att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

31 dec. 2019

Så minns jag 10-talet


Hur kommer vi att minnas 10-talet?
Decenniet som släppte in smartphones och sociala medier, och därmed tog de första spadtagen för att gräva ned förmågan att läsa längre texter.

Nämn en nyhetshändelse som gjorde starkt intryck på dig.
Ingenting har fyllt mig med så stark bestörtning som valet av Donald Trump som USA:s president hösten 2016.
 
Bäst.
Nämn ett fenomen som har präglat kulturdebatten under 10-talet, positivt eller negativt.
Hur autofiktionen suddat ut gränserna mellan självbiografi och roman, och gjort många till sämre läsare som inte kunnat skilja på påhittat och sant.

Vilken bok har varit mest betydelsefull under 10-talet?
Lars Noréns En dramatikers dagbok, där del 2 och del 3 utkommit under 10-talet: att under så lång tid umgås med den oftast allt annat än älskvärde författaren har varit den mest omtumlande läsningen.

Nämn en film, serie eller låt som typisk för 10-talet.
Av Lana Del Reys många sad girl-låtar har ingen varit lika säreget briljant som ”hope is a dangerous thing for a woman like me to have (but i have it)”.

Vilken kulturperson har gjort störst intryck under 10-talet?
Sara Danius är den av alla kulturpersoner som lyckats mest med att flytta fram positionerna för hur mångsidigt intelligent en kvinna kan vara i offentligheten.   

Vilken händelse i det lokala kulturlivet (inom Hall Medias spridningsområde) har varit viktigast.
Att det i och med Smålit äntligen blivit en litteraturfestival med rikt utbud och spännande författarbesök.

Vad från 10-talets kulturliv vill du ta med till 20-talet? Och vad vill du helst lägga bakom dig?
Jag tar med mig de många exemplen på kulturutövare som använder konsten som en yta för nyfikenhet, lek och självdistans, allt ifrån Elis Burraus många litterära påhitt, Lykke Lis oförutsägbara låtskrivande till Anna Odells nyskapande filmer. Helst vill jag lägga bakom mig diskussionen om identitetspolitik och uppfattningen att en författare måste ha egna erfarenheter för att ha tillstånd att skildra något från ett visst perspektiv, som om inte hela poängen med ett författarskap att ha fantasi och inlevelse.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 31/12 2019)

30 dec. 2019

Hindre, Morten Chemnitz, Gyldendal


Med Innan april skrev Morten Chemnitz en av senare års mest försynt lysande danska diktsamlingar. Nu har hans tredje bok utkommit, Hindre, och han fortsätter undersöka det korta formatet, genom en tunn samling där dikterna oftast har formatet fem till sex rader, ibland ännu kortare.

Det är ett svårt format: det ger lätt en känsla av urvattning, att något saknas. Innan april klarade exakt av den balansgången, genom att bevara antydningen intakt, och få läsaren att uppleva just det där som saknades som något av diktens kärna, att det var avsikten – en slags present från författaren, som gav mandat att tillsammans upptäcka det som var diktens budskap, det vill säga de korta meddelandena om det svåra i att vara vid liv.


Detta utforskande fortsätter alltså nu med den här tunna volymen. En vag atmosfär av katastrof infinner sig genom de sex korta sviterna. Men också handlar det om tyngden, om vad det innebär att vara människa – nedtryckt, och förnimma att man inte hör hemma i sin egen kropp, hur den här kroppen än ser ut. Så det är mycket referenser till det kroppsliga. Och att upptäcka världen är ju ibland samma sak som att upptäcka sig själv.

Annars är Chemnitz dikt snål på andra referenser, alltså till en igenkännbar värld utanför den inre som vi alla delar. Då blir det en dikt helt frikopplad från verkligheten, oberoende av samtiden, och i den bemärkningen tidlös. Här behövs ingen kontextuell förståelse för att den ska bli begriplig.

Vad den i stället ägnar sig åt är att bygga kedjor av missförhållanden, peka ut de orättvisor som styr vår tillvaro. Olyckorna och smärtorna som förenar oss, men också det som utgör våra hinder, med Chemnitz väl valda titel som interlokutör, alltså det som begränsar oss. I dikterna finns tydligt avgränsade rum, för det tillhör ju också det som begränsar oss – lika mycket de yttre som de inre förutsättningarna.

I Chemnitz minimalistiska dikt handlar det också om att själv vara sin största fiende:

                      det ødelagte har sine egne afstande

                      nakken
                      dens svage hældning
                      at læne sig
                      indad
                      en retning kan være mild

Det är skrivet med stor insats men med små åtbörder, där ordet ”retning” (riktning) blir ett nyckelbegrepp: det skrivna rör sig mot kroppens känsligaste punkter. Vad är kroppens känsligaste punkt? Hjärtat? Själen? I en så här koncis dikt blir varje stavelse och affix betydelsebärande. Fast vad då betydelse? Det blir något av ett villospår att leta ledtrådar och förklaringar. I en av låtarna på sin nya skiva sjunger Nick Cave att ”we’re all so sick and tired of seeing things as they are”, och det är något liknande Chemnitz vill formulera – att tingen bara är ting, men att vi behöver tro på dem ändå.

Här pekas en ny riktning ut för poesin, där man behöver en viss överblick för att se klart. Så blir det här en bok som kastar sitt ljus över en bok som Innan april – som jag alltså läste både på danska och på svenska – och får mig att undra om jag inte varit för snål eller åtminstone avvaktande i min bedömning. Nu är jag desto mer övertygad att Chemnitz vill åstadkomma är denna nya väg för poesin, att den inte behöver vara instängd för att den rör sig mot det inre.

Vad Chemnitz också gör med sin dikt är att påminna att allt vi gör tar oss längre ifrån oss själva, längre bort från det känsligaste (själen?). Livet är inte bombastiskt, så varför skulle dikten vara det? Vår identitet och personlighet går förlorade, och i de här dikterna tecknas ett försiktigt motstånd. Friktion och motstånd: det är ju det som livet består av, men det kan bara sägas underförstått. Det är en pessimistisk dikt, som alltså behandlar begränsningarna utan att låta sig definieras av dessa.   

29 dec. 2019

Asymmetri, Lisa Halliday, översättning Eva Åsefeldt, Norstedts


Alice är 25 år gammal när hon sitter på en parkbänk och läser en gammal bok när en berömd äldre författare inleder en konversation med henne, efter att han retfullt kommenterat att hon verkar gilla ”gamla grejer”. Strax är de ett par, den unga förlagsassistenten och den 44 år äldre världsberömde författaren. Tidpunkten är tidigt 00-tal, strax efter attacken mot World Trade Center och USA:s krig i Irak.

