas. Genom romanen får vi lära oss vikten att koppla av, och följer så Charlies resa från egoism till altruism. Nicolas lär honom att stå ut med pappan – med Herta Müllers ord, att det finns ett bäst före-datum för en olycklig barndom.

Så kan man slutligen försonas med sina jobbiga upplevelser. Acceptera dem som en del av livet. Sluta skyll ifrån dig, sluta vara ett  svin, med förevändningen att det är så synd om dig. Hördegårds råd må vara enkla, men de är samtidgt användbara. Det finns en fin balans i hans metod, eller man kunde säga så här: han blandar in en del smolk i glädjebägaren, eller – varför inte ta bladet ur munnen och tala i musiktermer, att han lägger sordin på stämman.

Då blir det lyckosamt när han kombinerar stoltheten med ödmjukhet. Om jag uppfattade Vägen hem för Benjamin Blå som oerhört religiös är det mindre predikande i den här boken. Dock bevaras omtanken. Hur ska vi leva våra liv? Att avsäga sig materiella saker – något boken är inne på – är lättare sagt än gjort, men snart nog lär vi vara tvungna att agera mer än prata.

28 sep. 2019

Jämställdhet på Bokmässan


Behövs temat jämställdhet på Bokmässan? En van besökare på mässgolvet kan rapportera att majoriteten av besökarna är kvinnor. Till exempel är 80 % av bibliotekarierna kvinnor, och vad angår läsekretsen – de som av naturliga skäl beger sig till mässområdet – läste 46 % av kvinnorna dagligen förra året, medan siffran för män var 33 %.

Nu ska jämställdhetstemat ändå belysas, men på en mässa som i så hög grad redan är kvinnodominerad innebar det väl att slå in öppna dörrar. Aktualiteten ligger i att det i år firas hundraårsjubileum för den allmänna rösträtten, som alltså tillät kvinnor att rösta. Vackert så, men behöver vi verkligen diskutera sådana här självklarheter i Sverige år 2019?


Förlåt, jag bara skojar. Det är klart att vi behöver diskutera jämställdhet. I katalogen till årets mässa läser jag att ”samhället beräknas bli jämställt år 2205 med nuvarande utveckling.” Det är förstås lätt för mig som vit västerländsk medelålders man att raljera över orättvisor jag inte själv upplevt, men något kan jag uppfatta med en gnutta empati.

Som bekant håller flera av våra demokratiska instanser att nedmonteras, något som håller på att få negativ påverkan för kvinnor. I land efter land håller populistiska partier på att aktivt begränsa kvinnors rörlighet, och på sociala medier förs veritabla korståg mot kvinnor som offentligt hyser starka åsikter.

Även #metoo har åstadkommit reaktioner och fått många män att ifrågasätta sitt handlande. Bokmässan besöks i år av Caitlin Moran, vars senaste roman Konsten att bli känd delvis handlar om ett övergrepp som huvudpersonen utsätts för av en känd kulturprofil, komikern Jerry Sharp. Man kan förstås också lyssna på den allestädes närvarande Ebba Witt-Brattström när hon talar om sin nya bok Historiens metoo-vrål. Man kan dessutom bevista ett möte mellan två ungdomsförfattare som också skrivit om metoo: Åsa Hellbergs Sexstrejken och Flora Wiströms Hålla andan.

De senaste två åren har jag varit med om att nominera tio författare till Borås Tidnings Debutanpris: av dem har endast två varit män. Man kunde tillägga att de tre största internationella stjärnorna på Bokmässan är kvinnor: amerikanska Siri Hustvedt, västindiska Jamaica Kincaid och sydkoreanska Han Kang. Kanske det är på deras seminarier jag ska hålla hus på lördagen? Att någon av dem får Nobelpriset i oktober är långt ifrån osannolikt.

