Upprepningen, Vigdis Hjorth, översättning Jens Hjälte, Natur & Kultur

 

En av de värre kritikerklichéerna är när de skriver om en bok att ”någonting skaver”. Tillåt mig ändå variera den döda frasen: när jag läser Vigdis Hjorth är det någonting som kliar. Hon skriver böcker som tar sig in under huden (fast är inte det uttrycket också bara en kliché?). Hennes metod är att älta saker, upprepa känslor och skeenden så att det skapas utrymmen där misstro och tillförsikt kan samexistera.

Det är passande att hennes senaste roman heter Upprepningen (Gjentakelsen på vacker norska). Efter att hon återlanserats i svensk översättning med sju titlar – först i översättning av Ninni Holmqvist och de tre senaste av Jens Hjälte – har hon blivit närmast folkkär, vilket är något av en paradox, då hon skriver en prosa som är ogästvänlig och kärv. Hon skriver ungefär så som mytens grävling, den som lär bita i bytets ben tills den hör att benet knäcks. Hon är definitionen av en författare som går för långt, som är ”för mycket”.

I den här romanen är en erfaren författare ute på en turné med författarsamtal om ”romanens förhållande till den så kallade verkligheten” – vana Hjorth-läsare hajar till; det är exakt vad hennes böcker ägnar sig åt – och i en paus får hon korn på den hon själv var som sextonåring. Minnesluckorna öppnas på vid gavel, och romanen rutschar bakåt till november 1975. Mamman pendlar mellan oro och rädsla, och utövar sitt kontrollbehov på dottern, som trots att hon är skötsam med studier och fritid ändå misstänks röka, dricka och träffa killar.

Det här är en roman om kontrollbehov, hur mammans ångest smittar av sig på barnen. Den utspelar sig under några dagar i november, då dottern tillsammans med några vänner hamnar i sällskap med några killar. En av dem börjar hångla med henne, och hon är svältfödd på fysisk kontakt och skapar en fantasi om hur det ska gå till när de har sex för första gången (det blir något helt annat än vad hon förväntat sig). Hon börjar dricka, och upptäcker vad alkoholen frigör: positiva känslor, men också farliga känslor.

Sexdebuten blir ett fiasko, men det triggar något annat: hon börjar skriva, och i fantasin sker det som hon hade önskat. Det farliga med att skriva är förstås att någon ska läsa det. Det som sker är för oss som brukar läsa Hjorth ingen överraskning. Jag kan störa mig på förlagets baksidestext som kallar det här hennes ”hittills mest autofiktiva roman” – det behöver vi inte veta för att ha behållning av att läsa den. Ja, dottern i romanen är jämngammal med Hjorth, och här handlar det mycket riktigt om en avgörande händelse inom familjen, en händelse som är mycket allvarligare än dotterns misslyckade sexdebut. Men viktigare är slutsatserna som dras: ”det vi diktar kan ha större betydelse än det som är sant, och vara sannare.”

Stilen som Hjorth tillämpar är nitisk och prudentlig, med en subtil ironi som hela tiden underminerar det som sker. Meningsbyggnaden är ofta generös, och låter sats efter sats bygga vidare på ett sätt som den här representativa meningen kan illustrera: ”Att hon hade det svårt och var utom sig rådde det inget tvivel om, hon hade överlämnat sig åt sin störning, och kanske hade jag kunnat känna medlidande med henne, långt inne i mitt förnufts mörker, men kunde inte tillåta mig själv att kännas vid det medlidandet eller leva ut det, för det skulle kräva krafter jag inte hade inför den människa jag mest av alla måste skydda mig mot eftersom hon hela tiden gick över mina gränser, förmodligen utan att hon själv förstod det.”

Bra böcker förbryllar och oroar, och har också vassa kanter, och de skickligaste författarna vet att dölja sina skarpslipade verktyg. När jag var i femårsåldern och min pappa kom hem från jobbet med sina arbetsbyxor på stack jag ned handen i fickorna och skar mig på en tapetkniv så illa att blodet flöt. Läxan: trygghet kan vara skadlig. Mina fingrar har så många ärr att jag inte minns hälften av dess upphov. Vigdis Hjorth är en sådan författare som orsakar mentala ärr hos sina läsare – kanske det är därför hon är en sådan vattendelare, att så många har svårt för henne?

Hon skriver gärna om neurotiska individer som har svårt att hålla ihop tillvaron. Min teori är att många som läser just hennes böcker kan identifiera sig med den erfarenheten, och söker sig till henne för att det finns ett sådant behov av igenkänning – som inte ska förväxlas med den typ av ytliga läsning som Emma Bovary och booktok-frälsta läsare sysslar med. Läsare är lyckliga på ett annat sätt än de som inte läser är lyckliga.

Upprepningen är med Hjorth-mått mätt en mellanbok. Fast, uttrycket ”mellanbok” är också en kritikerkliché (som jag givetvis använder enbart för att knyta ihop den här säcken). Den som gillar skärpan i Hjorths iakttagelser och den psykologiska dynamiken i familjerelationer har åtskilligt att hämta även i den här boken. Den är kort, men väldigt förtätad och där orden har vägts på guldvåg, och här kommer dagens sista kritikerkliche´: läs den långsamt!