Vid det här laget är det allmänt känt att Lisa Hallidays roman Asymmetri har inspirerats av hennes tidigare relation med Philip Roth, som här är en fiktiv romanfigur vid namn Ezra Blazer. I intervjuer har hon gång på gång betonat att han är just en romanfigur, men det är också uppenbart att hon skriver in sig i en autofiktiv tradition. Som romanens andra huvudspår finns Amar, en irakisk-amerikansk professor i ekonomi, som blir kvarhållen av passkontrollanter på en flygplats utanför London – dessa historier har till en början inte något gemensamt, men kopplingen uppenbaras i ett appendix, en författarintervju med Blazer.


På ett historierevisionistiskt vis ger Halliday Roth – det vill säga Blazer, eller om det är tvärtom – Nobelpriset i litteratur året 2010. Man kan undra vad Mario Vargas Llosa säger om detta. I boken blir det tydligt att Blazer, romanfiguren alltså, åtrår det pris som många menade borde ha tillfallit Roth. I romanens avslutande kapitel intervjuas Ezra Blazer som ny Nobelpristagare, och där formulerar Halliday ett försvarstal för det påhittades suveränitet i förhållande till verkligheten – kanske en nödvändig brasklapp för den som skriver romaner på det här sättet.

Delen som handlar om Alice och Ezra är som en kombination av Alice i Underlandet och Pygmalion, där den yngre oskuldsfulla flickan trillar ned i ett kaninhål och den äldre distingerade och sofistikerade författaren lär henne uttala Camus. (Lustig detalj att en amerikan ger uttalsinstruktioner på ett franskt namn: i originalet säger han ”Cam-OO”, medan han i den svenska översättningen säger ”Ca-MYY”.) Han ger henne också listor på vilka böcker hon ska läsa, lär henne basebollhistoria, samt skickar henne att köpa glass – det äts lika mycket oproportionerligt mycket glass i den här romanen som det refereras basebollmatcher.

Det finns några repetitiva inslag som det är lätt att störa sig på. Ezra kontaktar Alice när han är i behov av någonting, markerad med frasen ”DOLT NUMMER”. Han kallar Alice för ”Mary-Alice”, mest för att retas. Hans krämpor tar också mycket plats: det är ryggen, det är hjärtat, et cetera. Allt det här utgör essensen i relationen, samt glassätandet. Deras kärlek ter sig utifrån en smula banal, speciellt när deras konversationer återges utan att komma till någon intelligent poäng. Här framstår Ezra Blazer mest som självupptagen och tråkig.

Alice vill bli författare, men är tveksam på sin kapacitet, speciellt när hon hittar spår av geni hos allt hennes älskling skriver, som i en enkel lapp där han skrivit ”KÖP TOPS!!!”: ”Bara åsynen av hans oemotsägliga handstil fick henne att känna sig som en idiot för att hon någonsin trott att hon själv skulle kunna skriva.” Ezra frågar om hon skriver om dem. Hon förnekar det, men han vet förstås att det inte stämmer. Det finns ett stänk av bitterhet i hennes reaktioner.

På ett sätt är det här en typisk amerikansk roman. Det är begåvat, välskrivet och smart, men ofta livlöst. Det som ändå gör Hallidays insats mer framgångsrik är den asymmetrimodell hon applicerar på intrigen. För det är inget entydigt ojämlikt förhållande mellan det omaka paret, och det blir inte heller helt klarlagt vem som är i beroendeställning. Ezra må ha kapitalet – både stålarna och kulturen – men Alice är ingen duvunge som underkastar sig i sin trånad. Åtminstone inte enbart. 

Irakkriget bildar en fond i romanens båda berättelser, på ett ibland kanske lite väl övertydligt sätt. Och så bildar Amar en andra pol i asymmetrimodellen. Han berättar om sin uppväxt, om sina vedermödor, om sina minnen, om sin identitet. Allt blir förstås en motsats till Ezras smidiga och privilegierade liv, genom att indirekt belysa hur mycket i Amars liv som handlar om ekonomi och klass, hur ojämlikheten och orättvisorna inte går att ignorera.  

Halliday visar därmed hur asymmetrin finns i våra liv och påverkar oss, kanske än mer just för att vi har så svårt att identifiera och erkänna den. Framgången är både ett absolut och ett relativt begrepp. Amar har också (haft) konstnärliga ambitioner, men det är Ezra Blazer som är vinnaren i det racet. Halliday får också in en fin pik mot Svenska Akademiens floskulösa motiveringstexter.   

28 dec. 2019

Årets tre bästa böcker


Foto Elin Elderud
Bröllopsgästen, Carson McCullers, översättning Håkan Bravinger, Norstedts
Geniet Carson McCullers skrev bara fyra romaner. Alla är läsvärda, och den här nyöversättningen är makalös och förtjänar dubbelt så många läsare som Salingers mer kända Räddaren i nöden, som skrevs fem år senare. Här är det den 12-åriga Frankie som dagdriver, och McCullers inlevelse med huvudpersonen är hänsynsfull och total. Det är lika nära till dråplig humor som akut otrygghet när vuxenvärlden presenterar sig för Frankie. Inbilla dig inte att du kommer att läsa en bättre uppväxtroman under din livstid.

Politisk roman, Lone Aburas, översättning Johanne Lykke Holm, Anti
En av de danska poeter som bländat oss de senaste åren är Lone Aburas. Hennes ”Politisk roman” är just politisk: en kort roman som fokuserar på de viktigaste samtida samhällsfrågorna. En utbränd kvinna tvingas konfrontera sina fördomar när hennes sambo på eget initiativ låter en flykting flytta in i deras hem. Aburas träffar våra gemensamma svaga punkter med sin svarta humoristiska berättelse, som också är dramaturgiskt fulländad och där intrigen tar en del oanade utgångar.  