Det må så vara att de flesta besökarna är kvinnor och kanske också de flesta av de intressantaste gästerna. Siffror är inte allt. Eller så här: ett ord säger mer än tusen siffror. När nyheterna i onsdags rapporterade om den sneda könsfördelningen på universitetens litteraturlistor kan man reagera alarmistiskt vid siffran att endast 22 % kvinnor studeras i Bokmässans stad Göteborg.

Det är inbilskt att tro att vi har löst jämställdhetsfrågan. Den höga halten av kvinnor i Göteborg några ynka dagar på året kan inte kompensera för faktumet att det fortfarande saknas en kvinnlig statsminister i Sverige. Eller att i den värld som verkligen räknas, chefspositionerna hos företagen, är kvinnor ordentligt underrepresenterade.  

Något att tänka på kanske, medan man kutar runt på Bokmässan och införskaffar den litteratur som ska förgylla höstmörkret. Det behövs ingen jämställdhetskvot för att jag ska välja en kvinna som det allra säkraste kortet. Jamaica Kincaids senaste roman på svenska är Mr Potter, och är den bara hälften så bra som exempelvis Lucy eller Annie John är det en given högtidsstund.     

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 28/9 2019)

27 sep. 2019

The Testaments, Margaret Atwood, Nan A. Talese/Doubleday


Att läsa den efterlängtade uppföljaren till Margaret Atwoods Tjänarinnans berättelse, The Testaments, förorsakar två reaktioner. Det ena handlar om att det är en bra roman: välskriven, spännande (om än det dröjer länge innan den infinner sig), fängslande. Det andra handlar om att hon helt anammar tv-seriens dramaturgi, något som måste betraktas som tämligen unikt – en romanförfattare som anpassar sin estetik till ett annat medium, kanske som en följd av dess omåttliga popularitet.

Många som försökt följa tv-serien har gett upp, då de uppfattat den som för mörk, dyster och pessimistisk. Jag finner den synpunkten helt obegriplig. Vad Atwood gjorde när hon skrev originalromanen 1984, och som tv-serien på ett förbluffande sätt tagit fasta på, är ju hur världen under de 35 år som gått rört sig från fiktionen till det verkliga – det Gilead som hon frammanade är mer realiserat på 2010-talet än det var under det kalla krigets 1980-tal.


Återigen dimper vi alltså ned i Gilead, platsen där det är en farlig handling att skriva – som det ska vara, med andra ord. Kunskap är också något hotfullt, något som helst bör undvikas (här kan dystopin bli nästan för verklighetstrogen, för den läsare som läser romanen och samtidigt nås av rapporten att Skolverket vill stryka antiken ur grundskolans läroplan i historia).

Det är tre karaktärer som turas om att berätta. Dels ”vittnet 369 A” – Agnes – och ”vittnet 369 B” – Daisy. Deras namn kommer att skifta under berättelsen, ett tema som utvecklats sedan förra romanen. De är två unga kvinnor: Agnes växer upp i Gilead, Daisy i Kanada. Och så, inskjutet mellan deras berättelser, tant Lydia, som vi känner igen från ursprungsromanen, och tv-serien, där hon har en mer framträdande roll. Om du gissar att dessa karaktärers öden kommer att mötas tror du alldeles rätt.

Det kunde tyckas vara en fördel för Atwood att miljön redan är så etablerad, att hon inte skulle behöva ägna utrymme åt långa presentationer av platsen. Och det stämmer väl i viss mån, och det är positivt för berättelsen att hon ges privilegiet att fokusera så hårt på karaktärsutvecklingen. Romanen kretsar också kring vad som hände med Offreds (Junes, som hon heter i tv-serien) dotter Nicole. Nu har femton år gått, jag höll på att säga ”you do the math …”

Som sagt: vad som hotar oss nu är bildningsförfallet, den allt mer loja politiska uppbackningen för skolans uppdrag och – tja, hela samhällets syn på kultur som något som saknar mätbart värde. Ibland har Atwood tagit på sig den otacksamma rollen att föreläsa, något många romanförfattare missförstått som sitt viktigaste uppdrag. Det ger romanen en märklig slagsida, åtminstone för den som hade förväntat sig något lika infernaliskt sammanhållet spännande som Tjänarinnans berättelse. Eller säg så här: ett sävligt tempo gör sig inte riktigt i det thriller-format som romanens premiss utlovas. Visst blir det spännande, men först efter 350 sidor eller så.