Minnen av minnet, Maria Stepanova, översättning Nils Håkanson, Nirstedt/Litteratur
Maria Stepanova fövaltar den traditionella ryska romanen, men förnyar den också med sin finessrika kollageteknik. Hennes roman är ett storartat minnesarbete, känsligt och noggrant utfört. Det är lika mycket en essä kring minneskonst som ett försvarstal för kultur i generell mening. Jag har burit med mig den här romanen under de snart nio månader sedan jag läste den, tänkt på den med saknad och sällsam glädje över att den nyskapande konsten inte är ett helt förpassat kapitel.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 28/12 2019)

First You Write a Sentence. The Elements of Reading, Writing … and Life, Joe Moran, Penguin


En komiker som vill lyckas bör försätta sin publik i en viss trygghet som ändå lämnar den på helspänn. Med andra ord: den dörr som vetter mot faran ska vara på glänt men inte vidöppen. Det är den legendariske engelske komikern Ken Dodds exempel, som lånas av Joe Moran som använder den för att illustrera hur man skriver meningar, till sin bok i ämnet som jag roat mig med under jullovet.

First You Write a Sentence heter den, och Moran är road av metaforer, analogier och liknelser som denna. Att skriva långa meningar, vad liknar det? Kanske det är som att vara trapetskonstnär? Nja, den förkastas, till förmån för lindansarens syssla. Att gå på lina, exempelvis spänd mellan två höghus – det är väl ändå likt vad som sker när man formulerar meningar? Tja, kanske det, fast den bästa bilden för generellt skrivande tillhör den danska poeten Pia Tafdrup: att gå över vatten.


Moran upplyser oss att med undantag för att sova är skrivande det som upptagit det mesta av hans tid. Eftersom det sällan tidigare varit så giltigt med klyschan att ”vi är alla skribenter” finns det förstås anledning för kanske inte riktigt alla av oss, men många, att ta del av hans insikter i detta ämne. Det är ofta mängden av substantiv som markerar en text som mer floskulös, menar han bland annat.

Många som skriver torde vara ense med mig att högläsning botar många dåligt formulerade meningar. Det är en metod som avslöjar dålig rytm, dåliga ordval, dålig kommatering, men informerar också när en mening är för lång. Att skriva må vara något annat än att tala, men det är ändå så att en röst hörs i det skrivna; det som identifierar skribenten mer än ordval och meningslängd är det förtroliga mötet mellan den röst som talar i texten till den lyssnande läsaren. Det är något som sker i det spontana, och därför kan vissa av de råd som yppas i böcker som denna lätt te sig en smula överflödiga eller direkt vanskliga.

Viktigare än ordförrådet är kommatering. Men kommateringen är svår, bland annat därför att det inte finns tydliga grammatiska regler. Moran påminner att interpunktion introducerades av munkar, som placerade dem i de latinska Bibeltexter som skulle högläsas av präster för att underlätta pausering. Tecknen lånades från musiktermen neume, som står för det grekiska pneuma – andetag. Just så ska en mening fungera, enligt Morans stränga diktat: vara möjlig att läsa under ett andetag. Givetvis är han medveten att det inte går att läsa Marcel Proust om man följer detta slaviskt, och vad vore väl På spaning efter den tid som flytt utan denna förmåga att knyta samman intrycken i långa följder, där anspänningen fluktuerar mellan det som sker i den egentliga världen och hur det skildras språkligt?

Att förtydliga är att förenkla. Träddiagram som pekar ut subjekten och predikaten och objekten och predikatsfyllnad och agenter och adverbial i all ära (i rättvisans namn är Moran inte heller något fan av dessa krångliga moduler), men vad som ger meningar liv är något mer intuitivt. Och det är meningarna som ger texten liv, mer än flashiga ordval. En allt för självmedveten approach till skrivande vore förkastligt: det är när du släpper sargen och – tja, börjar gå på vattnet och inte längs strandkanten som du upptäcker friheten i att skriva på riktigt.

”Only bad poets think that rules cramp their style. The good ones know that rules are the road to invention”, skriver Moran lite lagom spefullt. Det är lätt att vara ense med honom, som när han varnar för det som på engelska kallas ”topic sentences”, det vill säga starkt formulerade meningar som presenterar ämnet, och som rekommenderas i alla handböcker om akademiskt skrivande. I bra texter är meningarna levande väsen, och lika lätt igenkännbara som fingeravtryck. Ofta räcker det med att läsa 1-2 meningar av, säg Hjalmar Söderberg, Klas Östergren eller Sara Stridsberg, för att förstå vem som har skrivit vad.    

Han vill i likhet med mig ransonera skiljetecknen, och då skulle semikolonet behandlas som en dyrgrip. För den som skriver mycket, brukar jag säga, räcker det med ett semikolon om dagen; även om jag själv är ett fan av detta tecken tycker jag att en text får vara bra lång för att överleva fler än ett sådant. Eller, för att utnyttja det flödesschema som Benjamin Dreyer uppfann för uttrycket ”should’ve” och om du bör använda det i ditt skrivande:

Är du Flannery O’Connor? Tummen upp.
Är du inte Flannery O’Connor? Avstå från det.

Något liknande kunde sägas om semikolonet.

Är du Virginia Woolf? Tummen upp, använd det hur ofta som helst.
Är du inte Virginia Woolf? Var sparsam med ditt användande.

Men det är lika lätt att ibland vara oense med Moran, som när han snackar om Lego, att det skulle vara en träffande liknelse för skrivande. Återigen: det är intuitionen som styr, och den kan man inte riktigt övertala. Ofta är det just det opassande som passar allra bäst, det där som med kritikerklyschan ”skaver”, och så är det inte riktigt med Lego. En bra text mår bra av ett visst tålamod med skavankerna, blessyrerna, skönhetsfläckarna – så länge det är just en bra text. Eller med Goethes visdomsord: ”Endast solen har rätt till sina fläckar.”

Visst är det bra att lära sig hantverket, teknikerna, metoderna, men vi får inte heller glömma att en bra text ska vara dynamisk och inte mekanisk. Moran förstår att det mest är nybörjare som behöver utnyttja metoder, och att en text som förlitar sig för mycket på knep för att indikera ”god struktur”, såsom sambandssignaler, blir statisk och livlös. Att, som Moran då och då föreslår, hellre välja korta ord än långa, blir också i sig monotont och förutsägbart. En bra mening innehåller i någon mening något överraskande. Den föregående meningens ordvits var kanske inte lyckad – ”mening … mening” - men det är också i de mindre lyckade försöken som en text kommer till liv. Tyvärr har han ibland en benägenhet att ge efter för impulsen att skriva sentimentalt och med just den typ av förutsägbara slutsatser som han annars skyndar sig att ta avstånd ifrån: ”A long sentence should feel alive, awake, kinetic, aerobic – like a poem. […] I always know that it is going somewhere, and that its final destination will feel like home.” 

Även om ett av hans sju kapitel behandlar långa meningar är det uppenbart att han favoriserar de korta meningarna. Så gör väl också jag, åtminstone när jag skriver kritik av det kortare slaget. I en dagstidning är spalterna ofta så smala att det blir svårläst när meningarna blir för långa – med Morans definition överskridande 35 ord. Det är sällan mer än ett självändamål med för långa meningar i den typen av text, medan det är skillnad på hur Proust, eller för den delen Virginia Woolf bildar meningar. Det är inte svårt att hitta exempel på utsökta meningar hos Woolf, som denna ur To the Lighthouse, där mr Bankes beskriver mrs Ramsay:

So that if it was her beauty merely that one thought of, one must remember the quivering thing, the living thing (they were carrying bricks up a little plank as he watched them), and work it into the picture; or if one thought of her simply as a woman, one must endow her with some freak of idiosyncrasy; or suppose some latent desire to doff her roalty to form as if her beauty bored her and all that men say of beauty, and she wanted only to be like other people, insignificant. (Woolf, 1927.)

Så var det bara hennes skönhet man tänkte på fick man inte glömma det hos henne som var skälvande liv (han stod och såg på hur de bar tegelstenar över en smal planka) och passa in det i bilden; eller om man tänkte på henne enbart som kvinna måste man tillerkänna henne ett slags överkänslighet (hon tyckte inte om beundran) eller förutsätta en hemlig önskan hos henne att lägga av sin drottninglika stil, som om hennes egen skönhet och allt männen säger om skönhet tråkade ut henne och hon bara ville vara lik andra, en helt obetydlig människa. (Översättning IngaLisa Munck och Sonja Bergvall, 1953.)

Så om det bara var hennes skönhet man tänkte på, måste man komma ihåg det där skälvande, levande inslaget (de bar tegelstenar uppför en liten planka medan han iakttog dem) och foga in det i bilden; eller om man tänkte på henne enbart som kvinna måste man tillmäta henne ett drag av egensinnighet; eller tänka sig en underliggande önskan att lägga av sig den drottninglika skepnaden, som om hennes skönhet och allt vad män sa om skönhet tråkade ut henne och hon bara ville som alla andra, obemärkt. (Översättning Margareta Backgård, 2019.)

Hårda fakta: Woolfs mening innehåller 92 ord, sex utsökta kommatecken, två ljuvliga semikolon, en parentes. Notera främst sista kommatecknet, alldeles innan det sista lite överraskande men ändå väntade ordet: ”insignificant”. Den äldre svenska översättningen: 98 ord, två kommatecken, ett semikolon, två parenteser. Bristen på kommatecken birdrar nog mer till att göra meningen mer svårforcerad än den omotiverade andra parentesen. Den nyare svenska översättningen: 88 ord, fyra kommatecken, två semikolon, en parentes. Den nyare översättningen är som synes mer ordagrann, på gott och ont – men det är till dess fördel att den följer Woolfs intention att hålla på det sista ordet, vars effekt blir desto starkare när det anländer efter den relativt långa meningen.

Så bildas det som på musikspråk kallas kadens, och som Moran tar upp just i anslutning till de långa meningarna, och där Woolf givetvis får ett omnämnande. I generell mening blir kadensen det som avslutar meningen, och där kan väl just den här slumpmässigt utvalda meningen av Woolf fungera som illustration. De korta meningarna ska dessutom anpassas till styckenas längd, och även här förespråkar Moran korthet, med det lite ljusskygga argumentet att läsare föredrar mycket vitt utrymme mellan textstyckena.

I förhållande till handböcker i skrivande är Morans bok förhållandevis lika ogenerös med råd som konkreta exempel. Däremot avslutar han med tjugo meningar om meningar, som koncist sammanfattar de flesta av de slutsatser som boken har innehållit. Så här lyder den sista av dessa statuter: ”A sentence is a gift from from writer to reader, one that should never have to be bought – with boredom, confusion, the duty to admire the giver, or anything else.”

Många underskattar hur tålamodsprövande det är att nå fram till bra meningar. Hur mycket övning som ligger bakom en bra text. Alltså: fusket går inte att dölja. Lita på mig här, som läser typ tusen elevuppsatser om året. Det är inte svårt att bedöma hur mycket tid som ligger bakom det skrivna, utifrån graden av slarv, oftast manifesterat i dålig kommatering, syftningsfel, dålig variation i ordval. 

Vad som fattas de dåliga texterna är den typ av gehör som man nog kan träna sig till, bara man är beredd på att det saknas genvägar. De trista men ändå för somliga goda nyheterna är att det krävs väldigt mycket läsning för att lära sig se vad som är bra och dålig meningsbyggnad. Självförtroende och ödmjukhet i lika hög grad är också bra att ha.

24 dec. 2019

Girl, Woman, Other, Bernardine Evaristo, Hamish Hamilton


Genom att använda tolv olika röster låter Bernardine Evaristo hundra års engelsk historia komma till tals, utifrån rasism och sexism. Sant: de flesta av rösterna tillhör kvinnor. Också sant: de flesta av dem tillhör svarta. Men också sant: det är en historia om män, om transgender, om annanhet, om att hitta sin identitet och stärka den, om att försöka leva med dåligt samvete, om representation och bristen på privilegier, om att göra sig osynlig och om att redan vara det, om vänskap och kärlek.

Girl, Woman, Other delade årets Bookerpris med Margaret Atwoods The Testaments. I framtiden kommer det nog att te sig lika obegripligt att den inte blev ensam vinnare som att Atwood inte fick vinna redan 1985 med The Handmaid’s Tale, som ju är ganska exakt dubbelt så bra som den uppföljare hon släppte i höstas. Därför är det lätt att se Atwoods pris som en kompensation – sorgligt nog på bekostnad av den här mycket bättre romanen, som inte fick tillbörlig uppmärksamhet, utan hamnade i skymundan av den mer medialt intressanta kanadensiska författaren. Det här är Evaristos åttonde roman, och nog förtjänar den att uppmärksammas mer, även om den kanske inte är lika iögonfallande och sensationell som de senaste årens vinnare, George Saunders Lincoln i Bardo och Anna Burns Mjölkmannen.


Girl, Woman, Other. Dess undertitel kunde med en travesti på Jane Austen lyda: Stolthet och förnekelse. Stoltheten i vem man är, men som också kräver förnekelsen för att uthärda. Det är olika berättelser, men på ett sätt också samma som vecklas upp genom de olika rösterna. Evaristo blandar stelbent polemik med lyriska infall, och det fungerar oväntat bra när hon berör olika kvinnofällor såsom dåliga äktenskap, den eviga hemmafrun. Det polemiska blir inte heller didaktiskt, men är lärorikt ändå.