En av de läskiga lärdomarna från Atwoods dom över vår samtid är hur medgörligt och okritiskt vi anpassar oss utifrån nya förutsättningar. Läst så blir hennes roman en uttrycklig varning till oss, att vi borde bli mindre blåögda. Här finns, liksom i originalet, anspelningar på Nazi-Tyskland. Nya inslag är diskreta referenser till hederskultur och fake news, men mycket lämnas också på ett halvkvädet stadium.

De starkaste partierna är när Atwood visar kvinnors behov av att låtsas, hur djupt indoktrineringen går, och när hon pekar ut bristerna hos människan, de svagheter som vi delar och som – ibland på ett löjeväckande och ibland på ett tragiskt sätt – delger oss vad som utgör det mänskliga. En kritisk läsning skulle ha synpunkter på hur de manliga karaktärerna reduceras till potentiella rovdjur. I andra stunder fungerar satiren bättre, som när hon raljerar över män som nekar kvinnor läsningen, då det anses vara skadligt för deras spröda psyken: starkt ironiskt för den som till exempel ämnar besöka bokmässan, där 80 % av besökarna är kvinnor.

Atwoods tonläge pendlar mellan det resignerade och det aggressiva, och det är en lämplig position. Humorn är sardoniskt uppskruvad, och det finns gott om – nästan för gott om – poetiska oneliners, som säkert faller i god jord hos de många Atwood-fansen. Nog kan den te sig aningen utstuderad eller bara missklädsamt självmedveten.

Man behöver kanske inte se det som en grov försyndelse, detta att Atwood inkluderar inslag från tv-serien och dessutom anpassar sitt sätt att berätta utifrån det nya mediets förutsättningar. Och är det så unikt egentligen? Gjorde inte Dickens ungefär likadant när han avvaktade följetongsläsarnas reaktioner på sina kapitel och skrev vidare på sina romaner utifrån hur de emottogs av dagstidningsläsarna? Vsg för en banal iakttagelse, men är inte The Testaments mest ett något långrandigt synopsis för en kommande tv-serie i tretton avsnitt?

26 sep. 2019

I rörelse, Athena Farrokhzad, Bonniers; Berör och förstör. Dikter för unga, i urval av Athena Farrokhzad och Kristofer Folkhammar, Rabén & Sjögren; Atlas över en invecklad värld. Dikter 1988-1991, Adrienne Rich, översättning Athena Farrokhzad och John Swedenmark, Ellerströms


I höst är Athena Farrokhzad aktuell med tre böcker, som var och en utgör en positionering för hennes aktivistiska och underbara författarskap. Hennes nya diktsamling är en provkarta över den slagkraftigaste politiska poesi som skrivs just nu.  

”Hopp är en farlig sak för en kvinna som mig – men jag har det”, sjunger Lana Del Rey på sin nya skiva, och Athena Farrokhzad säger underförstått något liknande i sin nya diktsamling I rörelse. Den samlar dikter skrivna för olika sammanhang de senaste åren, och de är nedtecknade med den ojämförliga rytm som blivit hennes signum.


Hopp? Ja, dikterna närs genomgående av hopp om en förändrad och förbättrad världsordning. En rättvisare värld är möjlig, skriver hon och gör det genom att sampla Allen Ginsberg, Göran Palm och Karin Boye och låna Nelly Sachs förtvivlade metaforer. Samtidigt är hennes poetik originell och självständig.

Det är frågan om den typ av politisk poesi som avslöjar makthavares hyckleri och som begagnar trollformelns repetitiva påstötningar. Det är rytmiskt, förhäxande, agiterande och generöst. Som helhet bjuder boken på många minnesvärda rader: ”medan löven utanför mitt fönster färgar marken röd / skriver jag till dig / för att det också i grymma tider ska finnas sånger / om annat än grymhet”.   