Att den här romanen är berättad i tolv olika delar, där vi följer en person i taget, är en av de saker som gör den experimentell. Det liknar noveller, där ibland personer återkommer som vänner till någon vi läst om hundratalet sidor tidigare. Men det mest iögonfallande är hur Evaristo avstår från punkt och stor bokstav genom dessa novellånga kapitel, där de reguljära styckena inleds med liten bokstav och punkten sparas till sista stycket. En ny slags rytm skapas. Svårläst? Icke det minsta. Här vill jag bara kort påminna om Olle Josephson som i SvD:s adventskalender för 14/12 menade att en roman utan punkt blir outhärdlig, och hur en roman som denna – i likhet med Lucy Ellmanns Ducks, Newburyport, visar hur fel han har.  

Att rasism utgör huvudtemat är både riktigt och oriktigt. Här berättas om människor som tvivlar på sin egen förmåga, oavsett om det är inre farhågor som ställer sig i vägen eller mobbning från andra. Det som blir tydligt är hur starkt rasismen knyts till patriarkatet. Genom att byta tidsperspektiv, då historierna ofta filtreras genom olika generationer, visas hur både språket kan hårdna i takt med att tillvaron mildras. Evaristo har bra gehör för olika individers språkbyten, hur humor blir en strategi för utsatta grupper, och en medvetenhet om hyckleriet som omgärdar dessa människor.

Evaristo narras genom att växla narrativ med lyrik och vice versa, när hon låter slaveriet bli en röd tråd genom historien. Hon visar hur slaveriet må vara avskaffat sedan flera hundra år men ändå fortsätter vara närvarande i de svartas liv. Det är en roman om att befinna sig i underläge i alla sammanhang. Då blir klassresan en större utmaning än det går att föreställa sig – men inte utopisk, utan genomförbar. Det är bara det att insatsen blir så mycket större.

Genom de olika individernas personliga berättelser tecknas bilden av normaliserade övergrepp, orättvisor och oförrätter. En av kvinnorna är Shirley, nyexaminerad lärare omkring 1980:

   she’s the one who made it, not her older brothers
   who didn’t have to do any housework or even wash their own clothes, whereas she had to spend her Saturday mornings doing both
   who were given first helping at meals they never had to cook, and extra portions because they were growing lads, including megahelpings of the most desirable desserts
   who weren’t punished for speaking their mind, whereas she was sent to her room at the slightest sign of inserruction, keep your thougths to yourself, Shirl
   and while it’s true they got the strap and she didn’t – for going out without permission or not coming home on time from school – it was only because she never broke the rules

En annan är Amma, som kröner sin karriär som dramatiker med en pjäs som spelas på the National Theatre, om än det sker på viss bekostnad av hennes integritet. Det är en händelse som återkommer genom de olika delarna, då de olika liven flätas in i varandra. Det är feminismen som binder samman människorna, gemenskapen och den kamp som de utför på väldigt olika sätt – ibland helt avsiktligt, ibland helt ofrivilligt. Här visas att lojalitet inte är någon enkel ekvation, utan något som påverkas av tiden.

Ibland blir Evaristo möjligen för självmedveten, och språket ställer sig kanske i vägen någon enstaka gång genom att vara för övertydligt. Det är inte heller helt självklart en bra idé med så många olika huvudpersoner, då det lätt blir frustrerande att säga farväl till dem precis när man lärt känna dem. Då och då tenderar de att reduceras till språkrör för en viss idé eller inställning, med stereotypa omdömen som luftas lite väl onyanserat, i banala kadenser av den här typen: ”life’s so much simpler for men, simply because women are so much complicated than them”.

Sant: det är en rolig roman, men humorn blir en svår balansgång och riskerar att bli aningen smaklös. Men det finns inga ursäkter för att undvika denna ofta sardoniskt skrivna roman, där de korta kapitlen ändå för det mesta förmår teckna ett helt levnadsöde, och där mönstren som skapas är svåra att värja sig emot.    

22 dec. 2019

Min døde hund, Joakim Kjørsvik, Kolon forlag


Som om det inte räckte med idioten Tomas Erikssons befängda idé att dela in mänskligheten i färgkoder. Många verkar vilja hävda att vi är antingen katt- eller hundmänniskor, med allt vad det innebär. Det vill säga: kattmänniskorna är mer bejakande mot självständighet och integritet, medan hundmänniskorna mer sysslar med lydnad och kontroll, allt utifrån djurens egenskaper. Men ärligt: det här är ju bara bullshit, för egentligen är vi människor större än så, mer oförutsägbara paradoxala motsägelsefulla och helt enkelt mer nyckfulla än så.

Därför kan jag, som de flesta nog skulle kategorisera som ”kattmänniska” (jag har två katter, ja, visst, men det är ju de som har mig om vi ska vara nogräknade), ändå ha lika stort utbyte av hundar. Vissa hundar. Det är ju en fråga om individer. Liksom med människor kan man komma överens bättre eller sämre med olika djur – min favorithund var mina svärföräldrars dobbermann King, fast det var väl som vanligt mer en fråga om att det var han som godkände mig.


I norska författaren Joakim Kjørsviks nya diktsamling Min døde hund utgörs narrativet av en kort bekantskap med hunden Nana, som inköps spontant i Casablanca. En hund som förgyller tillvaron i tre år och som sedan dör. Därför blir det en elegisk samling av 67 dikter som varierar relationen mellan hund och människa.

Sentimentalt? undrar du, och jag svarar: ja, fast inte enbart så. Det råkar vara så att jag de senaste åren läst åtskilliga noveller där författare skrivit om hundar. Jag skulle väl överdriva om jag sa att allt varit bra, men det har kanske i någon mån ökat min förståelse för just den här fyrbenta varelsen. Som Kjørsvik skriver i en av sina korta dikter, med titeln ”Virginia Woolfs hunder”: ”Er du vofsen till Woolf, / får de en egen bok.”

Sentimentalitetsfaran är något Kjørsvik i stort sett undviker. I hans intresse ligger att fånga något av det allmängiltiga – eller varför inte säga allmänmänskliga – i sorgen. Så blir hans klagosånger mindre inriktade på att vara hund-dikter än att ge en generell bild av hur sorgen ter sig. Allra mest övertygad i en rörande kort dikt på endast fyra ord, som ändå uttrycker det mesta som behöver sägas i detta ämne:

                      Nana. Død.
                      Månen
                      uler.

Jag gillar hur punkterna markerar sorgens rytm: ett hack, ett avbrott, en cesur. (Är det inte för djävligt ändå att man i senaste numret av Språktidningen kunde läsa att ordet ”cesur” är ett av de 1001 orden som riskerar att plockas bort ur nästa upplaga av Svenska Akademiens Ordlista?) Det allmängiltiga finns generellt utspritt över hela samlingen, i bilder av hunden som den som ”gladelig lar seg fengsle / av den, da den elskede er nøkkelen / til portens lås og vokteren selv sitter / innesperret i elskerens hjerte.”   

I övrigt rör sig Kjørsvik mellan olika mytologier, dels den grekiska med antika referenser som Geyron (som Anne Carson också skrivit om), och dels den konstnärliga relationen, där olika exempel listas, inklusive namnen på Hitlers elva hundar. I dikterna balanseras raka och enkla beskrivningar med den inlevelsefulla omsorgsvisionen. Det är ärliga dikter om stunderna, drömmarna, fantasierna. Nana blir hans ”[b]lindpassasjer i menneskets ømhet”, och det är ju en fin karakterisering, och en fin summering av en fin bok.

21 dec. 2019

Arvid. Ett människoöde, Gunilla Johansson, Mormor


Stenen från grunden från 2016 hör till senare års mest orättvist förbisedda diktsamlingar, även om den nominerades till Norrlands litteraturpris. Skriven av Gunilla Johansson, som gjorde en sen debut 2006 med romanen Konsten att fånga en hingst. Nu, 78 år gammal, utkommer hennes andra diktsamling Arvid. Ett människoöde, som återberättar historien om en farbror som tillbringade trettio år som patient i psykiatrin – eller sinnessjukhuset, som det med rätta kallas i boken.

Här berättas om ett liv som det såg ut förr, alltså från första hälften av 1900-talet. Det må låta som väldigt länge sedan, men författaren, född 1941, skriver med den typ av insatthet som bara förstahandskunskap kan ge. Det är en typisk uppväxt, skildrad i korta nedslag, där Arvid som yngling träffar Brita och gifter sig med henne inom kort (olyckligt nog får hon heta ”Britta” på omslagets baksida).


Johansson växlar mellan enkla och mer raffinerade metoder när hon skriver dikt. Det är ord som ibland separeras i en rad, och vid andra tillfällen listor med ett ord per rad. Då kan det bli så här effektfullt: ”övervakad / kontrollerad / dirigerad / kommenderad”, som det heter om tillvaron som patient. Det är sparsamt skrivet, ofta övertygande, speciellt när Johansson skriver ur barnets begränsade perspektiv.

Så här kan också ett liv se ut, visar Johansson med eftertryck. Allt ter sig vanligt, relaterbart, allmängiltigt. Det innebär dåliga affärer, alkoholism, självmordstankar. Någon gång kan det bli för övertydligt summariskt när tidsskeenden ska markeras: ”Hitler nyss inspärrad och persona non grata / väljs till rikskansler / stöveltramp / det rustas till krig / i Ådalen skjuter de arbetare”.

Efter ett teaterbesök, där pjäsen Leendets land av Franz Lehár omsorgsfullt refereras av Johansson, blir Arvid sjuk och tillbringar därefter trettio år som mentalpatient. Där styrs livet av andra, och det är inte svårt att leva sig in i detta människoöde. Där livet också är något som avlägsnas från patienten, något som illustreras i en av samlingens sorgligaste dikter: ”karusellen går / tur efter tur / tar med sig en bit / av det som var du”. Känsligt och fint demonstreras hur allt som utgjort Arvids personlighet tagits ifrån honom.

Det blir en berättelse som i någon mån också berör skammen hos de anhöriga. I en av dikterna får släkt och vänner en skopa – kanske de innerst inne tyckte att det var skönt att Arvid var ute ur deras liv? Är inte det, om än en av de mest förbjudna av tankar, något som en anhörig gärna unnar sig i dessa situationer? Johansson berör mer än rotar i dessa tankar.

Det är en bok som blir en resonanslåda för läsaren, och åtminstone denna läsare påminns om de fem åren jag jobbade på Umedalens mentalsjukhus. Det är inte svårt att hitta parallella människoöden därifrån – det är nu 34 år sedan jag började där, och det är klart att det precis som den här boken visar ofta var en människo-ovärdig tillvaro.  

19 dec. 2019

Mirjams resa hennes klännings isstavs larv, Eva Kristina Olsson, Faethon


Eva Kristina Olsson är en doldis i svensk poesi, trots att hon gett ut böcker i drygt trettio år. Till viss del kan det ha legat henne i fatet att hon skriver en poesi som påminner om Katarina Frostenson och Ann Jäderlund, och att deras röster ljudit starkare i samtidsdiskursen. Men det vore en skev felläsning att kalla henne en epigon – snarare har hennes idiom på senare tid rört sig i en originell riktning.

Nu har hon gett ut en kufisk bok på förlaget Faethon, en bok som till viss del är apart men till en annan del ställer sig intill den bok hon gav ut för två år sedan på Bonniers, ett av det årets mest förbisedda diktsamlingar. Det ängelsgröna sakramentet var en bok skriven med grön text, snillrikt formgiven av Johan Melbi i samarbete med poeten. Årets bok heter, och håll i er nu, Mirjams resa hennes klännings isstavs larv. Här är texten skriven med rött typsnitt.


Den Mirjam som apostroferas i titeln är Mirjam Tuominen, den finlandssvenska författaren som var i ropet kring mitten av 1900-talet, och som fått en oväntad men välkommen renässans i Sverige de senaste åren, där Eskaton håller på att ge ut essäerna och lyriken, medan Modernista tog sig an novellerna i två vackra volymer. Förra året utkom också dottern Tuva Korsströms biografi, en av årets bästa böcker. Det rör sig om ett djupt annorlunda författarskap som fortsätter att ge ett märkligt intryck, och det är förstås inte svårt att förstå att en poet som Olsson fascinerats av det.   

Det är med en sällsynt form av inlevelse Olsson tar sig an Tuominen, även om det mest sker indirekt i denna diktsamling. Jag tycker den är ungefär lika fängslande som Ann Jäderlunds diktsamling från tidigare i höst, Ensamtal. På tal om Jäderlund, om vi nu måste, finns det också något som kopplar ihop den här boken med en av hennes tidigare böcker, Mörker mörka mörkt kristaller från 1994. Det här är också en vattensång, med ett diktjag som så att säga går på botten – som söker sig under ytan för att sjunka ned där ens kropp tillåts landa i något beständigt. När du upplever att tillvaron är ett fritt fall ned i eländet kan en sådan position vara välkommen.