Det är också slagkraftigt skrivet, och det är förstås ingen tillfällighet att mina associationer går till en popartist: Farrokhzads status som poet liknar den som popidoler har. Och det är inte oförtjänt, för i hennes dikter finns en omedelbarhet i diktionen, en tillgänglighet som tilltalar unga läsare.  


Just därför är det förstås lämpligt att Farrokhzad tillsammans med kollegan Kristofer Folkhammar ställt samman antologin Berör och förstör, som en replik på den vid det här laget trettio år gamla antologin Kärlek och uppror. Denna bok har 12-15-åringar som målgrupp.

Genast ska sägas att det nya urvalet är betydligt mer spännande, och visar mer givmildhet mot mångfald. I korthet har det blivit en antologi som visar upp några av de mest spännande unga poeterna, som Burcu Sahin, Nino Mick, Hanna Rajs Lara, Felicia Mulinari, Iman Mohammed, Elis Burrau …

Men inte bara unga, utan också några som fanns med redan i den förra antologin. Roligt nog är nästan alla dikter från 2000-talet, vilket förstås gör boken till en idealisk antologi inte bara för de unga, utan för alla som vill få en grundkurs i hur svensk poesi skrivs just nu.

Slutligen har Farrokhzad tillsammans med John Swedenmark översatt Adrienne Richs diktsamling Atlas över en invecklad värld. Det är välkommet, eftersom vi tidigare bara kunnat läsa essäer av denna en av 1900-talets mest dynamiska amerikanska poeter.


Rich skriver en aktivistisk poesi, och även om jag kan tycka att hon i andra diktsamlingar är mer övertygande i sina starka kärlekspläderingar blir jag överlycklig över möjligheten att äntligen läsa henne på svenska. Dessutom tolkad av ett så rutinerat och samspelt par översättare, som får henne att låta så här övertygande på svenska: ”Här är pengarnas och plågornas huvudstad vars spiror / flammar upp genom smogen, vars broar faller sönder / vars barn driver omkring i återvändsgränder instängda / mellan taggtrådsrullar”.

Det kan vara inbillning, men något av Richs unika rytm tycks mig spilla över på Farrokhzads egna dikter i I rörelse. (Hon nämner också Rich explicit vid ett par tillfällen.) Sammanfattande kan jag bara säga att här finns tre böcker som alla är lika oumbärliga bidrag i en poetisk diskurs som är uppfriskande, uppfordrande – och helt underbar.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 26/9 2019)

25 sep. 2019

Texter, Thåström, Teg Publishing


Det är förstås ingen originell tanke, men varje gång Thåström har varit på vippen att bli folkkär har han slagit bakut och gjort något oväntat och annorlunda, ofta även oönskat av den stora massan som stått redo med sin öppnaste famn.

Ebba Grön upplöstes precis när de höll på att etablera sig och bli ett band som kunde spelas i radion (utan att M-politiker kastade sina tv-apparater genom fönstren). Jag minns en radiointervju från sommaren 1982 när en programledare sa att ”Die Mauer” låter lite som Springsteen och Thåströms distinkta bestridande. Eller när Imperiet också höll på att kramas sönder och samman, vilket fick honom att börja ge ut allt mer gnissliga industriplattor, först ”Xplodera mig 2000” och sedan med ”Peace Love & Pitbulls”. Och när solokarriären höll på att rendera folkhemshjältestatus med låtar som ”Fanfanfan” började han med mummelsång och en renässans för gnisslet, om än lågmäldare än på 90-talet.


När nu hans sångtexter äntligen hamnar i bokform sker det i en elegant coffee table-utformning, med snygga foton, både privata och officiella. Och som sagt, Thåström är alltid snygg på bild, och det kan inte bli för många bilder, men möjligen något för många texter?