Men det är med annorlunda troper Olsson tecknar sin lyriska biografi om Mirjam Tuominen, som här blir en rastlöst sökande person med en emfatisk klänning där språket håller på att ta form. Ja, det blir en skildring av författaren på väg mot ett uttryckssätt, där kläderna blir betydelsebärande och –skapande. Olsson arbetar med upprepningen som poetisk princip, med avgörande ord som just ”klänning”, ”is”, ”ansikte” och ”hav”. Den stav som titeln indikerar fanns rentav med i den förra boken: ”rummet stavas efter din ängelsgröna stav”. De änglar som befolkade den boken har här ersatts av den djupt mänskliga och kroppsliga Mirjam.

Här är isen en nästan för perfekt och nästan övertydlig metafor för olyckan – den inre kölden, vilken kliché, ändå? Jo, kanske, men Olsson leker med våra förväntningar. Tuominen inväntar förlösning, söker efter något som kan frigöra plågorna, som om hon accepterat att lindring inte finns. Och vattnet både lockar och hotar, blir en inbjudande famn likväl som en dödsscen. För henne – både Tuominen och Olsson ingår i denna singulara entitet – är orden sensoriska element.

Dikten ges förmåga att lyfta det som tyngs ned:

                      jag ska bryta mot isberg och
                      de piggarna blir vassare tyngre men
                      sen när jag färdats och nått stranden
                      ska i min rinnande klänning orden
                      komma som är allts slut och början

Det är de avgörande ögonblicken som eftersöks här. Det är också snyggt gjort hur det mjuka ställs mot det hårda, de dun som introduceras och deras färd mot den kalla isen. Olsson gestaltar Tuominens resa mot ett språk – och vilket språk det är! Här demonstreras den häpnad som uppstår när en författare ställer sig ansikte mot ansikte med en annan författare.  

Och vilket fokus som uppstår när de här dikterna kretsar kring diktjagets färd mot detta, mot ett språk och dess nollpunkt och dess potentiella utplåning. Att det här är en stark bok betvivlar jag inte – det är starkt därför att det är skrivet med sådan insats, något som är nästan starkare än identifikation. Vad Olsson påminner oss om är hur viktig Tuominens insats är, genom att vara den författare som åstadkommer ett eget språk åt en viss typ av människa. Vi som förstår, vi förstår, vi som aldrig i livet skulle klara oss utan den typen av insatser.

18 dec. 2019

Min vän träd, Lorine Niedecker, översättning Beata Berggren, Chateaux


En av årets snyggaste böcker, och du har förmodligen inte ens sett den. Det är lilla förlaget Chateaux som ger ut böcker med den typ av omsorg och kärlek som bara kännetecknar de sanna entusiasterna. Det är böcker i ett diminutivt format, och du är väl ursäktad om de har försvunnit ur ditt flöde.

Som en av höstens böcker, eller kanske häfte vore mer adekvat, finns nu en bok av Lorine Niedecker tillgänglig. Hon är amerikansk poet (1903-1970), och gav 1961 ut denna lilla bok med sexton korta dikter: Min vän träd. Alltså en dikt färre än Tomas Tranströmers debut från 1954, och två färre än Dylan Thomas debut 1934. Men Niedeckers bok är sällsynt kort, med dikter som ingår i ett narrativ som väl får sägas knappt utgör stoff till en långdikt.


Det är dikter om drömmar, om naturen, med en blick på tillvaron som inte suddas av sentimentalitet eller idealisering. Man kunde säga att det rör sig om naivistisk dikt, men det är inte hela sanningen. Det är en syn på naturen som gått förlorad, kanske bara för att den visat sig vara motsatsen till gångbar – vi har inte unnat oss ett ineffektivt förhållningssätt till jordens resurser, ni vet det här skafferiet som vi har skyndat oss att plundra, bara för att det har funnits där.

Men Niedecker skrev alltså dessa dikter 1961, och något säger mig att syndare vaknar sent: med andra ord har vår tid aktiverat en viss typ av dåligt samvete. Niedecker verkar skriva direkt till oss, och det hör nu till en av litteraturens egenheter, detta att vara tidlös samtidigt som den kan vara tidsbunden. Hon verkställer ett evighetsperspektiv, så som man tänker sig William Blakes ord från inledningen av ”Auguries of Innocence” realiserade: ”To see a World in a Grain of Sand / And a Heaven in a Wild Flower / Hold Infinity in the palm of your hand / And Eternity in an hour.”

Ungefär lika enkelt fungerar Niedeckers dikt, som en slags barnkammarramsa doppad i syrlig skepsis (glöm inte hur mycket Blake har underskattats för sina förment gulliga ord). Hennes korta dikter befinner sig utanför eller snarare bortom tiden. Det är väl typiskt att hon skriver om en typ av respektfullt förhållningssätt till naturen och att det blivit en så otypisk inställning. Nu kanske du invänder och vill hävda att vi faktiskt blir smartare – men tillåt mig tvivla på det, med tanke på hur världen ser ut nu.

Nå, i denna onda och dumma tid kan Niedeckers dikter bli en glänta som erbjuder nya – det vill säga: gamla – tankar ett utrymme. Låt dem för all del spira där, men glöm inte bort dem, utan låt dem få fäste, nu när de visat sig vara så efterlängtade och nödvändiga. Är det att ta i om jag säger att det är dikter som vi inte kan undvara?

Jag uppfattar Niedeckers emfas åt det efemära som en bister påminnelse att vi måste värdesätta vår existens medan den finns. Världen är orolig, panikslagen, och vi kan bara hantera våra önskningar, lagra dem och hoppas att de inte ska komma till användning. Så läser jag också hennes oförglömliga detaljer, så som en emaljhink i en av dikterna, en hink med ett blått handtag, som vädjan till att förlusterna ska upphöra: ”Tänk vad som försvunnit i mitt liv! / Tillräckligt för att klara mig.”

16 dec. 2019

Bordssamtal. Moralia V, Plutarchos, Översättning Sven-Tage Teodorsson, Atlantis


Antiken förblir aktuell, och vad passar bättre än att ta del av lite vett och etikett från snillet Plutarchos? Här får man lära sig hur intelligent talekonst ska bedrivas.