För det måste genast sägas att för varje briljant låt finns ett bottennapp. Här rör det sig om en artist med hög högstanivå, men också en som då och då visar sällsynt dåligt estetiskt omdöme. Men givetvis ska hela rubbet med, och då får vi en ärlig heltäckande bild av den artist som har format åtminstone mitt liv, alltsedan jag första gången hörde de nästan för oemotståndliga raderna om tonårstristessen: ”Det finns inget att göra i den här trista förorten / det finns ingenting här för oss / Nä ursäkta jag överdrev lite grann / vi kan ju knarka, supa och slåss”.  

Boken följer en bakvänd kronologi, och börjar med vart och ett av projektens senaste skivor och rör sig sedan bakåt till dess första. Så är det med solokarriären, tätt följt av Sällskapet, Peace Love & Pitbulls, Imperiet och Ebba Grön. Nu har Thåström hunnit bli 62 år, men det ska sägas att han står på höjden av sin karriär – de senaste 4 skivorna han gjort, ”Kärlek är för dom”, ”Beväpna dig med vingar”, ”Den morronen” och ”Centralmassivet”, 2009-2017, hör till det allra yppersta han spelat in. Han är i lika god musikalisk vigör som han var i Imperiets barndom.

Den enda artist som är i närheten av att vara lika intressant vid lika hög ålder är den jämnårige Nick Cave, som Thåström förstås har varit ett stort fan av sedan 80-talet. En av fördelarna med den här boken är att man kan läsa texten till exempelvis ”Axel Landquists park” utan att behöva höra hur mycket melodin är kopierad från ”John Finn’s Wife”, eller hur mycket ”Långtbort” är beroende av melodin till ”The Ship Song”.  

Likaså är Bruno K. Öijer-allusionerna något för frekventa för att det ska kännas riktigt bekvämt. Men om man godtar premissen att Öijer inte har monopol på en viss typ av dekadent romantik som kretsar kring järnvägsstationer och barer och kvinnliga musor går det väl an att läsa Thåströms rapporter som någorlunda självständiga. Det är gott om långa tåg, hamnar, änglar, sex, substanser, gator, städer, mörker, regn … Som han också säger i en av sina sena låtar: ”Tänk att alltid va på väg”.   

Några av låtarna blir lika starka som dikter. Det gäller till exempel ”Linnéa”, en något bortglömd låt från 2009, om en ung kvinna som blir bestulen på något. Det är en sångtext som kan läsas parallellt med Frödings ”Säv, säv, susa”. Thåström presenterar händelsen i dunkla metaforer, karameller och en blomsteräng, något som kan indikera sexuella konnotationer, att hon blir våldtagen. Följden blir att hon hittar en dörr som räddar henne: ”Och hämnden är ljuv / Eller hur, Linnéa? / Och vem som helst duger / Eller hur, Linnéa?”

Som textförfattare saknar Thåström så gott som alltid de narrativa flöden som kännetecknar Dylan, Lundell, Springsteen. Han talar hellre i symboler, och förvisso, ibland är de på gränsen till schablonartade, men ofta hittar han formuleringar som är helt originella. Allra oftast sker detta när han lämnat Ebba Grön och i Imperiets första låtar ger sin politiska agitation en resning som är sårbar och autentisk. De tidiga skivorna med Imperiet är fantastiska. Tyvärr blev ju Imperiet på slutet aningen pompösa, både musikaliskt och textmässigt (låtar som ”Balladen om en amerikansk officer” och ”Bibel” är lika outhärdliga att läsa som att lyssna på).

Men innan dess skriver han lysande rader, som ”rulltrappan och hissen är / det enda som går uppåt här” i ”Höghus, låghus, dårhus”, och ”vårt liv är kort, ett party i en papperskorg” i ”Du ska va president”. Likaså blir texterna han producerar som soloartist blir allt mer övertygande, som sagt var speciellt efter att på något sätt ha förlösts med den i hög grad självbiografiska skivan ”Skebokvarnsv. 209”. Efter den har texterna blivit kvar i ett självbiografiskt modus, men tacknämligt nog med färre nostalgiska inslag. Han gör så mycket med begränsat motivval och begränsat ordförråd.

Ska något sägas om de engelska texterna han skrev till Peace Love & Pitbulls åren 1992-1997? Den här perioden kommer nog inte att ihågkommas som Thåströms gyllene era, men om man ska vara medgörlig var det säkert nödvändigt för honom att frigöra sig. I en intervju från strax innan första skivan sa han att anledningen till språkbytet var att han så gärna ville sjunga ”yeah!” Jag kan tycka att man kunde ha högre ambitionsnivå, men att läsa texterna här tillför inte mycket alls. Kanske man kan säga att de här låtarna är Thåströms Chivas Regal.

Nåväl, denna bok är förstås en guldgruva för sådana som mig, som ända sedan späda barnsben varit smått besatta av Thåström, och tyckt att han som ingen annan förkroppsligat ett karismatiskt rockstjärne-ideal som hållit honom kvar som ouppnåelig hjälte. Vad boken också demonstrerar är att han trots sin ständiga förmåga att förnya sig alltid behållit sin integritet, och bevarat sin position som ohotad uttolkare av utanförskap.  

23 sep. 2019

Röstautograferna, Ulf Karl Olov Nilsson


UKON, alltså Ulf Karl Olov Nilsson, hör till de opålitliga författarnas skara. Hans rörelsemönster över olika genrer kan ge ett fladdrigt intryck, likt en rastlös själ som aldrig slår sig till ro. Han liknar kameleonten, som ständigt antar ny skepnad. Han är poeten som psykoanalytiker, men främst skriftställaren som både upp- och stigfinnare, i sitt nyfikna sökande efter nya rön hos etablerade former.  

Än skriver han en roman som är en samling lexikala fragment (Jag befinner mig i ett överflöd av kärlek, 2014), än en diktsamling som bara listar kufiska frågor (?, 2013), och än ger han ut terapisamtal med artisten Caroline af Ugglas (Hjälp, vem är jag?, 2010). Han har nominerats till Augustpriset två gånger – givetvis i både den skönlitterära och i fackboksklassen, och ändå förblir han en doldis, så länge man inte frågar de som fått en släng av litteraturbesattheten, där han hör till de mest omhuldade.


Så hur identifieras då det UKONska tilltalet, och hur ska hans nya bok Röstautograferna kategoriseras? Delvis är det en essä om röst, poesi och identitet, men det ges också utrymme åt självbiografiska skisser, Brian Wilsons röster, psykoanalysens fallbeskrivningar, Anne Carsons studier av röst och kön, och så vidare. Tilltalet är piggt och humoristiskt.

Nog handlar det om rösten, men också om vad det är att vara människa. Rösten är ju intimt kopplad till vem vi är, till vår identitet, även om det kan vara en paradox när en författare tycker så: skriven text talar inte, lyder den gängse uppfattningen, men vänta nu … när du läser något, ta den här texten av bernur som exempel – nog händer det att du tycker dig höra en röst bakom de tysta – de förment tysta – bokstäverna?

UKON har mycket att säga om poesin, som har försvinnandet som sin grundförutsättning. Han gör det bland annat med hjälp av den skygga Emily Dickinson, men också genom studier från de många poesiuppläsningar han bevistat och medverkat i. Det ger tillfälle att återge flera dråpliga anekdoter, som när han skulle läsa inför Det Danske Akademi, men en 89-årig kvinnlig författare avlider inför hans och andras ögon. Vad danskarna gör? Korkar upp sitt dyraste vin och ger dispens till den som vill röka inomhus. ”Typisk dansk krishantering”, inflikar UKON lakoniskt.

Många poeter, påpekar UKON, är blyga, och är inne på något ytterst intressant när han spekulerar i om det kan vara en orsak till att man överhuvudtaget vänder sig till detta uttryckssätt. Ens svagheter kan också göras till en styrka, och självklart kan en poet ta denna blyghet i anspråk när hen framför sina dikter. Det blir skört, sårbart, egenskaper som poesin inte skyggar för, utan tvärtom kan se som dess katalysator. Ens röst – var och en som tvingats lyssna på en inspelning av den – är en grogrund för skam, även det något som poesin inte tar avstånd ifrån.