För att travestera Homeros inledningsord i Iliaden: ”Sjung, o Gudinna, om vreden som brann hos landets historiker när Skolverket försökte plocka bort antiken ur grundskolans kursplaner …” Inom kort besinnade sig Skolverket, och tur var väl det. Att försöka ignorera antikens inflytande och betydelse visar på enastående tondövhet.


Den som vill bekanta sig med vad som upptog antikens människor kan inte nöja sig med fiktionen. Förvisso är tragöderna, främst Sofokles och Euripides, fortfarande gångbara, och nöjer man sig inte med Homeros dubbla epos hör Sapfos diktfragment till den mest förträffliga lyrik som författats.

Och tja, säg den filosof som överträffat Platon? Plutarchos hör också till den icke-fiktion som är en bra startpunkt för den oinvigde. Hans skriftserie Moralia inrymmer 70 titlar, varav 45 av dem tack vare Atlantis fina serie nu finns på svenska. Nu har turen kommit till den femte volymen, kort och gott summerad under rubriken Bordssamtal.

Antikens Grekland skiljde mellan måltiden, kallade deipnon, där man endast drack vatten till maten, och symposion, som kan översättas som dryckesslaget. Det dracks en hel del  vin – fast vän av ordning bör beakta att det fanns stränga regler för hur det skulle spädas med vatten. Ordet ”måtta” är gångbart och frekvent i dessa diskussioner.

I korthet består boken av nio bokrullar, där Plutarchos avhandlar frågor som kan förvåna en nutida läsare i sin aktualitet. Det handlar om bordsskick, bordsplacering, hur man ska ta itu med besserwissrar och språkpoliser, turisters benägenhet att tråka ihjäl omgivningen med sina upplevelser utomlands, matsmältning och berusning.

Några exempel: ”Varför måste äldre personer hålla texten längre ifrån sig för att kunna läsa bättre?” ”Vilka skämt anser Xenophon bör diskuteras vid dryckeslaget , och vilka skämt anser han opassande?” ”Varför blir man hungrigare på hösten?” ”Varför hörs ljud bättre på natten än på dagen?”

Det som följer på frågorna är dialoger med mer eller mindre fantasifulla och underhållande svar. Plutarchos är intelligent och beläst, och informerar oss utan att bli långrandig eller tråkig. Utöver bordssamtalen finns en kort skröna, ”De sju vises symposion”, där han lattjar lite med fiktionen.

Inte allt har väl åldrats lika väl. Man kan knappast säga att grekernas kvinnosyn var fullt jämställd – fast innan vi avför Plutarchos ska vi komma ihåg att hans privatskola tillät både pojkar och flickor som elever. Men när man här diskuterar varför kvinnor inte blir lika berusade som äldre män är orsaken att de har fuktigare konstitution.

Plutarchos Bordssamtal är värda att läsas för de klokheter som förmedlas. Vi påminns om hur samtal verkligen kan vara en konst: dynamiska ordväxlingar som överförs med en artighet som ändå tillåter att det ständigt är högt i tak. Artighet behöver inte utesluta klander eller gräl.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 16/12 2019)

Terroristens kropp, Christina Ouzounidis, Modernista


Dramatikern Christina Ouzounidis fortsätter utforska sin fascination för, för att inte säga besatthet av, den antika tragedin Antigone. För några år sedan utkom hennes Spår av Antigone, som visade flera av de tidlösa spåren i Sofokles pjäs. Sedan dess har vi sett hur detta fruktbara antika verk bland annat manifesterats i Anne Carsons nyöversättning från 2015 och Kamila Shamsies thriller-artade roman där tematiken placeras i nutida terrorism-kontext, Home Fire (eller Vår älskade, som den heter på svenska).  

Ouzounidis nya pjäs heter Terroristens kropp, och är en slags monolog för två röster, där protagonistens syster Ismene delar utrymmet med den döda brodern Polyneikes. Ja, den mer beskedliga, mer blygsamma systern, och så förrädaren till bror, som tar parti för fienden och därmed ska straffas efter döden med att bli lämnad utan adekvata begravningsritualer – en försyndelse vars verkan blir svår att överblicka om man inte tar del av det antika Greklands syn på döden.


Här tillhör alltså en av rösterna en död karaktär, något som ger hans repliker en kuslig anstrykning. Det är ett spöke som talar – en spökröst, frigjord från tiden, som en tidlös andegestalt som för en kort stund ges respit innan underjorden kallar igen. Här bryts inte bara Polyneikes tystnad från originalet, utan också Ismene ges agens, när Ouzounidis i sin radikala omtolkning låter henne och inte Antigone vara den som utför det i maktens ögon så skändliga brottet att ösa sand över förrädarens lik, som lämnats på slagfältet.

Ouzounidis betonar likheterna mellan systrarna, och gör Ismene till en person med häftigare temperament än den något förnumstiga tråkmånsen från Sofokles version. Men mest handlar hennes tolkning om förlåtelsen, och hur långt den sträcker sig. Är det möjligt att förlåta en förrädare? Ja, lätt, säger Ismene här underförstått, eftersom inom familjen är det något som sker spontant och utan eftertanke. Det är en kärlek som inte bara kan utan ofrånkomligt vill uttrycka sin kärlek till den svekfulle.

För Polyneikes blir hetsjakten ett livsvillkor när han återberättar hur han lämnat tryggheten för sin oförbätterliga tillvaro som förrädare. Men Ouzounidis pjäs handlar också om vårt behov av syndabockar. Ismenes försiktighet ställs mot Antigones stora bekräftelsebehov. Som det ofta är i familjer – alltså, att någon tar all plats. Finns det inte ett uns ändå av bitterhet hos Ismene, av revanschlusta, när hon nu tar bladet från munnen och berättar historien från sitt perspektiv?

Och Polyneikes i sin tur vill se sin insats som något utanför tiden, något som lösgjort sig från ett etablerat skeende. Ouzounidis resonerar kring vad som får någon att välja sida, och hur lätt det kan vara att gå från en extrem ståndpunkt till en annan lika extrem – är det inte så vi människor fungerar ändå? Även om den här korta pjäsen inte riktigt ger några svar visar den hur viktigt det är att vi ställer de rätta frågorna.

Inte minst genom att aktivera den antika litteraturen, utan att behöva anpassa dem till vår tids ideal. Här förekommer någon enstaka anakronism, som en handgranat, men annars dominerar det tidlösa. Kampen mellan individen och samhället fortsätter att resonera inom oss, och kommer förstås att fortsätta så.