För vi skäms inte bara över hur det låter, utan också över det som sägs, eftersom det aldrig kan nå fram till de briljanta tankarna, de som är så kloka att språket aldrig kan göra dem rättvisa. Eller, med Nabokovs ord: ”Jag tänker som ett geni, skriver som en talangfull människa, och talar som ett barn.” Detta var visserligen efter språkbytet från ryska konståkningsskridskor till amerikanska rullskridskor. Men att tala är i sig att bruka ett främmande språk, en kompromiss i relation till tankarnas friare uttryckssätt.

UKONs bok utnyttjar kortprosans privilegium att hålla många bollar i luften – att det ändå inte blir rörigt eller slarvigt beror väl på noggrannhet och en elementär jämvikt. Ofta används värdeordet ”flyhänt” pejorativt, men här vill jag nog säga att det implicit reclaimas av själva piggheten i stilen. Jo, nog är det flyhänt skrivet, men också gediget och med god kontroll över medlen. I den mån man kan tala om intelligensens stringens är det väl här det ska användas.  

I mångt och mycket är det en rationell metod som anförs av UKON i denna bok, men det är också en rationalitet som ger nyckfullheten en fri roll. Därmed åstadkoms en dynamik som är sällsam och sällsynt. Det är ju roligt att läsa, just för att det är så intelligent skrivet. Det är en påhittig och infallsrik bok, full av den typ av insikter man överraskar sig själv med att instämma i, lite mot ens eget bästa: ”Poesin är på en och samma gång den mest sublima och den mest värdelösa av genrer, det är dess paradox.”

Ska man anmärka på något är det väl att en summering saknas, en slutsats som kunde ha knutit ihop några av de trådar som boken lägger ut. Å andra sidan är det väl något läsaren kan syssla med, att reda ut det tänkbara trasslet. Man får ju mycket i sina händer i alla fall! 

19 sep. 2019

Nora, Merete Pryds Helle, översättning Stewe Claeson; Hilde, Klas Östergren; Henrik, Vigdis Hjorth, översättning Gun-Britt Sundström, Natur & Kultur


De tre nyskrivna skandinaviska Ibsen-romanerna är aningen ojämna. Undantaget är Vigdis Hjorths suveränt queera bearbetning av Hedda Gabler som dödsföraktande thriller.

På pappret är det en god idé: i ett samarbete mellan tre skandinaviska förlag skriver en författare från vardera språk en roman med Henrik Ibsens dramatik som inspiration. Det kan tyckas att Ibsens pjäser lätt borde gå att transponera till romangenren, eftersom de är skrivna i den typ av borgerlig realism som 1800-talet kryllade av. Utfallet är dock lite varierat.  


Nora Helmer är den klart mest kända av Ibsens karaktärer, hon som finner sig vara instängd i ett dockhemsliknande äktenskap med tråkmånsen Torvald. Danska Merete Pryds Helles bearbetning Nora är en prequel som tar oss tillbaka till tiden före Ibsens dramatiska upplösning.

Vi rör oss från ungdomens förälskelse, då Nora får upp ögonen för studenten Torvald, fram till hennes ödesdigra förfalskning för att ombesörja den livräddande resan till Italien, och de kostsamma konsekvenserna. En av svårigheterna med Nora är att hon ska framstå som både naiv och intelligent, en balansgång Ibsen klarar men som Pryds Helle har större svårigheter med.

Dessutom tillför hon inte mycket nytt kring denna fascinerande kvinna. Om något ökar bara min respekt för Ibsen, som trollade fram något mångbottnat ur en i grunden förutsägbar karaktär. Hos Pryds Helle blir köpbegäret och sötsuget irriterande övertydliga påminnelser om förlagan, liksom de frekventa erinringarna att hon känner sig instängd.

I enstaka scener lever romanen upp, som när Nora minns att hon lekte kurragömma med sin pappa. Hon gömde sig under bordet, och kände sig lika bortglömd som brödsmulorna som samlats där. Så kan hennes beteende som vuxen få en förklaring. Men som helhet är denna roman för platt skriven, och saknar den infernaliska spänning som finns i Ett dockhem.


Eftersom svenska Klas Östergren varit insyltad i pjäserna (han har översatt tolv av dem) avstår han från de mer kända styckena, möjligen för att ge prov på sin förtrogenhet. Hans roman Hilde väljer att ha Hilda Wrangel som protagonist, en bifigur från Frun från havet och framför allt Byggmästare Solness. I den senare förhäxas byggmästaren av henne, och bygger ett högt torn som han ska klättra upp i för att bevisa sin kärlek.

Östergren förflyttar Hilda till 1920-talets Weimar-Berlin, där hon går i psykoanalys hos en ”själsdoktor” för att bearbeta sina panikångestattacker. Hennes ”sunda utseende” gör henne till en idealisk portalfigur för en resebyrå som säljer resor till det exotiska landet i Norden. Sedan går tiden, hon återvänder till Norge, och sedan tar nazismens ockupation vid, och slutet är mer än förväntat.

I vanlig ordning är Östergren mångordig, och hans intrig saknar vare sig excentriska bifigurer eller onödiga sidospår. De sedvanliga lillgamla glosorna liknar här mest prålig snickarglädje. Dessutom finns en redovisningsplikt som blir tröttsam i längden. I mycket liknar det en elev som är angelägen att ställa in sig hos en lärare; de många interna blinkningarna till Ibsens verk ger ett lismande intryck.

Fast, om man utrustar sig med änglalikt tålamod och rensar bland bråten finns en rörande historia om Hilda, och i rättvisans namn lyckas Östergren göra henne betydligt mer levande än Pryds Helle gör med Nora. Han växlar berättarperspektiv, och när han skippar hennes långa monolog hos psykoanalytikern och betraktar henne på avstånd blir hon paradoxalt nog mer levandegjord.


Slutligen har norska Vigdis Hjorth tagit sig an pjäsen Hedda Gabler. Djärvt nog heter protagonisten Henrik, och det finns anledning att se den ursprungliga Hedda som ett maskerat självporträtt av Ibsen. Hjorth tar till vara den queera potential som finns i originalet. Om jag har varit aningen gnällig på Pryds Helle och Östergren, är det desto lättare att ösa beröm över Hjorth.

I Ibsens pjäs har Hedda stelnat i ett klichéfyllt äktenskap med tråkmånsen Tesman, som forskar på medeltida träslöjd. Hon trånar efter det självdestruktive geniet Løvborg. Hos Hjorth är Henrik gift med den gravida slöjdläraren Elsa – sällan har någon fiktiv figur varit så rejält gravid, dessutom – medan geniets roll intas av den helt vilda konstnären Tale Løvlie.

Det är inget stort steg för Hedda att bli Henrik – i originalpjäsen gör hon flera försök att slå sig loss ur den begränsade kvinnorollen. Det som bevaras när hon blir Henrik är rastlösheten, vantrivseln som slår över i hat mot det borgerliga äktenskapets kvävande fantasilöshet. 

Alla förutsättningar infrias av Hjorth i denna tempostarka och mästerliga thriller, som bevarar spänningen från Hedda Gabler. Det är skrivet med den typ av höga insats, jag skulle nästan säga dödsförakt, som får läsningen att bli ett rent nöje, trots den minst sagt sinistra tematiken. 

I Hjorths förfarna händer hanteras och betonas hemlighetsmakeriet, på sätt som moderniserar 1800-talets livslögner och ger det en nutida kontext. Här diskuteras passionen och dess pris, och att de planer som vävs i dag inte skiljer sig mycket från förr. Och slutet? Det är lika överraskande som Ibsens är väntat.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 19/9 2019)